Helgen som gick var första på en månad som inte var full av renoveringfix och det var väldigt skönt. En hel del kvar att ordna dock och jag är ju team Just do it och vill fixa allt på en gång, speciellt själva piffet som ju bara är roligt. Men har försökt ge mig lite till tåls. Istället har vi hunnit bjuda våra grannar på fried bean wraps och glassbomb, samt hänga med kompisfamilj som blivit fler sen sist. Nu finns Harry! Pytteliten och urfin.
Idag är det prick två månader kvar till vår BF. Känns både men äntligen! och va, redan? på samma gång. Jag börjar så smått inse att jag snart ska få stänga ner jobbhjärnan och bara vara hemma resten av året. Så jädra härligt?! Folk vill ju gärna påpeka att omställningen mellan ett och två barn är större än steget från noll till ett, så jag försöker vara redo för den eventuella tvåbarnschocken. Hehe. Men mest längtar jag bara. (Ni som har två eller fler, hur var omställningen för er?)
Axel och Nils har förresten sportlov i veckan och kom in till stan tillsammans med Nils farfar och kusin Gustav och lunchade med mig. Sånt gull. Peaken på en i övrigt väldigt stressig arbetsdag.
9 kommentarer:
Grattis till bebbe nummer två!
Om du frågar mig - Omställningen från ett till två barn var ingenting. Det var såååå mycket större och mer livsomvälvande att gå från noll till ett. Då visste man ingenting. Med andra barnet är man trygg som förälder. Kan byta blöjor. Kan klara sig på mindre sömn. Går inte upp i atomer för lite ont i bebismagen. Jag önskar att man vetat allt med andra barnet redan med det första. Skillnaden är att tiden att njuta och verkligen ta in bebistiden till max inte finns där eftersom det finns ett barn till. Vi har två år mellan våra och höll dessutom storebror hemma i tre månader i början för att försöka hålla lillebror frisk. Hjälpte inte. Han var förkyld jämnt sina första månader i livet. Superfrisk nu dock. Och våra kom i januari. April är lite bättre ur sjukdomssynpunkt. I efterhand fattar jag att det var sjuuuuukt jobbigt men där och då fixade jag det eftersom det var så det var. Kort sagt - ni fixar det lätt. Och kärleken är precis lika stor. Det går att älska två lika mycket. Och att nu se dem leka och säga ”jag älskar dig” till varandra?! Obeskrivbart.
-Jenny-
Åh tack för härlig kommentar! Detta är väldigt likt hur jag föreställer mig det - det vill säga mindre tid för "lugn och ro" under föräldraledigheten än det var sist (precis som graviditeten som ju också blir lite hetsigare andra gången med en treåring i hemmet :)), men att man samtidigt har mer koll på läget direkt från början.
Det ska bli VÄLDIGT spännande!
Att se sina barn leka med varandra och säga 'jag älskar dig' - förstår verkligen att det är magiskt.
Ej större chock tycker jag. Men annorlunda. Mest oväntat:
- Ganska ofta måste bebis ligga och skrika för att man måste hjälpa/tvinga storasyskonet till något. Ett förstabarn måste väl typ aldrig ligga själv och skrika.
-Noll komma noll i egentid första året
-Syskonkärleken och leken kom mycket tidigare än jag väntat, jättemycket från småsyskonets krypålder
-Det är så HIMLA kul att ha två barn!
Tack för att ni delar med er! Mycket intressant att läsa.
Ja just det, punkt ett! Det blir såklart en stor skillnad, att första barnet får all uppmärksamhet direkt medan tvåan måste lära sig dela den redan från start.
Jag tänker att allt beror på vad en får för barn. Om första barnet var "lätt" och andra en jekla skrikis är såklart den övergången svårast?
Jag tyckte att övergången från ett -> två var busenkel och FIN. Kanske mest för att noll barn -> Fimpen (som var sjuk) var en chock samt att Fimpen visade sig vara världens bästa storebror, på ett lite utplånande sätt som inte var det bästa för honom själv. Han satte alltid sin lillebror först.
Svårast har dock övergången två barn -> tre barn varit för oss. Just pga att vårt tredje barn är HEJ, SE MIG, HÄR ÄR JAG!!!! Medan de två äldre är mer... ödmjuka i sitt sätt att leva. :)
Det kommer att gå svinbra, Johanna!
Det där kommer gå lätt som en plätt! När min tvåa kom var ettan 13 månader. Inget vi hade planerat direkt, men det blev bra. Så himla bra! Vi samkörde det mesta, lät storebror hjälpa till med det han kunde och bara vara med honom när lillebror sov. De sover ju ändå rätt mycket i början. Det var något jag hade glömt...
nätterna var jobbiga i början, men man vänjer sig och idag sover storebror genom allt, som om hans öron väljer bort ljud efter en ganska tuff period av sömnskräck på lillebror. Och idag när de är 8 och 9 och varandras bästisar, då är jag så oändligt glad att det blev så tätt.
Nils verkar ju dessutom superpeppad, ni kommer älska detta!
Största skillnaden var nog att jag var sämre på att be om hjälp för två... dumt med facit i hand, man kan ju alltid fråga!
Största lärdomen: rättvisa blir sjukt viktigt! Och de saknar varandra mer än vad de förstår om en delar på dem för mycket plus bäddar för rivalitet. Åtminstone hos oss.
Ehehehehehehheheh *hysteriskt*
För oss var övergången inte så lugn och fin. Fred skulle just fylla två och blev väldigt ledsen när det kom en bebis som vi älskade lika mycket som honom. Han slogs och blev arg. Men jag märkte snabbt att han blev gladare om jag gjorde saker med honom ensam ibland.
Jag vet att jag ofta tänkte att "det här är en period, det går över", men om sanningen ska fram så känner jag mig ofta gråhårig och förundrad, över hur jag som inte är en bråkig person kan ha fått två barn som bara... älskar att försöka mörda varandra och skriker högt och mycket och turas om att vakna klockan 05-någonting varje morgon.
Det är helt enkelt skitjobbigt med alla konflikter.
Men ärligt talat, det kommer säkert inte bli så för er.
Stor kram och hjärta.
Jenny - det har du rätt i, såklart är det mest avgörande för omställningen just hur den nya bebistiden blir, hur den nya bebisen är. Vi hade ju tur med N (känns som ett plumpt ordval, men jaja), han var väldigt beskedlig och det gjorde det ganska lätt för oss att ställa om till att vara föräldrar, tror jag. Försöker vara beredd på "vad som helst" nu men det är klart att ens föreställning någonstans är att det ska bli likadant igen....
Lina - wow 13 månader! :) Förstår att nätterna var en pärs, men samtidigt - säkert jättekul för dem genom uppväxten att vara så nära i ålder.
Arne - Tack för att du delar med dig! Jag hoppas lite att Nils med sina tre år är tillräckligt stor för att förstå vad som händer när nya bebisen kommer, men det är klart att det alltid blir någon sorts rivalitet att få ett syskon, oavsett ålder. Och sen har väl alla syskon perioder av bråk och perioder av att ha jätteroligt med varandra, det bara skiftar lite hur långa och täta respektive period är, tänker jag. Dina killar blir kanske världens bästisar när de blir vuxna istället? :)
Hur som helst, så fin grej med syskon. Det ska bli häftigt att uppleva det, från föräldrahållet.
<3 Det där jag skrev lät så hårt nu. Killarna älskar också varandra. Verkligen älskar, den lilla är helt beroende av den stora. Så det är både och. Men nu, mitt upp i allt skrik och härj, så tär det onekligen lite. KRAM
Skicka en kommentar