söndag 24 november 2013

Om att be en främling om en frukt

I förmiddags stod jag vid Järntorget och väntade på spårvagnen. Det kom fram en kille, kanske sjutton år, och frågade om jag hade några kronor att avvara. Jag automatsvarade nej tyvärr, jag är ledsen, jag har bara kort. Det var kanske sant, kanske inte, men det spelar liksom ingen roll. Det är så lätt att svara så på ren instinkt för att slippa stå för att man inte vill ge några kronor åt en person som uppenbarligen behöver dem bättre. Killen bad att få ställa en fråga till, och undrade om jag kunde hjälpa honom skaffa ett jobb. Vad som helst, kanske kände jag någon som behövde hjälp med något? Han sa - på bruten men väldigt bra svenska - att hans familj försökte försörja sig men att ingen lyckades få ett arbete. Igen svarade jag att tyvärr, jag kan nog inte hjälpa dig.

Och så ställde han en sista fråga. Kan du tänka dig att köpa en frukt till mig på pressbyrån? Jag är så hungrig.

Jag är så hungrig. Det är ju nästan overkligt att höra de orden här, i ett sådant här sammanhang. Jag köpte två bananer på pressbyrån, de kostade väl fjorton kronor eller så, och tänkte nog att killen skulle ta med sig dem. Men han tackade mig, satte sig på bänken utanför och åt upp båda i ett huj. Tänk att det finns sjuttonåringar i Sverige som blir glada för en banan, för att de inte fått äta. Jag grät inombords och satt helt stel på vagnen på väg därifrån. För det är så sjukt att detta förekommer, varje dag, överallt.

Jag tycker att jag är en person som vet vad jag tycker och hur jag vill agera i de allra flesta situationer, men just den här situationen tycker jag är så otroligt svår. Det är klart att jag kunde ha gjort mer. Jag kunde ha gett honom en hundring, eller tagit ett telefonnummer och lovat att kolla runt bland vänner om det finns någon som kan ge honom ett arbete. Jag kunde ha gjort mer än att köpa två bananer för inga pengar alls. Men det gjorde jag inte. Nyligen gav jag en kvinna som tiggde sjuttio kronor, det jag hade i fickan, men tjugo gånger innan det har jag garanterat sagt tyvärr och vänt mig tillbaka mot den vän jag för tillfället talat med. Vänt den behövande personen ryggen både bildligt och bokstavligt.

Det känns ibland som att det blir fel hur man än gör. Jag har nästan lättare att säga nej helt än att ge någon några kronor, för det är något med det där att slänga till någon några slantar som känns så fruktansvärt. Samtidigt känns det lika fel att ge någon inget alls, eller 200 spänn – för var finns samhällsinstanserna?

Det stör mig att nyhetsrapporteringen ofta handlar om hur vi ska "handskas med alla tiggare", som att deras fattigdom är ett problem för att den stör oss andra. Frågan ställs sällan med perspektivet "hur ska vi hjälpa dem som inte ser någon annan utväg än att tigga?"
Ibland uppkommer rykten om att tiggarna är organiserade i ligor som tjänar jättestora pengar, men det är något folk säger för att motivera sitt agerande då de bara blundar och går förbi. Alla granskningar av detta - åtminstone alla jag har sett – har visat den totala motsatsen. Det är inte ligor som tigger, utan väldigt utsatta människor. Som hamnar längst bort i "dom"-facket i den "vi och dom"-uppdelning vi alla tycks göra.

Och ändå är det så svårt. För hur ska man egentligen göra? Det går att motivera en rad olika förhållningssätt men det är svårt att hitta ett som känns helt rätt, tycker jag. Jag har vänner som säger att de av princip aldrig ger pengar till tiggare, eftersom samhället inte ska grundas på att vanliga människor skänker allmosor på gatan. Och det låter ju vettigt. Jag har vänner som säger att de aldrig ger pengar till tiggare, men gärna till gatumusikanter. Men hur blir det egentligen? Blir det inte lite "dansa för mig så får du en slant"?
Jag har också vänner som alltid ser till att ha kontanter i jackfickan för att kunna ge till dem som behöver. För de allra flesta är det ju pengar de aldrig någonsin kommer att sakna, men som blir användbara för någon annan. Och det låter ju också fint. Man löser inte problemet i stort men hjälper kanske en människa för stunden, och det borde väl vara bättre än ingenting alls.

Utanför Hemköp där jag och A brukar handla sitter alltid en kvinna. Jag brukar säga hej till henne. Jag avskyr när människor helt ignorerar de utsatta, inte låtsas se dem, för det känns så omänskligt. Men vad hjälper det egentligen kvinnan vid mataffären att jag säger hej för att känna mig lite mer medmänsklig inombords? Ingenting alls antagligen.

Jag blir inte klok på det här, men känner mig otillräcklig och ledsen. Och jag vill hemskt gärna höra era tankar och funderingar! Hur gör ni?

17 kommentarer:

Rebecka A sa...

Åh jag tycker också att detta är så SVÅRT. Jag VILL inte vara en dryg överklass(nåja)människa som bara går förbi. Jag försöker se alla som frågar i ögonen när jag säger nej (eller ja). Jag tänker att klart du hade kunnat köpa fyra sprängfyllda matkassar (el dyl) till den där killen och det hade hjälpt dem för stunden men sen då? Nästa vecka? Nästa månad? Hur jag än hjälper blir det inte bra ju! Så känns det. Jag lägger min röst på vad jag tycker är vettigt men ändå har människor det så förbannat dåligt att de måste tigga. Kan inte ens tänka mig hur länge man väntar innan man ens tigger. Hur många sömnlösa nätter med tom mage har man haft innan man ens frågar? Jag vet inte hur jag ska göra. Jag ger när jag kan, jag röstar som jag tror är vettigt, jag försöker se alla som människor. Men det räcker ju inte. Eller?

En vän till mig sa: vi borde stoppa personer vid gränsen som utnyttjas av ligor etc. Men alltså...näe? Vi borde se till att det finns en värdig levnadsstandard, både i landet de lämnar och i vårt land! Men HUR?

Omomigen sa...

Jag är precis som du. Ger ibland, säger tyvärr nej oftare. Mycket pga att där jag lever mitt liv är dom så överväldigande många och precis som du skäms jag när jag bara lyckas hitta några kronor. Tänker på det här ofta, finner inga svar.

Jenny sa...

Vill du hjälpa till mer? Vänd dig till kyrka/stadsmissionen och rådfråga! Ibland "räcker det" medtar fråga runt bland vänner om någon har en gammal vinterjacka att ge bort. Lättar sinne och gör någon varm!

Eller fråga kvinnan utanför affären vad hon vill ha hjälp med. Jag frågade "min kvinna". Hon ville ha ett par byxor.

Synd att vi inte bor i samma stad, hade kunnat göra något ihop.

Jenny sa...

Och jag vet att mina lösningar inte räddar världen, men det kanske gör någons värld lite, lite bättre.

Anelan sa...

Det är verkligen en svår fråga, jag önskar att jag tyckte på ett visst sätt. Att jag trodde på ligor eller att det alltid är bra/dåligt att ge pengar. Ibland skulle lite svart eller vitt vara skönt helt enkelt. I den gråskala mina tankar och åsikter befinner sig brukar jag försöka (som Jenny skrev) fråga vad personen behöver, eller hitta sätt att ge som hindrar tänkomhenbaraköperdrogerförpengarnaochdör-tankarna. Typ via kyrkan eller Matkassen (http://matkassen.info/) eller liknande.
För oavsett bra eller dåligt så tycker jag alltid alltid att vi alla har skyldighet att vara och göra för andra där samhället inte finns eller räcker till.

Maria sa...

Alltså, det där är så himla svårt! Jag läste en intervju en gång med Jessica Gedin som sa att hon alltid ger tiggare pengar, för hon vill lära sin dotter att man aldrig säger nej till någon som sträcker ut sin hand och ber om hjälp. Och jag håller ju med! Men samtidigt så passerar vi minst fyra olika tiggare varje gång vi går till affären, och jag har aldrig så mycket kontanter att jag kan ge dem alla. Och visst, jag skulle ju kunna ta ut och se till att jag har det men i ärlighetens namn glömmer jag bort dem så fort jag kommit hem till mitt varma hem med massor av mat i skåpen.

Men jag är noga med att alltid säga hej och se dem i ögonen och även om det inte ger dem pengar att skicka hem till sina släktingar eller köpa mat för dagen med så är det ett sätt att visa att jag ser dem och betraktar dem som medmänniskor. För att bara ignorera och gå förbi utan att ens titta på dem, det tycker jag är kränkande och förnedrande. Även om det inte är menat så.

mammas machete sa...

När jag var liten brukade mamma och jag gömma småstads-alkisens sprit när polisen kom. Mamma sa att det var det minsta hon kunde göra för honom. Han hade ingen familj, inga pengar, ingen bostad. Efter femtio år av supande var spriten det enda som gav hans liv en mening. Fanns det inga pengar till finsprit köpte han hembränt. Fanns det inga pengar till hembränt stal han något för att få det. Jag minns hur överlycklig han blev varje gång vi lämnade tillbaka flaskorna. Han kallade mamma för ängel. Jag vet fortfarande inte om det var rätt eller fel gjort av henne. Och precis som du vet jag aldrig – händer ca fem gånger om dagen i Colombia – om jag gör rätt eller fel som ger. Om jag verkligen bidrar till mediciner, blöjor och mätta magar eller om jag bidrar till överdoser, en utsugande tiggar-liga eller ett ännu mer utarmat socialt skyddsnät. Jag försöker tänka att även om bara 1 av 10 mottagare blivit hjälpt så är det ändå värt det.

Arne sa...

Å herregud, jag vill också hjälpa till mer! En gång gick jag till stadsmissionen tillsammans med en kvinan som hade fått slut på sina sitation Stockholm, för att köpa fler av henne som hon skulle hämta ut där. Men det blev jättefel och jag blev väldigt ifrågasatt av personalen. Så himla obehagligt.

Äntligen någon till som slår hål på organiserade ligorna - ryktet. Hatar det där ryktet och är så trött på alla som väljer att tro på det.

Jag ger ofta mat och ibland vantar eller sådant som jag har tillgängligt.

Men. Jag känner mig väldigt otillräcklig.

Bra att du skrev om det här, jag hoppas vi kan få fler konkreta tips genom ditt inlägg.

Linn sa...

Åh, vilket bra inlägg Johanna!

Jag tycker också att det är skitsvårt och gör som du och många andra här i det att jag försöker att alltid titta på dom och hälsa, men ger väldigt sällan pengar. Mest för att jag nästan aldrig har några kontanter, har jag ger jag, men också lite för att jag inte vet vad jag tror är rätt. Helt uppenbart har ju alla som tigger jävligt jobbiga liv och behöver såklart pengarna och därför borde ju det rätta vara att ge pengar. Samtidigt som jag också tänker att jag inte vill bidra till en kultur som lockar hit fattiga i tron att man kan tjäna pengar på att tigga i Sverige, eftersom det inte är ett liv jag önskar att någon såg tiggande som det bättre alternativet. Men det känns också så himla höga hästar att fatta det beslutet åt någon som ju faktiskt har sett tiggande som det enda alternativet och sitter ute i griskyla för några kronor i timman.

På vägen till och från jobbet passerar jag kanske åtta stycken människor insvepta i filtar med en kopp i handen. Och ur ett svennemedelklassperspektiv så tycker jag att det känns så himla jobbigt att dom sitter där för jag kan ju inte hjälpa alla. Inte varje dag.

Miss Baglady sa...

Först. Ett väldigt bra och viktigt inlägg. Jag håller med dig, mycket svårt att förhålla sig till det, för hur en än gör känns det som att det blir fel på nåt sätt.

Jag brukar ge till annan välgörenhet (Röda korset, mfl) men just tiggare är det lite sådär att jag har sällan pengar/kontanter löst så då känns det svårt. Däremot har jag ofta tänkt när jag går förbi någon med fyllda matkassar att jag skulle kunna ge henom en frukt eller nåt. Men aldrig riktigt vågat, gjort det. Men nästa gång ska jag göra det...

Jojjo sa...

Som alla andra säger: Bra skrivet! Så viktigt och så svårt.

Att ge mat/kläder skulle jag göra alltid, alla dagar. Att ge pengar tycker jag är svårare eftersom man inte vet vad de går till.

Att se dem är är jätteviktigt, även om man kanske ibland inte orkar/stressar förbi tyvärr. Gav en kanelbulle till en man en gång, jag hade verkligen inga kontanter. Det leende och den uppriktiga tacksamhet jag fick tillbaks gjorde mig alldeles varm och fick mig även att skämmas för att jag inte gör mer.

M sa...

Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl
Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.
Stig Dagerman.

Johanna sa...

Tack snälla för alla era kommentarer!
Jätteintressant att läsa hur ni tänker, och det känns som att många agerar ganska lika. Man vill hjälpa och försöker ibland, men känner ändå att det är så lite.

Mirijam sa...

Jag ger ibland och ibland inte beroende på status i plånboken, det är ju piss att man fan ALDRIG har kontanter på sig nu för tiden. Köper alltid Faktum (alltså södra sveriges motsvarighet till Situation Sthlm) från "min" kvinna utanför Ica och säger alltid "tack men jag har redan köpt den på Maxi" till andra som säljer.

Skrev också om misstron mot tiggare i min senaste krönika, tänker att det kanske också på något sätt kan hjälpa lite? Äh jag vet inte. Det är svårt.

http://www.kristianstadsbladet.se/kronikor/article2033910/Lyxlirarna-som-man-rynkar-pa-nasan-at.html

Lisa sa...

Hej! Du hittade till min blogg via en kommentar i Jennys blogg när hennes svärfar gått bort. Tack för att du kommenterar! Jag upptäckte när jag klickade mig in på din blogg att jag redan läst den länge, och tycker mycket om... (men jag förstod inte att det var du när jag läste din kommentar utan först när jag klickade mig vidare)

Det gör inlägget var det bästa jag läst på länge. Jag har inget ytterligare art tillföra, bor i en liten stad utan tiggare men med enstaka gatumusikanter på somrarna. Det gör att när jag kommer till storstan (Göteborg) blir jag alltid så chockad av tiggarnas existens att jag helt glömt av att ge dem något. Och så har jag som alla andra sällan kontanter..

Men det här inlägget var suveränt och fick mig att tänka några varv till.

Bondhustrun sa...

Jag läste den här texten igår och blev så berörd. Idag när jag skulle in på hemköp satt en kvinna på knä utanför med en pappmugg (mitt i yrsnön). Väl inne i affären köpte jag ett par vantar och bananer för att ge henne. men när jag kom ut var hon borta... Så nu har jag kvar vantarna i väskan tills någon annan behöver dem.
Tack för fin text.

Johanna sa...

Mirijam: Tack för länken till krönikan. Sjukt att folk ska hitta på sådana anklagelser bara för att döva det dåliga samvetet. Blir så trött.

Lisa: Hej! Tack för dina fina kommentar, blev jätteglad. Vad roligt att du gillar bloggen.

Bondhustrun: Å vad bra gjort! Så synd att hon hade lämnat platsen precis då, men förhoppningsvis får någon annan glädje av vantarna istället.