Dagboken Bergsvik, eller "Vi hade i alla fall tur med maten"

Efter veckorna i Bexet åkte vi till Bergsvik i två veckor och hängde med Axels familj. Det var görhärligt. Regnigt utav bara helvete ena veckan. Liite soligt också mellan varven. Många salta (men tämligen svala..) bad, många utlästa böcker.
Det är fint när man har ledigt så pass länge att man inte behöver planera saker på förhand. Vi har tagit dagarna som de kommit, en dag ägnade vi åt en utflykt till Ikea på Torp för att köpa en skärbräda. En annan dag kom Filip och Sussie och hälsade på. En morgon klockan fem var det så fin soluppgång att Axel fick mig att kliva upp och ta en bild på honom och hans cykel så att han kunde vinna massa cykelprylar i en fototävling. (Vi glömde naturligtvis att skicka in bilden).

En dag testade jag att löpträna lite. Jag tränade rätt snart efter förlossningen men hade inte testat att springa än, och det kändes skitbra, blev mycket glad för det. Var dock mycket pedagogisk mot mig själv och sprang så überkort (en kvart?) att jag inte hann bli trött, utan bara peppad. Bra sätt att lura sig själv på!

Gustav och Lilly gullade massor med Nils och när alla kom hem till Göteborg igen vägrade Gustav, fem år, tydligen att tvätta sitt linne eftersom "det luktade Nils". Har ni hört nåt så jävvla gulligt??

Grönt är skönt

Vi tänkte göra något enkelt till lunch och enades om pastasallad. "Då handlar vi feta, rödlök och avo" sa jag, för det är det jag brukar ha i pastasallad. Axel ville ha lite mer finess och kom på att vi kunde göra ärtpesto. Så himla gott blev det, och sjukt smidigt! Måste skriva ner för att komma ihåg. Såhär:

Jag mixade fem deciliter gröna ärtor, tre pressade vitlöksklyftor och en och en halv deciliter olivolja. Tillsatte 100 gram riven parmesan. Smakade av med salt och citronpeppar och vände ner peston i pasta. Sen rev jag två buffelmozzarellor i bitar och hade i en förpackning sojabönor som jag kokat i nån minut och sedan dränkt i smör och salt. Strödde slutligen över rostade pinjenötter och serverade med en avocadohalva. Illgrönt och snyggt. (Nästa gång tänkte jag pressa en halv citron också i peston, tror det skulle passa bra! Och om inte Axel varit allergisk mot sugar snaps hade sådana nog varit en hit med, ni vet de krispiga bulliga?)

Dagens följ

Annika tipsade på instagram om det här kontot (abdoudiouf1993), tillhörande en Abdou Diouf i Dakar, Senegal.

"Today I start a new dream. Today I start my travel to Europe for a better future for my family. I will be telling all my trip here. The good and bad moments". 

Så börjar kontot. Vilket samtidsdokument. Ju mer jag läser om Abdous och andras öden desto mer angelägen känns boken om flyktingströmmarna över Medelhavet som jag och Erik började skissa på för längesedan, innan föräldraledighet och annat försenade processen. Kanske blir det tillfälle att ta tag i den när jag börjar jobba igen, eller på annat sätt berätta om det som hela tiden pågår på vid Medelhavet, sida vid sida med turisthotellen och alla semesterfirande nordbor som flytt vår regniga sommar.

Hur som helst: Följ detta konto! Det var allt.

UPPDATERING: Det var visst inte vad det såg ut att vara. 

Sommarvädret 2015 - en illustration

Signed by: Nils, Johanna och Gustav

Regnet och hönan

Att det regnar nästan hela tiden..? Inte alls ok! Men man hinner i alla fall läsa många böcker. När vi kom hit till Bergsvik förra veckan kom mina svärföräldrar med en hel hög boktips, varav jag hittills avverkat tre. Måste tipsa om det här lilla pärlan: den koreanska fabeln Hönan som drömde om att flyga, av Sun-Mi Hwang. Tänkte innan att det där med talande djur inte är min grej, men så visade det sig vara en sån himla fin och symbolisk liten berättelse om föräldraskap och utanförskap, om världens orättvisor och om hur kärlek kan te sig. Läste den från första till sista sidan på två timmar, utan att resa mig upp från soffan. Fällde en tår eller två längs vägen. Mycket rar bok.  

Nils fyra månader

Nils, mitt hjärtas fröjd!

Nu har du blivit fyra månader, du växer och växer och väger snart dubbelt så mycket som när du föddes. Min bröstmjölk måste vara made of good stuff! Du gillar den verkligen, när du blir hungrig liksom dyker du ner mot tutten och när du börjar bli mätt tittar du upp på mig och skrattar. Det ser väldigt roligt ut. 

Häromdagen fick du smaka på vattenmelon! Ditt livs första smakupplevelse utöver bröstmjölken. Axel valde noga melon eftersom han älskar det, ville att du skulle få ”en riktig fest” när du nu skulle få prova mat. Du var nyfiken på det röda mojset på skeden och slickade snabbt i dig men reagerade helt klart skeptiskt i en blandning av nyfikenhet och ren förskräckelse.

Det är sommar nu och vi har varit i Bexet och Bergsvik i flera veckor i sträck. Så fint att se hur du lär känna alla dina släktingar. Du är den som får överlägset mest uppmärksamhet kan man säga, alla vill vara med dig. Sommaren är regnigare och kallare än vanligt, men även om det hade varit gött med mer sol tröstar vi oss med att är bra väder för dig! Inte för varmt och klibbigt.

Du älskar att sitta i babysittern och tar fart med benen, sparkar och gungar, sparkar och gungar. Sen försöker du gunga med samma teknik när du sitter i någons knä, som en gungstol. Du gör massa roliga ljud och mumsar gärna på dina händer (och på våra händer, och dina tår!). Oftast stoppar du in tummen och pekfingret i munnen, men nyss har du börjat övergå till bara tummen. Den lilla lilla minitummen. Ditt skratt är som en porlande bäck, det bästa ljud jag någonsin hört. Saker du gillar är till exempel att se dig i spegeln, leka tittut, "flyga" i luften och att sitta på mina axlar och titta på löv och annat spännande. Du övar på att själv greppa nappen och föra in den i munnen. (Det går sådär än så länge. Du plockar upp den så fint och precist med tumme-pek eller tumme-lång, men vänder den alltid åt fel håll precis innan den når munnen.) Du tycker att andra barn är jätteroliga och tjuter lyckligt när kusinerna Gustav och Lilly eller sysslingarna Klara och Linnea leker med dig. Erik har berättat att Gustav vägrar tvätta linnet han haft på sig ”eftersom det luktar Nils”. Så jävla gulligt!

Du är glad jämt. (På riktigt, jämt.) Du var inte ens ledsen när det kliade på dina eksem som du fick på magen och i knävecken för några veckor sedan. Vi vet inte vad de berodde på, men hoppas att de går över snabbt. Kanske har du ärvt din pappas känsliga hud. Vi smörjer in dig med kräm, då blir huden mjuk och fin igen och du blir som en hal säl.

Lilla fina gullunge. Det är så härligt och häftigt att få vara din mamma, tänk att du är vår!! Det gör mig så glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Dagbok från Bexet, den kyliga sommaren 2015

"Det är ingen åskvärme direkt". Undrar hur många gånger vi sagt den frasen de senaste veckorna. Det är inte precis för värmen vi kommer minnas juli 2015, månaden då vi sa åh i morgon ska det bli j-ä-t-t-e-fint! när det stod sol i yr-appen även om temperaturen tänkt stanna under tjugostrecket. Men kanske är det orimligt att jämföra med förra sommarens sol och trettio grader varje dag... Det är i alla fall perfekt bebisväder nu, det är ju bra, och det finns verkligen mer att förknippa den här sommaren med än väder. Som evighetslång sommarstugevistelse.

Det är den bästa av somrar. Det är vecka ut och vecka in av lediga lediga lediga. Det är fiska och bada, fira födelsedagar och äta frukost på bryggan (när det inte regnar eller blåser isvindar). Det är cykla på smala grusvägar och grilla och spela RISK på altanen. Aldrig någon som vinner i det spelet dock, det tar ju sjukt lång tid att erövra världen. Får nog modifiera reglerna snart.

Vi har utforskat omgivningarna mer än vi brukar. Axel har kärat ner sig i cykelvägarna i trakten och hojjat runt hela regionen. Han fick också min brolla att bli cykelfrälst, de gav sig ut några mil och fick bära cyklarna över trädstockar och elstängsel. Jag som tänkt cykla massor cyklade... en (1) gång. Hm. IG på det faktiskt. Men vi promenerade desto mer. En dag tog vi en fyratimmarspromenad i skogen, Axel, Nils, Anders, mamma och jag. Vi hittade kantareller (gula! riktiga!) och blåbär, och bar barnvagnen när skogsvägarna blev för buckliga. Vi gick för att hitta Malmaryd, gården i skogen där min morfars pappa Nils växte upp i slutet av 1800-talet. En bit därifrån i en glänta bland höga tallar fanns en till gammal gård som en familj från Köpenhamn hade köpt. De höll på att renovera, varsamt varsamt eftersom de inte ville förstöra det uråldriga huset. De bjöd in oss att kika och vi bara gapade, så himla vackert allting. På väggarna såg man tjocka lager av tapeter i allsköns mönster, vilket tidsdokument att bevara! Värme från öppen eld i alla rum. Sirlig träsnidad veranda. Timmerstockar till väggar. A och jag blev sugna på att köpa ett gammalt torp nånstans i närheten av Bexet för att få bygga och greja trots att vi har tummarna mitt i handen båda två. (Det kan förresten kanske bli aktuellt att få snickra lite i Bexet framöver, min moster kom på det fantastiska förslaget att slå ut innertaket så att vi får takhöjd ända upp i nock! Jag röstade för detta ögonblickligen och kan nu inte tänka på något annat än hur fint det skulle bli.)

På vägen tillbaka hälsade vi på mormor och morfar vid graven. Här är han mormor, min lilla unge! hann jag säga innan ögonen tårades bakom solglasögonen. Det har gått snart fjorton år sedan hon dog men hon fattas mig.

Och ja, det är ungefär detta vi gjort. Det och legat på filtar i gräset och läst. Nils har upptäckt sina fötter, börjat skratta så att han kiknar och blivit dödskär i mina föräldrar och bror. Han har träffat sina sysslingar och gammelkusiner. Elsa har hängt hack i häl på Lennon, en av mina föräldrars katter som fick följa med till Bexet i år för första gången. Katten låtsas att hon verkligen inte vill leka med Elsa, men håller sig gärna ändå retsamt en meter ifrån henne. Elsa bara dumlycklig över att få vara i närheten. Hon älskar katter.

Nu börjar nästa del av semestern: Bergsvik med Axels familj. Än så länge har det varit soligt men från i morrn ska det visst regna sex dagar i rad eller något sådant. Jaja. Story of this summer.

Födelsedagshelgen

Förra helgen fyllde vi år, Axel the big three oh på lördagen och jag 31 på söndagen. Skrev ett inlägg om detta som försvann (typ första gången jag försökte blogga från mobilen, trodde inläggen automatsparades som vanligt). Men i alla fall, snabbversionen är att vi åkte till Bergsvik, njöt av värmebölja (även på söndagen, 30 grader och sol) paddlade havskajak, drack lunchbubbel, åt ostmiddag och kvällsnakenbadade. Det var härligt! Avslutade med att gå ut och äta på söndagkvällen medan mina föräldrar passade Nille. Lyxdeal ör alla inblandade. 

Nu är vi i Bexet sen en vecka tillbaka och ska stanna en hel vecka till. Avkopplad och nedkopplad, bara lite internet på telefonen. Så skönt. Och efter några dagar av redigt trökväder har det nu blivit finare igen. Gott så. 

(Det blir visst en övervägande mängd "det här har vi gjort den här veckan"-inlägg såhär sommartid, men så får det väl vara.. Ni får stå ut!) 

Födelsedagsväder

Jahaja, det är visst uppenbart vem som varit snällast i år... (Axel fyller år i morrn och jag på söndag.)

Meet Folke!

Förra helgen träffade vi Folke för första gången! Då var han bara fyra dagar gammal, så pluttig och urbota söt. Han och Nils hade tagit på sig prick likadana brallor dagen till ära och det var faktiskt helt på slump.
Ens vänners barn, vilken härlig kategori av människor de är. Tänk vad de här två ska leka mycket med varann framöver. (Kul också att vårt lilla minibarn ser ut som en jätte i jämförelse med lille F...haha. Det är ju sinnessjukt vad snabbt de växer. Jag hinner inte med!)

Öland

Vi drog till Torngård några dagar med Sofia – hennes familjs fantastiska ställe på sydöstra Öland. På dagarna gjorde vi konster i poolen (de har en pool! Älskar att bejaka min inre 11-åring), på kvällarna låg vi i soffan, åt kladdkaka och kollade dåliga svenska deckare. Så perfekta sommarkvällar. Tyvärr råkade jag äta så mycket jordgubbar att Nils fick prickar på magen och kliade sig med sina små korviga minifingrar (buhuu stackaren). Han verkade dock inte lida utan var glad som vanligt och förhoppningsvis försvinner prickarna snabbt med lite salva. Bra att ha en läkare med sig i alla fall.

Baksidan av osten

(Detta inlägg hade jag schemalagt till i morgon, men slänger upp nu apropå att Peppe idag skrev intressant på samma tema.)

Nu ska vi visst prata lite om ost igen. Allra först en mycket trivial men ostrelaterad anekdot: häromdagen ringde en av redaktörerna för Faktum (de hemlösas tidning i Gbg) och sa att hon "fått för sig att jag är extremt intresserad av ost". Det var ju lite lustigt ändå, om än sant. Om man med "intresserad" menar "intresserad av att äta".  Det slutade med att jag blev intervjuad om ost i en spalt till nästa nummer, i egenskap av ostgillande person. Mycket ska man vara med om och så vidare...

Men det var egentligen inte det jag tänkte snacka om idag. Utan om det som inte är så bra med ost. Eller med kött. Trots att det ju är gott.

Vid årsskiftet för ett och ett halvt år sedan slutade jag och A köpa hem kött. Det gjorde vi på grund av miljön och på grund av att mycket av köttindustrin är så vidrig på många sätt. Det kändes som dubbelmoral att ständigt konstatera att folk borde äta mindre kött och ändå fortsätta att äta som vanligt (det vill säga varje dag). Så vi slutade köpa hem det helt enkelt (samt fisk, men det ruckar vi på lite oftare). Mitt mål var inte att bli vegetarian, jag äter fortfarande kött hemma hos andra, ibland på restaurang och ibland (dock sällan) när vi trots allt ändå köper hem, då vi vet att köttet är producerat på ett bra sätt. Men målet var att dramatiskt minska den totala konsumtionen och det har vi verkligen gjort. Ibland tänker jag att man borde göra tvärtom, det vill säga inte göra undantag när man är med andra utan då verkligen stå upp för sitt val, och då hellre fuska när ingen ser. Men man får väl hitta det som funkar helt enkelt.

När vi nu pratar om livsmedel som inte är bra för miljön: tyvärr är det ju här som också osten kommer in i bilden. En gång skrev jag ett reportage som handlade bland annat om vår matkonsumtions påverkan på miljön, och då lärde jag mig följande: Om man jämför antal kilo koldioxidutsläpp* per kilo färdig produkt ligger grönsaker väldigt väldigt lågt, kyckling på 1,4 kilo, fläskkött på 4 kilo och nötkött på 16 (!) kg. Och så kom den stora bummern, hör här: Ost.... 10 kg. (Vilket alltså innebär att det släpps ut 10 kilo koldioxid per kilo tillverkad ostbit). Kassare än flera köttsorter, alltså. I och för sig äter man kanske lite mindre mängd ost per portion, men ändå.

Och så hör man på nyheterna att chèvre, som är så vansinnigt gott, det får vi genom att killingar tas ifrån sina getmammor för att vi ska få deras mjölk. Ibland dödas de. Och vanliga mejeriprodukter som mjölk (som tyvärr är typ det bästa jag vet och som jag konsumerar abnorma mängder av), är ju oftast inte heller producerat på något drömsätt.

Det här gör mig så ledsen och också helt himla uppgiven, det är liksom FÖR SVÅRT att göra rätt mitt i allt. Hur ska man ens orka försöka? Vi kör vår köttpolicy som ovan, jag köper inte Chiquita-bananer, försöker köpa så mycket eko och fair trade jag kan. Men räcker det?

En dag på kontoret nån gång i vintras åt vi glass på veckofikan, och någon hade köpt risglass eftersom en kollega är vegan. Någon sa då "Vad bra, finns det risglass nu? Det kanske är bättre än att köpa sojaglass för soja har ju också sina nackdelar..?" Men när den i dessa frågor mest insatta personen svarade att ris minsann inte heller var så oproblematiskt längre kände jag bara en stor jävla suck inombords. NEHE, liksom. VAD FÅR JAG ÄTA DÅ?!

Hur gör ni? Tänker ni på vad ni äter och varför? Vilka principer tycker ni är viktigast?

* egentligen så kallade koldioxidekvivalenter eftersom det gäller några andra gaser också. 

Hjärnsläppet, eller Varsågoda att skratta, det förtjänar jag

ALLTSÅ! Det här med så kallad amningshjärna kan inte vara en bluff/överdrift, det är bevisat nu. Idag har det nämligen visat sig att min hjärna SLUTAT fungera. Helt lagt av bara. Jag tänkte att jag snabbt skulle sno ihop en liten mössa (en sån där vändbar som jag sydde på tio minuter tidigare i våras) och det ville sig inte, milt uttryckt.

1. Först kollade jag en beskrivning på nätet, som sa att jag skulle lägga tyget "avigsidan mot avigsidan" innan första sömmen. Tyckte det var lite konstigt, men löd. Insåg i mössans sista moment att det såklart var fel, och slängde mössan.

2. Började om från början. Lade istället räta mot räta som man ju brukar, det kändes rätt och gött. Kom till sista momentet, insåg då att det ÄNDÅ INTE FUNKADE. Att det var fel igen. Dog inombords. Tänkte: hur kunde jag vara så dum att tro att beskrivningen på nätet var fel, varför skulle den vara det? Dubbelkollade till och med mot mössorna jag sydde till Nils innan han kom, och nej, detta kunde ju inte vara rätt kom jag fram till.
Jag ville inte slösa mer tyg så jag sprättade hela skiten och sydde om igen, på samma sätt som jag alltså gjorde från freakin början. 

3. Kom till sista momentet, tredje gången gillt. Och det är nu det blir sinnessjukt. Då fick jag fanimej ändå inte ihop den himla mössjäveln. Alltså förstår ni nivån av galenskap? Tyget hade alltså legat helt rätt innan jag lade en halvtimme på att sprätta varenda liten söm. Beskrivningen på nätet som jag följde från början var alltså fel trots allt, som jag mycket väl tyckte det kändes som, men det hjälpte ju inte direkt nu att den magkänslan stämde. När alla andra magkänslor var så totalt jävla värdelösa. 

Nu sitter jag här och överväger om jag ska göra ett nytt försök eller om det är att utmana ödet. Känns som att vad som helst kan hända i så fall.

(OBS: Är ej dum i huvudet vanligtvis. Brukar till och med vara tämligen smart. Även om jag förstår att detta påstående mot bakgrund av ovan verkar orimligt.)