Dagens bild från ett främmande land, del 6: Frankrike

Utanför Sacre Coeur i Montmartre, Paris, Frankrike, april 2011.

Det var april men sommarvarmt. Jag och D tog tåget från Bern till Paris, det var lika dyrt som att flyga men bekvämare och roligare för man fick se så mycket på vägen. Vi tog in på ett litet hotell i Montmartre och fick ett rum som var skevt. Det det lilla badrummet saknade både lampa och toalett, men det vägdes upp av att det var det enda rummet med en egen balkong på taket. På den satt vi varje kväll när vi kommit hem från restaurangbesök och drack vin, såg ut över takåsarna och delade på en sexbitarssushi som efterrätt. Det hann bli tradition på den korta tiden. På dagarna gick vi omkring i Paris och upplevde saker, och vi hade med oss en rödrutig filt som vi kunde landa på närhelst en park eller lite gräs dök upp. 
Det var fint med den där filten. En eftermiddag låg vid på den vid Sacre Coeur och åt crêpe au chocolat som vi köpt av damen på bilden, och jag minns att det var himmelskt gott.

Den som vill se en massa fler bilder från tjusiga Paris kan klicka här: såhär härligt var det!

(I onsdags körde jag förresten min bror och hans tjej till flygplatsen för de skulle åka just till Paris, och idag kommer de hem igen. Hoppas de har haft det lika bra på sin weekend!)

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")

Gitarr

Åh! D har plockat fram gitarren och sitter och spelar och sjunger. Det är underbart. Älskar gitarr. Älskar sång.

Gå på dejt

I fredags var vi ute och åt med vänner och på lördagkvällen hade jag och D tänkt att vi skulle gå och käka nånstans "bara vi". Typ gå på dejt. När vi bestämmer att vi ska göra det blir det nästan alltid såhär:

Vi pratar om det mycket på dagen. Vart ska vi gå tycker du? Vet du något mysigt ställe vi aldrig testat? Kanske ta någon restaurang med mat från ett konstigt land? Eller tapas? På mañana har de kannor med Mojitos! etc, etc, etc.

Sen, när det närmar sig, säger någon av oss* att vi ju också skulle kunna köpa hem sushi och kolla på säsong X av X (insert valfri bra tv-serie**), bara som alternativ liksom. Då svarar den andre mmm, vill du det hellre?, varpå den förste säger nej nej det spelar verkligen ingen roll, vad tycker du?, och person två svarar hm, vet inte. Vi bestämmer då alltid att vi ska "känna på det lite". 

Någon timme senare säger någon av oss jaha men då går jag och köper sushin då. Och så gör vi det.

Och alltså, det är ju sjukt gött att ligga hemma i soffan och kolla serier, älskart mer än det mesta faktiskt, men blir ändå lite bestört över tanken på att vi inte går ut och har romantisk kväll pratar om livet dricker vin på lokal ens nu, när vi fortfarande bor mitt i stan och ännu inte har några barn. Har en känsla av att jag kommer vilja spöstraffa mig själv i framtiden när jag tänker tillbaka på det.

* den här gången D.  
** den här gången säsong 8 av Entourage.

Jag kan flyga, jag är inte rädd

Vet ni, igår fick jag SEGELFLYGA! Skriver med versaler för adrenalinruschen har knappt gått över än. Det var helt sjukt.

Jag till Ålleberg utanför Falköping för att skriva ett reportage om veteranklubben där uppe. Min pappa håller på en massa med segelflyg och det var så jag kom i kontakt med ett gäng gubbar i 85-årsåldern som fortfarande har sina certifikat och flyger. En ska snart fylla 90 år! Jag tycker det är helt underbart, ingenting får mig så rörd som fina gamlingar.

Och de här gubbarna visade sig vara helt underbara, jag ville adoptera dem allihop som bonusfarfäder. Efter att ha flugit segelflyg i sextio år hade de tusentals gamla historier på lager som de stod och fnissade åt tillsammans vid den knallgröna landningsbanan på berget. De visade gamla bilder, tog varann i hand och hjälpte med viss möda varandra ner i de trånga små planen när de skulle flyga. Jag dog lite av finhet. 

Sen fick jag också flyga, i ett kalasfint gammalt Kranisch-plan som var byggt 1943. Jag fick kränga på mig en fallskärm (skräcken jag kände när de instruerade mig hur jag skulle öppna huven, hoppa ut och dra i handtaget om något gick fel: inte nådig) och sen klämde jag ner mig i det minimala utrymmet längst fram i planet. Piloten satt bakom mig utan glashuva över sig, och körde trots att han "inte såg så mycket". Jag skymde ju sikten framåt och vingarna satt just utanför hans plats.

Herregud vilken upplevelse det var! Jag skulle ju verkligen ljuga om jag sa att jag inte var rädd - det var jag ju - men det var framför allt otroligt härligt. Ett litet motorplan bogserade oss upp, det skumpade sjukt mycket, och på en kilometers höjd kopplade vi loss oss. Sen seglade vi omkring i 30-40 minuter, vilken frihetskänsla!

Men ja, rädd var jag ju som sagt. Jag har hållit på med dykning, flugit skärmflyg och klättrat i berg, men det här var på något sätt ännu läskigare, kanske för att man sitter i ett flygplan och har vetskapen att man måste ta sig ut om något går fel. Och att man kommer att behöva landa. Just landningen var jag sjukt nervös inför. Tydligen ska man glida ner i ungefär 60 km/h, men jag och min pilot kom dundrandes i 100 knyck. Det gick rätt fort kan man säga. Vi kom också in lite högt och fick "dyka" ner det sista. En vild gissning säger mig att jag nog tjoade ganska högljutt där ett par sekunder. Men ner kom vi!

Sixten och Larsa tittade på gamla bilder och mindes vinterflygningar i Åre och VM i Argentina 1963.

Sixten hade byggt ett helt eget segelflygplan när han var ung, "från scrach"! Han vägrade dock berätta hur många år det tog, han var rädd att jag skulle tycka att han var galen.

"Sudden" hade coolaste huvan och köpte sig ett eget plan för några år sedan. Här sitter han i Kranischen.

Här har Sudden just flugit en K8, som är ett enmansplan.

Tips från en schändiss.

Igår när jag var och fikade med Lovisa, en gammal gymnasiekompis, så berättade jag för henne om att jag ska åka till Japan och att jag planerar en massa frilansreportage att göra där. Plötsligt började en man vid bordet intill hojta en massa tips: Åh Japan, vad kul, då måste du åka hit, och hit, och DIT, och till den här butiken som är jättehäftig, komihåg det namnet nu, och i den här staden kan man bo i sådana här små hus, gör det! och jag vet inte HUR mycket bra tips den här människan hade.

Och så tänkte jag hm, honom känner jag igen. Men mest tänkte jag att jag måste ta vara på alla de där idéerna, och så bad jag om hans telefonnummer.

"Visst, Peter heter jag. Noll sju ....".

Och inte ens då förstod jag. Sen sa den hjälpsamme mannen något om att han hade haft turen att kunna allt om Japan när han var med i På Spåret, och DÅ trillade poletten äntligen ner. Min kändisradar alltså, den är inte den bästa om man säger så. Det var ju Peter Apelgren!

Korar honom härmed till trevligaste kändisen jag någonsin suttit cafégranne med. (Det är ju en ganska begränsad skara, visserligen, men ändå - han får högvinsten för sin trevlighet och sin generositet gällande restips).

Jueves

Älskar dagar som blir såhär bra. Först var jag supereffektiv, jobbade en massa, fick ett gött flow och jättemycket gjort. Sen bara: häng med mamma, kusin Sara och hennes gulliga gulliga barn i Trädgårdsföreningen i SOLSKEN. Jag åkte väldigt mycket rutschkana med Klara och höll på att käka upp henne för att hon var så söt. Och så sa hon "igen gång till!" varje gång vi hade åkt, mycket smart uttryck.

När det kom några regndroppar (för det gör det ju alltid) gick vi och mumsade i oss lite käk på franska cafét (sallad som bestod minst till hälften av ost, lycka) och sen gick jag iväg för att hjälpa Nicole välja glasögon som jag hade lovat. 

Det gick sådär, Nicole gillade mest det paret som jag och Martin tyckte var sämst. Men då anslöt Erik och tyckte välj en annan dag, vi går och tar en öl istället, och så gjorde vi det. Och satt ute. Den här dagen var som en sista suck av sommaren, och det var så jävla nice.

Storhet på wordfeud, aka piken

Kul att spela mot er alla, har massor av matcher igång nu! Med stor fasa addade jag också min vän Björn som varit med i SM i scrabble och som "tränar" med sitt scrabbellag en gång i veckan sedan kanske två år tillbaka. (Alltså på riktigt). Björn som kan ungefär alla ord i hela SAOL. Som sagt, det var stor fasa jag addade honom. Det dröjde en kort, kort stund, sedan kom hans första läggning: STORHET, 58p.

Wordfeud

Äntligen funkar det även på min iPhone. Vet inte vad som krånglade först, men nu har jag den: Wordfeud-appen. Är givetvis besatt redan. Vill ni spela mot mig så adda mig, mitt nick är johannalagerfors. 

Mycket farligt för arbetsmoralen, det här.

Gordon Ramsey's dvärg och grävlingen

Idag har jag och Martin ett litet frilanskollektiv i mitt kök. Martin högläser just nu nyheter för mig, och berättar i skrivande stund om en dvärgporrstjärna - vars karriär börjat ta fart eftersom någon upptäckt att han liknade Gordon Ramsey - som nyligen hittats "uppäten" av en grävling.

Jaha, där ser man. Och vad händer hos er då?

Röstfishing

Gunnar som skriver Heja Abbe-bloggen har utlyst en tävling där man kan vinna en biljett till Photoshop Day - ett fotoseminarium som jag superdupergärna vill gå på. 

För att vinna den behöver jag er hjälp, och även om jag tycker det är lite pinsamt att fiska röster här på bloggen så väger suget att få gå på fotoseminarium tyngre än skämskänslan. Tävlingen går ut på att man ska retuschera in ett djur i en bild man tagit (såklart en liten pik till årets naturfotograf Terje Hellesø som fejkat in lodjur i sina bilder och nu fråntas priset som årets naturfotograf).

Så snälla, snälla ni, klicka här och rösta på bild nummer 3! (Eller på den ni tycker är bäst såklart. Men helst bild nummer 3!)

Om att köttet inte blir blött

Ikväll när jag och min kära vän Nicole skulle åka till träningen var det någon form av storm här. Inte så ovanligt, nej, men likväl ganska drygt. Jag föreslog då (bönföll) Nico att ta bilen och hämta mig på vägen och det gjorde hon (phew!). 

Men eftersom hennes kille brukar tycka att hon är dum när hon åker bil så korta sträckor, för miljöns skull alltså, så fick hon liksom smyga ut med bilnycklarna i hopp om att han inte skulle se. I bilen hade vi följande konversation:

– Jaja men han kommer ju förstå att du tog bilen när han tittar ut och ser orkanen. 

– Nej nej, det kommer han inte. 

– ?!

– Nej, alltså, såhär brukar Martin säga om regn: "Huden är vattentät Nicole. Det är ingen som helst fara att cykla bara för att det regnar!"

Okej, bortsett ifrån det här med att det såklart ÄR jättedumt att köra bil korta sträckor och att M har rätt i det, kan vi väl bara enas om att argumentet huden är vattentät är ganska dåligt?!

Dagens bild från ett främmande land, del 5: Guatemala

Volcán Pacaya, Guatemala, Oktober 2006

Vi hade räknat fel på dag, den där dagen vi skulle lämna Guatemala för att flyga vidare till Nicaragua. Vi hade packat våra väskor, lämnat hostelet i Antigua och skulle just bege oss till flygplatsen när det gick upp för oss att vi inte skulle vidare förrän dagen därpå. 
Plötsligt hade vi en extradag i Guatemala, och jag var överlycklig. Jag var inte färdig med landet ännu. Den kvällen åkte vi tillsammans med några från hostelet till Pacaya, en aktiv vulkan två timmar från Antigua. I beckmörker beväpnade med små ficklampor vandrade vi genom skogen och uppför vulkanen, en och en halv timme tog det, och när vi kom upp såg vi ett hav av gulröd lava välla fram i mörkret. Vi kunde gå ganska nära men det blev snabbt olidligt hett – stack man en pinne alldeles nära lavan så fattade den eld. Lava liksom, lava! På nära håll. Det var konstigt, men en otrolig naturnära upplevelse, och jag minns att jag var så glad att vi hade räknat fel på dagarna och fick det där extra dygnet.

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")

11 september

Nine-eleven idag. Tänk att tio hela år har gått sedan de kapade planen flög in i World Trade Center - tio år som förändrat världen. Många vanliga, oskyldiga människor fick sätta livet till i New York den där dagen, men många vanliga, oskyldiga människor har också fått sätta livet till i kriget som följde efter attacken. Det ska man inte glömma. Låt oss minnas dem alla. 

Precis som alla andra minns jag exakt vad jag gjorde när det hände. Jag hade just börjat gymnasiet och den eftermiddagen hade jag varit med halva klassen på KTB och läst gamla tidningar i deras arkiv, såna där microfilmer eller vad det heter. Vi satt på McDonaldsen på Avenyn när min kompis Sofia ringde från skolan och sa att ett flygplan "hade kört in i Pentagon". Just när hon sa det var jag och kompisarna inne i ett sånt där skrattanfall som bara 16-åringar kan vara, vi skrattade och fnissade och skrattade. Att höra att ett flygplan hade krockat med ett hus fick oss att bryta ihop igen - det lät ju inte klokt. Sofia sa bara "Det är på riktigt, ta dig till en TV" och så gjorde vi det. Och då förstod vi. 

Det var inte Pentagon vi såg på TV:n, det var World Trade Center, men det var omöjligt att inte direkt förstå allvaret. Visst hade terrorism funnits i olika former i urminnes tider, men det här var ändå något nytt. Världen blev sig aldrig riktigt lik efter den dagen. 

Vad gjorde ni den 11 september 2001, när ni fick höra vad som hänt?

Ground Zero, New York, i slutet av maj 2010.

Martins inflyttningsbaluns

Mycket skojig lördagskväll igår! Min vän Martin som nyss flyttat till en andrahandstrea i Majorna hade inflyttningsfest. Han delar lägenheten med en mexikansk tjej och eftersom facebookeventets bild föreställde en Tequilaflaska med skojig hatt gick vi bananas och körde på Mexikotema fullt ut när det kom till inflyttningspresenter.

Det här fick Martin:

* En stor elektrisk plastkaktus som lyste och skiftade färg. 

* En röd indianväska

* En porslinsfigur föreställande en fotbollsspelare (med Johanna W:s motivering om att "man ju spelar fotboll i Mexiko")

* Ett instrument som det var väldigt, väldigt oklart hur man skulle spela på. 

* Ett dött marsvin med bilder på. 

* Vinylskivan "Tijuana party", som bland annat innehöll låten Chi-chi-chihuahua, vilket vi tyckte lät lite som Cha-Cha-Chapmans torg, en låt av Martins band The Shallows. 

* En paprika

* En påse tacokrydda

* Spanskkursboken "Por Supuesto"

* En flaska vin där Martina strukit "Chile" och skrivit "Mexiko". 

* Samt, naturligtvis, en flaska Typ Mojito.

Före festen kom Johanna, Erik och Martina hit och vi drack vin, beskådade presenthögen och slog in allt i tidningspapper. (Johanna och Erik har fixat de flesta presenterna och ska ha det största berömmet!)

Här är marsvinsskinnet, tror Johanna W var mest nöjd med det inköpet faktiskt. Prislappen: 40 kr, satt kvar på baksidan.

Martina höll upp den fantastiska skivan som vi senare kom att dansa till.

Vi satt i min soffa och slog in alltsammans innan vi åkte till festen.

Johanna klippte lösmustscher till oss, det var som att hon var född till det. "Äntligen har vi upptäckt vad du är bra på!" utbrast Martina. Johanna är ju väldigt bra på många andra saker också, men det här skulle kunna vara området där hon briljerar som allra mest. Ni ser ju, genialiska mustascher! Min var buskig nog att täcka hela munnen.

När vi kom fram möttes Martin av den här synen, och en skojig mex-låt spelades från någons iPhone. Vi kände oss som de skojigaste gästerna på festen.

Martin blev svinglad för presenterna som ni ser.

Plötsligt var alla gäster borta och vi var sist kvar. Jag och Erik hängde i köket. Den mexikanska tjejen som bodde där gick och städade, och tänkte nog att festen var slut. Johanna och Martin dansade som fanns det ingen morgondag.

Ylandet.

Om jag är ensam hemma en kväll börjar jag ofta sjunga väldigt, väldigt högljutt till musik. Jag har en jävla pipa ska ni veta, det låter liksom... ja, högt. Det gör att grannar ibland hör.

När vi bodde i Bern kom grannarna som bodde under oss (ett ungt par) upp för trappan inte en, utan två, gånger och klagade lite snällt för att de inte kunde sova. Det skämdes jag så mycket över att jag inte vågade säga något till David. Fast han vet om den ena gången, för då var han till och med hemma. (Jag försökte gömma mig och tvinga honom att öppna dörren men han vägrade.)

David tror förresten att han har hört det där "högljudda" sjungandet, att han vet what its all about, men alltså, det har han inte. Ibland säger han "oj" när jag börjar pipa lite ljudlöst till radion eller så, och man bara eeeh, tror du det där var något?

I vår lägenhet här i Göteborg är det sjukt olyhört (tror jag) så nu kör jag i alla fall på igen, älskar att yla. Inga grannar har reagerat, plus att min rockstjärna till bror har bott här ett tag med sin kompis och inte heller då kom någon och gnällde. Antar att det betyder att det inte går att störa grannarna här, yey!.

På tal om grannar: en gång hade jag en som inte hade något alls emot sång, tv-ljud eller musik, men däremot fick hon huvudvärk när jag "gick" på golvet i min lägenhet (!). Hon var inte alls arg, men väldigt... uppgiven, och föreslog på allvar att vi skulle "kompromissa". Den kompromissen innebar att jag skulle "hålla mig helt stilla" mellan 22 och 07. Vad hon skulle bidra med i kompromissen framgick inte. Detta är bland det konstigaste jag har varit med om.

Och och och, en annan gång, i en annan lägenhet, hade jag faktiskt en granne som hörde mitt ylande och som kom ner och frågade om jag ville bli sångerska i hennes band*. Och hon var inget freak, utan en helt normal 35-årig tjej. Tror inte att hon kunde avgöra genom väggen om det lät bra eller inte, men ändå!

(* OBS. Ej lögn!)

What's wrong with Stockholm?

CNN:reportern Brendan Francis Neewnam skriver en liten kärleksförklaring till Sverige och Stockholm. Läs gärna, dels är det ju härligt att göra att man bor i ett fantastiskt land, om än i en annan stad, men framför allt är det härligt att läsa så välskrivna resereportage!

Dagens bild från ett främmande land, del 4: Kina

Cloisonnéfabrik, Beijing, februari 2006

Beijing är en stad jag verkligen älskade, allt var så annorlunda och mystiskt dimhöljt och rikt på historia. Jag och min familj var där 2006 och en morgon åkte vi ut på landsbygden för att besöka Andarnas väg och Minggravarna där de gamla kejsarna från Mingdynastin fått sin eviga vila. På vägen stannade vi vid en liten fabrik där man tillverkar föremål med den klassiska Cloisonné-tekniken. 
Vi klev in i det dunkla rummet och omedelbart brände det i ögonen på oss. Det luktade mycket skarpt och man kan bara föreställa sig hur skadligt det måste vara att arbeta under sådana förhållanden. Att tillverka Cloisonnéföremål är ett hantverk som går ut på att man löder fast små trådar på ett metallunderlag, ofta koppar, och sedan fyller man utrymmet mellan trådarna med olikfärgat glaspulver. Vasen, armbandet eller vad det nu kan vara bränns i en ugn, och så fyller man på med mer glasmassa, slipar och bränner igen. På riktigt exklusiva cloisonnéer upprepas proceduren hundratals gånger.

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")

Bad balance

Kan vi prata lite om det här med Body Balance? Jag kan för mitt liv inte få till det passet. Det brukar alltid börja med att jag har svårt att komma över att ledaren säger att vi ska "känna hundpositionen" eller "gå tillbaka till halv hund" (halv hund?!). Sen blir jag uttråkad. Sen får jag skitont i låren för att det är jobbigt att stå still så länge i samma pose, har för otränade lår obviously. Sen blir jag inte trött någon annastans i hela kroppen, fast att jag gärna vill bli trött. Det är liksom därför jag tränar. Blir heller inte andfådd eller svettig.

Detta toppas med att instruktören efter passet kommer fram och frågar heej, hur kändes det för eer? så att man får plocka fram sitt falskaste leende och bara joo, jättebra, men jag har lite överrörlig kropp så det där är inte så skönt för mig men det är ju såklart inte ditt fel, jag gör säkert fel, lovar att ge det en chans till fast man tänker hell no.

Alltså, är det fel på mig eller känner ni samma förakt/oförstående som jag inför denna harmonins träningsform? (Tacka vet jag spinning, löpband, pump, combat, gym, aerobics eller vadsomhelst.)

Harmoni förresten, lyckades inte riktigt ta med den harmoniska känslan hem som instruktören sa att vi skulle: ramlade istället direkt klumpigt över en golvljusstake som gick i tusen bitar.

_____________________________________

(PS. Och så den lite mindre gnälliga versionen av dagen: Har ätit caféfrukost med briljant kusin och gullat med hennes bebis, frilanshängt med Martin (jobbat ganska effektivt), fikat med Anna H och dessutom träffat en bloggvän IRL: Karins Trattoria-Karin. För hon har köpt en kamera av mig. Mycket trevlig person! Mycket skoj att träffa bloggmänniskor på riktigt.)

Sak jag är dålig på:

Att skriva när min deadline inte ligger väldigt snart i tiden. Går tydligen inte. Är väldigt bra på att äta glass, turkisk peppar, läsa bloggar samt att bara lägga ner huvudet och sova en liten stund (!) istället.

Dagens bild från ett främmande land, del 3: Danmark

Någonstans i Danmark, juli 2005.

En sommar för länge sedan åkte jag och J på roadtrip i Danmark. Vi åkte runt i den lilla röda Ford Fiestan, tältade och lagade mat i stormkök och drack vin på stränder längs hela vårt grannland. Danmark var fint, och finast av allt var havet.

Måleri målera

Bra grej med att bo i hyresrätt: När man får ett ryck och vill måla om så kan man göra det gratis. Vi ska måla om hela lägenheten för att få bort störiga skruvhål och annat, och förutom att hyresvärden skickade hit hantverkare som fixade köket (blev jättefint) har de också låtit oss hämta färg, penslar, rollers, spackel, täckpapper och annat helt gratish på färgaffärn.

Det som krävs av oss själva nu är bara att vi tar tag i projektet. Flyttar undan möbler, tejpar och börjar måla. Och man frågar sig: Kommer det att ske redan ikväll? Eller i morgon? Den här veckan? 

Ingen vet. Spänningen är olidlig. 

Förresten, ni kan få tycka till om en grej. Såhär ser vårt sovrum ut nu (fast eh, mycket stökigare, och vi har numera även klämt in ett skrivbord med en tv på där tvättkorgen står på bilden). Det mesta ska förbli vitt härinne, men vi tänkte bröka på med en grön fondvägg på väggen till vänster, så att varje nattsömn blir en avkopplande naturupplevelse. Och då uppstår ju det här med att välja rätt grön nyans. Jag tänker att det måste vara en varm ton som inte skär sig mot det olivgröna som finns i ganska många av våra påslakan, men den får heller inte blir för gulbrun. En diarré på väggen har ju ingen mått bra av. Och så försöker jag ta med klassikern "det blir alltid mörkare på väggen än på det lilla färgprovet" i beräkningen.

Vad tror ni om förslaget nedan? (Det är färgen S 3040-G50Y, från Nordic Colour Systems).

Helgen då S fyllde 40 och vi kom till svamphimlen

Igår fyllde min kusin Stefan 40 år och det firades med ett jättekuligt kalas i deras trädgård i Harplinge.

Många höll tal, tex hans syrror som var utklädda till fåglar. Oerhört tjusiga!

Jag hade gjort en tavla av några bilder jag tagit av Stefan och hans dotter Maja.

Efter festen åkte vi till Bexet (sommarstugan alltså), och idag skottade vi lite grus under den nya friggeboden. Vad vi gjorde mer? Plockade TIO LITER KANTARELLER. Mest trattisar. Fatta, tio liter. Och vi slutade inte för att svampen tog slut, utan för att det inte fanns mer plats i våra bunkar och tröjor.

Dagens bild från ett främmande land, del 2: Mocambique

Någonstans mellan Maputo och Tofo, Mocambique, april 2009.

Jag och Johanna, den andra Johannan, hade varit i Sydafrika i några veckor. Det var ett år kvar till fotbolls-VM och vi hade intervjuat människor om det, i städerna och i kåkstaderna, till reportagen som skulle bli vårt exjobb. Långt ute på vischan i Kwa-Zulu Natal hade vi också skrivit om hiv-smittade barn och sovit i sängar där aidssjuka brukade ligga och vänta in döden. Efter det kände vi oss mentalt helt slutkörda. 

Vi unnade oss en veckas paus och semester i Mocambique, och tog en minibuss från Maputo till Tofo, en liten by vid kusten. Resan tog evigheters evigheter, eller i alla fall nio timmar, och vi stannade två gånger för att byta däck och en gång för att laga motorn. Det var trångt och varmt men ändå ganska härligt. Jag tog bilden ovan från fönstret någonstans längs vägen, och när vi kom fram visade sig Tofo vara väldigt fint. Vi gillade Mocambique.

Länkkärlek: En hel drös.

Jaha, nu är det såhär: Som den 80-talistkvinna jag är har jag lyckats få prestationsångest slash dåligt samvete av det här med länkkärlek. Är ju värsta snälla grejen egentligen, men nu hittar jag nya bra bloggar var och varannan dag och tänker att hey, de borde ju också få lite länkkärlek, hur ska jag hinna alla? Plus att jag tänker "å nej, nu skrev jag jättelångt om den här bloggen men helt kortfattat om den här, tänk om nån tar illa upp?"

Jag förstår att det är sinnesrubbat, men ändå. Sån är jag. Så nu tänkte jag slänga upp en hel drös med fantastiska bloggtips (som alltså inte är det minsta sämre än dem jag redan nämnt, bara för att de inte får ett helt eget inlägg) och hädanefter länkkärlekar jag när jag får ett infall, och/eller om någon skriver något specifikt inlägg jag tycker ni ska läsa eller så. Ska vi säga så?

(Och till er som jag missat att nämna den här vändan: ni är också himla himla bra. Okej?)

Nu först: tipsfrossa! 

Egoistiska Egon: En blogg som jag gillar skitmycket. Hon som skriver den verkar så genuin på något sätt, ärlig och klok, och dessutom hittar hon ganska ofta finfina loppisfynd att inspireras av och avunda. Fina bilder och intressanta inlägg.

Duktiga Tjejen: Namnet syftar på att vara "den där duktiga" med höga krav på sig själv, och hur många är vi inte som känner igen oss i det?! Duktiga tjejen har just skrivit en bok (om sitt liv, tror jag). Så häftigt, hoppas verkligen att hon får den publicerad. Det är spännande att följa Duktiga Tjejen i hennes bokprojekt, men också i andra livsprojekt. Till exempel hennes projekt att få killen att vilja skaffa bebis, för duktiga tjejen är beredd, men det är inte killen. Än.

Den där om Jenny: Den här bloggen har jag nyss hittat och jag älskar den. Jenny skriver känslosamt och fantastiskt, har just börjat på nytt jobb och är gravid med fimpen i magen. Hon skriver så fint om tankarna kring att snart bli förälder och vågar liksom vara ärlig i det. Jag antar att alla par som blir gravida får den här "men herregud hur gör man"- känslan, men få uttrycker den så bra som Jenny.

Apple, Dear?: Jag minns att min första tanke när jag hittade den här bloggen var att den var så himla snygg. Snyggt typsnitt, snygg header, man fick liksom lite prestationsångest. Som om det inte räckte syr Sofia jättejättefina plagg som hon ibland lägger upp bilder på, och det är ju alldeles underbart. Jag blir sjukt inspirerad. Det här är en av mina favvobloggar för Sofia skriver alltid med substans, alltid klokt och läsvärt och välformulerat. Dessutom jobbar hon i en bokhandel och kommer med en massa bra boktips.

Jonas Peterson: Jag började läsa Jonas blogg när han bloggade som Silverfisken och levde ett spexigt liv som reklamare i Melbourne. Idag har han sadlat om till bröllopsfotograf och blivit en av världen allra, allra mest framgångsrika sådana. Det är inte konstigt, för bilderna är helt makalösa. Tror jag länkat hit förut, men för alla er som är det minsta intresserade av foto, eller vill bli inspirerade i största allmänhet: Klicka klicka.

Katta Kvack: En underbar kvinna med illrött hår som skriver om sitt liv på de roligaste och mest avslappnade av sätt. Det är befriande att läsa hennes blogg, den är full av självironi och smarta inlägg och helt klart en frisk fläkt i bloggvärlden. (PLUS, tror att det eventuellt var hon som startade det här med länkkärlek, vilket ju är ett fantastiskt bra initiativ).

Säg ifrån om jag har sagt det förut: En Johanna som skriver så smart om jämställdhet och kultur och föräldraskap och mjölkallergi (eller, det heter väl laktosintolerans förresten?). Johanna är en mycket skarp kniv i lådan.

Emster: Är så himla himla himla rolig. Hon har en helt egen bloggstil och man skrattar alltid. Hon skriver nästan talspråksaktigt, något jag inte brukar gilla, men hon gör det så bra att det blir helt genialiskt. Är mycket impad av hur hon lyckats så perfekt med den avvägningen. En stor dos självdistans gör den här bloggen mycket läsvärd.

Färdknäpp: Linnea och Gustaf bloggar om spännande resor, och jag hittade bloggen när jag och D skulle åka till Iran (vilket sen inte blev av). På ett reseforum tipsade Linnea om massa ställen att inte missa i Teheran, och det visade sig att hela deras blogg var full av sådana finfina tips, från olika länder. 

Daniel Peterson: Reser världen runt på cykel! Det säger ju sig självt: spännande.

Karin Trattoria: Den här kvinnan verkar jobba som en galning, bland annat har hon just producerat en film (hallå, hur glamouröst är inte det?) och ändå verkar hon ha tid att alltid laga massa goda nya maträtter. OCH att blogga om dem. Recepten delar hon med sig av, vilket är perfekt om man vill få lite nya mat- och bakningstips.

White Trash of the day: Skrattar bara jag tänker på den här bloggen. 

Johanna Frölander: Johanna jobbar på Solo och skriver om livet på en tjejtidningsredaktion på ett underhållande sätt. Vi känner varann liten smått genom en gemensam vän, och har läst varandras bloggar ett bra tag. Johanna är kul och smart!

Alexmo: En journalistkollega, som jobbar som radioprogramledare i Umeå. Alexandra är nominerad till tidningen Mama:s bloggpris vilket hon definitivt är värd - hon skriver om föräldraskap på ett sätt som är intressant även för oss som inte har barn än.

Jonas AD: Väldigt smart. Väldigt välgjort. Och framför allt väldigt, väldigt kul. 

Ett annat New York: THE New York-guide för dig som ska åka dit. 

Okej, det var ett axplock. Det här med bloggar alltså, så himla bra grej.

(Och vill ni se vilka bloggar jag länkat till innan det här inlägget är det bara att klicka på Länkkärlek-etiketten nedan.)

Älskade mormor.

Mormor och nyfödda jag, utanför huset i Hylte.

Idag är det tio år sedan min mormor gick bort. Jag kan inte fatta att det gått så lång tid, för jag minns precis allt med henne. Det glänsande håret, pigmentfläckarna på hennes händer och hur sträva och varma de alltid kändes. Hur hon och morfar alltid sa "Vi, har, den, ÄRAN" när man fyllde år och man fick en kaktus som hon gjort av gurka och geléhallon. Och jag minns hennes röst, hur hon lade huvudet på sne och kallade mig "lilla Jaja". 

Häromdagen hittade jag mina gamla dagböcker och papper och där låg en text som jag hade skrivit sommaren 2002, ett knappt år efter att mormor dog. Såhär skrev jag då:

"Jag minns hur det var sista gången jag såg dig. Du hade ett par marinblå mysbyxor på dig, kanske var de sjukhusets för jag kände inte igen dem, och du hade dina stora läsaglasögon med guldkant, de som var lika vackert formade och guldglänsande som ditt hår. 

"Och hon grät inte någonting" sa alla efteråt, fast du visste vad som skulle hända. Men när du och jag var ensamma och jag sa det där om att jag vill bli som du, då grät du och jag såg det. Och du tog min hand och kramade den hårt och jag såg att du inte fick fram något för en tår hade letat sig ner på din kind. Och jag bara stod där och kunde inte prata heller, eller röra mig, för hela huvudet var fyllt av gröt. Men det gjorde inget för vi sa saker till varandra ändå.

Jag skakade så att jag inte kunde andas. 

En kort tid därefter var jag på en fest och alla sa till mig att inte tänka på det och det kommer ordna sig. Men jag kunde inte inte tänka på det, och på morgonen hemma hos J vaknade jag luddig i huvudet av att telefonen ringde och jag visste vad det var. Tårarna kom och allt blev suddigt och plötsligt stod flera personer runt mig och tyckte synd om mig. Någon gav mig en näsduk och frågade något konstigt om vi stod varandra nära. Och jag ville skrika att min MORMOR ÄR DÖD, mitt liv har rasat. För så kändes det. 

Och sedan kom jag hem och vi lyssnade på din favoritlåt om och om igen och vi tände ett ljus i köket och tog in en stor vacker ros från trädgården. 

För du tyckte så mycket om blommor."

Nu har det helt plötsligt gått nio år till sedan jag skrev det där, men jag minns fortfarande varenda detalj. Jag minns fortfarande hur det var den där sista gången jag såg henne. Min mormor var pigg och stark och klarade allt, fram till den sista veckan bodde hon i det stora huset i Hylte. En villa med trädgård och fruktträd och ett gigantiskt jordgubbsland, och allt tog hon hand om. Fram till den sista veckan, när njurarna sa hejdå och inget fanns att göra åt det för att hjärtat var för svagt.

Den veckan var vi där hela släkten på sjukhuset i Halmstad, eller lasarettet som mormor sa. Hennes tre barn och alla barnbarn, alla hann vi säga hejdå. 

Jag minns att vi suttit hos henne allihop och när vi skulle gå bad jag att få vara kvar sist, ensam med mormor. Jag vände mig om, helt lamslagen av tanken på att jag aldrig skulle få se henne igen, och medan tårarna dränkte mina kinder pep jag fram att jag skulle vara lycklig om jag kunde bli hälften så god som hon var. Precis så sa jag. Jag var 17 år och inte det minsta förberedd på att någon jag älskade kunde dö. 

Mormor grät, och jag grät, och vi tittade på varandra länge, länge. Jag glömmer det aldrig, att gå ut ur det rummet är det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Jag visste att jag aldrig skulle se henne igen. 

Några dagar senare dog hon, med mamma och min moster och morbror på plats. 

Det var pappa som ringde mig och berättade den där morgonen, han grät och sa att mormor är borta nu. Sen kom han och hämtade mig, och innan vi hann hämta min kusin hade hon kastat sig på cykeln och cyklat hem till oss. Och vi satt där i den blå soffan och lyssnade på Amazing Grace och luktade på den där rosen från trädgården. Vad skulle man egentligen ta sig till utan sin familj?

Döden och jag är fortfarande inte vänner, jag blir fortfarande vansinnig av tanken på att människor kan ryckas ifrån mig sådär. Men nu, när tio år har gått, kan jag i alla fall känna en enorm tacksamhet över att jag hann säga det jag ville till mormor, att alla hann dit, att hon slapp bli alltför gammal och skruttig. Jag kommer alltid minnas mormor som den där starka, goda kvinnan, och det är precis vad jag tror att hon hade velat.

Mormor och min lillebror, på utflykt med båten i Bexet.

Länkkärlek: Nio till fem

Bilderna är snodda från Niotillfem.

Vem egentligen, har inte närt drömmen om att ha en lägenhet i New York? En med gigantiska fönster, högt i tak, charmig trappuppgång med excentriska grannar och kanske en sån där brandtrappa på utsidan som kompisar kan klättra upp på på fyllan för att knacka på fönstret och se om man är vaken. 

Och det skulle man såklart vara, vaken alltså, och man skulle ta med sig den där halvdruckna rödvinsflaskan som står framme på det snygga vintage-slagbordet man har i köket och så skulle man klättra ut där på brandtrappan och sitta där och kolla på gatulivet nedanför och prata om livet och känna det där kittlande ruset som kommer över en ibland, när man bara är helt... nöjd. 

Och på dagarna skulle man gå till sitt superintressanta men flexibla jobb, och väldigt ofta skulle man spontanhänga i någon park (central park eller kanske någon coolare som man kände till bara för att man bodde där) med alla sina vänner, som skulle ha tid för spontanhäng när man ringde, trots sina väldigt spännande karriärer/liv.
 

Okej, det här scenariot är inte min dröm för trettio år framåt, men h-e-r-r-e-g-u-d vad jag skulle tänka mig att leva ett sådant liv ett tag. Och det gör Sandra som skriver bloggen Nio till fem. Nu kan det hända att jag lagt in mina egna detaljerade visioner i beskrivningen av det där livet i Njojååk, men Sandra lever hur som helst ett roligt och spännande liv där.  Det får man bevisat med hjälp av alla fantastiska bilder hon tar. Och så har hon tjusiga kläder och verkar vara en väldigt gullig person.

Dessutom, preciiis när jag hade fått ett journaliststipendium för att åka till Japan, så lade hon upp den här eminenta Tokyo-guiden! En nödvändig blogg i readern helt enkelt.

Så nu tycker jag: alla ni som när drömmen om att leva ett liv i dendärstoralägenhetenpåmanhattan: läs Sandras blogg. Mmmkay? Und das war alles für heute meine Damen und Herren.

Dagens bild från ett främmande land, del 1: Peru

Å, tack för er respons på den här bild-idén!

Som Sofia A skrev (för att hon känner mig väl) kan det ju bli svårt att välja bild. Jag är värdelös på att välja. Men hela poängen är att det här är just en bild (annars riskerar det att bli ett bildregn som aldrig tar slut, och så kan vi ju inte ha det). MEN, räddningen är att samma land kan få återkomma flera gånger. Då blir valet av bild inte lika klurigt, det måste inte vara den "allra bästa" utan bara en bild som säger något. Eller är fin. Eller vad som helst.

Anna på Kära Syster kom med den braiga idén att skriva en liten snutt om varje bild också, ett minne eller en liten förklaring. Ska bli, Anna! 

Och så föreslog Duktiga Tjejen att fler, de som varit i det aktuella landet, kan fylla på med minnen och tips därifrån. Superbra idé, vore ju underbart om kommentarsfältet varje gång fylls på med mer inspiration och berättelser om just det landet. Det kör vi på! (Och blir ni sugna på att skriva egna blogginlägg på temat "det landet": go for it!).

Okej, det var bara det. Nu slänger jag upp Peru-mannen igen, med en liten beskrivning under, så att det blir rätt.

Det här är Mariano. Han bor med sin fru i ett litet, litet hus på ön Amantani som ligger i Titicacasjön. I oktober 2006 bodde jag och mina två resvänner hos paret en natt, och Mariano visade oss toppen av ön som är den högsta punkten i Titicaca: 4150 m.ö.h. När vi var på väg ner kom ett hejdundrandes oväder med regn och hagel, och vi fick springa för att ta skydd i deras lilla hus. Mariano sprang snabbast. Han och hustrun bjöd oss på soppa på kvällen, och gav oss ett litet stearinljus att lysa upp vårt rum med eftersom det inte fanns någon el. Stormen ven utanför på natten och vi somnade tidigt, med lamaullsmössorna hårt nerdragna över öronen.