Mitt 2011 - the recap

Januari, och året, inleddes med en helt sinnessjukt rolig nyårsfest hos Sofia och Andreas i Bern, vi bodde ju fortfarande i Schweiz vid den här tiden. Sedan fick vi besök både av min bästis Sofia (och Hansen), och av min kusin Sara och hennes lilla familj, så årets första månad blev en njutbar sådan. Vi åt ofta på vad som kom att bli vår favvorestaurang i Bern: Lötschberg, och vi åkte till Wengen och kollade på alpinskidåkning live. Redan där kom årets första "ligga och sola i bara linne"-upplevelse (Januari! Linne!) och jag förstod att jag kommer sakna klimatet/vädret i Schweiz under resten av mitt liv.

Februari präglades av min och foto-Eriks reportageresa till Marocko och Västsahara, som var sjukt spännande, och resten av månaden blev det lite mer skidåkning med krispsnö och blå himmel. Vi insåg att det var våra sista månader i alplandet och tog verkligen vara på det, vilket jag är glad för. Jag fick också för mig att jag skulle börja sy fantastiska alster på min symaskin, men det var mycket snack och liten verkstad till en början.

OBS! Erik Abel har tagit denna bild, inte jag.

I mars blev det äntligen lite verkstad av symaskinsdrömmarna, jag och Sofia hade syjunta och jag sydde en röd uggla till Klara. Och det var mer alper (dessa berg alltså), Phillip och Sophie tog med oss till Philips familjs stuga i Adelboden en helg. Vi fick tre besök: Av Johanna & Erik och av Imma & Malin och av min familj. Åkte skidor igen med mamma, pappa och Anders för första gången på många år, och det var en av årets höjdpunkter. På vägen hem tankade jag vår dieselbil med bensin. Det var inte en av årets höjdpunkter.
David fyllde 31 också, och vi köpte vinylskivor på brockin i Bümpliz och åt tapas på Volver och plockade vitsippor, klappade kor och solade på balkongen.

April var på många sätt årets bästa. Vår sista tid i Schweiz. Staffan och Karin kom på besök, vi åkte runt med dem och kikade på en massa fina platser. Helt plötsligt blev det sommar, jag och Sophie badade i Aare och jag och Sofia åt lunch i solen på Stauffacher och sörjde att det livet vi hade precis då inte skulle vara för alltid. Jag handlade galet många gamla plåtburkar på secondhandaffärn trots att vi oroade oss för hur vi skulle få hem allt till Sverige. Vi drack öl i Rosengarten och grillade vid Eichholz och satt vid en brasa vid floden nästan hela natten. Vi älskade det sista ur Bern, så intensivt vi bara kunde.
Sen for vi till Paris och firade att David ett år och en månad tidigare hade fyllt 30 år. Paris överträffade alla förväntningar. Och så flyttade vi hem till Sverige. Det var härligt, men jag grät ändå en skvätt.

I maj kom vi alltså hem till Göteborg. Jag minns att det regnade mycket, det gör ju ofta det här. Men det var också fint. Jag träffade alla de där vännerna som jag saknat så mycket, och på megaloppisen fyndade vi en jättestor gammal 50-talsradio att ha vår skivspelare på för 80 kronor. (Och blusen på bilden nedan. När jag har den nu är min hudton ungefär samma som tyget. Hence: blus för sommarbruk). Vi pysslade med lägenheten och jag fick en fin svart cykel av Ted, hans mammas gamla. Hans mamma Isabella som dog. Jag tänker på henne varje gång jag cyklar på den, på ett fint sätt.

I juni kom Klaras lillasyster till världen och vi hade familjehelg med släkten i Bexet. Min brorsas band spelade på en festival i Tirana och intervjuades i albansk morgonsoffa. Åkte också på kanothajk med vännerna enligt tradition och där visade det sig att både jag och David kunde briljera utav bara helvete i en tävling om bäst minneskapacitet (svårt nöjd). Och sen åkte jag till Stockholm lite spontant och hängde med alla möjliga, framför allt med Sofia och Marcus som just hade blivit ihop med varann och mest ville ligga men fick stå ut med att ha mig sovande på soffan. Och så i slutet av juni kom midsommaren som den alltid gör och efter det började jag jobba på GP Utland igen.

Juli. Schmocker och Roxy hälsade på från Schweiz, och när vi grillade vid havet i solnedgången lyckades de båda trilla i vattnet. Med mobiler och allt. Det var roligt. (De skrattade). I övrigt jobbade jag mest hela tiden och när jag inte jobbade var jag till exempel i Bexet och fiskade aborre och sånt. Eller, Anders och David fiskade och jag låg längst fram i båten och lekte med kameran och kollade på molntussarna. I slutet av månaden dödade Anders Behring Breivik 77 personer i Norge och jag blev den som fick åka dit för GP. Jag jobbade 17 timmar per dag i nio dygn.

Augusti var fortfarande sommar. Den kvällen jag kom hem från Norge tog David med mig till en klippa vid Delsjön för att meta och kvällsbada, det var en välbehövlig kontrast efter all ond bråd död. Jag tog inte ledigt något från jobbet, ville jobba alltallt, men hängde också med vänner, åkte till havet och var på en magisk kräftskiva på Martin L:s land i Fjällbacka. På vägen hem dagen efter den stannade vi på alla loppisar vi hittade, och David fyndade en "teleguide", en gammal dator från 80-talet med telefonlur längst upp. Vi har inte haft hemtelefon tidigare men nu har vi aktiverat vårt abonnemang bara för att vi ska kunna svara i den.
Släkten fortsatte bygga friggeboden i Bexet och jag blev nostalgisk över den gamla vedboden som revs och sparade dörren. Tänker att jag ska "bygga nåt fint" av den (obs: är ej händig men inbillar mig gärna att jag är det). Sparade även båda fönstren från morfars lekstuga. Samma överambitiösa plan där.

September inleddes med dagen då det var tio år sedan mormor dog. Jag mindes varje sekund av det, det kommer jag alltid att göra. Sen fyllde kusin Stefan 40 och hade kalas i Harplinge, och vi var i Bexet och hittade hur mycket svamp som helst. Hela skogen var full av trattkantareller och jag och mamma gick bananas. Plockade korgar och tröjor överfulla.
Jag köpte en miljon böcker på bokmässan och åkte till Stockholm och träffade typ tjugo nya bloggvänner in real life på en fest. Jag menar en gala. Det var knäppt och oerhört roligt. Pappa tog med mig till Ålleberg och jag fick testa hans passion - segelflyg - och så hade Martin inflyttningsbaluns med mextema eftersom han flyttat ihop med en mexikansk tjej i Majorna. Ej flyttatihop-flyttatihop, men liksom dela lägenhet-flyttatihop. Jag och Wiman klädde oss i mustascher.

I oktober var det knäppaste som hände att jag vann över Björn i Scrabble och han anmälde mig till Scrabble-SM. Skräckslagen deltog jag och lyckades vinna en match av tre. Det läskigaste som hände i oktober var att jag startade företag och det roligaste som hände måste ha varit den första reportageresan som F-skattad: London med Linn. Det var fantastiskt, vi skrev om sikher i Southall, vintagebutiker, ungdomskriminalitet i Brixton och en hel del annat. Gillade London (som i: blev överentusiastisk som alltid och ville typ flytta dit). Jag var också i Stockholm en helg och gick med Emma till Hängmattan och åt den där mackan med chevre och avo som jag längtar efter ända sedan jag bodde i huvudstaden 2008.
Och så blev David förbundskapten för Canadas landslag i innebandy. 

November är ju en rätt menlös månad, och i år var det jobbjobbjobbjobb. Och regn. I slutet kom dock en rejäl highlight: jag åkte till Japan på det där journaliststipendiet jag fått. Två intensiva veckor med tre andra europeiska journalister, och sen stannade jag en vecka till då Erik kom över och så gjorde vi reportage om Japan nio månader efter den stora katastrofen. Jag nöp mig i armen varje dag av lycka över att det här är "sånt jag gör i mitt jobb". Vågar nästan inte tro att det är sant.

Den 8:e december kom jag hem igen. Efter det var det ju nästan jul med en gång, trots att det aldrig kom någon snö och inte ens blev kallt. Det var den varmaste december på jättejättemånga år skrev kvällstidningarna. Jag passade mina kusinbarn, gjorde glögg och upprördes över domen mot Etiopiensvenskarna. Firade julen precis som vanligt och hela året, hela 2011, kommer att avslutas ikväll med Nicole och Martin och 30 andra på någon gård i Halmstad, hos Abel och Sara. Det blir fint det.

2011 var bra!

Nu vill jag bara önska Gott Nytt År till er alla, jag hoppas att alla era önskningar inför 2012 slår in och att ni får en rolig kväll ikväll. Tusen tack för att ni hängt med här under året som gått!

Gott slut!

Ikväll ska vi fira nyåret på en bondgård i Halmstad med en massa folk. Där finns tydligen finns badtunna för, vi har uppmanats att ta med oss badkläder. Om jag tycker att det är en bra idé att visa upp den här vinterbleka kroppen i en bikini just nu? Well...

(Update: Nicole är redan på plats och sms-rapporterar att vi ska äta sex rätter ikväll och att den sista är choklad-cheescake. Kan bli extremt bra det här!)

Årslistan

Listor är ju kul! Den här har jag sett hos precis alla den senaste veckan, så snor den helt enkelt.

2011 blev jag bra på att ha blommor i köket.

 1. Hände något i år/gjorde du något i år som aldrig hänt förut?
Ja, jag startade mitt frilansföretag, verkligen ny erfarenhet. Och åkte till fyra nya länder. Och segelflög en gång!

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag tror faktiskt inte att jag hade något, i så fall har jag förträngt.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja! Kusin Sara och Johan fick Linnea, Johan och Lisa fick Vidar, Erik och Malin fick Mio och Anders och Sofia fick Filip. Och så har en drös bloggvänner fått bebisar. Och förlåt förlåt om jag glömt någon.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov.

5. Vilka länder besökte du?
Schweiz, Marocko, Västsahara, Frankrike, Sverige, Norge, England och Japan. 

(Och så åkte vi ju igenom Tyskland och Danmark när vi flyttade hem från Schweiz, men stannade bara för att köpa alkohol så räknas ju knappast som "besök", right?)
 

I London fanns det många grymma hak.

6. Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?
Tid. Lugn. Samt hyllor i vardagsrummet.

7. Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
Många! Kanske inte just datumen, men det som hänt under året.

8. Vad var din största framgång 2011?
Att jag vågade tacka nej till ett långvik som man "borde" tacka ja till för att satsa på min frilansverksamhet, och att det har gått bra.

Vi grillade vid Aare (floden) en hel natt i April.

9. Största misstaget?
Den här frågan är den sista jag har kvar att svara på, så inget gigantiskt uppenbarligen.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej, tror inte det. Fick en låsning i bröstkorgen en gång dock. Aj. Och ryggen har väl pajat nån gång också, den brukar ju göra det.

11. Bästa köpet?
Kom inte på något nu och frågade D, som svarade "kanske vår HDMI-splitter?" Eh, jorå. Är ju en revolution att slippa ställa sig upp och sätta i en sladd i projektorn när man ska kolla på tv (fast alltså han skämtade). Men annars skulle jag nog säga mina fina teburkar som jag köpte nästan gratis i Bern, våra vinylskivor och såklart resor.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Resor, gissar jag.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, det är väl klart. Att åka till nya platser, att det gått så bra med jobbet, att vi verkligen njöt av Schweiz de sista månaderna där. Att så många kom och hälsade på. Att vi fick flytta hem till familj och vänner i Sverige igen. 

Vi firade midsommar på gamla prästvägen.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011?
Såna frågor ger mig alltid hjärnsläpp, får kolla min Spotify och återkomma.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Målat väggar i lgh. För då hade vi inte haft två rum kvar att måla som vi har nu, och det hade varit förunderligt skönt om man säger så. 

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Ältat. Velat.

18. Hur tillbringade du julen 2011?
Som vanligt, med familjen. Först var vi i Jkpg med D:s familj, sen i Göteborg med min. Sen i Hylte med min släkt. Mycket bra.

19. Blev du kär i år?
"Blev" - nej. Men är.

Jag och D åkte till Paris.

20. Favoritprogram på TV?
Det mesta som play-kanalerna hade att erbjuda. Vi såg rätt mycket på svensk skräp-tv via datorn i Schweiz. Och här hemma med för den delen.

21. Bästa boken du läst i år?
Hm, kanske Niceville? Mkt bra.

22. Största musikaliska upptäckten?
Se pt. 14.

Vi träffade barndomsvänner.

23. Något du önskade dig och fick?
Frilansuppdrag. Tjo!

24. Något du önskade dig men inte fick?
Ett smidigt sätt att bokföra. Jävla krångligt det är alltså.

25. Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Jag grattades på morgonen av David (i svinottan eftersom han jobbade på radion och började typ sex), sen bjöd jag på fika på jobbet. På kvällen åt vi grillat på Tara's på södra vägen med vänner. Och helgen efter firade jag med familjen i sommarstugan.

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja.

27. Vad fick dig att må bra?
Jobbet, känslan av att jag faktiskt jobbar med vad jag alltid drömt om. Och att ha alla mina bästa människor omkring mig. Och alperna.

Alltså det här. Så sjukt att det var vår "vardag".

28. Vilken kändis var du mest sugen på?
Alltså ingen.

29. De bästa nya människorna du träffade?
Till exempel Linn! Och så en massa nya vänner genom bloggarna, galet roligt.

30. Vad har du för nyårslöften inför 2012?
Att jag ska göra klart de där himla fotoböckerna jag tänkt göra av mina bilder. Är på år 2004, såatte... lär ju inte bli klar under 2012 heller. Men man kan ju försöka! Ett bonuslöfte får i så fall också bli att INTE VELA (se punkt 17), för om jag bara inte gjorde det skulle det nog gå lite snabbare med böckerna.

Kommer sakna Bern.

Hann inte riktigt hinna klart med väljandet av bilder och så, men får fixa sen, för nu står David i hallen iklädd skridskomundering och ropar att jag ska skynda mig. Vi ska gå till Heden och åka skridskor. Är kanske 15 år sen jag stod på ett par sådana. Så hjälp.

Om att man inte får glömma bort bara för att det gått en tid

Jag fick just ett mail av en man som heter Hans Månsson, som berättade att han länkat till mina inlägg från Fukushima från en artikel han skrivit för tidningen Grus och Guld (som ges ut av Jak medlemsbank). Kul!

Såhär skriver han:

"/.../ Jag klagade inledningsvis över bristen på uppföljande rapportering i svenska medier. En av de journalister som ändå varit i Fukushima City är frilansen Johanna Lagerfors. Faktiskt samtidigt med att Greenpeace gjorde sina mätningar. Hon skriver mycket levande och inkännande om besöket i ett par inlägg på sin blogg."

(PS. Vill bara påpeka att fotografen Erik Abel ju också var där tillsammans med mig och således också bör creddas för att ha uppmärksammat situationen i Fuku.)
 

Livets små studer

När man jobbar kvällsdesk och inte slutar förrän elva och man cyklar till andralång efteråt för att dricka öl med vänner, och så cyklar man hemåt och D är bortrest och man kommer på att det inte finns någon mat hemma och man orkar inte stanna på seveneleven för det är ju lite jobbigt men så kommer man på att det finns en halv Ben & Jerry's i frysen samt jordnötter i skafferiet. Då.

Om julen 2011

Julen kom och gick så fort i år, jag hann nästan inte med. Men fin var den. På självaste julafton jäktade vi runt litegrann för att hinna med alla, först åkte vi till Jönköping och firade med Davids familj på förmiddagen, och sen tillbaka till Göteborg för att vara med min familj på kvällen.

I Jönköping bjöd Staffan och Karin på dagens första julbord, och så hälsade vi på Davids farfar Rune. Jag älskar Rune. Han är fantastiskt rolig. Snart 90 bast men helt med på noterna. Den här gången snackade vi om Syrien och Kajsa Bergqvist, och om att det är roligt att det finns en förening som vill sprätta bort Skåne från Sverige. Sen sa Rune att jag var vacker och att jag såg ut som en trollflicka. Hade släppt ut håret just då och blev mycket hedrad över omnämnandet, jag ville ju för sjutton vara Ronja när jag var liten. Bo i skogen och så.

Och jag såg till att fota Rune ordentligt, för man vet aldrig när det är för sent. Man måste passa på. Jag önskar så ofta att jag hade hunnit fota mina egna gamlingar mer innan de försvann.

Jag är ett stort fan av julen, och av att fira den likadant varje år. Hos mamma och pappa, med svinmycket mat och julgodis, spel, julklappsutdelning och det nya tillskottet julklappsleken. Hetsen när det bara är en minut kvar och man vill slå den där sexan innan det är för sent.

Årets förändringar var att jag för första gången missade Kalle Anka (då satt vi i bilen) och att pappa för första gången inte var tomte hos grannarna. Vi brukar annars vinka av honom när han knallar ut med sina röda byxor, sin vita stora Nordpolen-päls, skägget, luvan och träskorna. Men paketen blev utdelade även utan denna mundering, och alla tycktes bli himla nöjda och glada. Jag blev det verkligen! Fick bara bra grejer av alla. Av David fick jag en mikrofon till min systemkamera så att man kan använda den som videokamera och få bra ljud, briljant. (Han fick sin favvoparfym och en guidebok över Canada av mig, eftersom han ju ska dit några gånger nästa år).

På juldagen åkte vi som alltid till släkten i Hylte, men det blev inget släktkalas ute i skogen hos mammas kusin som det brukar. Istället fick vi lite mer tid att umgås med den allra närmaste släkten, som nu för tiden består av 24 personer och en bebis i magen. Mycket folk! Men fantastiskt kul att se alla på en gång. Önskar det fanns tid att hänga en hel vecka.

Och så avslutet, juldagskvällen i sommarstugan i Bexet. I år bjöds det på en något mindre vintrig omgivning än förra årets knarrande snö och iskristaller på fönsterrutorna. Mer blöt mossa, lite lera och våta löv. Och så dimma, hård vind och snett regn. Men det gjorde inte så mycket eftersom vi ändå bara satt inne och spelade spel. Lite härligt när det stormar ute. Vi skrattade åt att min morbror skrivit "pytt" med en pil mot blåmesens ädlare delar på omslaget till Fågelspelet som legat i byrån i Bexet sedan urminnes tider, och Anders vann som vanligt stort i både Monopol och Casino. Allt var sig likt.

Hoppas ni hade en skön jul och att ni inte blåste bort i stormen!

Dan före dopparn.

Sitter på jobbet (där jag ska vara till klockan 23) och försöker få julstämning. Det är plusgrader och regn utanför fönstret. En bit bort på en kollegas skåp står en liten minigran med ljusslinga och under den en burk bullens pilsnerkorv. Oklart vem som ställt dit den. Och trots att det i ett av redaktionens hörn sitter en bild på Arne Weise inramad i bomullstussar känns julstämningen ganska avlägsen.

MEN, så dimper en liten julklapp in! Från min telefonoperatör, som i ett sms bara "hej hej god jul här får du en rabattkod på CDON". Så nu sitter jag och klickar hem pocketböcker, klickklick, och är svårt nöjd. Mycket bra timing där Halebop! Julklapp = julkänsla.

Julklappsprestationsångesten

Så här dan före dan före dopparedan är jag nästan klar med julklapparna, har bara en kvar. Den till D. Han är svårast. Det beror på att han själv är så otroligt bra på att hitta presenter till mig, så jag får prestationsångest upp över öronen och vill vara lika bra. Svårt!

För det första har D ett par gånger köpt hutlöst dyra presenter till mig, vilket såklart väger in, men främst handlar det om att han är så bra på att komma på de där perfekta presenterna. Sakerna som jag 1. inte kommit på själv att jag vill ha, men som jag 2. veerkligen blir glad för och som jag 3. till och med behöver. De grejerna brukar han komma på. Dessutom är han bra på att ge presenter spontant och utan anledning, vilket ju är hemskt fint, men det blir mycket att leva upp till.

I år han han glatt meddelat (i god tid) att han har "flera grymma saker" att välja mellan vad gäller min julklapp. Och igår slog han till på en av dem, så nu är han färdig tydligen.

Joråsåatte... själv ligger jag och klurar på detta nu. Såhär vid 02.16-snåret kvällen innan den genialiska presenten måste köpas. Framförhållning ftw!

Om Martin och Johan.

Idag vaknade jag av flashen om att de gripna svenska journalisterna i Etiopien döms som skyldiga på båda åtalspunkterna: för att ha tagit sig in i Etiopien olagligt, och för att "medvetet ha bidragit till att främja terrorism". Jag fick en fysisk ångestklump i magen: Martin Schibbye och Johan Persson kan få sitta i etiopiskt fängelse i 18 år, och det är inte klokt. Jag känner dem inte, men jag känner med dem. Som alla andra. Och kanske lite extra mycket som en journalistkollega som själv brinner för utrikesjournalistik.

Det som hänt är sjukt på så många sätt, framför allt är det ett stort bakslag för journalistiken, yttrandefriheten och demokratin. Det har funnits röster (få, men ändå) i den här debatten som hävdat att man får skylla sig själv om man tar sig in i ett land olagligt, även som journalist. Vi kan prata om det lite.

Det journalistiska uppdraget går ut på att berätta vad som händer i världen, att skildra såväl positiva som problematiska saker. Ett av de viktigaste bitarna är såklart att granska sådant som vanliga människor inte själva kan ta reda på, det är ju det som är en journalists uppdrag. Det kan vara att skildra ett fenomen över tid, att ställa frågor till makthavare eller att ta sig till ett stängt område för att ta reda på vad som händer där. Diktaturer har ofta censur och stränga regler mot journalister - betyder det att vi ska hålla oss borta och inte berätta om missförhållanden, brott mot mänskliga rättigheter, övergrepp mot civila? Nej, det betyder det inte. I varje konflikt i världen ser vi det som helt självklart att dagligen förses med rapporter om vad som verkligen händer, rapporter som inte skulle finnas om journalister alltid lyssnade på regimernas direktiv om att inte åka dit.

Att ta sig in i ett land med hjälp av en gerilla - ena parten i en pågående konflikt - är såklart riskfyllt. De flesta skulle, just därför, inte göra det. Men det är också en vedertagen arbetsmetod, i konfliktsituationer är det ju ofta det enda sättet att kunna ta sig in och rapportera inifrån, vilket många gånger är en grundläggande förutsättning för en korrekt och sann rapportering. Martin och Johan var medvetna om de här riskerna, men valde att åka till Ogaden för att kunna rapportera om de övergrepp som misstänks pågå där, men som ingen utifrån sett eftersom det är så svårt att ta sig dit. Vi ska vara tacksamma att det finns folk som vågar ta den risken, om ingen vågade det skulle världen vara en farligare plats.

Åklagarsidan anklagar svenskarna för att ha "använt sitt yrke som täckmantel", vilket är en absurd och löjlig anklagelse. Martin Schibbye och Johan Persson är ju etablerade journalister som gjort den här typen av reportage för svenska medier under många år. Att bevisa att de verkligen är journalister borde vara det enklaste av enkla uppdrag. Om det där är åklagarsidans vassaste argument är det därför uppenbart att domen är avsedd att skrämma bort andra journalister som kan tänkas få idén att undersöka vad som pågår i Ogadens djungel, precis som Svenska Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling sa i morgonens Rapportsändning.

Det verkar nu som att journalisternas hopp står till en eventuell benådning, och man kan ju gissa sig till att en sådan är ganska avlägsen just nu. Troligare är att Etiopien vill visa att man står fast vid sitt beslut. Martin och Johan blir kvar i fängelset i Addis Abbeba, kanske för lång, lång tid framöver. Det känns inte på riktigt, det känns som en dålig film.

Uppdatering: Läs också vad Amnesty International skriver. 

Lika som bär? Lika som bär.

 

Idag har jag passat mina kusinbarn, två pinglor på 2,5 år respektive 7 månader. Det var väldigt skoj. Vi läste böcker, målade varandras naglarna cerisea, badade badkar, lekte kurragömma, klippte tomtar och såg på Pettsson och Findus. Och kollade om vi kunde se likadana ut i iPhonens spegelkamera. (Tycker vi lyckades rätt bra.)

Dagens heja mig: Att jag lyckades underhålla samt hålla koll på två barn samtidigt, inte världens lättaste uppgift faktiskt.

Dagens varm i hjärtat: Nära kiddonas föräldrar berättade att K ville ta med sig ugglan jag sytt till henne när det var "Internationella Nalledagen" på dagis. Om jag älskar den ongen? Jo.

Hurra!

Jag blir så glad! I början av det här året var ju jag och Erik i Dakhla i Västsahara och skrev reportage om EU:s omoraliska fiskeavtal med Marocko (EU har under lång tid betalat Marocko för att få fiska i ockuperade Västsaharas vatten, trots att man samtidigt säger att Marockos ockupation är illegal). 

Nu har EU-parlamentet helt oväntat röstat nej till ett nytt fiskeavtal med Marocko. Äntligen! Det är ett viktigt sätt att visa för Marocko att ockupationen inte är okej.

(För att läsa mer om parlamentets omröstning, läs tex den här artikeln i Dagens Arena). 

När det lackar mot jul (ps. lackar? vad menas eg med det?)

Det är lustigt med vintermörkret. I november är det alldeles outhärdligt, mörkt dagarna i ända och man frågar sig hur man ska härda ut månaderna fram till våren. Men så fort det närmar sig jul och det blir dags att ta fram adventsstjärnor och tomtar, blir mörkret plötsligt mysigt.
Nu har vi fått upp lite pynt och ikväll gjorde jag egen glögg och fyra sorters chokladgodis (är något av en julfaschist). Och vips så börjar jag älska att det är svart ute på morgnarna. Frukosten blir mysig med tända ljus och vardagsrummets sken som vackrast när adventsstjärnorna är tända. På dagen ser det ju bara grådaskigt ut.

Nog för att jag avskyr vintermörkret ibland, men jag inser ändå att jag inte skulle byta bort det mot något. Lika lite som jag skulle byta bort de svenska ljusa sommarkvällarna.

Om att alla inte får vad de har rätt till

Idag skriver min kompis Sofi Jansson en debattartikel i Aftonbladet om bristen på vård till papperslösa i Sverige.

Läs den!

Ishinomaki

Hemma igen, sedan sent i torsdags kväll. I helgen har jag - förutom att sova - varit på 30-årsfest hos Söder, på ölprovning hos Johanna och så har jag och David köpt en ny bil som vi var tvungna att hämta - i Motala. Det har gått i ett kan man säga. Jag har varit helt slut och inte orkat/hunnit göra det där sista inlägget från resan, men här kommer det i alla fall!

De sista dagarna i Japan var vi som sagt i Ishinomaki. Halva staden spolades bort i tsunamin och som jag skrev förra veckan efter ett kortare besök där, så ser det fortfarande ut som ett totalt kaos, som om katastrofen inträffade alldeles nyss.

Vi gjorde ett reportage för tidningen Journalisten och intervjuade reportrar från två lokaltidningar. En av dem tog med oss till det som en gång var City Hall i Onagawa, där han bevakade ett budgetmöte när tsunamin kom. Huset var fullt av bråte, dokument och foton och papper och arkivskåp och brädor låg precis överallt. I entrén stod ett bilvrak. Det var som om en bomb slagit ner, ett under att själva byggnaden ändå stod kvar.

Reportern tog oss med upp till fjärde våningen där han var när katastrofen inträffade. Fortfarande kunde man se en tydlig linje av lera lägst upp under taket - nivån dit vattnet nådde. De som befann sig i byggnaden flydde ut på en takterass på våning fem och såg hela staden svepas bort nedanför. Det går inte att föreställa sig hur det måste ha känts, mannen beskrev att alla på taket var tysta och lugna, ingen skrek och ingen grät. Alla bara tittade ut och såg vattnet komma, de tittade och hoppades att femte våningen på ett hus på en kulle var högt nog. Och det var det. De som stod där klarade sig, med två meters marginal.

På kvällen beställde vi in mer mat än vi orkade äta upp, drack sake och konstaterade att den där "gungningen" jag känt i badrummet kvällen innan nog var en jordbävning. Här sker jordbävningar var och varannan dag men många av dem är små. Det är inte alltid man känner dem. Under mina tre veckor i Japan har jag bara märkt av en.

I onsdags, sista dagen, intervjuade vi journalister från den andra lokaltidningen. Efteråt hjälpte vår tolk Aki oss att ta en bylinebild, och hon knäppte visst en bild redan när vi fåfängt stod och kollade att vi såg okej ut. Här rättar Erik till min halsduk (fast han missade att lappen stack ut!) och jag gör någon gest om att vi har sönderblåsta frisyrer. Ibland är det tur att bylinebilderna ändå blir så minismå i tidningen. 

I Sendai på vägen tillbaka till Tokyo hittade vi världens första och enda mini-Ikea. Det har öppnat efter katastrofen eftersom så många förlorade sina hem och behöver kunna köpa det allra viktigaste till sina nya eller provisoriska bostäder.

Efter Ikea hände något väldigt random. Vi skulle egentligen bara bli avsläppta på stationen och ta tåget tillbaka till Tokyo, men vi berättade för tolk-Aki att vi saknade en intervju med en helt vanlig familj som oroar sig för strålningen. Vips så ordnade hon en intervju med några bekanta till henne, och vi fick vänta på denna familj hemma hos hennes föräldrar. Aki själv var tvungen att dra. Föräldrarna pratade ingen engelska, och de hade någon sorts stolar kopplade till svag elektricitet som skulle vara "hälsosamma" att sitta i. Där blev vi placerade. Vi var übertrötta, utmattade och glada över att få spika den där sista intervjun, men jag har sällan varit med om något mer random än att plötsligt sitta i en "elektrisk stol" med en filt om benen och en frukt-festis i handen. Det är det här som gör att jag älskar att resa: man vet aldrig var man råkar hamna och vad man får se på vägen. Det är inget för människor med ett alltför stort kontrollbehov, den saken är klar. Vi har fått ändra våra planer många, många gånger den här veckan, men kanske är det lite det som är charmen.

Till slut kom vi fram till Tokyo. Vi hade planerat att leta upp en Sky bar nånstans och dricka öl och njuta av att vara klara, men vi kom inte fram förrän vid midnatt. Och när vi kånkat väskorna till kapselhotellet där vi bokat in oss, ni vet ett sånt där japanskt hotell med sängar i hål i väggen, så visade det sig att kapselhotellet var "males only". Jag trodde inte mina öron. Men nej, inga kvinnor var välkomna, jag fick inte ens sitta i lobbyn och sittsova av de sju timmarna vi hade innan vi skulle upp till flygplatsen.

Det var bara att inse att man borde sluta bli förvånad. Vi gick vidare med våra väskor för att på nästa hotell få beskedet att vi inte var välkomna som gäster om vi inte talade japanska. Nehej nej. Till slut högg vi ett rum på ett dyrt men fint hotell vid Shibuya station, det hade makalös utsikt så Erik fick lite Tokyokänsla trots allt, trots att vi aldrig hann sätta oss i någon Sky bar. Det var kanske roligare än en kapsel trots allt.

En hamburgare, en öl på rummet och ett skrattanfall utlöst av enorm trötthet senare åkte vi till Narita Airport i torsdags morse och satte oss på varsin 11-timmarsflight hem. Och det var allt från Japan för den här gången! Nu återstår bara arbetet med att skriva alla reportagen.

Tack för att ni följt reseinläggen, läst och kommenterat. Ni har gjort det mer än kul att få berätta, jag uppskattar verkligen varje enskild kommentar! Det ska ni veta.