Om Martin och Johan.

Idag vaknade jag av flashen om att de gripna svenska journalisterna i Etiopien döms som skyldiga på båda åtalspunkterna: för att ha tagit sig in i Etiopien olagligt, och för att "medvetet ha bidragit till att främja terrorism". Jag fick en fysisk ångestklump i magen: Martin Schibbye och Johan Persson kan få sitta i etiopiskt fängelse i 18 år, och det är inte klokt. Jag känner dem inte, men jag känner med dem. Som alla andra. Och kanske lite extra mycket som en journalistkollega som själv brinner för utrikesjournalistik.

Det som hänt är sjukt på så många sätt, framför allt är det ett stort bakslag för journalistiken, yttrandefriheten och demokratin. Det har funnits röster (få, men ändå) i den här debatten som hävdat att man får skylla sig själv om man tar sig in i ett land olagligt, även som journalist. Vi kan prata om det lite.

Det journalistiska uppdraget går ut på att berätta vad som händer i världen, att skildra såväl positiva som problematiska saker. Ett av de viktigaste bitarna är såklart att granska sådant som vanliga människor inte själva kan ta reda på, det är ju det som är en journalists uppdrag. Det kan vara att skildra ett fenomen över tid, att ställa frågor till makthavare eller att ta sig till ett stängt område för att ta reda på vad som händer där. Diktaturer har ofta censur och stränga regler mot journalister - betyder det att vi ska hålla oss borta och inte berätta om missförhållanden, brott mot mänskliga rättigheter, övergrepp mot civila? Nej, det betyder det inte. I varje konflikt i världen ser vi det som helt självklart att dagligen förses med rapporter om vad som verkligen händer, rapporter som inte skulle finnas om journalister alltid lyssnade på regimernas direktiv om att inte åka dit.

Att ta sig in i ett land med hjälp av en gerilla - ena parten i en pågående konflikt - är såklart riskfyllt. De flesta skulle, just därför, inte göra det. Men det är också en vedertagen arbetsmetod, i konfliktsituationer är det ju ofta det enda sättet att kunna ta sig in och rapportera inifrån, vilket många gånger är en grundläggande förutsättning för en korrekt och sann rapportering. Martin och Johan var medvetna om de här riskerna, men valde att åka till Ogaden för att kunna rapportera om de övergrepp som misstänks pågå där, men som ingen utifrån sett eftersom det är så svårt att ta sig dit. Vi ska vara tacksamma att det finns folk som vågar ta den risken, om ingen vågade det skulle världen vara en farligare plats.

Åklagarsidan anklagar svenskarna för att ha "använt sitt yrke som täckmantel", vilket är en absurd och löjlig anklagelse. Martin Schibbye och Johan Persson är ju etablerade journalister som gjort den här typen av reportage för svenska medier under många år. Att bevisa att de verkligen är journalister borde vara det enklaste av enkla uppdrag. Om det där är åklagarsidans vassaste argument är det därför uppenbart att domen är avsedd att skrämma bort andra journalister som kan tänkas få idén att undersöka vad som pågår i Ogadens djungel, precis som Svenska Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling sa i morgonens Rapportsändning.

Det verkar nu som att journalisternas hopp står till en eventuell benådning, och man kan ju gissa sig till att en sådan är ganska avlägsen just nu. Troligare är att Etiopien vill visa att man står fast vid sitt beslut. Martin och Johan blir kvar i fängelset i Addis Abbeba, kanske för lång, lång tid framöver. Det känns inte på riktigt, det känns som en dålig film.

Uppdatering: Läs också vad Amnesty International skriver.