Januari, och året, inleddes med en helt sinnessjukt rolig nyårsfest hos Sofia och Andreas i Bern, vi bodde ju fortfarande i Schweiz vid den här tiden. Sedan fick vi besök både av min bästis Sofia (och Hansen), och av min kusin Sara och hennes lilla familj, så årets första månad blev en njutbar sådan. Vi åt ofta på vad som kom att bli vår favvorestaurang i Bern: Lötschberg, och vi åkte till Wengen och kollade på alpinskidåkning live. Redan där kom årets första "ligga och sola i bara linne"-upplevelse (Januari! Linne!) och jag förstod att jag kommer sakna klimatet/vädret i Schweiz under resten av mitt liv.
Februari präglades av min och foto-Eriks reportageresa till Marocko och Västsahara, som var sjukt spännande, och resten av månaden blev det lite mer skidåkning med krispsnö och blå himmel. Vi insåg att det var våra sista månader i alplandet och tog verkligen vara på det, vilket jag är glad för. Jag fick också för mig att jag skulle börja sy fantastiska alster på min symaskin, men det var mycket snack och liten verkstad till en början.
I mars blev det äntligen lite verkstad av symaskinsdrömmarna, jag och Sofia hade syjunta och jag sydde en röd uggla till Klara. Och det var mer alper (dessa berg alltså), Phillip och Sophie tog med oss till Philips familjs stuga i Adelboden en helg. Vi fick tre besök: Av Johanna & Erik och av Imma & Malin och av min familj. Åkte skidor igen med mamma, pappa och Anders för första gången på många år, och det var en av årets höjdpunkter. På vägen hem tankade jag vår dieselbil med bensin. Det var inte en av årets höjdpunkter.
David fyllde 31 också, och vi köpte vinylskivor på brockin i Bümpliz och åt tapas på Volver och plockade vitsippor, klappade kor och solade på balkongen.
April var på många sätt årets bästa. Vår sista tid i Schweiz. Staffan och Karin kom på besök, vi åkte runt med dem och kikade på en massa fina platser. Helt plötsligt blev det sommar, jag och Sophie badade i Aare och jag och Sofia åt lunch i solen på Stauffacher och sörjde att det livet vi hade precis då inte skulle vara för alltid. Jag handlade galet många gamla plåtburkar på secondhandaffärn trots att vi oroade oss för hur vi skulle få hem allt till Sverige. Vi drack öl i Rosengarten och grillade vid Eichholz och satt vid en brasa vid floden nästan hela natten. Vi älskade det sista ur Bern, så intensivt vi bara kunde.
Sen for vi till Paris och firade att David ett år och en månad tidigare hade fyllt 30 år. Paris överträffade alla förväntningar. Och så flyttade vi hem till Sverige. Det var härligt, men jag grät ändå en skvätt.
I maj kom vi alltså hem till Göteborg. Jag minns att det regnade mycket, det gör ju ofta det här. Men det var också fint. Jag träffade alla de där vännerna som jag saknat så mycket, och på megaloppisen fyndade vi en jättestor gammal 50-talsradio att ha vår skivspelare på för 80 kronor. (Och blusen på bilden nedan. När jag har den nu är min hudton ungefär samma som tyget. Hence: blus för sommarbruk). Vi pysslade med lägenheten och jag fick en fin svart cykel av Ted, hans mammas gamla. Hans mamma Isabella som dog. Jag tänker på henne varje gång jag cyklar på den, på ett fint sätt.
I juni kom Klaras lillasyster till världen och vi hade familjehelg med släkten i Bexet. Min brorsas band spelade på en festival i Tirana och intervjuades i albansk morgonsoffa. Åkte också på kanothajk med vännerna enligt tradition och där visade det sig att både jag och David kunde briljera utav bara helvete i en tävling om bäst minneskapacitet (svårt nöjd). Och sen åkte jag till Stockholm lite spontant och hängde med alla möjliga, framför allt med Sofia och Marcus som just hade blivit ihop med varann och mest ville ligga men fick stå ut med att ha mig sovande på soffan. Och så i slutet av juni kom midsommaren som den alltid gör och efter det började jag jobba på GP Utland igen.
Juli. Schmocker och Roxy hälsade på från Schweiz, och när vi grillade vid havet i solnedgången lyckades de båda trilla i vattnet. Med mobiler och allt. Det var roligt. (De skrattade). I övrigt jobbade jag mest hela tiden och när jag inte jobbade var jag till exempel i Bexet och fiskade aborre och sånt. Eller, Anders och David fiskade och jag låg längst fram i båten och lekte med kameran och kollade på molntussarna. I slutet av månaden dödade Anders Behring Breivik 77 personer i Norge och jag blev den som fick åka dit för GP. Jag jobbade 17 timmar per dag i nio dygn.
Augusti var fortfarande sommar. Den kvällen jag kom hem från Norge tog David med mig till en klippa vid Delsjön för att meta och kvällsbada, det var en välbehövlig kontrast efter all ond bråd död. Jag tog inte ledigt något från jobbet, ville jobba alltallt, men hängde också med vänner, åkte till havet och var på en magisk kräftskiva på Martin L:s land i Fjällbacka. På vägen hem dagen efter den stannade vi på alla loppisar vi hittade, och David fyndade en "teleguide", en gammal dator från 80-talet med telefonlur längst upp. Vi har inte haft hemtelefon tidigare men nu har vi aktiverat vårt abonnemang bara för att vi ska kunna svara i den.
Släkten fortsatte bygga friggeboden i Bexet och jag blev nostalgisk över den gamla vedboden som revs och sparade dörren. Tänker att jag ska "bygga nåt fint" av den (obs: är ej händig men inbillar mig gärna att jag är det). Sparade även båda fönstren från morfars lekstuga. Samma överambitiösa plan där.
September inleddes med dagen då det var tio år sedan mormor dog. Jag mindes varje sekund av det, det kommer jag alltid att göra. Sen fyllde kusin Stefan 40 och hade kalas i Harplinge, och vi var i Bexet och hittade hur mycket svamp som helst. Hela skogen var full av trattkantareller och jag och mamma gick bananas. Plockade korgar och tröjor överfulla.
Jag köpte en miljon böcker på bokmässan och åkte till Stockholm och träffade typ tjugo nya bloggvänner in real life på en fest. Jag menar en gala. Det var knäppt och oerhört roligt. Pappa tog med mig till Ålleberg och jag fick testa hans passion - segelflyg - och så hade Martin inflyttningsbaluns med mextema eftersom han flyttat ihop med en mexikansk tjej i Majorna. Ej flyttatihop-flyttatihop, men liksom dela lägenhet-flyttatihop. Jag och Wiman klädde oss i mustascher.
I oktober var det knäppaste som hände att jag vann över Björn i Scrabble och han anmälde mig till Scrabble-SM. Skräckslagen deltog jag och lyckades vinna en match av tre. Det läskigaste som hände i oktober var att jag startade företag och det roligaste som hände måste ha varit den första reportageresan som F-skattad: London med Linn. Det var fantastiskt, vi skrev om sikher i Southall, vintagebutiker, ungdomskriminalitet i Brixton och en hel del annat. Gillade London (som i: blev överentusiastisk som alltid och ville typ flytta dit). Jag var också i Stockholm en helg och gick med Emma till Hängmattan och åt den där mackan med chevre och avo som jag längtar efter ända sedan jag bodde i huvudstaden 2008.
Och så blev David förbundskapten för Canadas landslag i innebandy.
November är ju en rätt menlös månad, och i år var det jobbjobbjobbjobb. Och regn. I slutet kom dock en rejäl highlight: jag åkte till Japan på det där journaliststipendiet jag fått. Två intensiva veckor med tre andra europeiska journalister, och sen stannade jag en vecka till då Erik kom över och så gjorde vi reportage om Japan nio månader efter den stora katastrofen. Jag nöp mig i armen varje dag av lycka över att det här är "sånt jag gör i mitt jobb". Vågar nästan inte tro att det är sant.
Den 8:e december kom jag hem igen. Efter det var det ju nästan jul med en gång, trots att det aldrig kom någon snö och inte ens blev kallt. Det var den varmaste december på jättejättemånga år skrev kvällstidningarna. Jag passade mina kusinbarn, gjorde glögg och upprördes över domen mot Etiopiensvenskarna. Firade julen precis som vanligt och hela året, hela 2011, kommer att avslutas ikväll med Nicole och Martin och 30 andra på någon gård i Halmstad, hos Abel och Sara. Det blir fint det.
2011 var bra!
Nu vill jag bara önska Gott Nytt År till er alla, jag hoppas att alla era önskningar inför 2012 slår in och att ni får en rolig kväll ikväll. Tusen tack för att ni hängt med här under året som gått!
Februari präglades av min och foto-Eriks reportageresa till Marocko och Västsahara, som var sjukt spännande, och resten av månaden blev det lite mer skidåkning med krispsnö och blå himmel. Vi insåg att det var våra sista månader i alplandet och tog verkligen vara på det, vilket jag är glad för. Jag fick också för mig att jag skulle börja sy fantastiska alster på min symaskin, men det var mycket snack och liten verkstad till en början.
 |
| OBS! Erik Abel har tagit denna bild, inte jag. |
David fyllde 31 också, och vi köpte vinylskivor på brockin i Bümpliz och åt tapas på Volver och plockade vitsippor, klappade kor och solade på balkongen.
April var på många sätt årets bästa. Vår sista tid i Schweiz. Staffan och Karin kom på besök, vi åkte runt med dem och kikade på en massa fina platser. Helt plötsligt blev det sommar, jag och Sophie badade i Aare och jag och Sofia åt lunch i solen på Stauffacher och sörjde att det livet vi hade precis då inte skulle vara för alltid. Jag handlade galet många gamla plåtburkar på secondhandaffärn trots att vi oroade oss för hur vi skulle få hem allt till Sverige. Vi drack öl i Rosengarten och grillade vid Eichholz och satt vid en brasa vid floden nästan hela natten. Vi älskade det sista ur Bern, så intensivt vi bara kunde.
Sen for vi till Paris och firade att David ett år och en månad tidigare hade fyllt 30 år. Paris överträffade alla förväntningar. Och så flyttade vi hem till Sverige. Det var härligt, men jag grät ändå en skvätt.
I maj kom vi alltså hem till Göteborg. Jag minns att det regnade mycket, det gör ju ofta det här. Men det var också fint. Jag träffade alla de där vännerna som jag saknat så mycket, och på megaloppisen fyndade vi en jättestor gammal 50-talsradio att ha vår skivspelare på för 80 kronor. (Och blusen på bilden nedan. När jag har den nu är min hudton ungefär samma som tyget. Hence: blus för sommarbruk). Vi pysslade med lägenheten och jag fick en fin svart cykel av Ted, hans mammas gamla. Hans mamma Isabella som dog. Jag tänker på henne varje gång jag cyklar på den, på ett fint sätt.
I juni kom Klaras lillasyster till världen och vi hade familjehelg med släkten i Bexet. Min brorsas band spelade på en festival i Tirana och intervjuades i albansk morgonsoffa. Åkte också på kanothajk med vännerna enligt tradition och där visade det sig att både jag och David kunde briljera utav bara helvete i en tävling om bäst minneskapacitet (svårt nöjd). Och sen åkte jag till Stockholm lite spontant och hängde med alla möjliga, framför allt med Sofia och Marcus som just hade blivit ihop med varann och mest ville ligga men fick stå ut med att ha mig sovande på soffan. Och så i slutet av juni kom midsommaren som den alltid gör och efter det började jag jobba på GP Utland igen.
Juli. Schmocker och Roxy hälsade på från Schweiz, och när vi grillade vid havet i solnedgången lyckades de båda trilla i vattnet. Med mobiler och allt. Det var roligt. (De skrattade). I övrigt jobbade jag mest hela tiden och när jag inte jobbade var jag till exempel i Bexet och fiskade aborre och sånt. Eller, Anders och David fiskade och jag låg längst fram i båten och lekte med kameran och kollade på molntussarna. I slutet av månaden dödade Anders Behring Breivik 77 personer i Norge och jag blev den som fick åka dit för GP. Jag jobbade 17 timmar per dag i nio dygn.
Augusti var fortfarande sommar. Den kvällen jag kom hem från Norge tog David med mig till en klippa vid Delsjön för att meta och kvällsbada, det var en välbehövlig kontrast efter all ond bråd död. Jag tog inte ledigt något från jobbet, ville jobba alltallt, men hängde också med vänner, åkte till havet och var på en magisk kräftskiva på Martin L:s land i Fjällbacka. På vägen hem dagen efter den stannade vi på alla loppisar vi hittade, och David fyndade en "teleguide", en gammal dator från 80-talet med telefonlur längst upp. Vi har inte haft hemtelefon tidigare men nu har vi aktiverat vårt abonnemang bara för att vi ska kunna svara i den.
Släkten fortsatte bygga friggeboden i Bexet och jag blev nostalgisk över den gamla vedboden som revs och sparade dörren. Tänker att jag ska "bygga nåt fint" av den (obs: är ej händig men inbillar mig gärna att jag är det). Sparade även båda fönstren från morfars lekstuga. Samma överambitiösa plan där.
September inleddes med dagen då det var tio år sedan mormor dog. Jag mindes varje sekund av det, det kommer jag alltid att göra. Sen fyllde kusin Stefan 40 och hade kalas i Harplinge, och vi var i Bexet och hittade hur mycket svamp som helst. Hela skogen var full av trattkantareller och jag och mamma gick bananas. Plockade korgar och tröjor överfulla.
Jag köpte en miljon böcker på bokmässan och åkte till Stockholm och träffade typ tjugo nya bloggvänner in real life på en fest. Jag menar en gala. Det var knäppt och oerhört roligt. Pappa tog med mig till Ålleberg och jag fick testa hans passion - segelflyg - och så hade Martin inflyttningsbaluns med mextema eftersom han flyttat ihop med en mexikansk tjej i Majorna. Ej flyttatihop-flyttatihop, men liksom dela lägenhet-flyttatihop. Jag och Wiman klädde oss i mustascher.
I oktober var det knäppaste som hände att jag vann över Björn i Scrabble och han anmälde mig till Scrabble-SM. Skräckslagen deltog jag och lyckades vinna en match av tre. Det läskigaste som hände i oktober var att jag startade företag och det roligaste som hände måste ha varit den första reportageresan som F-skattad: London med Linn. Det var fantastiskt, vi skrev om sikher i Southall, vintagebutiker, ungdomskriminalitet i Brixton och en hel del annat. Gillade London (som i: blev överentusiastisk som alltid och ville typ flytta dit). Jag var också i Stockholm en helg och gick med Emma till Hängmattan och åt den där mackan med chevre och avo som jag längtar efter ända sedan jag bodde i huvudstaden 2008.
Och så blev David förbundskapten för Canadas landslag i innebandy.
November är ju en rätt menlös månad, och i år var det jobbjobbjobbjobb. Och regn. I slutet kom dock en rejäl highlight: jag åkte till Japan på det där journaliststipendiet jag fått. Två intensiva veckor med tre andra europeiska journalister, och sen stannade jag en vecka till då Erik kom över och så gjorde vi reportage om Japan nio månader efter den stora katastrofen. Jag nöp mig i armen varje dag av lycka över att det här är "sånt jag gör i mitt jobb". Vågar nästan inte tro att det är sant.
Den 8:e december kom jag hem igen. Efter det var det ju nästan jul med en gång, trots att det aldrig kom någon snö och inte ens blev kallt. Det var den varmaste december på jättejättemånga år skrev kvällstidningarna. Jag passade mina kusinbarn, gjorde glögg och upprördes över domen mot Etiopiensvenskarna. Firade julen precis som vanligt och hela året, hela 2011, kommer att avslutas ikväll med Nicole och Martin och 30 andra på någon gård i Halmstad, hos Abel och Sara. Det blir fint det.
2011 var bra!
Nu vill jag bara önska Gott Nytt År till er alla, jag hoppas att alla era önskningar inför 2012 slår in och att ni får en rolig kväll ikväll. Tusen tack för att ni hängt med här under året som gått!
