Förlåt...

... för att bloggen bara består av en himla massa recaps av olika slag just nu. Har ännu minst två årssammanfattningar kvar som jag tänkt skriva klart/lägga upp: månad för månad-recapen och Bokåret 2015. Ni får stå ut. Efter det ska jag återgå till vanliga inlägg! (Whatever that is.)

Nils, nio månader

God Jul och grattis på niomånadersdagen!

Jag skriver det här brevet några dagar i efterskott, för den 24:e när du blev nio månader prick var det ju julafton. Vi firade hos din mormor och morfar med bådas familjer och du tyckte det var jättekul att öppna julklappar (framför allt att få leka med prasslande papper och roliga snören). Varken du eller hund-Elsa eller katt-Elsa eller Lennon välte granen – yey!

Den senaste månaden har det hänt mycket. Jag har börjat jobba igen och Axel har gått hem på föräldraledighet. Det har funkat jättebra. Jag får små rapporter från er på sms med gulliga bilder på vad ni gör på dagarna, som när Axel vattenkammat ditt hår i en kul frilla eller ni har varit på bibblan med några kompisar eller när ni dansar fredagsdansen i vardagsrummet. Axel har verkligen längtat efter att få vara hemma med dig!

Du verkar lika nöjd oavsett vem av oss som är hemma, men när Axel sa en dag att du sagt mamamama mitt på dagen fick jag hjärtsnörp. Tänk om du undrade vart jag hade tagit vägen? Åh. Men du säger både ”mamma” och ”pappa” ganska frekvent så du kanske mest vill snacka bara. Det känns verkligen som att du säger mamma och pappa medvetet nu, att det faktiskt är oss du pratar om. Wohoo! Vill high five:a livet varje gång. Och ibland säger du något som med lite välvilja låter som ”där” eller ”hejhej”.

Du är jättesnabb på att krypa och ställer dig upp mot allt du kommer åt. Du testar just nu en ny krypvariant där du går på händerna och fötterna som en liten apunge. Du pruttar luft med munnen mot hud och gör roliga ljud när vi 'spelar' på dina läppar. Du har börjat leka aktivt med Elsa genom att trycka in en liten boll i hennes mun, eller dunka hennes gosedjursälg mot henne för att hon ska börja leka med den. När hon gör det skrattar du förtjust. Ni kan leka ganska vilt men aldrig att du får minsta skråma, hon är försiktig som om du vore gjord av glas, det fina lilla hundskrället. Du har fått din sjätte tand och kryper fram och kysser dig själv på munnen när du får syn på din spegelbild i hallen. (Förstår dig, det är en pussvänlig liten mun du har.) Det bästa jag vet är när du lägger din lilla kind mot mig och gosar in dig. Jag minns när du var nyfödd och Axel sa tänk när han kan komma till en och gosa på eget initiativ, för att han själv vill. Nu gör du det! Det är ljuvligt! Och du vet precis var lampan är någonstans när vi frågar dig, men ibland tittar du på den även när du får frågan om var mamma är. (”Mamma” och ”lampa” låter kanske inte heelt olikt, men ändå. Mamma är ett ord du borde pria att få stenkoll på! Hehe).

I mellandagarna var vi i Bexet och då lärde du dig vinka! Det är din allra senaste skill. När vi kommer in i rummet eller säger hej hej  till dig så tar du upp din lilla högerarm, tittar på oss och vinkar glatt med fingrarna inåt, liksom mot dig själv. Det är så gulligt så gulligt så gulligt så gulligt. 

Jag läste just i förra brevet om hur det var att borsta dina tänder förra månaden och kan inte låta bli att skratta. Det står att du ”lutade dig tillbaka och njöt”. Ha! Those days are gone kan jag säga. Nu vill du suga och bita på tandborsten istället, eller pressa ihop läpparna och kasta dig ner i handfatet för att sätta på kranen. En får vara glad om tandborsten ens nuddar dina tänder… Men bada badkar gillar du, vi brukar klämma ner oss i badkaret alla tre. Du, jag, pappa och alla dina små badleksaker; krabban och pingvinen och sjöhästen. Det blir trångt men är himla mysigt. När vi kliver upp ur badet krullar sig ditt hår och du får samma frilla som Steve i Beverly Hills.

Nils, min lilla lintott, du är bäst. Snart börjar ett nytt år och 2015 läggs till historien som ett fantastisk sådant. Det finns så himla många ögonblick från det här året som jag kommer att minnas för alltid, bära med mig i hjärtat och tänka på ofta. Jag kommer alltid minnas när jag såg dig för första gången, som en skynklig liten korv på mitt bröst. Du var det finaste jag sett. Hur du log i sömnen de första dygnen på BB, din lilla hand runt min tumme i ljuset från nattens alla lampor utanför sjukhuset. Alla morgnar hemma då jag slagit upp ögonen och fått syn på dig och din fina pappa intill. Allt ska jag minnas. Allt ska jag älska. Jag är din mamma och det är en sån ynnest. DIN mamma! Din MAMMA! Jag älskar dig kopiöst, nu och alltid. 

Fråga bloggen om Goodreads

Ni som kan Goodreads: går det att ändra/välja datum för böcker som loggats som lästa? Det vill säga: om jag vill lägga till en bok jag läste förra året (och inte pajja årets statistik genom att lägga den på januari), kan jag då välja "2015" för den?

Livets små mysterier, ni vet.

Nyårsaftonen 2015

Vi inledde årets nyårsafton med jättegod lunch hos mina föräldrar, dagens första trerätters. Nils spelade piano med mamma och verkade tycka att det var årets grej. Gungade i takt (well, gungade i alla fall) och tittade med så himla impad min upp på henne när hon spelade.

Framåt kvällen åkte jag och Axel vidare iväg på middag hos min gamla gymnasiekompis Jesper och hans tjej Ollie. Vi hade förstås tänkt ta med Nils, men när mapa
sa att de ändå tänkt vara hemma på nyårsafton i år föll det sig så smidigt att de kunde lägga honom där, och så kom vi tillbaka senare på natten.

Middagen hos the Jollies var himla bra. Det kändes så lyxigt att bara åka dit och inte behöva greja med allt i timmar (dagar) innan som en gör när bjudningen är hos en själv. Vi var runt 16 personer tror jag, och alla fick plats vid ett enda långbord vilket återigen gjorde mig sugen på att köpa ett hus. Och så maten sen! Ost till allt. Först jordärtskockssoppa med parmesanpinne, sen tre sorters pizzor (Caprese med buffelmozzarella, picklade kantareller och västerbotten samt butternut squash och chèvre. Alltså.). Och sen ostbricka med tre sorters ostar och sen en efterrätt till, en saffransmousse. Vi hade ätit klart typ kvart i tolv och då var jag SJUKT mätt. 

Tolvslaget firade vi på altanen med att kika på alla raketer som sköts upp från de kringliggande trädgårdarna. Borde ju vara förbjudet för privatpersoner pga förstör miljön, skrämmer djur och skadar människor men hey, vackert är det ju onekligen. 

När vi senare på natten tänkte ta oss hemåt var det inte så lätt att få tag i taxi, så vi bestämde oss för att gå. Genom ett industriområde, en bra bit på en cykelväg längs med ån, sen genom tunneln under motorvägen och så upp genom hela Sävedalen och hem. Det kunde ju varit kallt och drygt men var så himla härligt. Timmen det tog kändes som ingenting, vi fnissade och tog konstiga bilder på varann i det höga gräset som växte i vägrenen och jag pekade ut min barndoms platser. Vilka hus som nu stod på platsen där Konsum låg förr och svängen där jag krockade på moppe med Jonas i parallellklassen när jag var 15. Så fint. Sen kom vi fram och pussade på vår lilla sussande unge och fick själva sova en liiiten stund innan det var morgon igen.

Så var det första dagen på 2016, vi åt långfrukost och tog en promenad i skogen med mamma och pappa. Sen åkte vi hem till oss och gjorde det självklara: lade oss i soffan med mängder av godis.

Hoppas ni haft en go start på nya året! 

Årslistan 2015

1. Hände något/gjorde du något i år som aldrig hänt förut? 

Eh ja: Fick ett barn! Samt förlovade mig. 

2. Höll du dina nyårslöften?

Ingen aning eftersom jag inte minns vad jag lovade. Men vi får väl se under sista punkten. Gissar på nej. 

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ajjemän, här var det babyboom. Gunnar i januari, Theodor i februari och Folke i juni. Plus, förstås, en massa föräldragruppsbebisar. 

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, ingen som stod mig nära, men Axels morfar och farmor gick bort i år tyvärr. 

5. Vilka länder besökte du? 
Danmark. Kortaste listan på många år, men i somras när vi hade långledigt båda två var det så hiimla gött att bara hänga i evigheter på våra landställen. (Kunde dock gott varit lite bättre väder.)

6. Är det något du saknar år 2015 som du vill ha år 2016?
Apropå förra svaret: JA, sommarvärme! 

Förra året skrev jag såhär: "Tid känns alltid som en bristvara, det vore underbart om föräldraledighet visar sig kännas som oceaner av tid." Var såklart ironisk när jag skrev det, men nu med facit i hand tycker jag nog ändå lite att föräldraledigheten faktiskt kändes lite som oceaner av tid. Eller i alla fall som insjöar? Hann pyssla, varva ner, komma in i ett skönt soft livstempo. Det var bra!

7. Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
24:e mars och 6:e mars, i evigheters evigheter.

8. Vad var din största framgång 2015?

Privat: att jag BYGGT en sån fantastiskt rolig och fin liten unge i min mage (!!). Är otroligt mallig över det. Jobbmässigt: Jamen att jag blev headhuntad till ett nytt och jätteroligt jobb under mammaledigheten. Skoj!

9. Största misstaget?
Inget, har agerat helt perfekt i alla situationer. SKOJA! Men kommer inte på något grandiost. Jo jag snuddade vid en pelare i vårt garage med bilen vilket medförde repor. Det var ju extremt onödigt.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nope. Vi har lyckats hålla oss från sjukdomar och förkylningar och sånt alla tre faktiskt. Förutom, kommer jag på nu, dagarna efter midsommar då både jag och Johanna W drabbades av magsjukan from hell. Det var sådär. I övrigt frisk. 

11. Bästa köpen?

Förlovningsringar! I övrigt många barn-relaterade saker, som löp/cykelvagn och vanlig vagn och en bär-rygga. Sämsta köp var en bärsjal som vi aldrig orkade knyta på oss, vilket meck! 

12. Vad spenderade du mest pengar på?

Blöjor? Hehe. Nämen jag vet inte riktigt. Har inte köpt så mycket kläder men unnade mig ett par fina dyra höstskor nyligen. Nu kom jag förresten på det korrekta svaret - en bil som vi köpte i våras! Det slukade ju en hel del pengar.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?

Ja, hela tiden. Nils. Axel. Att allt gått så bra och att vi får må bra. Och att min bror + tjej flyttat hem igen och bor ett stenkast från oss.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2015?

Alt-J-albumet This is all yours. Jag gick på Way out West några korta och sjukt regniga timmar efter att jag fått ett gratisband av min bror, för att se just dem. Gick ifrån festivalområdet och mötte upp min lilla familj utanför och ammade lite på en parkbänk. Fint minne!

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare. Helt ostressad, så himla skönt att vara hemma från jobbet en längre tid och liksom nollställa allt. 

16. Vad önskar du att du gjort mer?

Träffat min bästis S. (Hon bor i Kalmar nu). Löptränat. Har tränat ganska bra generellt men önskar att andelen löpträning varit mycket högre (från jättelåg) eftersom jag verkligen vill bli en runner. Önskar också att jag lyssnat mer på musik. Det gör jag främst när jag springer, så jag ser stor två flugor-potential här...
Sätter också upp "rest" och "planerat resor" på listan över saker jag hade velat göra mer av. Vi hade tänkt åka någonstans med mina föräldrar nu över nyår och sen kanske göra någon längre resa i vår, men fick lägga ner de planerna när jag fick mitt nya jobb. Det känns lite (mycket) trist, men får tas igen vid annat tillfälle. 

17. Vad önskar du att du gjort mindre?

Hm, ätit smörgåsrån kanske? Man blir ju totalt besatt. Kan äta 15 stycken istället för frukost, inte världens nyttigaste kanske.

18. Hur tillbringade du julen 2015?

Hos mina föräldrar med både min och Axels familj. Drömscenario att få vara med alla samtidigt (alla förutom Axels bror med familj, men dem brukar vi träffa på juldagen. Dock gjorde inte jag och Nils det i år eftersom G hade vattkoppor). Sen Bexet i mellandagarna. 

19. Blev du kär i år?

Ja, upp över öronen i min unge. Och fortsatte vara kär i hans pappa. 

20. Favoritprogram på TV?

Typ allt på SVT play. Och så några serier förstås, nyligen har vi börjat på Leftovers. Och Bron!

21. Bästa boken du läst i år?

Alexander Mahmouds Mellan Rummen. 

22. Största musikaliska upptäckten?

Alt-J. 

23. Något du önskade dig och fick?

Ett välmående barn. 

24. Något du önskade dig men inte fick?

Nej? Tror inte det.
  
25. Vad gjorde du på din födelsedag 2015?

Vi var i Bergsvik under vår födelsedagshelg i år (jag och A fyller ju år dagen efter varandra). I en sommar full av regn och halvtrist väder var den här helgen undantaget, med 30 grader och sol. Vi paddlade havskajak, lekte med bebis i skuggan, drack lunchbubbel och kvällsnakenbadade. 

26. Finns det någonting som skulle ha gjort ditt år ännu bättre?

Ja, att vi kommit iväg på den där nyårsresan. Annars var det riktigt nära perfekt, det här året.

27. Vad fick dig att må bra?

Min lilla familj. Mina vänner. Att jag tajmat barnskaffandet med flera kompisar så att vi kunnat umgås mycket och dela allt den här nya med varann, både erfarenheter och vardag. Det har varit så jädra fint!

28. Vad minns du tydligast ur nyhetsflödet det här året?
Flyktingar i båtar på medelhavet. Blöta barn i flytväst. Små skor som flutit iland på stränder i Europa, skor om suttit på barn som placerats i de där båtarna för att Europa stängt dem dörren. Fy fan. Får panik av att tänka på det här.
 
29. De bästa nya människorna du träffade? 
De bästa nya människorna är såklart Nils och våra vänners sprillans nya bebisar som också föddes i år. Är väldigt förtjust i allihop. Sen har jag ju fått kollegor på nya jobbet, varav två är helt nya bekantskaper och tre gamla. Samtliga väldigt bra! Förutom det träffade jag nog inte så värst många nya.

30. Vad har du för nyårslöften inför 2015?

Först ska vi se hur jag lyckades med förra årets. Löftena i kursiv text, resultaten inom parentes:

• Att verkligen vara ledig under föräldraledigheten. Från jobb alltså, och från tankar på jobb. (CHECK! Jag gick helt in i bubblan och det var så himla skönt. Jobbade lite lite lite under hösten, men det var bara kul och noll stress.)
• Att inte ha massa förutbestämda uppfattningar om exakt hur förlossning/amning osv ska bli. Det blir som det blir ju! (Jamen det tycker jag att jag lyckades med faktiskt. Men det var ju relativt lätt att inte bli besviken eftersom förlossningen gick fint och amningen funkade.)
• Att (försöka!) sluta dricka mjölk direkt ur paketen eftersom det annars blir svårt att hälla från dem. (Mje, det har jag väl inte direkt slutat med. Förutom i höst när jag fortfarande ammade mycket, då Nils var överkänslig mot mjölk och jag därför inte kunde dricka det). 
• Att sy grejer. Sydde ett iPad-fodral till Axel i julklapp och insåg hur sjukt roligt det är. (Det har jag gjort! Inte mycket. Men lite.)
• Och så lovar jag, igen, att läsa minst tolv böcker. (Check på den! Har läst mer än på länge.)
• Och att få gjort någon av de där himla fotoböckerna. (Hehe. He. Den här verkar aldrig bli uppfylld. Nej, det har jag inte gjort. Är fortfarande på 2003.)

Och så årets. Inför 2016 lovar jag:

• Att träna tre gånger i veckan i snitt, det vill säga 156 pass totalt. Minst 100 pass på Sats. Att ställa upp i Lurs backyard ultra och springa minst tre varv (dvs en halvmara). 
• Lyssna mer på musik och aktivt leta efter ny musik. 
• Läsa minst 30 böcker + Fokus varje vecka. Minst en bok måste vara på engelska. 
• Att promenera till jobbet (eller cykla) som default, inte lat-hoppa på vagnen varje dag. 
• Att smörja in mig med body lotion ofta. Det är kladdigt och jävligt men så himla värt när det gått två dagar och benen är alldeles babylena istället för pluppiga.
• Och så fortsätter jag träget att sätta upp "göra fotoböcker av mina bilder" på listan. 

2015. Vilket år det var! Det hände så många stora fina saker. Nu ska vi ägna de sista av årets timmar åt nyårslunch hos mamma och pappa, och middag ikväll med vänner hemma hos Jesper och Ollie. Hoppas ni får en rolig nyårskväll och Gott Nytt till er alla!

Högstadietiden ringde och sa hej

Axels bästa (och enda) fynd på mellandagsrean: en jättestor cirkuslåda full med badbomber från Lush. Han ringde mig på jobbet och bara pep av lycka. Hittade honom sedan i ett glittrigt rosalila bad med tindrande ögon.

Och så idag, efter morgonens löprunda, smög han in i vardagsrummet naken och bara "alltså jag skulle så himla gärna vilja redan ligga i vattnet när badbomben kommer i, kan du komma snäälla?" och så fick jag stå böjd över karet och tälja på bomben med en kniv. Har tydligen två gulliga barn här hemma.

Gott nytt år på er!

Jaha nähe

Lediga i mellandagarna sa ni? Nänä. Här jobbas det minsann. Trökigt att inte vara ledig, men lite skönt att jobba när ingen annan gör det eftersom det är helt lugnt och tyst på kontoret. Vi har ägnat oss åt saker som att fylla i alla scheman med snygga färgpennor och strukturera upp all planering med papperstejp på anslagstavlan. Mmm, ordning och reda. Och idag fick vi fira lite när en grej som verkligen behövde lösa sig löste sig. Det var bra.

Tre och en halv vecka kvar nu tills vårt första Två Dagar-nummer kommer ut!

Julen 2015

Så blev det jul igen. Den kom så plötsligt i år (som den gör exakt alla år). Jag jobbade till och med dan före dopparedan och handlade de sista julklapparna i farten på vägen hem de sista eftermiddagarna. Kanske var det därför som det pang på plötsligt var julaftons morgon. Nils första jul! Peppen! Jul är nog min bästa högtid.

Vi tog en lugn morgon på julafton, åt långfrulle, jag och Axel bytte klappar med varann (jag fick så himla fina!). Vi skrapade vår trisskalender och tittade på sista avsnittet av Julkalendern. Tycker den varit jättebra, men är en inte oändligt trött på att se Erik Haags nakna rumpa i tv? Måste han agera "skön dude som vågar vara näck" precis hela tiden? Bara undrar.

Efter frukosten badade vi skumbad och slog in de sista paketen.

När vi gjort oss i ordning gick vi upp till Axels föräldrar där vi tillbringade förmiddagen. Tog en långpromme i Änggårdsbergen, det var vackert som alltid men ingen snö så långt ögat kunde nå. Kanske sju grader varmt? Måste vara himla skrapigt med all asfalt och kala grenar för tomtens släde tänker jag.

Efter jullunch och klappöppning åkte vi allihop, inklusive Axels föräldrar och syster, hem till min familj. Tycker det är en sån himla fin grej att våra familjer gillar varann och vill fira jul ihop. Det var nog det bästa med hela julen. Vi hade jätteroligt, åt mer mat, drack glögg och lekte julklappsleken, allt det där man gör på jul. Pappa var inte tomte hos grannarna i år, för första gången sedan... alltid, men jag tänker att han får börja igen nästa år. Nils var i och för sig med sin lilla tomteluva själv tomte, öppnade sina paket och fick bland annat en tröja med små får på som min mamma stickat. Alltså. Saknar ord för hur fin den var. Kolla själva här nedan!

I mellandagarna var vi i Bexet. Träffade släkten i Hylte och Nils lekte med sina sju sysslingar som kastade sig över honom. Annars satt vi mest ute i stugan och eldade i brasan och spelade kort i tusen omgångar (i alla fall Lagerforsarna, de "ingifta" låg som vanligt oförstående i soffan och läste). Önskar varje år att det ska bli en sån där vargavinter med tjock is så att vi kan promenera på sjön tills det knakar i islagren som jag och pappa gjorde en gång, men de vintrarna verkar tillhöra historien. Vi vaknade till snö en av morgnarna i år men snön hade smält bort på nån timme och Elsa vägrade gå ut. Hon gillar inte slask.

Men krispig kyla eller inte: det var en underbar jul, tack alla inblandade! Måste också passa på att tacka för alla fantastiska julklappar, jag fick så himla himla fina och bra saker. Vinglas och parfym (hurra, ska äntligen få lukta gott igen, min har varit slut i flera månader), en jättefin tröja jag suktat efter och konsertbiljetter till både Father John Misty och Håkan (som ju inte ens GÅR att få tag i!). Garn för att kunna sticka en tröja till Nils (ska bara lära mig först) och böcker och presentkort för att köpa nya jobb-outfits och en lampa och en Äng-vas och en Mon-Amis-burk och body scrub som doftar ren tvätt och en karta där man ska skrapa fram alla länder man varit i. Alltså. Man ska ju glädjas främst åt de icke-materiella tingen i livet men jävlar vad roliga även de materiella tingen är, ändå. Det får man ge dem! Heeh. (Tacktack tusen gånger om familjen, ni som läser här. Ni är alldeles för snälla allihop.)

Slutet gott, allting gott

Det var ingen julkola alls. Inte heller en propp eller något annat (vilket jag verkligen inte heller trodde). Efter en CT och lite prover konstaterade läkarna att det "nog var ett litet virus som satt sig på lungsäcken". Tydligen vanligt och ofarligt.

Och idag känns det typ bra igen, så de 13 (!!) timmarna jag satt på akuten igår, för att komma hem först klockan 04, var ju totalt menlösa. Men men. Värre saker har ju helt klart hänt mänskligheten.

Sex timmar in

Jaha, nu har det gått sex timmar och en kvart här på akuten. Bäst hittills: godismaskinen, att det finns wifi och att jag hade fullt batteri i datorn.

SÄMST hittills: Mannen som satt sig intill mig. Han slutar inte prata. Blir galen. Han är säkert snäll på alla vis men jag vill inte höra mer om hans fru, om att hon är en välutbildad junkie och Jehovas vittne och att hon ljuger. Om hans dubbla examen och utbildning på Tasmanien. Om hans år då han jobbade på båt. Om att han funderar varje natt när han ligger sömnlös på om han skulle ta och köpa sig en dator, men inte vet hur man startar den. Om att Apple-datorer tillverkas i Kina och att det med tanke på det är dyrt med tio tusen kronor. Om att han är ensam. Om att sjuksköterskor som är invandrare behandlar patienter som också är invandrare sämre än de behandlar svenska patienter. Om att jag ska få femhundra kronor av honom om läkarna faktiskt hjälper honom. Om att han plockat månstenar i bergen i ett land han inte vill tala om vilket det är, medan han aktade sig för kobror och svarta änkan-spindlar. Om att hans fru sagt att det inte funkar att ringa medan han befinner sig på ett sjukhus, men att han ser att andra använder sina telefoner och därmed undrar om hon lurats. IGEN. Att han ska hem till "this shit person, I mean my wife" sen och "give her vinager" (?). Vinäger? Märkligt.

Nä, jag vill bara sitta här och läsa min bok och andas ytligt, okej?

En söndag: Sjöfartsmuseet och Sahlgrenskas akut

Igår kväll bakade jag det där julgodiset. Sedan satte jag en av julkolorna i halsen (tror jag?) för jag fick plötsligt ett sånt tryck över bröstet som inte har släppt since. Alltså jag kan ju andas, men det gör ont att andas in djupt. Skoj skoj. Min läkarbästis och sjukvårdsupplysningen sa båda att jag behöver åka till akuten för att kolla, och det kändes ju überdrygt. Vem har tid med akuten? Sen kom dock insikternas insikt: med en bra bok, dator och fika kan ju det här bli eoner av egentid. Hehe, the perks av att vara småbarnsförälder...!

Så nu sitter jag i alla fall här och har "egentid", i en trökig väntsal med nötta möbler och en samling människor med tomma blickar. Är livrädd för alla andra patienter som jag inbillar mig har läskiga virus och/eller magsjuka. En rosslig kvinna närmade sig nyss, men när hennes väninna såg min blick föreslog hon att de skulle sätta sig hörnet i andra änden av lokalen. Gott så.

Jaja, tid lär det väl ta det här, gissar att "eventuellt julkola i matastrupen" inte slår superhögt på akutpersonalens priolista. Vild gissning. Men det här är i alla fall inte en helt wastad söndag för innan akuten tog vi en sväng till Sjöfartsmuséet med Nils som vi hade planerat. (Älskar att småbarnslivet får en att återupptäcka ställen i staden, som muséer och bibliotek. Fantastiska ju!)

Fem dar till dopparedagen

Herregud vad jag är trött just nu. Så trött. Det är fortfarande väldigt kul att jobba men nu har dessa veckor av nytt och intensivt tagit ut sin rätt och jag är dödens lammunge på kvällarna. Somnar i soffan. Somnar i badkaret.

Känner mig också aningen efter med julförberedelserna om man säger så. Julkorten är inte postade än (eller skrivna), jag har flera klappar kvar att kirra och inget julgodis är ännu bakat. Får se vad som hinns i helgen, än finns det ju lite tid. Ser fram emot jullov!

Pale Honey i p3 Guld

Hurra, Pale Honey som min brolla producerar och spelar med är nominerade till P3 Guld som årets nykomling. Skulle bli jätteglad om ni har lust att rösta på dem (lyssna på Spotify om ni gillar, de är grymma!).

Här röstar man!

Det tar en sekund, klicka på Pale Honey och verifiera rösten längst ner på sidan, med telefonnummer eller facebook (går alltså att rösta två gånger). Tackohej!

Att bli strandad på andra sidan landet men räddas av Glenn

Tröttman ligger som en våt filt över mig efter den här helgen. Den var intensiv. Men rolig. I fredags åkte jag till Stockholm med mina nya kollegor och gick på en julfest med vårt huvudkontor, och den hade verkligen alla ingredienser som en bra julfest ska ha, inklusive fri bar. Perfekt intro till nytt jobb! Hehe.
På natten fick vi ett sms om att vårt tåg var inställt på grund av stormen. Det hade en ju kunnat räkna ut med röven att det skulle bli (Hur mycket brukar det krävas liksom? Att någon andats nära ett järnvägsspår?). Men kändes ändå lite surt. Eller lite och lite, det kändes sjukt surt, det var min första natt borta från Nils (ever!) och jag ville hem och kramas. Plus att vi hade de här kvällsplanerna: bli bjudna på fyrarättersmiddag hos B och M i deras nya hus. Ville helst inte missa detta så att säga.

Centralen var full av besvikna resenärer när vi kom, men vi knatade iväg till närmsta biluthyrare och fick tag på SISTA bilen. Jag, min kollega och min chef kände oss världssmarta, som att vi lurat allt och alla. Sen insåg vi att ingen av oss kanske var riktigt körbar, vilket var mindre bra. Lösningen blev att vi gick till centralen igen för att leta chaufför bland alla strandade resenärer, någon som skulle få åka med gratis mot att hen körde första biten. (Igen: smart va?)

Det landade på en holländsk barnpsykolog från Skövde som kanske inte var det roligaste personen jag träffat i livet. Men rar. Hon körde som överenskommet och vi andra gjorde en enda sak under hela den femsex timmar långa resan; Vi hade högläsning av Glenn Hyséns krönikor i GT. Typ det roligaste man kan göra. Så jävvla gött. Efter att vi skrattat så att vi kved i någon timme började även den dittills tysta barnpsykologen att skratta, tror att hon liksom lärde känna Glenn genom högläsningen. Det var kul.

Sen det allra bästa: hann hem till den där fantastiska fyrarättersmiddagen. På håret, men hann. Jag hämtade upp min lilla familj och vi åkte till Lerum, fick mat och vin och gött häng och sitta vid öppen brasa och nana gott på soffan. På vägen hem dagen därpå åt vi lunch hos mina föräldrar tillsammans med kusin och kusinbarn och lillebror och hela bunten.

ALLT detta skedde alltså helgen efter min första jobbvecka på nio månader. Såatt. Jag har upplevt mig som så trött i veckan, men varje kväll när jag har satt mig i soffan och slappat har jag stensomnat med öppen mun. 

Alex, reportaget och boken

Ska ni läsa en bok i år, ska ni läsa den här: Mellan Rummen av Alexander Mahmoud (min kollega från Re:public). Eller köp den till någon i julklapp. Ni måste.
Boken är en fortsättning på reportaget Hem till byn som vi publicerade i höstnumret förra året, där Alex åkte hem till Grimslöv och skrev dagbok om vardagsrasismen i det lilla småländska samhället. Det har skrivits många reportage om rasism, men det här blev THE Reportage som förändrade den svenska samhällsdebatten den hösten. Jag är stolt över att ha varit med på ett litet litet litet hörn av det, över att ha varit med och bollat Alex idé och följt projektet från lös tanke till färdig produkt. Är så impad av honom. (Alex nominerades nyligen till Stora journalistpriset för det här och är så himla värd det!)

Och nu finns alltså en hel bok. En förlängning av reportaget. Jag slukade den från pärm till pärm och önskar att alla fick läsa den. Alla unga och alla gamla. Alla stockholmare och grästorpsbor, alla skolelever och innebandyspelare och mellanchefer. Alla.

Den är så jävla, jävla bra. Alex är. Hela boken är väldigt avklädd utan att kännas kladdig, så naken på det bra sättet, och berättar enormt mycket om dagens Sverige utan att vara mästrande. Jag har gråtit och jag har skrattat när jag läst. Nu går ni och köper den. Aldrig har den varit mer aktuell än precis just nu.

(PS. Ett högljutt hurra också till Julia Lundberg, som också är en del av Re:publicredaktionen, och som redaktörat både reportaget och boken. Du är briljant och kompetent som få!)

Hittills...

... så sjukt bra känsla. Det är ju så jävla skoj att jobba! Hade nästan glömt. Mitt nya jobb är fan guld och likaså kollegorna – känns redan som att vi är en tight grupp som jobbat länge ihop. Det är jättemycket att göra från första stund, men jag har roligt hela tiden. Värt.

Också en väldigt go grej att nu vara den som kommer hem, som bara glider in genom dörren med energi på eftermiddagarna istället för att vara helt mosig i hjärnan. Så nytt och spexigt detta! Så än så länge: full poäng till nya livet.

Barnet i fråga tar omställningen med ro, fullt upptagen med att kyssa sig själv:

I morgon

Ställde just en alarmklocka för första gången på nio månader. Knäppt. Men i morrn ska jag jobba! Sicken grej.

I telefon med djävulen eller Den kapade hemsidan - finalen

Okej rubriken kanske är en gnutta tillspetsad här. Jag har inte ringt till djävulen. Men nyss ringde jag i alla fall Magnus ****** från Borås, som är vd för företaget som kapade min hemsidesdomän i våras (johannalagerfors.se). Trodde kanske att han skulle hävda att han inte visste vad jag pratade om, men det gjorde han inte. Vi pratade i tjugo minuter. Jag skällde (fast civiliserat och välformulerat). Han bad om ursäkt säkert tio gånger. "Beklagade". Erkände att de skapat en sida som handlade om samma sak som min (journalistik) för att dra nytta av trafiken som sajten genererar, till annonser för deras kunder. Sa att "vi kanske inte lyckats lika bra som en riktig journalist hade gjort med att göra en proffsig sajt..." (eh nej, sajten såg ut som om en mellanstadieelev hade gjort den, hence the ångest) "...men det stod ju inget konkret om dig på sidan. Så ingen som själv är journalist kunde ju tro att den tillhörde dig".

JO DET SKULLE DE KANSKE KUNNA TRO EFTERSOM ADRESSEN VAR JOHANNALAGERFORS.SE OCH DE FÅTT ADRESSEN AV MIG PERSONLIGEN OCH DEN ENDA JOHANNA LAGERFORS SOM EXISTERAR I VÄRLDEN ÄR JAG

sa jag. Och då höll han med. Och beklagade igen. Sa att det inte vad meningen att det skulle drabba någon. Att allt skedde automatiserat. Och - hör här - att det hade hänt tidigare att folk som råkat ut för samma sak hade hört av sig och varit upprörda. Två av de gångerna hade det till och med gått till ATF, alltså en sådan tvistlösningsförfarande hos Internetstyrelsen i Sverige som jag också fick ta till som sista utväg. Och det var ju beklagligt tyckte han. "Vi hade släppt domänen direkt om du fått tag i oss, synd att du inte fick det". (Då försökte alltså både jag, webhotell-leverantören och IIS under totalt flera månaders tid att komma i kontakt med dem. Jag kom så långt att jag pratade med en kollega till den här vd:n i telefon, men han sade sig inte känna till detta alls, det var "det konstigaste han hade hört". Så det var ju synd, ja. Slut parentes.)

Jag är i alla fall nöjd med att ha fått ranta över det i 20 minuter, nöjd med att han lyssnade, förklarade hur det gått till samt bad om ursäkt. Det blir ju någon form av psykologisk upprättelse. Krävde också att de ska stå för tvistlösningskostnaden på 5000 kronor och det tyckte han var rimligt. Han lovade återkomma. Vi får se hur det blir. 

Hur glad är lagom glad?

I det senaste avsnittet av Magnus och Peppes podcast (som är superbra och alltid intressant) diskuterar Peppe och Magnus fenomenet att det oftast upplevs som mer intressant att läsa böcker och bloggar där författaren mår dåligt eller skriver om svåra saker. Alla kan nog känna igen grejen, men varför är det så egentligen? En teori som fördes fram var att vi inte har kommit så långt med att analysera lycka och därför betraktar glada inlägg som ytligare än de mörka. Så är det kanske.

Jag har i alla fall funderat på det här. Ibland känns det dumt att skriva eller prata om saker som låter FÖR bra eller härliga, som om det inte är riktigt okej att göra det. Så kan jag till exempel känna ibland när jag lägger upp bilder från nån idyllisk helg på landet, som jag gjorde nu senast. Det kanske inte är så himla intressant för alla att läsa om. Men samtidigt har jag ju inte bloggen för att den ska vara så intressant som möjligt för andra, jag har den framför allt som en sorts dagbok för min egen skull (och tycker i och för sig att det är väldigt kul när andra vill läsa, men det är inte prio ett).

Lite samma sak inträffar ibland när det gäller småbarnslivet. Jag tycker det är skitbra med människor som våga beskriva saker som de är och älskar sammanhang där man inte behöver försköna något. Så har jag det både med våra vänner och med vår föräldragrupp. Alla är öppna och ärliga och kan med att fråga varann typ vad som helst. Och ranta över det som är drygt och jobbigt. Så fint är det! Men ibland känner jag mig dum för att jag inte "klagar mer".

För att förklara vad jag menar: Vi har haft det oförskämt lätt än så länge i vårt föräldraskap. Först hade vi jättelätt att bli gravida. Sedan hade jag en jättebra graviditet, där jag mådde nästan som vanligt förutom att jag var lite extra trött i början. Sen kom förlossningen, som såklart var jättetuff på många sätt men ändå, i jämförelse, snabb och smidig. Vi kände oss väldigt nöjda och lättade och stärkta efteråt liksom. Och amningen funkade utan krångel. Och så Nils himself - världens gladaste och lättaste barn. Han var till exempel två månader första gången han grät utan att det gick över direkt när vi höll honom i famnen (och då varade det gråtet i tio minuter). Han är typ aldrig ledsen (även om han såklart kan vara trött-gnällig). Han somnar alltid precis innan middagen är klar, så våra kvällar ser ut precis som de gjorde innan han föddes. Han har heller inte haft ont i magen och knappt skrikit och inte varit förkyld förrän nu – första förkylningen bröt ut igår.
Ja ni fattar poängen. Vi har haft det lylligt. Och SÅKLART finns de motsatta sidorna också; det gjorde ju superduperont att föda barn, hehe, och ibland när Nils vaknar på natten är jag dödstrött och vill bara sova. Andra stunder kan jag vara görless på att fixa fram mat hundra gånger om dagen och längta efter egentid. Som alla gör.

Men som sagt: på det stora hela har allt varit så gött och fluffigt att jag nästan skäms, som att folk ska tro att jag förskönar det hela. Har till och med suttit med föräldragruppen nån gång och velat överdriva det jobbiga bara för att inte låta som en sån där jobbig människa som tycker att allt är bra hela tiden. Minns en gång för länge sen när en bekant sa att hon tyckte att det var så uuuunderbart att föda barn att hon hade kunnat göra det "varje dag". Jag blev så irriterad av det uppenbart ljugiga att jag fick anstränga mig för att inte skrika rakt ut. (Vill du verkligen ligga på en sjukhussäng och vråla av smärta varje dag?) Fattar ju vad hon menade men ändå. Det är störigt när någon uttrycker sig så. Men det måste ju samtidigt få vara okej att vara just där man är. När allt är bra är det ju bra.

Jaja, jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta. Men jag tänker ofta på det här när jag skriver om Nils och om allt det goa med att vara förälder, jag känner mig "skyldig" för att någon som läser kanske har ett barn som just då skriker jämt eller aldrig sover eller är allvarligt sjukt. Man vet ju inte.
Men så skriver flera av er kommentarer om att ni tycker att det är fint att läsa om allt och jag vill bara säga att det värmer så mycket och gör mig så glad! Varje gång. Tack för det.

(PS. Alltså, mitt barn är ju bara åtta månader än så länge. Jag fattar naturligtvis att vi kommer hinna uppleva både eufori och total utmattning och garanterat tusen andra känslor innan han och eventuella framtida syskon blivit vuxna. Känner mig alltid nödgad att poängtera detta efter rabblandet om hur lätt allt hittills varit, hehe. Åtta månader känns ju länge NU, men är såklart en droppe i havet.
En brasklapp till är ju att olika personer upplever saker som olika jobbiga. Vi har absolut haft det enkelt sett till hur det KAN vara att ha en liten spädis, men lite handlar det ju också om inställning och vad man personligen upplever som jobbigt eller lätt. Jag till exempel, har rätt kasst tålamod med vissa saker men tycker inte att det är så jobbigt att behöva vakna på nätterna, eftersom jag kan somna om direkt.)

Hemmet, del 1: Vardagsrummet

Jenny, Maria och Annika med flera har ju nyligen skrivit inlägg på temat visa bilder från sitt hem, så nu tänkte jag göra detsamma. Mest för att jag älskar att se hur folk har det hemma och gärna vill att fler hakar på! Och också för att jag tänker att detta kommer vara skoj att gå tillbaka till om 20 år.

I alla fall, börjar med vardagsrummet. Det ser ut såhär, när det är någorlunda plockstädat och inte ligger leksaker överallt vill säga :)

Såhär ser rummet ut om man står med balkongdörren i ryggen (ovan). Då ser man ut till hallen.
De vita bokhyllorna med vinyler är gamla gedigna trähyllor som Axels föräldrar hade för länge sedan. De är skittunga och var tidigare i lackat trä men jag genomförde projekt måla om nån gång förra hösten. Stod i balkongdörren och höll andan medan jag målade eftersom jag var nygravid och rädd att det var farligt för fostret med målarfärgsångor.

Flipklockan i mitten av bilden älskar jag. Tycker den är supersnygg. Axel fick den av mig i födelsedagspresent den första födelsedagen vi firade ihop. Under den i hyllan står en vinlåda med massa konstiga spritsorter från hela världen. När vi nyss hade träffats tyckte Axel att jag reste och var borta ifrån honom så ofta att jag borde kompensera med att köpa med mig "nån rolig lokal dryck" från varje land. Så där finns nu ugandisk waragi, georgisk chacha, thailändsk sang som, belgisk genievre, grekisk ouzo osv osv, de flesta med någon liten tillhörande anekdot.
När jag ser den tänker jag alltid på ett inredningsprogram jag sett på tv med nån britt som sa att det konstigaste med svenskar är att vi behåller det lilla klistermärket på vinglas samt inreder med vin- och spritflaskor. Det var roligt sagt. Och lite sant.

Det braiga med tavellisten med vinyler på väggen är att det går att förändra den hela tiden, antingen efter vad man vill spela mest av för tillfället, eller efter snyggast skivomslag. Just nu kör vi rätt färgglatt. (Den tredje vinylen från vänster är grym, men det vet ni kanske redan. Alt-J är det.) Tyvärr är jag oftast för lat/bekväm för att sätta på vinylskivor, det är synd. Axel är mycket bättre.

Såhär ser väggen mittemot soffan ut. Vi gjorde nyligen om den. Tidigare stod tv:n på en tv-möbel av lastpallar som Axel snickrat ihop och lackat bruna, men även om den var snygg hade vi tröttnat ganska rejält. Så nu ser det ut såhär! Vi har tänkt ha supermånga tavlor på väggen bakom för att tv:n ska smälta in och inte ta så mycket uppmärksamhet, men har inte fått upp allt än.

Lampan till vänster är en mintgrön industrilampa/grislampa som jag fått av min kusin och hennes man, efter att mannens föräldrar sålde sin skånska bondgård. Vi fick sex (!) grislampor av dem och de tar upp ungefär halva vårt källarförråd. Sparar dem i hopp om att i framtiden köpa ett hus där vi kommer ha plats för ett jääätelångt matbord och möjlighet att hänga två eller tre av lamporna i rad över det bordet. Målbild.

Det stora lila printet på väggen är från Hay. Vi hittade både det och den sexkantiga hyllgrejen när vi var i Köpenhamn med Nils i slutet av sommaren. Kanske att printet inte är ett print utan typ omslagspapper (?) för det var orimligt billigt. Oavsett vilket var jag eld och lågor när jag äntligen fick köpa det eftersom jag sett det redan året innan (då var vi i Köpenhamn på cykelsemester och det var gigantiskt osmidigt att frakta med oss ihoprullat papper). 

Jordgloben som står på boktraven är i papper och kommer från Artilleriet. Älskar jordglober och kartor. Och det är ju en jordglob till på bilden ser jag nu, den bruna! Den är i trä och utkarvad för hand, och går att öppna och gömma saker i. Har köpt den i Kampala, Uganda. (Ser framför mig att jag är gammal och mina barnbarn kommer på besök och jag har gömt spännande skattkartor till dem i den. Eller kanske skatten itself? Den passar liksom till sånt.)

De mintgröna ramarna är gamla fönster från Zanzibar, och ljuslyktan i koppar har vi fått av min bror och hans tjej.

Jag har letat över halva internet i en smärre evighet efter sådana här gamla byxgalgar att hänga upp printar med. Så hittade jag dem till slut på IKEA för nio kronor styck. Den fyndkänslan.

Vi har två läshörnor, den ena är vid vår lilla bokhyllevägg. Här kommer ett lifehack-tips: elfahyllor. Hela den här bokhyllan krävde tre skruvar i väggen. Totalt. Så himla bra om man inte vill ha tusen skruvhål, och varför skulle man vilja ha det?
Den andra läshörnan är mellan soffan och de låga bokhyllorna. Där har vi ställt en gammal trälåda jag fått av mormor som hylla för "currently reading"-böcker samt Re:publictidningar. Förstås. Där brukar också veckans Fokus ligga tills båda läst den (HA, who am I kidding: tills ingen av oss eller möjligen den ena hunnit läsa, men nästa nummer har kommit så den därför bytts ut).

I bokhyllan finns mest böcker, men också en fin blommig ko som jag fick av mitt ex J:s mamma en gång för mycket länge sen. Där står också några gamla kameror, ett pennfodral, några stora plåtburkar och mammas fina akvareller som väntar på att komma upp på väggen. Men mest böcker.

Soffan är ganska ny. Blocket-ny vill säga, för vi ville inte köpa en ny-ny soffa hit eftersom vi är lite sugna på att köpa hus om kanske ett år, eller två. Vi tycker hur som helst väldigt mycket om soffan men den kunde gott ha varit lite bredare/större.

Tavlan till vänster är en tolkning av min svärfar, målad till hans 60-årsfest av en konstnär som familjen känner. Den är kul tycker jag! Tavlan till höger har föranlett mitt och Axels största inredningsdebacle. Vi är överens om det mesta inredningswise, oftast, men i det här fallet tycker vi väldigt olika.
Jag tycker: 1. Varför har vi en tavla på Jesus? Har ingen relation till honom. 2. Vi kan väl inte ha en tavla på Jesus? Vi är ju inte alls religiösa. 3. Varför just Jesus!??! Jag förstår inte!??
Axel tycker: 1. Den har snygga färger, typ vitt, guld och nån neon. (Här håller jag helt med). 2. Den är gjord av en konstnär som är vän till hans familj, den också. (Här har jag inte direkt något motargument.) 3. Han betalade så mycket för att rama in den hos en riktig inramare att det därför är orimligt att inte ha den på väggen. (Well. Om detta tvistar de lärde, men än så länge hänger den uppenbarligen kvar).

Ganska nyss, när vi ändå var i omgörartagen, köpte jag ett nytt soffbord på Blocket som var super-osmidigt att hämta. Ett jättestort vitt kvadratiskt, för att vi skulle få plats med allt. Sen kom vi på det uppenbara: att om det finns massor av plats att ställa saker på, så - surprise - gör man det. Och då blir det ju jättefullt, och jättefult. Så vi sålde bordet igen och i väntan på att rätt soffbord ska uppenbara sig har vi nu ställt dit en gammal kista, som innehåller alla mina presentpappersrullar (vilket är ganska många pga älskar presentpapper).

Ja, det var väl det. Nu: er tur! Hur ser era vardagsrum ut?

Nils åtta månader

Hej min lilla ärta.

Idag är du två tredjedels år gammal. Två tredjedels år ung. Jag fick av någon anledning för mig att det skulle vara ett lite lugnare utvecklingstempo den här perioden men hjälp vad fel det var. Det händer saker varenda dag! Du kryper omkring som en liten iller, drar dig upp och ställer dig vingligt mot soffbordet. Du undersöker allt och blir så himla exalterad över att kunna göra saker på egen hand. Vänder vi bort blicken en sekund har du krupit in under en fåtölj på jakt efter nåt spännande, världen är ett enda stort lekland. Jag är livrädd att du ska hitta någon liten pryl på golvet och stoppa den i munnen.

När du var lite mer än sju månader slutade vi amma på natten. Det gick jättesmidigt och efter det började du sova hela nätterna igenom (!!). Från typ halv nio på kvällen till sju på morgonen. Totalt underbart för oss alla. (Den senaste veckan har du dock ställt dig upp, glad och jättevaken, i din spjälsäng mitt i natten några gånger. Då får du somna om mellan oss istället. Jag tror att du kanske håller på att få fler tänder?)
Du ammar nästan inget på dagen heller nu längre, bara lite på morgonen. Har älskat att amma dig och jag har haft den stora stora turen att slippa både smärta och mjölkstockning. Det har bara varit praktiskt och mysigt. Allra mest mysigt! Men nu verkar både du och jag känna oss rätt klara med det kapitlet. Glad att vi tycker samma, för det har liksom fasat ut sig av sig självt.

Den här veckan är den sista av min föräldraledighet. Kan nästan inte förstå det. Det är sanslöst hur fort den här tiden har gått, men det har varit den bästa i livet. På tisdag nästa vecka börjar jag jobba igen, och inte bara det: på ett nytt jobb dessutom. Det ska bli jättekul, men det känns också helt knäppt att jag inte ska vara med dig jämtjämtjämtjämt längre. Du kommer fattas mig på dagarna! Men det gläder mig att du och din pappa kommer ha det härligt här hemma – han har haft nedräkning hela hösten till dagen då han ska få byta av mig. Vi har sparat ganska mycket föräldradagar också så att vi ska kunna vara hemma med dig mer sen, kanske ta ut någon dag i veckan när du börjat förskolan och fortsätta ha två månader ledigt tillsammans på somrarna. Att ha två månader ledigt varje sommar är mitt livsmål. Vi får se hur det blir. Men vad fantastiskt det är att bo i ett land där staten betalar för att föräldrarna ska få vara så mycket med sina barn. 

Jag är väldigt glad att vi delar lika på föräldraledigheten. Det har varit helt självklart hela tiden att vi skulle göra det. Jag hoppas att när du är äldre och läser det här en dag, så är det en självklarhet för alla föräldrapar att vara hemma lika mycket med sina barn. Men idag är det fortfarande så att kvinnorna tar ut mest, och männen missar en massa värdefull tid som de hade kunnat vara med sina ungar. Det är konstigt.

Lilla du. Jag och din pappa blir mer och mer kära i dig för varje dag som går. Du är en sån rolig människa! Du som gapar stort, lutar dig tillbaka och njuter när vi borstar dina tänder. Du som ser ut som en bebisemoji med din lilla virvellock i pannan och små kanintänder. Du som älskar att bli skrämd och skrattar ihjäl dig när vi hoppar fram bakom ett hörn eller låtsastappar dig eller rusar fram och vrålar bööööhhhh. (Fast när någon hostar eller nyser för nära dig blir du rädd-rädd istället för glad-rädd. Det är det värsta du vet.) Du med de milslånga ögonfransarna och den lilla lena rösten, du som skrattar när vi pratar med knasiga dialekter, du som tycker att tvättmaskinen är görrolig och som kan göra klockrena high fives (we taught you well). Du som ibland tittar rakt upp på kökslampan när vi frågar dig var den är, men lika ofta kikar åt ett annat håll.

Jag. Är. Så. Kär. I. Dig.

Nils Erik Olle Lagerfors. Min största lycka.