Jag luktar sådär.

Skämmigast under presentationen av exjobbet idag:
Jag och Johanna trodde att man skulle fylla 10 minuter. När alla snackade om sina exjobb i cirka 30 sekunder förstod vi att vi varit lite fel ute. Sist av alla ställer vi oss upp, och -tadaa- slänger fram vår presentation. Som är 8 minuter och gjord i Power Point. Utan ljud.

Extra krydda kom när Erik H mitt under de allvarligaste bitarna om hiv/aids skriker rakt ut "Vad är ett hospice?" och uttalar det hoe-spice. Vi mumlar något om 'den sista vården för döende' och visar en bild på ett svältande barn. Då skriker han "spice girls!". Det blir tyst. Sedan "Är det den sista spicegirlsmedlemmen eller? hoe-spice". Alla skrattar och vrider sig lite obekvämt samtidigt som det kommer fler bilder på svältande barn.
Lärar-Torsten, som nästa vecka ska examinera just vårt arbete, tittar ner i sina papper.

Stämningen hade redan från början blivit väldigt konstig när vårt fnitter över powerpointmissen stod i kontrast till det allvarliga budskapet, och blev inte direkt mindre konstig av Eriks utspel.

Åh, vad du kommer att fattas oss Erik. Det är verkligen något befriande över folk som agerar semi-tourettes i helt fel lägen.

Som alltid när man är klar med något rättså jobbigt och äntligen blir ledig, har jag idag också blivit sjuk. Jätteont i halsen och sånt. Det har däckat mig i sex timmar och nu har David googlat "huskur förkylning" och letat fram att man ska äta stark indisk mat. Därför står han nu i köket och gör linssoppa, chicken punjabi med köttfärs och yoghurtsås. Och kuckelimuckmedicin av laktits och choklad.

Sen har han också rott ihop följande huskur till mig:

* ett helt paket koncentrerad apelsinjuice, i ett svinstort Hoegarden-glas (som jag och Martin Lu stal från en bar i Danmark en gång)
* saften från en hel citron
* tre stora skedar krossad vitlök (vilket motsvarar ugnefär en hel vitlök)
* piripiri
* några dl vatten.

Vem som helst förstår ju att jag snart kommer att lukta något ohyggligt. Värst blir det nog för David själv som måste sova bredvid mig. Han är beredd på att öppna ventilen i sovrummet säger han. Enligt ett första utlåtande är "den dominerande odören från min andedräkt: vitlök".

________________________
Update: Kom just på att jag ska till tandläkaren i morrn 8.30. Stackars stackars tandläkar-Uffe. Att döma av Davids asgarv är risken att jag aldrig mer får komma tillbaka ganska stora.

Befrielse och bröllop.

I fredags lämnade jag och Johanna in vårt exjobb. Det var en ljuvlig känsla, senaste veckan har varit lite av en koma av slit och ältande över detaljer. Vi har levt i en bubbla, suttit massor av timmar i sträck tillsammans eller på varsitt håll och sms:at 22 gånger per dag.

Nu är det över.

Och det känns jävligt bra. Och det blev himla bra också, tycker vi. Spännande reportage och fina bilder. Lättnaden vid själva inlämnandet var stor, vi transformerades till 12-åringar och sprang omkring hand i hand i strumplästen i skolan och ropade "Torsty!?" när lärar-Torsten var försvunnen.

Resten av helgen har jag fått fira genom att gå på bröllop, för Johan Jihde och Jorun Steijner har gift sig på Öckerö. Det var varmt och soligt och väldigt, väldigt roligt. Under festen på bryggan på Hönö dansade vi oss ömma i fötterna tills man kunde ana en gryning på andra sidan havet.

Kanotsuccén del II

I helgen var vi tillsammans med tolv andra någonstans i skogen någonstans utanför Lerum. Där paddlade vi kanot till en ö, och på den ön tältade vi, allt enligt traditionen (som inleddes förra året såhär års). Den här gången fick vi dock ingen gädda, och Kristoffer hade mer kläder med sig.
Såhär jättejätteskoj och mysigt och bra var allting under hela (nästan, se nedan) helgen:









Sen kom stunden då vi skulle paddla hemåt och vinden valde att jobba på med storm. De flesta av oss kom ingenstans. Jonas och Jonny kantrade och låg plötsligt och guppade med sin packning i 9-gradigt vatten. De kunde inte röra sig men flöt sakta men säkert i riktning mot en ö. Malin och Emma var närmast men panikade lite lätt och Malin tappade sin mobil i sjön. Plopp. Till slut var vi åtta personer, inklusive de nedfrusna stackarna, som tagit oss iland på samma ö. Efter ett tag kom Björns pappa Lasse och räddade oss i en båt. Vi fick paddla ut i vågorna igen och kasta oss efter ett rep, och sen blev under relativt säkra omständigheter bogserade till lugnare vatten. Inte hade man trott att en kanoting kunde bli så äventyrlig. Ganska så spännande ändå tyckte jag.


(Några av bilderna snodda från fellow kanotpaddlare, några är tagna med min något besynnerliga mobilkamera)

"Intressant men inte smashing"

Jag måste faktiskt helt och håller kopiera det blogginlägg Wiman skrev igår nyss, allra mest för att jag vill ha det kvar och minnas hur det var att skriva exjobb. Om skrivkrampen, trögheten, tvivlet och koncentrationsvvårigheterna ;). Johanna har nämligen listat alla sms som jag skrev till henne under gårdagen, och det blev ganska många. Jag kopierar nedan hela inlägget från Johannas blogg:


Sms från Johanna i dag 6 maj. Kronologisk ordning.

8.06
Fy, det ösregnar. Vi ska inte ringa tidningar hemifrån i stället? Eller möjligen i morrn i skolan? ;) det var bara en tanke när jag såg regnet.

8.22
Jag ångrar mig. Ses i skolan 9!

(Mellan 9.20 och 12.30 är jag och Johanna med varandra)

14.40
Hej snyggo. Har du med något "vi" i repet?

14.44
Samma! Just nu står det ett sånt på ett ställe, på de andra har jag lyckats undvika. Svårt ibland! Men där tyckte jag att det passade. Handlade om att det "slog oss" att Sanele inte ler. Kontrasten blev större med ett jag men det är jättelätt att undvika om så behövs. Hm. Vad tycker du?

14.47
Ja, det blir bra! Jag försöker undvika det så långt det går så ser vi sen. Ja, verkligen hästjobb. Nu har jag snart 13.

15.33
Paus.Tetris. Världsrekord typ: 808 423 poäng!

15.48
:) Du, jag sa ju till den där Hanna på Två Dagar att jag skulle maila. Tror du det ser konstigt ut om jag väntar en vecka? Ska jag slänga iväg ett mail nu?

15.52
Ut och gå med dig! man behöver pauser.

16.13
Haha... Vår presentation av aidsrepet var verkligen hemskt. Jag har försökt göra om. Orkar du läsa och tycka? Det är kortare nu.

17.32
Haha.. I inredningsprogram på tv: "mm... jag gillar det här temat, det är mycket färg, det är länder som Marocko, Indien.. Istanbul. Den typen av länder".

18.02
Hej söt. har du hunnit kolla på mailet än?

18.19
Jag skriver svar nu, tack :-*

20.17
Ah, jag är helt slut. Trots att jag jobbar jättemycket känns det som att texten ser likadan ut som för 5 timmar sen!

20.19
Mm, jag med. Allt känns "mm, intressant men inte smashing".

20.24
Nej, fan, jag måste pilla vidare lite.. Kan ju inte skriva nåt i helgen. Åh, vad tråkigt, jag ville gärna! Mitt rep är fortf knappt 15, men lite lite bättre sammanhängande än igår. Gud, jag är nervös för att låta dig se... haha.

20.25
Ämne: Kom hit innan Svanen om du får panik där borta: Medd.:)

20.39
Svensk översättning av ordet hospice: "sjukhus eller vårdhem för personer med obotlig sjukdom". Smidigt, jag kör nog på hospice. Haha.

20.45
Inte omöjligt att jag hänger på:) det lockar! Men jag ska försöka vara duktig och jobba bort några röda fält;). Är det du och Johannesson? Puss!

Om ensamhet och skrik i natten.

Jag är en person som verkligen kan uppskatta att vara själv. Men just nu tror jag att kontrasten kan ha blivit lite för stor efter att ha varit med andra människor konstant, dygnet runt, i en hel månad (Undantaget: 20 minuter när jag var förkyld i vårt dorm i Durban och Johanna lade sig på taket och solade. Sen hade vi så tråkigt på varsitt håll att hon kom ner och hörde mig hosta istället. All annan tid tillbringade vi ihop).
Trots att jag och Johanna träffar varandra i princip varje dag nu och även sms:ar och ringer hela tiden, krävs tydligen en viss avvänjningsperiod. Beviset skedde igår natt. Jag hade svårt att sova, låg mest och vred mig. Jag måste nog ha halvsomnat åtminstone, för efter ett tag satte jag mig upp i sängen och stirrade på andra halvan av min dubbelsäng, där jag tydligen förväntade mig att Johanna skulle ligga. Jag minns att jag tänkte "men, det där är inte Johanna, det är ju bara en randig kudde. Var ÄR HON?".

Sen hände det sjuka. Jag ropade rakt ut: "Johanna", ganska högljutt och frågande, med blicken fäst på den halvöppna sovrumsdörren. Någonstans där tror jag att jag vaknade till på riktigt, för då insåg jag:

Johanna är inte här. Det är inte så konstigt, för hon bor ju nämligen inte här. Det här är ju min lägenhet. Och det är mitt i natten.
Sen lade jag mig ner på kudden och somnade.

Nu är David på Azorerna och jag längtar hem honom så mycket att det gör ont.

Hej hej sommar.

Att komma hem till ett soligt Göteborg när fåglarna kvittrar och det regnar små rosa blomblad från träden utanför skolan är fantastiskt. Speciellt när det råkar bli valborg och alla människor är lediga så att man kan träffa dem igen efter resan. Jag träffade till exempel min höggravida kusin Sara, som förmodligen har en superwoman-dress under den blommiga sommarklänningen. Hon skulle ha fött barn i lördags, men det hade jag nästan svårt att tro på när hon kom cyklandes till slottskogen och berättade att hon just varit på gymet och kört det sista träningspasset. My gosh, en sån gravid quinna ska jag också bli en dag! (Till bebisen: din mamma är verkligen skitvacker och det var skoj att känna dig buffa på min hand genom magen, men snälla kom snart. Vi längtar ihjäl oss efter att träffa dig.)

Dagen fortsatte med mer sol, glada människor, Håkan Hellström-soundtrack, glass och gräsmattor. Jag mötte mina föräldrar och käkade pannkakspicknick vid näckrosdammen när mammas kör hade sjungit där och till pannkakorna hade vi färska hallon som var rödare än rödast.



En stund senare satt jag på vagnen och älskade Göteborg och försommaren. Vi grillade i Sandarna hos Martins trummis och sen dansade vi bort natten på Svanen på Jazzhuset (varför prova något nytt när det gamla är så bra?). Martin jitterbuggade mig tills svetten rann längs ryggraden och tills håret, om man överdriver lite, snuddade taket över dansgolvet under de många lyften. Martin är en lyftens man.

BIG FIVE! the very end...

Sista inlägget!
Dock inte det minsta, det kan jag lova (varna för) redan nu. Vi befinner oss nu där vi började, i Johannesburg, men har nyligen tillryggalagt en upplevelse som var spännande och väldigt adrenalinhöjande. Vi har varit på en tvådagarssafari i Krugerparken (och i Drakensbergen). Vår guide på turen var Dave, en 40-something tredagarsskäggstubbsman med diamantörhänge och ”you girls” som absoluta favorituttryck. Dave äger hostelet tillsammans med sin fru Bella, och att bo hos dem kändes ungefär som att vara hemma hos några gamla vänner.
Allt har under hela resan flutit på så bra för oss, så när det stod klart att vi var de enda gästerna på Krugertrippen kändes det alldeles självklart. Men inte desto mindre lyxigt! Vi kunde skutta omkring i bilen hur mycket vi ville och kuta mellan säten och fönster för att få bra bilder av alla djur vi skulle komma att se under safarin.

Vi gick upp i svinottan för att komma fram till Kruger lagom tills solen gick upp över det buskiga savannlandskapet. Redan efter någon minut sa Dave ”Girls, look for animals!” och vi hade nog inte riktigt tänkt oss att man verkligen kunde få syn på dem så snabbt. Att det ens bor massa häftiga djur där kändes totalt overkligt, tills vi fick se dem med egna ögon. Det började med att Johanna såg en impala (antilopdjur) och sen var det igång. Nästa syn var en stor flock hyenor som sov på vägen och vaknade till när vi kom körande. De såg på pricken ut som styggingarna i Lejonkungen. ”You girls are SO lucky, we havent seen them in a while” skrek Dave vid ratten och vi kände oss sjukt bra trots att inga skills egentligen var inblandade. Jag menar, det är svårt att missa djuren när de springer i flock rakt emot bilen.
Vi såg en zebra och efter en stund även en giraff. Jag (Johanna L) var överlycklig eftersom giraffer var mitt främsta mål, de ser så oerhört roliga ut och jag blev inte det minsta besviken. Upphetsningen i bilen steg allt eftersom och när Dave sa ”thats another hyena…. NO! It’s a LEOPARD!!” och tryckte gasen i botten tittade jag och Johanna på varann med gapande munnar. Vi såg den, men den pös iväg snabbt. Vi väntade länge i andlös tystnad, allt som hördes var Johannas mumsande på ingefärakakor och den banan jag tagit med till henne eftersom jag visste att hon skulle bli hungrig. Vi känner varann by now. En stund senare fick vi syn på leoparden igen när han sprang över vägen. Stoltheten ökade, leoparder är ju ett av de allra svåraste djuren att få syn på.

Efter det hände någon helt, helt fantastiskt. Dave tvärnitade plötsligt och svängde in på en liten väg till vänster. Där gick tre lejon med majestätisk gång och guldglittrande päls, två honor och en hane med stor Lejonkungen-man. Vi var alldeles intill dem i 20 minuter, och med genom våra helt öppna fönster såg vi lejonen rakt i ögonen på en meters avstånd. Vilda lejon, som var ute på jakt. Det var en obeskrivlig känsla. Vi fick inte luta oss ut, lejonen är vana vid minibussarnas silhuetter men om man bryter den kan de gå till attack. Vi höll noga in armarna, men det var lite frestande att sticka ut huvudet och kameran titt som tätt. Några gånger morrade lejonen mot bilen men mest lät de oss vara. Extas är inget ett överdrivet ord för att beskriva vad vi kände.










Resten av dagen fortsatte i samma anda, vi såg djur överallt och redan före lunch hade vi bland annat avverkat de eftersträvansvärda BIG FIVE; lejon, leopard, buffel, noshörning och elefant. Just elefanterna var också en otrolig upplevelse, vi såg flera och plötsligt brakade den största vi sett fram genom träden och kom gående emot bilen. ”Stop taking pictures!” viskade Dave. Sen satt vi helt blickstilla när det enorma djuret smekte bilens utsida. Vi höll andan och tittade på varann med lyckan strålande ur ögonen. När bjässen hade passerat berättade Dave att de lätt kan välta en minibuss om man skrämmer dem, och vi var glada att vi inte förstod det förrän efteråt.

Det är omöjligt att åka omkring på safari utan att skriva en lista på vad man sett. På vår lista stod det slutligen 29 djur, 30 om man räknar med en giftig (men död) svart mamba. (Daves och Bellas 16-årige son blev övrigt dagen innan biten av en jättegiftig orm, och det dröjde rätt länge innan de visste att kan klarade sig och inte behöver amputera armen. Han gillar att samla ormar och försökte fånga den med händerna...)

På kvällen var vi på nattsafari i en stor jeep och såg springande lejon, genets, brölande noshörningar och förskrämda feta flodhästar. Helt ofattbart att de är de som varje år dödar flest människor i hela Afrika, de är liksom bara tjocka och väldigt griniga. Bad combination. Viktigt var också att vi såg en giraff som reste sig upp från liggande läge! (David, det mest konkreta bevis vi har på att de faktiskt kan lägga sig ner. De sover bara 20 minuter per dygn så det var bra tajmat av oss!)

På kvällen hade vi braai (barbeque) under den afrikanska stjärnhimlen och följande dag drog vi upp i bergen till världens tredje största canyon. Utsikten var smashing överallt vi kom,
canyonen är 800 meter djup. Vi föreslår att vi helt enkelt kikar på bilderna för att se. (Mammor kan titta lite med ena ögat. Vi satt rätt långt ut på klippavsatsen).




Eftersom det här är slutet har vi också listat några highlights från vår månad här, för er som är sugna på att läsa mer ;)

* Alla vi möter är sjukligt fascinerade av att vi båda heter Johanna. En kvinna som skulle sälja biljetter till oss per telefon blev så exalterad över det att jag var tvungen att berätta om Sverige, länge. Telefonpengarna tickade ner och inga biljetter blev beställda.
* Kapstaden, på vårt hostel: Vi hör steg utanför vårt rum, där det är en liten hall. Vi hör stegen stanna, det är tyst. Sen kommer världens längsta, blötaste, ljudligaste prutt. Vi hör personen gå iväg igen. Tack för den!
* Kapstaden, gatan: Johanna W ser en skylt med bussarnas tidtabell. Det står beskrivet att vit text står för tiderna då bussen avgår här, och svart text för tiden då den avgår från stan. Johanna sätter en äppelbit i halsen och utropar på allvar: Vadå White och Black?! Vad FAN är det här!?
* Vi har klippt mitt hår med en ganska trubbig kökssax som vi lånade från det allmänna köket på ett hostel. Salongen var en trång toalett. Konstigt nog blev det rätt fint.
* Kapstaden, marknad: Jag står vid en jobbig försäljare som jag bara vill bli av med. Jag ber Wiman att ropa på mig så att jag får en anledning att gå. Hon lyder. Då stegar försäljaren fram till henne, pekar vilt på henne och säger ”Is THIS one leading the way?!”.
* En liten stund senare, på samma marknad, tar Wiman en bild av en väska gjord av kapsyler. Mannen som säljer den blir fly förbannad och skäller ut henne med orden ”you might go home now and make another one! This is ART”. Tanken på Johanna sittandes vid sitt bruna Ikea-bord med en bunt kapsyler och ståltråd kändes ganska rolig at the time.
* Varje gång vi dricker någon form av läsk, är jag (Johanna L) rädd att flaskan ska läcka i väskan så jag skruvar åt den så hårt att vi inte kan öppna den. Hur mycket vi än försöker. Det börjar bli lite enerverande och är en rätt så onödig egenskap jag besitter.
* Vi har blivit så fästa vid varann att varje gång någon av oss går på toa har den andra lite tråkigt. Vi förstår själva att detta inte är helt normalt. Dessutom har vi kommit på hundratals saker som vi är precis likadana med, och ibland undrar vi lite om vi är samma person.

I morrn bitti ska vi shoppa goda viner, och knalla runt en stund i en av kåkstäderna här i Jo’burg tillsammans med en sydafrikan vi traffat pa vart hostel. Det blir slutet på sydafrika för den här gången. Snart ses vi där hemma!
Puss och kram och tack för att ni orkar läsa och maila oss och kommentera och bry er, finaste människor!

Och skulle man vilja se fler biler kan man göra det här. Eller på facebook inom kort.

Moçambique -check!

Hej käraste!
Vi ska för en gångs skull försöka att hålla det här lite kort. Sammanfattningsvis har vi nu ägnat Moçambique sex dagar av vår resa . En helt otroligt fin vecka!

Vi började med en dag i huvudstaden men placerade oss redan tidigt nästa dag på en hyfsat obekväm och hyfsat fullpackad minibuss. Detta lilla, trasiga och ytterligt högljudda fordon tog oss på nio smärtsamma timmar (inklusive två däckbyten och endast en tiominuters bensträckare) norrut till Tofo, en liten by på kusten.

Tofo kan beskrivas som ett riktigt klassiskt vykortsparadis. Ett ställe som man egentligen aldrig vill lämna. En fullkomligt smashing sandstrand, en liten marknad med rostade cashewnötter i plasthinkar och afrikanska saronger, barer utmed stranden, underbara människor, fantastisk mat, bambuhyddor och idel vita leenden. Ser ni det framför er?
Vi ägnade en hel dag på en varm stenpir med pocketböcker, p3-dokumentärer och avokado och nybakat bröd från marknaden. Johanna W blev brun, Johanna L blev svart.
Kvällarna har varit helt underbara med kall öl och skaldjursmiddagar vid de små träborden. Såskletiga fingrar och tårna djupt nerstuckna i sanden. I Tofo behöver man inte använda skor.







En stor besvikelse måste vi dock nämna. På ett tidigt stadium insåg vi nämligen att utanför Tofo är chanserna stora att få se valhaj. Vi blev alldeles till oss vid tanken på att få simma bredvid de enorma valarna! Snabbt drog vi ihop ett gäng och bokade en snorkeltur. Lyckligast över detta blev nog Lagerforskan som har åtrått åsynen av en valhaj sedan hon tog sina första dykarandetag.

Så ni förstår att vi blev besvikna när vi vaknade på tisdagsmorgonen av tjutande stormvindar och ett ihärdigt hällregn. Himlen var envist stålgrå åt alla håll och vågorna farligt höga.

Givetvis var snorkelturen inställd. Det gick inte att dölja besvikelsen men Johanna L stålsatte sig och krystade fram ett ”det är okej” och ett leende. Vi åkte in till fiskebyn Inhambane och tröstade oss med lyxlunch och gott portugisiskt kaffe (en kolonial rest av det bättre slaget) och det kändes rätt bra till slut. Men ändå: en liten förlust.

Dagen efter återvände vi till Maputo. Väl där stötte vi på motgångar: inga lediga rum! Första gången på resan. Med cirka femtio kilos packning på våra taniga axlar resignerade vi, åt lunch och bestämde oss för att allt skulle bli roligare med lite caipirinhas innanför västen. Med bara några timmars sömn och ingen mat i magen blev det verkligen det! Vi garvade oss hela vägen till ett avlägset hostel som kunde ta emot oss och sedan sov Johanna W djupt i två timmar.

På kvällen besökte vi den omtalade fiskmarknaden med det fantastiska konceptet som ännu inte nått Göteborg: gå till marknaden, köp din fisk, gå vidare till restaurangen, låt dem tillaga den. Ät och njut. Vi valde ett kilo wrasse och fick den tillbaka grillad och indränkt i rikliga mängder citron, vitlök och örtkryddor. Till detta ett berg av potatoe chips och små skålar fantastiska såser. Helt underbart!


Sedan mötte vi upp med Laxi (Johannas kompis Charlottes Maputokompis. Charlotte har bott i Maputo, reds. anm.). Laxi pratade nästan ingen engelska men var fantastiskt söt och tog med oss till en bar med sjyst livemusik och grym stämning. Vi dansade och semiskämdes och hade så himla kul!



Nu har vi lämnat Maputo och befinner oss i Nelspruit i Sydafrika. I morgon ska vi två och guiden Dave ut på en exklusiv tvådagars safari. Två lyckliga kvinnor och en man i en jeep. Samt allt vad Sydafrika har ett erbjuda i vildmarkdsväg. Vi vill inte avslöja för mycket men förväntningarna är skyhöga och peppen likaså. Det känns ungefär som kvällen innan julafton!

Det här blev ju kort och koncist precis enligt målsättningen. Hoppas att ni orkade läsa! Nu är vi snart hemma igen och börjar så smått längta efter er. Men just nu längtar vi mest efter lejonen! Hörs snart! Pussar och kramar.
Johannorna.

(Mera mera finns här.)

Fattigdom i KwaZulu Natal, bergsmonarkin Swaziland och ett myllrande Maputo

Sedan vi lämnade Durban för några dagar sedan har vi verkligen varit med om saker som inte liknar några tidigare erfarenheter.
I torsdags tog vi en lokalbuss (vi börjar tröttna på att alla säger att allt är så himla farligt hela tiden, lokalbussarna är kanon) till världens minsta ställe, byn Gingindlovu utanför det också lilla stället Eshowe. Därifrån hämtades vi upp av nunnan Priscilla, som tog oss långt ut på KwaZulu-Natals landsbygd över stora böljande kullar och forbi massor av sockerrörsplantage. Hon körde sin rostiga 21 år gamla Toyota över mark så bucklig att det kändes konstigt att vi alls kom fram. Här ute mitt i ingenstans fanns en annan värld än vad vi är vana att se. Här svälter folk. Här dör folk av aids hela, hela tiden. Nunnan driver ett hospice för att de aidssjuka ska få dö en värdig död, för när hon flyttade hit gömdes de ute på fälten där de fick ligga och tyna bort i tystnad. Nu börjar det bli så igen, berättade hon i bilen, eftersom föräldragenerationen snart är försvunnen. Kvar finns barnen och de mor- och farföräldrar som fortfarande lever.



Hela vårt besök utanför Gingindlovu har varit fantastiskt på så många sätt, gripande, intressant och starkt. Men också fruktansvärt jobbigt, situationen går inte att beskriva. Vi åkte iväg och besökte en familj som snart är helt utplånad. En sexårig flicka var med oss, men hennes blick var någon helt annanstans. Hon log aldrig men visade oss sina öppna sår på magen. Den här familjen är dessvärre inte det minsta unik utan bara ett enda i en aldrig sinande rad exempel. I området bor 900 familjer som är så kallade child headed households, familjer där föräldrarna dött och barnen blivit ensamma kvar. När vi fick höra om alla barn som gräver ner sina döda föräldrar i jorden bakom lerhyddorna hjälpte det inte att borra naglarna i handflatorna och trycka ihop käkarna, det kom tårar ändå. Det sved i hela hjärtat och kändes så fruktansvärt verkligt.

Vi sov över på hospicet, i varsitt litet rum med en småläskig Jesusstaty på väggen, tjockt plastöverdrag på madrassen och ett ensamt stearinljus. Här brukar människor dö, och det var minst sagt ganska svårt att hantera det efter alla intryck under dagen. Strömmen gick och hundarna utanför ville aldrig sluta yla. Den kvällen kommer vi båda tveklöst att minnas som en av de konstigaste vi någonsin varit med om.

Dagen därpå lekte vi med alla foraldralosa barn som kom till dagcentret och det var som att möta en flod av kärlekstörst. De kastade sig fram och borrade in ansiktet i våra kläder. Med en klump i magen visste vi att ungefär hälften av dem kommer dö innan de blir tonåringar. ”Tretton år är absolut deadline” har vi fått veta.
Vi besökte också hospicet där de allra sjukaste människorna tillbringar sin sista tid. En stund efter att vi mött blicken hos dem som nar som helst ska dö satt vi på en buss till Swaziland med en bunt glada resenärer från olika länder. Det var konstigt. Vi hade velat stanna minst en vecka hos nunnan, men samtidigt var det skönt att komma ifrån och få andas lite.







De senaste dagarna har vi rört oss en rätt så imponerande sträcka i olika omgångar, med fordon av varierande komfort. Vi kom fram till Swaziland igår, hann bada i några varma källor sent på kvällen och gå på en marknad i morse. Sen lämnade vi landet för Mocambique och huvudstaden Maputo, där vi nu befinner oss. Allt har gått väldigt smidigt trots att folk bara skrattar eller suckar när vi erkänner att vi inte planerat så mycket. Har ni fixat visum? Nej, inte än. Vet ni vart ni ska bo? Nej, inte än men snart. Har ni ingen mat med er? Eh, nope. (Men allt löser sig lyckligtvis perfekt ändå, trots den sanna myten om att allt tar tid i Afrika.)
Imorrn drar vi till kusten för att sola och bada några dagar. Det som rör exjobbet känns i hamn och nu ska vi bara andas ut och ha total semester sista veckan! Mocambique känns finemang, intrycken so far är att det är väldigt afrikanskt och väldigt varmt.

Vi hörs om ett par dar!
Ps. En rolig sak är Johanna W:s omåttliga suktande efter mat. Hon vill äta hela tiden, så gärna att det förblindar henne. Igår sa hon exempelvis lite otåligt och med viss desperation i rösten till tjejen på hostelet, [som stod vid spisen med ett paket pasta i handen och uppenbarligen lagade mat till oss]
“So.. WHERE is the FOOD?”

(Fler bilder finns att beskåda här, på vår resdagbok.)