Kaukasusbergen, Kazbegi och Chinurivin

Sista dagarna i Georgien var det helg. Jag och Lotta tog hennes grymma terrängbil och åkte högt upp i Kaukasus, till ett ställe i bergen som heter Kazbegi som ligger alldeles vid gränsen till Ryssland och Tjetjenien. Där var fantastiskt vackert trots att vi hade rätt kasst väder. Mycket dimma, moln och kyla. Men också otroliga höstfärger och sånt där bergsvatten som blir alldeles poolblått.

I Kazbegi finns mycket otippat ett fantastiskt snyggt hotell (Rooms) som två unga kvinnliga georgiska arkitekter ritat. Det var magiskt fint, med mycket råa obehandlade träytor (även i duschen, hej mögel om några år), bokhyllor med massor av vackra fotoböcker och jordglober och öppen brasa och industrilampor och varm bassäng och ja, ni fattar. Sånt man gillar. I övrigt fanns det bara vidder, berg och små byar med riktigt riktigt ruckliga ruckel i sten. Det måste vara så jävla kallt och kargt och tufft att bo i där. Så långt ifrån allt.

På morgonen när vi vaknade var utsikten helt vit. Det berodde dels på dimma, dels på snöstorm. Det blev en ganska långsam färd hemåt om man säger så. Terrängbil i all ära, men sommardäck, serpentinvägar, 3000 meters höjd och en trafikkultur som är bland det knäppaste jag sett borgade för viss försiktighet.

På vägen tillbaka till Tbilisi körde vi tema vinresa och åkte först till ett slott med vintillverkning, sen till en liten gård där en mycket trevlig man vid namn Iago tillverkar 3000 vinflaskor om året enligt gammal georgisk tradition, med nedgrävda lerkärl i marken. Visste ni att vin kommer från Georgien?! Denna metod är den äldsta vintillverkningen man känner till, 8000 år gammal. Iagos föräldrar lagade mat till oss, khinkali (fyllda degknyten) och khatchapuri (bröd med smält ost, drömmen) medan Iago berättade om sin lilla business. I Georgien är det traditionellt bara män som tillverkar vin, och det tyckte Iago och hans fru Marina med rätta var en konstig och onödig tradition. Så Marina startade ett eget vinmärke tillsammans med en väninna och blev landets första kvinnliga vintillverkare. Första vändan sålde slut omedelbart. I byn där de bor fick de elektricitet för fem år sedan.

Jag fyllde väskan med fin som jag ska smaka i vår när kiddot tittat fram. Alla flaskor höll under flygresan, ett smärre under.

Och nu - förstås - bildkavalkad:

Dag två: Åtta taxiresor och en fantastisk bar

Den här dagen har varit indelad i två tydliga sjok;

1. Jobbsjoket, när jag från morgonen och hela dagen fram till 18.30 flängde fram och tillbaka i Tbilisi mellan olika intervjuer *. Är helt slut.

2. Kvällssjoket, när jag äntligen var ledig och Lotta med och hon tog med mig till en magiskt bra restaurang och sen en svinfin jazzbar. Restaurangen (Culinarium) var lite som ett vardagsrum med ett stort långbord i mitten, snygg inredning och astrevlig stämning. Den drivs av en kvinnlig georgisk tv-kock som lika delar lagade mat, hängde med gästerna och pussade på sin man som också var där och umgicks och bara var allmänt trevlig. Det låter ju klyschigt men det VAR liksom som att komma till någons vardagsrum, på riktigt. Plus riktigt riktigt bra mat och att kockkvinnan fick feeling och kom och bjöd på nån kombo av georgisk grappa blandad med svensk fläderblomssaft som någon någon gång hade tipsat henne om. Inte för att det här preggot kunde dricka bjudspriten dårå, men ändå!

Sen gick vi till en rökig jazzbar (PurPur) med liveband och vackra vintagelampor och gamla ryska gardintyger till bordsdukar. I badrummet var handfaten gamla, spruckna och blommiga. Bara en sån sak. Båda ställena ligger i en stadsdel som typ bara består av rivningshotade gamla ruckel. Hoppas de aldrig rivs.

(* Jag ska bland annat skriva om hur den politiska relationen mellan Georgien och Ryssland påverkas av Rysslands allt mer aggressiva utrikespolitisk (Ukraina osv). Det var ju krig här för sex år sedan när "samma" sak hände här appropå Georgiens två utbrytarregioner Abchazien och Sydossetien som stödjs av Ryssland. Jallafall har jag idag bland annat varit på EU:s övervakningsmissions högkvarter inrymt i ett gammalt Sovjethotell, samt även intervjuat cheferna på två olika utrikespolitiska tankesmedjor. Och så pratat om detta ämne med en massa "vanliga människor" också, förstås.)

Tblisi – inledningen

Klockan var strax efter halv fem i morse när planet landade. En ganska konstig tid att anlända till ett nytt land på något sätt, när man inte sovit något. En man hade i alla fall nästan stavat mitt namn rätt på skylten han höll upp, anlitad att hämta mig av min kompis Charlotte som bor här i Tbilisi sedan två år. Hon jobbar för Sida på ambassaden, som något som jag inte riktigt vet vad heter men som jag brukar benämna som "biståndsanalytiker". Det är ungefär det det är.

Taximannen körde mig genom ett nattligt Tblisi som bredde ut sig i dalgången mellan flera höga berg. Vi passerade upplysta antika gamla borgar, mängder av pampiga Sovjetmonument, spexiga moderna byggnader av glas och ännu fler gamla träruckel med snirkliga balkonger.

Det var fortfarande beckmörkt ute när jag blev avsläppt i ett parkeringsgarage vid sexsnåret. Därifrån tog jag en hiss upp till Charlottes lägenhet, som visade sig vara ett slott. Närapå i alla fall. Jag hade tänkt mig att få sova på soffan i en liten etta eller tvåa, men istället kom jag in i en våning med enormt högt i tak, två balkonger varav en jätteterass, kakelugn i vardagsrummet, två badrum och två stora sovrum. Blev tilldelad ett eget rum med dubbelsäng, linneskåp balkong. Eh va?

Jag sov några timmar, inledde dagen med lunch med Charlotte (som hämtade mig med diplomatbilen, but of course, living the glamorous life osv) och sen har jag strosat omkring ganska mycket på egen hand medan hon jobbat. Fotat hus. Många många ser ut som villa villerkulla med sneda vinklar, färgat glas och snickarglädje. Och så har jag rekat inför en massa intervjuer som jag ska göra i morgon för mina reportage.

Ikväll gick vi ut och åt, och det var så himla roligt att träffa C igen. Det var jättelängesen. Vi lärde känna varann när vi pluggade Utveckling och internationellt samarbete ihop på GU för hundra år sedan, när vi var purunga och hade en härligt oförstörd bild av världen och världspolitiken, och sedan dess har vi bara setts ganska sporadiskt. Någon gång i Göteborg, någon gång i Lund och en nästan-gång i Moçambique där C bodde länge. Där i Maputo åkte vi precis om varann, typiskt nog. Men nuså! Flera dagars häng!

Och nu blev det natt igen och ska jag sova, jävlar vad jag ska sova.

Om några timmar

... åker jag till Tbilisi, Georgien, på reportageresa. Är så SJUKT peppad! Hej så länge. 

Förlåt...

... att jag håller på och gör massa reklam för Re:public hela tiden, men det här reportaget MÅSTE NI LÄSA. Alla måste, okej? Det är så jävla bra. Det varken dömer eller analyserar utan skildrar bara, och blir till en av de starkaste texter jag läst under hela året.

Seså, läs nu så diskuterar vi i kommentaresfältet! Jag tycker att detta reportage skiljer sig väldigt mycket från upplägget i Aftonbladets "våra reportrar åker till landsbygden för att ta reda på varför lantisarna är rasister"-reportage, av så många anledningar. Håller ni med? 

Nytt nummer och en världspremiär!

Ni vet det nya numret av Re:public som jag peppade för nyligen? Det finns i butik nu!

Idag har vi också världspremiär för Re:public Radio - en podd som kommer att publiceras i samband med varje nummer av tidningen och som tar upp ämnen som vi berört i våra reportage.

I premiäravsnittet är temat gränser, och lyssnarna får bland annat följa med till den osynliga gränsen mellan Georgien och Sydossetien, till ett Marocko där EU militärt expanderar sina gränser söderut och höra författaren David Qviström berätta om gränser appropå sin bok om människor som flyr över dem. Podden produceras av vår frilansmedarbetare Lasse Edfast.

Här kan ni lyssna! Kom gärna med feedback.



...och här är en direktlänk till poddens sida på Re:publics sajt!

Gardintyg?

Hej allvetande internet! Jag är sugen på att sy nya gardiner och vill hitta ett tyg som är snyggt (surprise). Tänker mig något ganska grafiskt och enkelt, gärna svv men kan också få vara färg. Så var hittar jag snygga gardintyger? Kan man till exempel beställa på nätet nånstans? Har såklart googlat men mest hittat ställen som verkar ha alla typer av tyger i hela världen, vill liksom hitta någon sajt eller butik som bara har massa snygga grejer så att jag slipper leta så mycket. Har väldigt låga krav osv som ni hör, hehe.

Tack på förhand!
PS. Andra roliga sytips, typ sybloggar eller mönstersidor eller what have you, är också välkomna!

Halvvägs

TUSEN tack för alla era fina kommentarer och grattisar. Blev jätteglad för varenda en! Och så kul att ha outat här på bloggen inser jag nu. Har ju knappt skrivit alls under hösten eftersom så mycket jag tänker på trots allt handlar om just detta.

Nu är vi i vecka 20, halvvägs! Jag tycker att det precis börjat synas så det känns ju smått overkligt att det gått så pass lång tid redan. I måndags var vi på rutinultraljudet. Ni som varit med om detta vet ju redan hur det är, men alltså, så overkligt att se en liten levande varelse därinne. Vi gjorde ett ultraljud även i v 12 och det var ju också härligt, men så mycket mer man såg nu! Bebisen rörde på sig, körde lite yoga, visade upp armar och ben och en hel drös organ som såg ut som de skulle enligt barnmorskan. Otroligt vad tränade de är på att se det förresten, ultraljudsbarnmorskorna. Bilden på skärmen ser ut som en mosad semla stundtals och ända pekar de ut specifika små blodkärl eller en hjärna eller det lilla hjärtats fyra rum.

Jag upplevde inte att jag var så värst nervös innan (inte förrän på spårvagnen på väg till sjukhuset), men ändå: LÄTTNADEN som infann sig efteråt. Sån glad känsla i magen. Den verkar må prima, hurra!

Lilla fröet

Det är i början av juli, Axels födelsedag, hans 29:e. Jag väcker med kaffe på sängen jättejättetidigt och på brickan med mönster av färgglada fåglar ligger presenter i matchande inslagspapper. Där ligger också en liten plaststicka mitt i allt. Jag har inte tittat än. Jag sjunger Ja må han leva, men A är ivrig och frågar "Ska vi få ett barn? Titta nu!". Han ler jättestort. Så jag vänder på stickan, och den har två streck. Två! Och vi blir glada, vi blir så sjukt jävla glada. Och en liten smula panikslagna.

Vi går till jobbet, det känns konstigt konstigt konstigt och bubbligt i magen och svajigt i knäna. Det känns konstigt konstigt konstigt och samtidigt som världens självklaraste. Jag vill skrika till alla jag träffar att vi ska få en bebis, att jag precis fått veta det och att detta är den mest speciella dagen någonsin. Men det gör jag såklart inte, jag håller vår hemlis. Försöker jobba som vanligt. Det går sådär. Jag sitter vid datorn men gör ingenting på hela dagen. Jag tänker på att det är så himla galet att vi pratat om dig, lilla onge, men bara hypotetiskt ju. Och så plötsligt finns du.

Jag tänker på par som försöker länge, som inte lyckas för att någon av dem inte kan eller för att de inte matchar perfekt tillsammans eller bara har otur, och jag tänker på hur lyckliga vi är som inte är ett av de paren. Som bara kunde göra en bebis sådär, på första försöket. Ynnesten i det.

På lunchen köper jag en mozzarellaochtomat-macka och äter vid datorn, halvvägs in i den avbryter jag mig mitt i tuggan. Googlar "äta mozarella när gravid?" med ena handen och inser att det är mycket vi måste lära oss nu. Vilka ostar man får äta. Sådana saker.

Det är eftermiddag och äntligen slutar vi jobbet. Jag får cykla hem och pussa på A, vi tittar på varann och tittar på varann och tittar på varann där i hallen. Vi ler.
En liten stund senare åker vi till Bexet, för dagen efter fyller jag 30 år. Vi firar där med bådas familjer hela helgen. Två födelsedagar och ett litet frö.

Easy to please

Drömmen. (Bild lånad av Clas Ohlson)

Jag är så jävla sugen på att äga en pappersskärare. Måste nog köpa en. A har kommit med en stilla önskan om att jag inte ska välja en sån där svinstor som har ett helt bordsunderlägg med olika markeringar under sig, vilket man ju kan förstå med tanke på att vi snart fyllt två förråd i källaren med prylar som inte direkt används varje dag. Jag har alltså tiggt till oss ett extraförråd av en granne som ändå inte använder sitt = genialiskt upplägg. Men ändå. En pappersskärare behöver man väl? Tänk att kunna sitta vid sitt skrivbord och skära papper, foton och annat i PERFEKTA vinklar. Det är drömmen det.
Det är nästan så att jag tror att en sådan mackapär skulle kännas lika magisk att äga som min dymo och/eller min häftpistol.

mvh väldigt pysselsugen

Pepp för nytt nummer av Re:public!

Har varit i Stockholm sedan i onsdags och haft produktionsvecka för nästa nummer av Re:public som kommer ut snart. Jag gillar verkligen de här små Stockholmsvisiterna. Den här vändan har jag till exempel hunnit käka middag hos Karin och Anders och deras lilla pluttbebis Emmy, äta två asgoda utemiddagar med Linnea V (på Cantina Real vid Hornstull och på Sardin vid Nytorget), gå ut med Re:publicarna och gå på inflyttningsfest hos Emma. Massa fint häng bara sådär.

Och nya numret blir förresten himla bra, ni borde verkligen köpa/prenumerera! (Inte minst för att vi som gör tidningen jobbar gratis för att vi tror att den här sortens journalistik är viktig, hint hint, och blir jätteglada var varenda prenumeration eller tidningsköp. Förlåt för tjat.) Den här gången har vi många reportage på temat gränser, och berättar bland annat om hur EU expanderar sina gränser söderut i Nordafrika, om migranter som färdas på tågtaken i Mexiko, om Brandy som bor i en trailer i Missouri och vars liv exemplifierar konsekvenserna av USA:s politik, om glaciärer som smälter i bolivianska Anderna, om vardagen i Stockholms tunnelbana och om Sverigedemokraternas Småland.
Det sista jobbet är ett reportage i dagboksform gjort av vår bildredaktör Alexander Mahmoud, som i somras åkte tillbaka till småländska Grimslöv där han växte upp. Där har SD ett starkt fäste och Alex har hängt med sin familj och sina gamla kompisar såväl som sin barndoms mobbare och pratat med dem om dagens Sverige, invandring och framtidsdrömmar. Texten och bilderna ger en unik bild av hur den svenska rasismen ser ut och ett av de bästa och starkaste reportagen jag läst i år. Naglade handflatan konstant.

Jag har skrivit lite också, bland annat ett reportage tillsammans med Johanna Wiman om kvinnor vars p-stavar "försvunnit" i deras armar och inte kunnat lokaliseras på flera år, trots att detta enligt såväl sjukvården som läkemedelsproducenten inte ska kunna hända.

Och så innehåller numret massa skoj också, inte bara elände även om det kanske låter så. I butik typ 27 oktober.

Anna hänger första sidskissen och jag står i en fin hiss på Nybrogatan. 

En familjehelg i Bexet

Här kommer ytterligare en "september i backspegeln"-uppdatering.

Det var sommarens sista ryck och vi samlades som vanligt hela släkten i Bexet. I år var vi nitton personer på plats, sex saknades. Maja och Ellen lekte outtröttligt med Elsa, det fiskades, badades, pratades och åts. Ungefär så. Ett utmärkt sätt att förlänga sommaren.

Utpost Hållö

I september (jag jobbar visst på det här med att efterhandsblogga, har haft fullt upp på sistone) var vi också på kickoff med frilanskontoret. Jag och den andra Johannan var arrangörer och hade valt Hållö vandrarhem.

Jag har aldrig varit där tidigare men det visade sig vara en fantastisk plats. En hel ö som bara är klippor, det finns inte ens någon liten stig att gå på. Bara en träspång som binder ihop bryggan med vandrarhemmet mitt på. Och en fyr. Hit vill jag åka igen!

Ebolan

Det här att min bästa vän läkaren just sms:at att hon anmält sig som frivillig för ett ebola-uppdrag i Liberia, samma dag som nyheterna berättar om sjukvårdspersonal som smittats där "trots dubbla skyddsdräkter".
Det ger ju onekligen upphov till en del känslor. Som till exempel de här: 1. att hon ska åka dit med sitt kassa immunförsvar är det är det sista jag vill i hela universum och 2. någonstans förstår jag henne.

Men dö bara för helvete inte, okej? Because I need you. 

Flottfärden

I mitten av september gjorde jag och Linn ett resereportage om att åka flotte på Klarälven. Vi tog med oss Axel, Elsa och Linns kompis Ellinor och roadtrippade upp till Torsby, en liten håla i Värmland. Där byggde vi med hjälp av en instruktör vår egen flotte av 60 tunga trästockar (var helt förundrad över detta).

Det var någon form av brittsommar och trots att hösten hade satt igång hade vi sol och härlig värme hela eftermiddagen. Vi bodde i en liten röd stuga längs älven och tidigt i gryningen morgonen därpå packade vi våra picknickpaket och gav oss ut på vattnet.

Sedan satt vi där hela dagen, medan flotten i sakna mak flöt nedströms med oss på. När solen tittade fram var det jättevarmt och skönt och vi hoppade i vattnet och badade trots klar hösttemperatur i vattnet.  Elsa premiäranvände sin nya flytväst och var löjligt söt. Och rätt cool faktiskt, hon verkade gilla att åka flotte.

Sådana här dagar tycker jag att mitt jobb är det bästa i hela världen. (Nästan alltid tycker jag det).

Bilderna ovan är (minus de små mobilbilderna) tagna av Linn Bergbrant. Fler bilder av henne kan ni se här.

El pelo

Har gått runt hela dagen och bara "wow mitt hår, så himla fint!" tills jag till slut kom på att det är för att jag tvättade det igår. Gör uppenbarligen inte det så ofta längre. Lade lite av i somras när jag ändå badade mycket och då vande sig tydligen håret vid detta och blev torrt och aldrig i tvättbehov. Vilket var lite skönt iofs, men det där med "aldrig i tvättbehov" stämde ju uppenbarligen inte eftersom jag idag märkte den gigantiska skillnad det ändå blev när jag väl slängde i lite schampo.

I alla fall, fick under dagen även mms från Linn som satt hos frissan och permanentade sig. Lite skillnad i hårambition där kan man säga: En går till frisören och gör något dyrt/fantasifullt/ambitiöst. Den andra tvättar håret. Båda känner att det var en revolution.

En valsöndag 2014

För några år sedan bodde jag i Schweiz. Ett av de största partierna där heter Schweiziska folkpartiet, SVP, och bedriver nationalistisk politik. Retoriken är mycket rasistisk – ni har säkert hört talas om deras affischer där tre vita får i en hage målad i de schweiziska färgerna sparkar ett svart får över staketet. Eller den där en tecknad bild av en man med till synes utomeuropeiskt utseende ligger i en hängmatta, sydd av den schweiziska flaggan, och får enorma sedelbuntar bekvämt kastade till sig. Eller den där silhuetter av moskéer ritats som stridsspetsar.

I alla fall, detta var vardagsmat på reklamytor i Bern, på busshållplatser och lyktstolpar. Det var ovant för oss. Och jag sade till alla vänner där, att sådär skulle det aldrig kunna vara i Sverige. Det finns ingen möjlighet. Vi har rörelser som påminner om SVP, absolut, som till och med har SVP som förebilder. Men aldrig att de skulle kunna få politiska mandat. Sade jag. För jag trodde verkligen att det var så.

Sen kom plötsligt SD in i riksdagen, medan vi fortfarande bodde kvar i Schweiz. Då trodde jag att det skulle bli ett wake up call för Sverige, att det var skrämmande att det jag såg i Schweiz, och i stora delar av Europa, kom krypande även i Sverige. Men att personer som representerar dessa strömningar skulle åka ut igen nästa val, som en konsekvens av detta uppvaknande.

Igår fick SD 13 procent i riksdagsvalet. Det betyder att var åttonde röstberättigad person röstat på dem. En av åtta.

Efter alla skandaler och avslöjanden under det senaste året (åren) har jag så oerhört svårt att förstå detta. Det finns alltid partier man sympatiserar mer respektive mindre med, men i det här fallet känns det annorlunda eftersom SD har en värdegrund som gör att inget annat parti, oavsett blocktillhörighet, kan tänka sig att samarbeta med dem. Och att så många människor ställt sig på den sidan, den som tycker att vi ska se till oss själva först och låta andra sköta sitt istället för att hjälpas åt och forma ett bättre samhälle för alla, det skrämmer mig. För det var bara några år sedan som jag såg detta hända i andra länder och tänkte att det åtminstone var långt borta för Sveriges del. Att jag hade fel i den analysen är mitt magont denna måndagsmorgon.

PS. 87 procent av röstberättigade personer i Sverige har ju röstat på något annat. Det får man inte glömma heller såklart. 87 procent är en alldeles överväldigande majoritet. Men ändå. 

Ett värmländskt träsk och ett långt protestskägg

Vilken jävla sommar det har varit! Sol hela tiden och ledigt i sju hela veckor. Magiskt. Var ledig så länge att jag hann känna mig helt utvilad samt svinsugen på att jobba igen – så lång semester borde man alltid ha.

Idag såg min arbetsdag ut ungefär såhär. Jag och Erik åkte till Karlstad och träffade Olof Wretling (han i Klungan ni vet, Katla och Mangan i Mammas nya kille i P3). Det var kul. Vi pratade om vad det innebär att vara rolig, om hur länge man kan vara ung och lovande och om vad som händer med en när en svår sorg vränger ut och in på en och genomsyrar luften man andas. Och om mycket annat. Sedan tog vi med oss en uppblåsbar säl och drog ner till sjön i närheten av Olofs hus, där han fick blöta jeansen upp till låren och där jag fick fler myggbett än jag fått sammantaget under hela sommaren.

Vi intervjuade förresten också en präst som inte ska klippa sitt skägg förrän Sverige slutar med sin vapenexport. Visste ni att Sverige, räknat per person, var världens största försäljare av vapen både 2010 och 2011? Att vi fortfarande är bland de största och att exporten ökar dramatiskt både i antal länder och mängd pengar? Det tål att tänkas på, tycker jag.

Är det något land som skulle ha råd att sluta med det, att lägga om till någon annan export, att bara vägra sluta förse världen med vapen helt enkelt, så är det väl Sverige?

Som om jag aldrig mer kommer kunna gå

Igår tränade jag för första gången med en PT. Jag har i princip inte tränat alls i sommar (förutom Köpenhamnscyklingen som väl får räknas som lite träning i alla fall) och inte gymmat ordentligt sedan...kejsar Augustus och skattskrivningen? Ett tag sedan helt klart.

Allafall. PT:n bara "här, ta dessa vikter och kör utfallssteg några varv fram och tillbaka här i salen". Jag: "sir yes sir!".

Idag: Aj. Alltså nivån av aj. Kan ej röra mig. Kommer eventuellt aldrig mer att kunna röra mig.