Morsdagshelgen

I helgen var vi i Bergsvik med Wiman-Weimanns. Apropå deras namn: så roligt med par som heter nästan samma sak i efternamn. I den nära kretsen har vi även familjen Jansson-Jonson.

Bergvik var fint. Havet var fasen varmt redan, sommarvärmen tar man ju nästan för given numera. Kan inte låta bli att tänka att vi väl har ett hyfsat bestämt maxantal soldagar per år i Sverige och att vi snart måste ha använt upp alla. Hur ska det gå med juli liksom? Vi får väl se. Men är otroligt nöjd över att ha prickat in föräldraledighet under århundradets bästa majmånad.

Nils och Gunnar hade ganska många konflikter av typen "men det där är mitt fiskespö faktiskt och om du tar det kommer jag kalla dig för bajskorv". Antar att det är någon sorts positionering och maktspel som pågår. Det lägger sig säkert snart, men ack så tröttsamt för föräldraskaran. Man blir ju galen? Själva verkar de helt opåverkade av grollet, de vill alltid träffa varandra så fort de får möjlighet. Älskar varann. Jaja. Three-year-olds. Det är väl meningen att de ska hålla på sådär.

På söndagen var det ju mors dag och Axel var som vanligt mitt i prick: jag fick ett fikonträd och biljetter till Father John Misty i höst. Blev mycket glad. Och ja, visst är mors dag uppfunnen på grund av kommersiella agendor men det är ju ändå onekligen trevligt att bli firad och få fira. Och det finns ju så många fina mammor att uppmärksamma. Min till exempel. Efter Bergsvik åkte vi direkt till Liseberg där vi mötte upp henne, och hon tog med Nils på teater vilket han snackat om hela veckan. Sedan åkte han karuseller med henne tills hon mådde illa av allt snurr.

Mor, älskar dig. Tänk att mina barn får ha dig!

Röran

Jag har haft lite strul ett tag med att publicera inlägg här. Nu verkar det funka igen så jag kommer att lägga upp opublicerade inlägg lite i efterhand, helt enkelt. Ville bara säga detta för att inte total förvirring ska uppstå – förstår att ni naturligtvis sitter som på nålar annars dying to know hur sjutton det kan komma sig att inläggen inte kommer i kronologisk ordning. Inte? Jaja, nu vet ni i alla fall. 

En liten dagbok över april

April 2018, månaden vårt andra barn kom till oss. Månaden som varit målet hela vintern.

April efter Olles aningen tidiga ankomst var väldigt mycket bebismys och väldigt mycket bygga bygga bygga för att bli klara med de himlarns förråden i trädgården. Det blev vi till slut, tack vare Axel och min pappa och vår snickare (som är mitt ex pappa, hehe, så fint ju!) som slet dagarna i ända. Jag önskade att jag hade kunnat hjälpa till med rent fysiskt men ammade mest och tog hand om bebisen. Svårt att få till en icke könsstereotyp arbetsindelning veckorna efter en förlossning. I alla fall när det vankas hårt fysiskt arbete.

Hur som helst, slutresultatet blev: så jädra bra. Men hjälp vad det också kostade på. Vid något tillfälle satt jag i soffan och grät att "vi aaaldig kommer bli klara". Hehe. Hej hormonpåslag! Och så var det min blodpropp och att jag trodde att den vandrat till lungan och att Axel började ett helt nytt jobb direkt efter sina tio hemma-dagar och ja, det var MYCKET helt enkelt, i april. Jag pendlade mellan att vara harmonisk och utmattad. Tycker dock fortfarande att vi gjorde helt rätt i att köra på, för nu finns ju altanen och förråden och hela sommaren kommer vi njuta därute. Värt.

14 april minns jag som en riktig högtidsdag. Olle var en knapp vecka, det var varmt och soligt och lördag och vi var "lediga" från byggprojektet. Jag och Nils tog fram våra jeansjackor och Nils hade sina finaste kalaskläder. Vi tänkte äta glass vid Röda sten men gick istället med våra grannar till en barnklädes-loppis i närheten. (Här blev det tydligt att man är mer chill med allt med unge nummer två – med Nils var vi noga med att inte vistas bland stora folksamlingar de första veckorna, men det tänkte vi tänkte vi tydligen inte lika mycket på den här gången, hehe). Loppisen var i en kyrka och det fnissigaste som hände? När vår grannpojk ställde sig och kissade på den (förlåt, men).

Efteråt hängde vi med till grannarnas trädgård på lunch, vattenkrig och glass och blev kvar på kvällsgrill också, satt ute till klockan 23. Aningen efter Nils vanliga läggtid. Det kändes i alla fall enormt somrigt och semestrigt och blev som startskottet för den här magiska sommarvåren.

Olle joinade ofta familjelivet genom att ligga på bordet vi andra satt runt.

En måndag var Nils på förskolan och jag och Axel åkte in till stan med Olle för att kolla upp på Stadsbyggnadskontoret var på tomten våra ledningar är dragna. Det skulle komma en grävare till oss och gräva upp några stubbar dagen efter nämligen och Axel nojade "en del" över detta. Nils var dock tämligen nöjd med grävskopebesöket hemma.
Vi förstod ingenting av ritningarna på Stadsbyggnadskontoret, men jag minns det som underbart att få dra på mig ett par jeans och känna mig lite urban och vanlig igen. Vi tittade in och sa hej på mitt jobb också, sen åt vi sopplunch med smörrebröd på Höga Nord.

Många kom såklart hit och sa hej till Olle för första gången. Han fick till exempel träffa sina kusiner Gustav och Lilly, och sina kompisar Folke och Harry. Ett sånt gött gäng! Så väldigt många pojkar.

Den 20 april fyllde min mamma 65 år och blev firad med lunch hos oss. Anders hjälpte till att lägga tak på förrådet och han och Linnea blev kvar hela kvällen. Vi drack bubbel på solig altan (hur länge har jag inte längtat efter det!?) och Nils målade ansiktsmålning på oss alla. Sen kom flashen om att Avicii dött och det kändes så sorgligt trots att jag ju verkligen inte kände honom. Bara sett dokumentären nyligen, som alla andra. Axels kompis O var Aviciis filmare några år och reste jorden runt med honom, det är han som filmat mycket av materialet i den. Och Axels andra kompis, som han hade ett bokningsbolag tillsammans med för länge sen, var Aviciis nuvarande manager (den snälle snubben som tar över efter killen som framstår som en girig demon i dokumentären... ).

Det var april, det. Månaden som vi blev en tvåbarnsfamilj och månaden Nils började älska att kissa utomhus och inte gjorde annat. En liten försmak av den sommar som var på intågande.

DVT:n

Två gånger har jag blivit en mamma. Båda gångerna har det ju gått urbra, vi har fått fantastiska barn som varit friska och förlossningarna har blivit häftiga (om än smärtsamma) upplevelser. Men det är så otroligt lätt att ta det för givet. Trots att det inte sällan händer något krux på vägen, stort eller litet.

För mig kom kruxet efter den senaste förlossningen någon vecka efteråt, då jag fick lite ont i överarmen. Jag tänkte inte så mycket på det de första dagarna, men kände efter ett tag att det där ömma inte var en muskel eller ett muskelfäste, och vad var det då? Blodpropp?
Jag googlade symtom och hade nästan inga av dem, men när jag förra lördagen kunde känna som små "pluppar" i armen genom huden tyckte jag att det var läge att kolla upp det för säkerhets skull. Stuvade in två barn i bilen och drog till akuten. Axel var hemma och snickrade för vi hade massa folk här som skulle hjälpa till, men mamma anslöt på Sahlgrenska.

Jag åkte ju in för att utesluta blodpropp men det visade sig att jag hade haft rätt. 10-12 centimeter i överarmen var tydligen igenproppade av en dvt, en djup ventrombos. Det kändes rätt läskigt, men går ju som tur är att lösa (pun intended) med medicin. Så varje kväll ger jag mig själv en spruta i magen med blodförtunnande medel och det ska jag göra ett par månader.

Så gick några dagar och sedan fick jag plötsligt flera symtom på lungemboli, blev rädd att proppen hade vandrat till lungan. Det gjorde ont att andas in djupt, jag fick en plötslig febertopp samt oförklarlig torrhosta. In till Sahlgrenska-akuten igen med Axel och bebis. Vi fick åka vidare till specialistförlossningen på Östra istället (jag och Olle i ambulans under mycket långsamma och odramatiska former) för att Olle skulle slippa vistas på en akutmottagning med sin ringa ålder. Var tacksam över detta!
På Östra fick vi ett rum med varsin säng så där lade vi oss och åt godis. Kändes precis som under första delen av förlossningen två veckor tidigare som mysig egentid..haha. Oväntat nog verkade det som att det hela berodde på mjölkstockning. Det kan man tydligen få bröstsmärtor av (?!). Det var hur som helst ingen stor lungpropp i alla fall, då hade andningssvårigheterna inte kommit och gått utan bara eskalerat, bedömde läkaren. Har väl typ aldrig blivit så glad som när han sa det. Så med diagnosen "mjölkstockning eller möjligen att någon liten liten bit av proppen vandrat till lungan men löst upp sig" åkte vi hem igen vid två på natten.

Nu blev detta kanske lite långrandigt, men min poäng är: tack, fantastiska sjukvård. I många delar av världen är en graviditet det farligaste en kvinna kan utsätta sig för, för att inte tala om förlossningen. Jag går runt med känslan att allt gått så otroligt bra och att min kropp verkligen är som gjord för att bära och föda barn, men då har jag ändå haft både en moderkaka som fastnat och en blodpropp i armen. Har liksom knappt ens behöva reagera på något av det, knappt ens behövt märka av det, tack vare sjukvården. (Snuddade någon kväll vid tanken på hur orättvist det skulle bli för mina barn om proppen mot all förmodan skulle fara till lungan och jag skulle stryka med - att det skulle finnas tusentals bilder på mig och Nils men nästan inga på mig och Olle. Så sjuk grej att ligga och tänka på. Samtidigt visste jag ju att det inte skulle hända eftersom, well, vi bor här. Tur för oss!)

Nästa gång du ska på namngivning eller dop eller liknande, ge bort Unicefs välkommen till världen-present. Och till mors dag: ge bort en trygg förlossning för en kvinna i någon annan del av världen. Finns hos Läkarmissionen med flera.

Det var bara det!

Förlossningen - så gick det till när Olle föddes

För den som gillar förlossningssnack - här kommer hela berättelsen om dagen när Olle kom till oss. 

En lördag i början av april hade vi massor av snälla vänner här som hjälpte oss att lägga trall på altanen. Äntligen skulle den bli klar. Min mage var som en rund fotboll under tröjan och hela huset var fullt av folk. Jag skojade om att jag hoppades bebisen skulle vänta till bf fyra dagar senare så att jag skulle hinna vila upp mig först. Det hade nog varit väldigt skönt eftersom jag jobbat i någon sorts 110-fart fram till påsk, och sen haft fullt ös hemma hela påsklovet med byggprojektet. Men så blev det såklart inte!
Altanen blev i alla fall klar den där lördagseftermiddagen och sedan slappnade nog min kropp av, för halv tre på natten till söndagen gick vattnet. I sömnen, som en explosion. Jag blev lite förvånad att den här förlossningen startade på samma sätt som den förra, eftersom bara var tionde förlossning börjar med vattenavgång. Men det var härligt för det blir så tydligt när vattnet går: nu ska vi få en bebis!

Jag väckte Axel, satte mig på toan och ringde förlossningskoordinatorn. Axel torkade vatten från golvet. Eftersom de sagt på mvc att vi skulle åka in direkt för kontroll om vattnet gick (bebisens huvud var inte var fixerat ännu och då ska man tydligen kolla så att inte navelsträngen sköljts med och klämts under huvudet), så ställde vi in oss på det. Min svärmor kom hit i taxi för att vara med Nils, och vi tog samma taxi vidare till Östra sjukhuset. Väskan var iordningställd men inte färdigpackad – BF var trots allt fyra dagar bort – och jag stressade Axel och Kerstin genom att vilja gå runt och packa i godan ro, se till att få med mig allt vad vi kunde tänkas behöva.

Iväg kom vi hur som helst och i taxin instagrammade jag ett tack till alla som hade hjälpt till med altanen. Skrev något om att vi ju faktiskt lyckades bli klara innan bebisen kom, men inget om hur liten marginal det verkade bli.

När vi klev ur taxin sa det pang och en ny sjö med vatten började rinna. Ner i mina nya rosa våriga mockaskor. Jag tog av mig dem i dörrslussen och så klev vi in på förlossningsavdelning 308, med skor i ena handen och vattnet rinnandes slash forsandes nerför benen. Skämtade med första barnmorskan som kom emot oss om det ovärdiga i situationen. Vi fick ett rum, blev inskrivna och sedan var det bara att vänta.
Eftersom det var så bra att bada under förra förlossningen bad jag om att få göra det igen. Det fick jag! I ett annat rum, i ett badkar inklätt i plast som ingav lite skräckfilmsvibbar. Där i låg jag med ett glas vatten med sugrör i handen som vore det en pool och en drink. Axel skrattade och fotade mig. (Med mobilen, eftersom jag kom på att jag glömt minneskortet i datorn hemma och kameran således var oanvändbar. Det enda jag verkligen inte fick glömma).

Sen satt Axel i en fåtölj intill och så hände... ingenting alls. Jag hade pyttesmå värkar men förlossningen hade liksom inte börjat än. Vi somnade till och med en stund båda två, jag i badet och A i stolen bredvid. Sjukt skönt. Hörde vrålen från en kvinna som kom in och tydligen nästan födde i korridoren, ganska mycket för tidigt. Sen blev det morgon och jag klev upp ur badkaret för att få frukost.

Vi har hela tiden räknat med en snabb förlossning eftersom den med Nils gick rätt fort. Därför var det en lättnad bara att vara på plats på sjukhuset. Båda gångerna har ju vattnet gått på kvällen och med Nils kom vi in till sjukhuset vid lunchtid dagen efter. Vi gissade därmed att förlossningen skulle starta runt lunchtid även denna gång, och det var uppenbart att personalen förväntade sig att vi skulle vara otåliga. Men vi hade tvärtom supermysigt och inte bråttom alls. Konstaterade flera gånger att det var en sån himla rolig förmiddag. En lite oväntad känsla kanske. Men det var så härligt med tid för varandra, vi käkade godis och kollade roliga klipp i telefonen. Tog en promenad i korridorerna, gick ut för en nypa luft och möttes av en oväntad värmevägg! Det här blev den allra första varma vårdagen och det påminde mig om när Nils föddes och solen flödade in genom fönstren på Mölndals förlossning för tre år sedan.

Plötsligt hörde jag min pappas röst i korridoren. Han hade åkt och köpt ett nytt minneskort till min kamera och kom för att leverera detta. Så jädra gulligt. Han ignorerade uppenbarligen alla "inga besök!"-skyltar på vägen in för nu stod han där med minneskortet i handen. Vi hann kramas ett snabbt hej i korridoren och det var ju en ganska märklig situation: "Vi hörs om en stund, jag ska bara föda ut ditt barnbarn!". Jag såg en liten rörd-tår i hans ögonvrå. Fina pappa.

Någon gång efter klockan ett började det göra ont på riktigt och vi satte igång lustgasen. Ack så ljuvlig den var där i början även om det i slutet inte kändes som att den gav något alls. Axel drog också i sig några andetag på prov och jag tror att det var alldeles efter det som jag tog den här bilden...haha.

Sen gjorde det rätt så jädra mycket mer ont. Vid halv två-tiden drog värkarna igång ordentligt. Det är ju som om något djuriskt tar över ens kropp och bara gör grejer? Så häftigt och dramatiskt. Och när förlossningen väl satte igång gick det också fort, precis som vi väntat oss. Det verkar vara så jag föder barn helt enkelt. Hann knappt få någon vila alls mellan värkarna på slutet och det var ju tufft, minst sagt, men effektivt. Är väldigt glad att slippa hålla på längre.

Axel var fantastisk även denna gång, och kände sig mycket mer med tror jag, han var mer förberedd på hur det skulle vara och tyckte att allt var mycket peppigt. I förlossningsjournalen står att jag hade "gott stöd av partnern!" och inget kunde ju stämma mer, jag upplever verkligen att man är två om att föda barn. Förstår inte hur det skulle ha gått till utan honom? Men även jag var nog mer närvarande i rummet den här gången, tror till exempel att jag kommunicerade mer med omgivningen än jag gjorde sist.

Halv tre var det skiftbyte och en barnmorska vid namn Frida klev in till oss. Hon var verkligen fantastisk. Guidade så bra under halvtimmen som krystfasen varade. "Tryck på, hakan mot bröstet, nej skrik inte – det slösar bara kraft!" och sen "på nästa värk andas du bara Johanna, så kommer bebisen alldeles strax".

Och så kom han! (!!!!) Vår bebis, vårt andra barn, vår lilla lillebror. Superfin och alldeles perfekt. Han mådde bra, vi grät och den lilla människan låg på min mage, så fin så fin så fin.

Jag höll hans lilla huvud i mina händer, tror jag tänkte redan där och då att han var lik Nils. Eller var det först på BB vi såg det? Jag vet inte riktigt. Tiden stod i alla fall stilla.

Efter en stund såg jag på barnmorskorna att de började bli lite oroade över att inte moderkakan kommit ut än. Jag krystade lydigt när de bad mig men kände mig först ganska ointresserad av hela grejen, ville ju bara vara med Axel och bebisen. Men fler personer kom in i olika omgångar och tryckte hårt på min mage. Axel berättade efteråt att någon av dem "virade navelsträngen runt sin hand flera varv och började dra". Mysigt. Den lossnade ändå inte. Ytterligare någon kom in och satte akupunkturnålar (?) i mina tår (?!) och det hjälpte – naturligtvis – inte heller. Moderkakan satt fast.

Precis efter att jag sa "å nej, innebär detta operation?" ringde de och beställde operation. Jag bad att få låta bebisen amma en liten liten stund innan jag rullades iväg och jag var så glad över detta, att vi hann det. Han visste precis hur han skulle göra det lilla livet. Sedan fick Axel sitta kvar med honom som ett litet knyte i famnen och jag rullades iväg ensam. Med massor av folk runt mig förstås, men helt helt ensam. Ville bara vara med min familj.

Det var kanske åtta eller nio personer i operationssalen. Alla var sjukt proffsiga och trevliga. Jag fick ryggmärgsbedövning och sedan innebar själva "operationen" att en läkare stoppade in sin hand och tog ut moderkakan (!). Tydligen satt den fast stenhårt på ett ställe så vi hade aldrig fått ut den på annat vis sa hon, vilket var någon sorts lättnad. Jag förlorade en del blod och det kändes lite onödigt eftersom själva förlossningen hade gått så extremt bra: jag hade nästan inte blött något alls och fick minimala skador. Nu blev blodförlusten istället 1,3 liter.

Det jobbigaste med operationen var att jag mot slutet upplevde att jag skulle svimma. "Det gör du inte" sa någon lugnande, "det känns bara så". Sen dippade ändå puls och blodtryck. Jag fick medicin och kom tillbaka, men sedan höll jag på att tappa medvetandet igen och mina armar skakade som om jag hade ett epileptiskt anfall. Detta är säkert inget konstigt alls men var extremt obehagligt eftersom jag inte kunde röra nedre kroppshalvan. Blev ganska rädd. När de skulle rulla mig genom katakomberna till iva/uppvaket kändes det som att jag kämpade för att hålla mig ovanför ytan. Tänkte hela tiden på att Sofia (min bästis som är narkosläkare) sagt att jag "är lättintuberad, en drömpatient" och att de alltså sannolikt skulle lyckas hålla mig vid liv även om jag tuppade av.

Väl på uppvaket kämpade jag järnet för att kunna röra benen igen så att jag skulle få åka till min lilla bebis. Vänsterbenet var svårare att röra på men jag kom på att jag kunde dra upp knät med händerna för att få det att se ut som att jag fått igång det. Det funkade! Blev så lycklig när de sa att jag skulle bli körd till BB.
Medan jag väntade fick jag ringa Axel och det var underbart att höra att bebisen varit tillfreds hela tiden som jag varit borta. Han hade sugit på Axels lillfinger och myst i hans famn. Där låg jag och grät av lättnad över att höra det, att de haft det bra. Fick också äntligen dricka vatten vilket var inget mindre än fantastiskt. Har aldrig varit så törstig förut (förutom en gång när jag åkte buss genom Atacamaöknen i Chile och också höll på att förgås av törst. Dessa två tillfällen kommer på delad förstaplats när det gäller törstupplevelser!)

Eftersom jag förlorat en del blod ombads vi stanna över natten på BB. Tack och lov fick även Axel stanna. Annars verkar de ju rätt snabba med att skicka hem folk nu för tiden. Vi visste att Nils hade det fint därhemma med min mamma som sov över i vårt hus. Rummet på BB var rätt långt ifrån mysigt, Axel fick nån nedfällbar brits att sova på precis som på Mölndals BB förra gången. Men vi hade det väldigt mysigt. När jag äntligen kom till rummet satt Axel där i en fåtölj med mini. Han hade "berättat för honom om livet", spelat musik för honom och redan börjat kalla honom för Olle.

Mors lilla Olle. Nu är du här! Som vi längtat.
Dig ska jag älska hela hela livet!

"Bästa lillebroren nånsin"

Nu är han två veckor och två dagar, den nye lille människan i vår familj.

Det finaste hittills är tveklöst att se våra två barn tillsammans. Herregud mitt hjärta. Nils är så himla fin mot sin bror. Jag försökte vara realistisk och väl förberedd på antingen att ointresse eller svartsjuka, eller båda, men det har än så länge varit precis tvärtom. Nils tycker att det är jättekul med lillebror och vill visa honom för alla. Han klappar på hans lilla kind, pussar på huvudet eller säger "såja, du ska få mat alldeles strax" när han gråter. När Olle var några dagar sa jag till Nils att "tänk att han kommer vara din bror hela livet! Visst är det fint?" och han svarade "Ja, verklijen j-ä-t-t-e-fint". Vill skriva upp varenda sådan kommentar. Slänga fram dem sen när de är tio och sju eller sexton och tretton och gapar åt varann. Jag vill att de ska vara varandras bästa personer hela hela hela livet.

Jag kommer för alltid minnas deras första möte, såklart. När vi kom hem från sjukhuset med lillebror dagen efter att han föddes rusade Nils ut från vårt hus, kastade sig om halsen på mig och sa "å min lilla mamma!". Sista dagarna innan förlossningen hade han varit så extra rädd om mig, det var uppenbart att han förstod att det liksom var en stor grej det här med att vi skulle åka till sjukhuset när bebisen skulle komma ut. Det kändes som att jag hade varit ifrån honom i tusen år, och som att han var mycket större än jag mindes honom. Hans huvud kändes gigantiskt. (Det låter så klyschigt självklart när folk säger att "stora barnet blir så stort" när man får en till, men det var enormt påtagligt tyckte jag.) Ur ögonen lyste den största nyfikenhet jag nånsin sett när han svarade BEBISEN på frågan om vem som satt där inne i bilen.

Min mamma hade sovit hemma hos oss med Nils och pappa hämtat oss på sjukhuset. Solen sken och vi gick in och i vardagsrumssoffan fick lillebror ligga i Nils knä. Han sa "bebisen vill leka kurragömma, det är min favoritlek" och var så glad. Sedan dröjde det inte länge förrän han drog med olika grannar in till oss för att visa upp Olle. "Det här är min bebis, han har pyttesmå fingrar. Nu sover han!".

Jag är impad över hur lätt Nils verkar ha ställt om till att dela uppmärksamheten från oss med ett syskon. Hittills alltså. Det kommer säkert komma stunder när han blir galen på det, men än så länge inget sånt alls. Han har gladeligen gett bort sin vagn till lillebror och till och med sin paw patrol-leksak som han fick av kusinerna i storebrorspresent. "Jag älskar denna men lillebror kan få den om han vill leka med den".

Men allt har ju samtidigt sina proportioner. Första dagen tillbaka på förskolan när Axel lämnade:

– Nils, du skulle berätta något väl?
– Ja! Jag har fått ett plåster på fingret av mormor!
– Var det inget mer du skulle säga?
– Jo... Det gjorde jätteont.
– Okej. Men visst var det något mer du skulle berätta för alla?
– Just det, jag har fått en lillebror!

Den här första tiden hemma är såklart inte bara lull-lull, utan också ont i svanskotan, trötthet, stress över byggprojektet i trädgården som är i full fart (två förråd och ett plank återstod ju efter altanen...) och ett oönskat sjukhusbesök jag får skriva mer om senare. Det är inte bara lätt. Men att se mina barn tillsammans... herregud. Det finaste av allt. I morse sjöng Nils en egenkomponerad sång som gick såhär: "Bästa lillebroren nånsin, bästa lillebroren nånsin." Må du aldrig sluta känna så, älskade unge.

Tänk att det var du hela tiden

Så går det några dagar och plötsligt har hela livet förändrats. Idag är det vår BF men redan i söndags fick vi träffa den lille människan som jag byggt i magen sedan i somras. Han visade sig vara en liten kille som ser ut precis som Nils gjorde för tre år sedan. Födelsevikten diffade några gram bara. Han har långa tår och långa ögonfransar och världens mjukaste hud. Våren kom samma dag som han föddes och verkar vara här för att stanna nu. En sån grej va.

Jag vill skriva om tusen saker men för nu:
Han är här! Han är urfin! Han är vår lilla lillebror!

Och vi tror att han heter Olle.

Törsten

Förresten en annan grej – att man kan vara såhär törstig hela tiden!? Mitt tydligaste gravidtecken just nu, förutom det uppenbara att jag har en badboll på magen och smidighetsgrad därefter. Men törsten? Som att vandra i en öken hela dagarna. Tror vår familj köpt 15 liter mjölk den här veckan (ooops) (men också mmmmmm, mjölk) och jag har en vattenflaska nära hela tiden. Bebisen måste verkligen konstant simma runt i helt nytt fräscht vatten där inne. Säkert gött.

Påsklovet aka bygg- och bebisväntsveckan

Påsklovsvecka den här veckan och det har verkligen varit full fart här hela dagarna. Altanbygget pågår ju som ni vet och Axel, min pappa och mitt ex J:s pappa (som startade en snickarfirma när han blev pensionär) har byggt och grejat hela veckan. Heja dem. Jag och Nils har servat med mat och fikor. Önskar verkligen att jag kunde vara med och snickra men med några dagar kvar till BF är jag kanske inte mitt allra effektivaste direkt... Magen blir stenhård när jag försöker göra något fysiskt.

Nu består i alla fall vår framsida av massa plank, verktyg och en stadig stomme till 60 kvm altan. Nästan lika stort som vår förra lägenhet. (!) I morrn kommer en drös snälla vänner och hjälper oss lägga trallen. OCH SEN HAR VI ÄNTLIGEN EN ALTAN att hänga på i vårsolen! Är oerhört glad över det. Och över att det snart är varmt nog att måla om huset (ljusblått ska bli vitt).

Hela den här byggprocessen har ju varit kantad av uruselt väder, till exempel snickrade de i ösregn och iskalla vindar häromdagen. Och vinterkylan försenade oss flera veckor. Men idag! Vårsol och blå himmel. Det blir som ett värmehål i lä och plötsligt förstod vi vad vi håller på med: hur skönt det är att bli klara lagom till de goa dagarna istället för att börja bygga sen när det redan är varmt. Vi är ganska trötta nu, men tänker att det är värt det.

BF på torsdag och bebisen är jättevälkommen närhelst hen önskar, men just nu tippar jag på några dagar plus. Den är fortfarande inte det minsta fixerad, enligt mvc.

Fortsätter leverera lines

Hos tandläkaren idag:

– Nils, vad brukar du dricka till maten?
– ... JULMUST!!!
– Jag: Eheee, jo du fick ju smaka på det en gång i julas. Men det är ju väldigt VÄLDIGT sällan, eller hur?
– Nils, glatt: Näe!

Tack för den, älskade son.


(Dock detta: tandläkaren sa att det var dags att sluta somna med snutte i munnen som Nils gjort alla nätter sen han var typ 3 månader, eftersom det likt napp kan påverka bettet. Jag tänkte: okej detta lär ta ett tag att vänja bort. Som i tusen år. Sen lade jag Nils ikväll och han bara "mamma jag har ingenting i munnen nu" och somnade utan en snutte i sikte. Jaha? Är nu i chock!)

Ärlighet vara längst

– Mamma, du har en luva på den tröjan.
– Ja, det är en hoodie.
– Men jag vill inte att du ska ha den.
– Vill du inte? Ska jag ta en annan tröja tycker du?
– Ja. Jag gillar inte den.
– Men kan du förklara varför?
– (piper med ynklig röst) ... Den är SÅ ful. 

Från dymmelonsdag till annandag påsk

Det är onsdag före påsk och jag jobbar sista dagen på kontoret. För veckan, månaden, hela året. Både konstigt och väldigt skönt, det känns lagom att gå hem nu. Låta magen vila lite på dagarna. Samma dag är det också Axels sista dag på jobbet, för efter påsklovet börjar han på nya jobbet! Kanske kommer han hinna jobba några dagar där innan bebisen kommer, kanske inte. Vi får se.
På kvällen har vi födelsedagskalas för Nils med våra familjer. Korv med bröd, blåbärs-Bingtårta och ballonger. Äntligen ljust ute på kvällarna.

Dagen efter är jag helt slut och jobbar det sista jag har kvar att göra (well nästan det sista i alla fall) från sängen. Välbehövligt att inte flänga in till stan. Nils åker med farmor och farfar i förväg till Bergsvik för påskfirandet och jag och Axel har några kompisar över på middag.

Så blir det påsk också! Vi ansluter till de andra i Bergsvik, pratar om namn i bilen på vägen upp. Jag läser upp alla förslag vi fått här på bloggen, några hamnar på vår lista. Vi kommer fram och efter vad som känts som (och väl också varit rent meteorologiskt) en svinlång vinter blir det det äntligen vårigt och barnen springer runt utan jackor. Blåser såpbubblor och jagar varann. Mina svärföräldrar och Axels syskon har försökt en hel dag att få fjutt på en jättebrasa med blöt ved, detta lyckas äntligen under påskaftonen. Påskharen kommer och gömmer påskägg till kidsen i trädgården, G är för första gången för stor för att leta med ett snöre, som L och N, och får ledtrådar på lappar istället. 

På påskdagen känns det som att något händer i kroppen. Jag blir supertrött. Vilar flera gånger mitt på dagen, för första gången på hela graviditeten känns det som. Sover sedan dåligt, jag som aldrig sover dåligt. Magen drar ihop sig och gör lite ont och jag tycker det känns jättesvårt att veta om det bara är som den tränar eller om det sätter igång snart. Ska jag undra det i två veckor till? Allt var ju så supertydligt förra gången, det här diffusa förstår jag mig inte på. 

Storebrorsan

I lördags fyllde Nils tre! Mina föräldrar var här och han fick bland annat en alldeles egen cd-spelare som han på förskolan igår berättade om som "en pizza som snurrade jättefort och spelade musik!". Vi hade tänkt ha lite kalas i söndags men eftersom Nils blev bjuden på sitt livs första kalas hos en förskolekompis (jösses mitt hjärta vad gulliga de är) just den dagen fick han gå på det istället, och vi flyttade vårt till onsdag kväll.
När vi kom till kalaset sa Nils "Grattis S, här är ditt paket. Och här har jag skrivit 'S, vilket underbart kalas!'" (pekade på texten "Akademibokhandeln" som var tryckt i kanten på inslagspappret.) Var får de allt ifrån?

Nils är inne i en sån jädra drömmig period just nu. Efter potträningen i början av året hade vi en vecka eller två av täta skrik och bråk om orimliga saker. ("Men jag ville gå ut genom dörren fööörst", "Men pappa, jag ville kolla på din bajs iiiinnan du spolade!", "Nej så BLIR det inte idag faktiskt" osv osv). Sen bara gick det över. För tillfället, jag vet, men ändå!

Så just nu är allt ett sånt MYS. Eller herregud, det är ju säkert ett treårsbryt om dagen, men också så mycket "Jag älskar dig änno änno änno mest!" och "mamma, du är mitt lilla gullefjun". Hoppas så väldigt att den här harmonin varar till nedkomst av syskon.

Jag tror faktiskt att Nils börjar förstå att det här med bebisen närmar sig. Han vill hemskt gärna själv leka bebis och bli nedbäddad på ryamattan under en filt. Sitta i knät och prata bebisspråk. Det är mycket prat om bebisar som kommit ut redan (som Harry) och bebisar som inte kommit ut än. Det gäller även hos olika djur vi ser och även bebisen han tror bor i hans egen mage, som tydligen heter David (?!). Pedagogerna på förskolan sa häromdagen att Nils lutat sig tillbaka i sin stol på lunchen, tagit sig för magen och sagt "Ojojoj vad stor magen är nu. OJ, nu sparkade bebisen jättehårt!".
Kan inte förstå var han fått dessa lines ifrån... Hehe.

Han har ända sedan han fick veta i oktober berättat för alla att han ska bli "storebror i april". Han vill bjuda bebisen på chokladboll och lära den att simma, säger han. "Kan du simma då?" frågar vi och då säger han "neeeej, det kan jag ju inte" och fnissar. Men bebisen ska simma!
Han är helt säker på att den lilla knodden kommer säga "egge, egge", samt skrika ibland. "Då ska vi trösta den och krama den" (insert hjärtögonemoji). Han munpruttar mig ofta på magen och säger "nu skrattar bebisen, ha-ha-ha", eller lägger handen på magen och säger "oj, den sparkade mig i handen!" trots att han aldrig orkar hålla handen där länge nog för att faktiskt känna en riktig spark. Han pratar om "sen när den kommit ut" och petar lite på min navel samtidigt så jag gissar att han tänker att det är genom den det ska ske.

Tänk att den lille minimänniskan i vår familj snart inte är minst längre. Och inte vårt enda barn. Det tycker jag nästan är svårare att ta in än det faktum att det ska komma en till.

På gång

Ah tack för er fantastiska respons gällande namn, så kul att läsa. Många fina förslag. Vi har inte hunnit klura något mer men jag jobbar ju bara sju arbetsdagar till (!!) så vi ska nog hinna sitta ner och bestämma ett namn innan ankomst, tänker jag. Eller så får vi väl bestämma när hen tittat ut.

Annat vi tänkt hinna innan dess är ju (som sagt tusen gånger om nu, kan inte ha undgått någon) att bli klara med den där altanen. Och i helgen började vi äntligen, efter att ha väntat i flera veckor på att tjälen ska gå ur marken. Den har den ju fortfarande inte gjort – det här är väl den kallaste mars i mannaminne? – men nu kör vi ändå. Fick en flash från SVT om att våren kan dröja till slutet av april och orkar inte ens ta in det. Ggghhh.

Den soliga lördagen i helgen ägnade vi i alla fall åt att riva ett stort plank (det stod tre meter in på tomten så vi ska bygga ett nytt i kanten av tomten istället), riva ner en halvtrasig markis och en grej som gick ut ovanför dörren, flytta två stora genomfrusna pallkragar och en massa buskar. Med vi menar jag Axel, vår kompis Erik och vår granne Oskar. Jag hade främst barn-duty vilket jag ändå vill hävda var minst lika ansträngande för herregud tre treåringar tillsammans en hel dag? Mon dieu.

Men nu är det rent i trädgården. Jag googlar sköna fluffiga utomhussoffor och drömmer om varmare dagar med frukost utomhus, fågelkvitter och gröna löv på träden. Sitta med en bebis på en filt på gräsmattan, ta med Nils och äta kvällsmat nere vid havet. Någon gång kommer det att hända! Ofattbart ju.

En vecka kvar till föräldraledighet.

Namn

Apropå bebisrelaterade saker vi inte är klara med än: namn. Har ett flicknamn "sparat" sedan förra gången, som vi gillar mycket och som jag är rätt säker på att det kommer bli om vi får en dotter den här gången.
Men pojk/ eller könsneutrala namn? Görsvårt ju. Axel lobbar för ett av Nils mellannamn. Det är fint men eftersom hans andra mellannamn är ett sånt som alla män i hans släkt heter skulle det i så fall innebära att vi återanvänder två av tre av Nils namn till det nya barnet. Och det känns ju lite fantasilöst kanske. Min farfars namn är ganska fräsigt och det har vi nog spikat som ett mellannamn. Skulle möjligen kunna bli förnamn men allt känns väldigt obestämt ännu.

Behöver alltså inspiration! Hit me med era bästa. Både flick, pojk och könsneutrala. Gärna tvåstaviga, har fått för mig att det passar bäst ihop med Nils enstaviga. Kan dock tänka mig att vara flexibel på denna punkt :)

Tack på förhand! 

Förvärkar och fest

Ny grej i tillvaron här: förvärkar som gör liite ont! Detta hände mig i förrgår och jag kände mig helt ställd hela dagen. Med Nils vill var jag ganska opåverkad fram till att vattnet gick på kvällen nio dagar efter BF. Hade såklart haft sammandragningar men inga som kändes. Men i tisdags kunde jag plötsligt förnimma den där förlossningssmärtan, hjälp.

Har förstås googlat mig till att detta är vanligt och särskilt andra gången, så tror nog fortfarande att le bebe tänker komma först efter påsklovet som det är tänkt. Vi får se, vi får se. (Hur var det för er som läser här?) Ongen är i alla fall hjärtans välkommen när hen behagar och "färdig" nu ju, men vill såklart helst att den ska växa på sig lite till. I morrn går vi in i v 37.

Vi har inte riktigt gjort några konkreta förberedelser än (kanske dags!?) men insikten om att det kan sätta igång när som helst har nu fått mig att plocka fram Nils bebiskläder ("å kolla den är sååååå söööööt mamma, så liiiiten"), slänga ner lite grejer i en förlossningsväska samt tänka att vi måste leta upp och skruva ihop spjälsängen. Snart så, lilla lillunge, är vi redo!

Och så ska vi ju bygga en altan också, hehe, he. Drar igång förarbetet på lördag. Det är fortfarande minusgrader ju men nu verkar det gå att börja lite smått ändå. Äntligen.

Jag har i alla fall lyckats varva ner tempot lite på sistone tror jag, även om det inte låter så. Senaste veckan har jag och A både hunnit gå ut och äta på Totale en vardagskväll för att fira femårsdagen samt få ett barnfritt dygn på helgen. Nils sov över hos mina föräldrar (som han älskar detta, var så pepp både före, under och efter) och vi var på 35-årsgalej på lördagskvällen. Såklart skoj att gå på fest, men det är liksom inte samma sak när man är tre veckor från förlossning, lite trött och dessutom spiknykter i en samling karaokestinna festprissar. Jag hade iaf en bundsförvant i samma situation, i J! Det allra, allra härligaste var att ta bilen hem (enda perken med att inte få dricka öl, tänker jag?) och sedan sova hur länge som helst. Mmmm.

Och att få hänga med den här människan obviously.

Apropå denna bild: visst skulle det vara fint med en grå linnegardin i en
takskena där längst bort till vänster? Eller ska vi nöja oss med att sätta
upp gardiner i sovrummet? Hmm, kan inte bestämma oss. 

8 mars

Det finns tusen och åter tusen inlägg att skriva apropå 8 mars, eller apropå kvinnor i allmänhet. Jag formulerade några i huvudet igår, till exempel ett om den fascinerande databasen med viktiga men bortglömda eller ouppmärksammade kvinnor i historien som GU lanserat dagen till ära.

Hur som helst hann jag aldrig skriva de där inläggen men vill nu istället dela med mig av en text som en elev på A:s skola skrivit, och som hon läste upp på ett 8 mars-event igår kväll. (Axels kollega har delat texten på Facebook med elevens tillåtelse, och eleven har också gett tillåtelse för dem som läser att dela vidare, så att ni vet).

Hon som skrivit detta har varit i Sverige i 1,5 år.

"Könsstympning av flickor och kvinnor!

Kan ni gissa vad det största brottet mot kvinnor är?

Det är könsstympning och det innebär att man skär bort en del av könsorganen, sedan syr man ihop dem och lämnar ett litet hål där kisset och mensen knappt får komma ut.

200 miljoner av flickor och kvinnor är könsstympade i världen. Och en av de är jag!

Jag blev könsstympad när jag var 6 år. Den dagen kan jag aldrig glömma. Jag hatade att kissa mest för att det gjorde jätteont, som om mitt könsorgan hade bränt och mensen var som ett helvete för mig för att det kunde inte komma ut utan min pappa brukade ge mig en spruta varje månad när mensen kom för att det skulle komma ut fortare.

Den grymma sedvänjan har praktiserats i mer än 2000 år och fler än 2 miljoner av flickor i åldrarna 4 - 11 år könsstympas varje år!

Kära kvinnor och flickor vi måste arbeta för att stoppa det här grova brottet mot barns rättigheter och det enda sättet vi kan göra det är att utbilda så många mammor vi kan. T.ex vi har olika språk och om vi skriver debattartiklar eller en bok med fakta kan vi sedan översätta dem till flera språk och skicka dem till olika länder eller sprida det i sociala medier.. Tänk hur många flickor vi kan rädda på ett år!"

(OBS passa på att sätta in en slant till någon organisation som jobbar för kvinnors rättigheter, exempelvis Läkarmissionen vars viktiga arbete Hanna Rosell och Peppe Öhman engagerat sig i och skrivit om!)

Du, alltid alltid du

Det är idag prick fem år sedan jag träffade dig för första gången. Du som fick mig att sms:a mina bästisar från en bartoalett att du var snygg, rolig och intelligent. Du som vågade bli kär och säga det, du som luktade gott jämt och bara fanns där om morgnarna efter den dagen, i min Ikea Malm-säng i ek. Som ställde din cykel i mitt vardagsrum och drack vin vid mitt rangliga slagbord med Elsa i knät.
Du som fick det att fladdra i magen och som kastade ur dig ett "nu måste jag säga detta: jag älskar dig" en Way out West-kväll innan vi sommarnattscyklade till nån spelning. (Okej jag vet vilken det var: cashmere cat på posthotellet). Du som blev min allra bästa vän.

Du som har världens härligaste hår, spänstigaste handleder och tätaste skäggväxt (icke att förringa!). Du som är bättre än jag på att städa och som gör små omtänksamma saker varje dag, mer än man behöver. Du som är ängschlig över småsaker men en bergfast klippa på samma gång, du som retar dig på att det låter högt när jag dricker vatten men som genast bannar dig själv för det. Du som somnar med en hand på min rygg och som fick mig att fria för exakt tre år sedan en fredag i en stenglugg på Skansen Kronan (och på tal om det: vi borde verkligen gifta oss snart).

Du du du. Som nu är jordens finaste pappa till våra barn. Våra, i plural! För snart är de två!

Jag hittade precis ett printscreenat sms från för tre år sedan, strax innan N föddes. Jag hade skrivit något till dig om "denna lilla människa som vi ska älska tills vi dör, följa genom livet, ta bort skalet på äpplena för". Och du svarade att vi var det bästa som någonsin hänt dig, men att du "minsann inte tänkte ta bort skal från äpplen". HA! Är det något du gör är det just det: fixar och donar och grejar och trixar och vänder och vrider. Allt för din unge, din familj. Alltid. Rimligt som orimligt. Nu har vi ju ett barn som gärna äter äppelskal, men hade han inte gjort det hade du garanterat stått där och petat bort det trots att du är allergisk och får eksem. Det finns inget du inte gör för Nils.

Herregud som jag älskar dig. Som jag fortfarande tänker "damn är han MIN?!" när du kliver in i ett rum. Som jag fortfarande längtar efter dig varje dag när jag är på jobbet. Det är en sån ynnest att få leva med dig.

Fem år idag och jag vill ha femtusen till. Alltid du.
din J.

Den här graviditeten vs förra

Alltså så spännande det är med den här sprattlande fisken jag har i magen! Det är liksom något levande därinne. En människa! Lika absurt att greppa som det var förra gången. Och lika roligt, även om tiden rusar på ett annat sätt med tvåan och en liksom knappt hinner tänka på det? Fast jo, nu börjar det faktiskt kännas lite verkligt.

Graviditetsmässigt är mycket likt förra gången och annat är det inte. Dokumenterar detta nu för att det... kanske kan vara kul att läsa i framtiden? (För mig själv, alltså). Jag mår även den här gången rätt bra och kroppen verkar med på noterna. Känner litegrann av en fog, antar jag att det är, i högra ljumsken. Det är nytt, hade noll sådana känningar/smärtor sist. Jag knappt mått illa alls någon av gångerna, men med Nils var jag aldrig hungrig. Jag blev proppmätt efter två skedar mat och kunde inte äta vissa saker, som tomat och broccoli. (Några timmar efter att han föddes blev jag jättehungrig och fick en total ahaupplevelse, hade inte känt hunger på nio månader). Den här gången har jag helt vanlig aptit, är ofta hungrig och blir inte äcklad av någon speciell sorts mat.

Jag hade en tydlig linea nigra (pigmentrand) förra gången, både över och under naveln, och ingen alls den här gången. Eller kanske att det syns en svag, svag under naveln nu på slutet, förresten? Från sist minns jag också det här lustiga: att jag tyckte att jag själv luktade lite konstigt. Trodde i början att jag behövde duscha, eller typ tvätta strumpbyxorna jag hade på mig, men det kändes likadant även när jag var nyduschad. Insåg att det hela satt i min näsa/hjärna. Nu: inga särskilda doftupplevelser eller doftkänslighet.

Jag har nog oroat mig mer den här graviditeten tror jag. Fast mest i början. Tror det var för att jag var frisk som en nötkärna förra gången och då kände mig kolugn, medan jag inledde den här vändan med tre månaders förkylning och lunghostan från helvetet. Det kändes liksom orimligt att den lilla ärtan i magen skulle utvecklas på rätt sätt när min kropp var så ur fas. Väldigt läskig känsla. Det underlättas kanske inte heller av att jag ju vid sidan av mitt vanliga jobb är redaktör för dokumentationer om sällsynta sjukdomar på ett ställe som heter Ågrenska. Där frotterar jag mig i genetik några gånger om året och har bland annat intervjuat kanske 40 föräldrapar till barn med olika ovanliga syndrom, som ALLA börjat sin berättelse med "graviditeten var heeelt normal".

Apropå sjukdomar fick ju Nils höstblåsor i september och jag drabbades av samma virus (sannolikt, fast jag fick inga blåsor), vilket föranledde en del databas-läsande från min sida, om riskerna för fosterskador. Sen var jag magsjuk i december. Men sedan dess har jag varit frisk i alla fall! Frisk har hela tiden känts synonymt med trygg.

Jag har båda gångerna haft väldigt bra värden enligt mvc, fast förra gången åt jag lite järntabletter. Sluppit det nu! Lågt blodtryck båda gångerna, svimmade på Coop någon gång i höstas. Bonk med ansiktet rakt i stenplattsgolvet.
Tycker att magen ser ungefär likadan ut som sist, en kanonkula liksom. Vi har inte tagit reda på kön den här gången heller (till skillnad från alla andra, känns det som?). Axel är den som haft den starkaste åsikten i att inte vilja veta före förlossningen. Jag håller med om att det är något charmigt med att inte veta på förhand men jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag är extremt nyfiken nu. Hade nog sagt ja dirr om Axel hade velat kolla.

Vem är du? Du som sparkar som en tok därinne, stora delar av dagen men kanske allra mest på kvällen. Vars fot jag plötsligt har i handen när jag lägger handen på magen. Är du en kvällspigg en, som jag? Hur ser du ut? Är du lik Nils? När kommer du till oss, tänker du? Och vad heter du? Vill veta allt allt allt!

Det är sex veckor kvar och börjar kännas på riktigt. Jag längtar.

v 33 (två veckor sedan, blir v 35 i morrn)

Du är charmig men för sent ute, vintern

Jävel vad kallt det är just nu. Fint i teorin med riktig vinter såklart, men alla de här "-12, känns som -22"-prognoserna känns inte perfekt tajmade med vår plan att börja bygga en altan. Vet förresten att det låter knäppt att hinna bygga altan innan bebisen kommer (och byta lite fasadpanel, måla huset vitt eller grått, samt bygga två förråd. Och byta ytterdörr. Och flytta ett staket)  men betänk då också detta: hur gött det blir om det där är på plats i tid för bebisledigheten. Målbild: sitta invirad i nån filt på ny altan och möta våren.

(Obs vi ska dock inte göra allt själva utan har en kunnig männscha, mitt ex Johans pappa för övrigt, till hjälp, som ska bygga och fixa här. Han startade snickarfirma som pensionär – perfekt för oss. Upplägget är att vi hjälper till själva det vi hinner. Kanske mest Axel eftersom vi nog hamnar rätt nära bf när det väl blir dags att spika och greja. Men liiite borde jag väl kunna snickra ändå, inbillar jag mig? Vi får se.)

Jaja, det där var egentligen en parentes. Kylan var det ju! Folk kom in på kontoret och kved av köld i morse. Antar att människor från norra Sverige skrattar åt detta, men ändå. Tolv minus är ändå tolv minus. I lördags höll sig vädret dock på optimala -1 och sol, så välgörande för själen. Andrea och Magnus plus barn kom till oss och vi gick omkring i skogen i tre timmar. I ganska långsamt tempo kan tilläggas, för de två treåringarna ville åka rutschkana på varenda bergshäll längs vägen. Vi fikade vi på berget med vy över havet, och Axel fick använda sina 44-minusgrader-boots vilket ju inte direkt är varje dag... ("Jag visste att de var ett bra köp!"). Nils höjdpunkt var att få titta på Elsas bajs i en buske, det pratade han om i flera dagar sen. En guldlördag helt enkelt. 

Februarihelg

Helgen som gick var första på en månad som inte var full av renoveringfix och det var väldigt skönt. En hel del kvar att ordna dock och jag är ju team Just do it och vill fixa allt på en gång, speciellt själva piffet som ju bara är roligt. Men har försökt ge mig lite till tåls. Istället har vi hunnit bjuda våra grannar på fried bean wraps och glassbomb, samt hänga med kompisfamilj som blivit fler sen sist. Nu finns Harry! Pytteliten och urfin.

Idag är det prick två månader kvar till vår BF. Känns både men äntligen! och va, redan? på samma gång. Jag börjar så smått inse att jag snart ska få stänga ner jobbhjärnan och bara vara hemma resten av året. Så jädra härligt?! Folk vill ju gärna påpeka att omställningen mellan ett och två barn är större än steget från noll till ett, så jag försöker vara redo för den eventuella tvåbarnschocken. Hehe. Men mest längtar jag bara. (Ni som har två eller fler, hur var omställningen för er?)

Axel och Nils har förresten sportlov i veckan och kom in till stan tillsammans med Nils farfar och kusin Gustav och lunchade med mig. Sånt gull. Peaken på en i övrigt väldigt stressig arbetsdag.