Nu har jag varit hemma från Norge några dagar, kände mig ett tag som en klubbad säl i början. Det är konstigt att plötsligt vara hemma igen efter bubblan man lever i på plats. Det blev åtta hela dagar i Norge, vi jobbade 16-17 timmar om dagen. En intensiv vecka blandad med alla käslor som finns. På något sätt går man ändå in i sitt work-mode och kan hålla det hemska ifrån sig ganska bra medan man är mitt i det. Tur det, annars hade man ju inte stått ut.
En stund jag aldrig kommer att glömma är när jag var på väg till Oslo, slog upp tidningarna jag köpt med mig på pressbyrån och för första gången såg vad det stod på de där ettasidorna: "80 dog på ön". Jag grät lite, det var helt oundvikligt.
Jag hade jobbat till sent på natten och förstod att dödstalet skulle stiga från de 10 bekräftade, till möjligen otänkbara 20. Men 80?! Där satt jag på väg för att rapportera om den värsta massaker som inträffat i vår ände av världen på överskådlig tid. Jag mådde fysiskt illa av tanken att så många hade dödats och var på väg mitt till händelsernas centrum. Det var konstigt.
Jag kom fram till ett chockat och sönderslaget Oslo, fullt av glassplitter och beväpnade militärer. Den första person jag talade med på gatan var en kvinna som hade tränat på samma gym som Anders Behring Breivik i flera år, sett honom i ögonen hundratals gånger. Han hade dessutom velat hyra hennes hus uppe i Rena, det lilla samhället han flyttade till två veckor före dåden.
Vid domkyrkan såg jag människor lägga de första blommorna, de som sedan växte till ett blomsterhav, och innanför avspärrningarna - där bara journalister och poliser fick gå - såg det ut som kriget. Såhär blev det första reportaget:
(Klicka på bilderna om ni vill förstora och läsa reportagen).
På söndagen var vi först på
minnesgudstjänsten i Domkyrkan där en gråtögd Jens Stoltenberg höll det numera berömda talet. Jag satt längst bak på den främsta av tre som var reserverade för pressen, och naglade mina handflator hårt. Ville inte vara den enda som var oproffsig nog att blir rörd och berörd. Efter en liten, liten stund senare torkade alla journalister på hela raden bort tårar från sina kinder. Det går inte att vara oberörd i en sådan stund och kanske vill man inte vara det heller.
På eftermiddagen åkte vi till den lilla bruksorten Drammen där tragedin slagit ner med full kraft. Tusentals journalister var i Oslo, vi ville gärna komma bort därifrån och berätta en annan historia. 25 personer från Drammens AUF var på Utøya när mördaren började skjuta, och alla kom inte tillbaka:
På måndagen skulle Osloborna samlas till ett fackeltåg för att hedra offren, men trycket var så stort att polisen fick vädja till alla att ta med rosor istället för facklor. Uppemot 200 000 människor samlades på rådhusplatsen och på gatorna flera kvarter bort, och trots det kunde man höra en knappnål falla när det blev dags för den tysta minuten. Sedan höjde alla sina rosor i luften och kungafamiljen och andra höll tal på en scen. Det var otroligt mäktigt, och det hela avslutades med att alla marscherade runt Oslo och spred de där rosorna över hela staden.
Själv satt jag mitt på asfalten med min laptop och skrev reportaget, det var ont om tid och svetten lackade. När fotografen Henrics internetmojäng började strula (den såg förresten föga passande ut som en bomb med små röda sladdar och brun tejp) fick jag springa tillbaka till hotellet, skriva klart där och skicka från lobbyn. Det fanns absolut inte tid att ta hissen upp till rummet. Men det blev en text till slut och vi skickade i tid trots allt. Ibland får man veta att man lever...
Jag och Henric (som för övrigt tog fantastiska bilder hela tiden) bestämde oss tidigt för att vi vägrade "attackera" förkrossade ungdomar när de hulkandes lade blommor vid domkyrkan. Det var uppenbart vilka som varit med om dramat, men en 17-åring, eller en 25-åring, eller vem som helst i det chocktillståndet, kan inte bedöma om de vill bli intervjuade eller inte. Någon sådant ville vi inte utsätta dem för. Istället satte jag mig och sms:ade och facebookmailade alla personer jag kunde få fram information om, för då skulle de ha chansen att ignorera brevet om de inte var intresserade av att tala med medier.
Vi fick svar från flera, bland annat från en tjej som heter Jorid. Hon var med på Utøya men överlevde massakern, och ville gärna berätta om det hon upplevt för oss. Jorid bodde i en liten by 70 mil från Oslo.
Även om hon erbjöd sig att ge oss numret till andra överlevare som bodde närmare Oslo, kände jag och Henric att vi ville träffa just Jorid. Ta god tid på oss, träffa henne i hemmamiljön och inte bara i en halvtimme i en hotellobby. Vi ville göra det ordentligt och var beredda att ta bilen, köra hela natten om det så behövdes. Men efter att vår chefredaktör övertygat oss om att 70 mil är minst tio timmar på norska vägar bestämde vi oss för att flyga. Vi bokade biljetterna strax efter midnatt och var på flygplatsen vid sexochtreittio.
Dagen blev stressig ändå, en minnesstund som Jorid skulle gå på i en stad en timme bort tog fem timmar istället för en, som vi hade trott. Men allt går om man är lite flexibel, vi bokade om flygbiljetterna hem, förlängde hyrbilsavtalet, tog in på ett litet vandrarhem i den lilla byn Namsos, skrev och skickade med kniven mot strupen.
Såhär blev berättelsen om Jorid Holstad Nordmelan, 20 år, som hade mod nog att hålla huvudet högt när hon mötte den gripne mördarens blick. Sekunderna innan hade hon varit helt säker på att hon skulle dö. Jorid och de hon gömt sig med räddades sist av alla från ön:
När bomben small fredagen den 22 trodde alla, både medier och experter, att någon "islamistisk terrororganisation" låg bakom. Det skapade några timmar av skräck bland Oslos muslimer, som redan före dåden känt att anti-muslimska tendenser vuxit i landet. Vi intervjuade Linda Alzaghari, en etnisk norsk muslim som berättade om främslingsfientlighet och enighet i Oslo. Jag tyckte att det var ett av de mest intressanta reportagen vi gjorde, just för att det beskrev bredare aspekter av det norska samhället och inte "bara" den massiva sorgen:
På fredagen hade Arbeiderpartiet en minnesstund vid Youngstorget, och vi råkade befinna oss i närheten. Vi ställde oss för att vänta på Stoltenberg och hoppades på en snabb kommentar, men ut ur en svart bil kom istället de svenska socialdemokraternas ledare Håkan Juholt. Han tog sig god tid för att svara på mina frågor och vi fick en exklusiv intervju med honom, som vi kunde lämna till webben innan de andra medierna hann göra detsamma.
En rolig detalj var att tysk tv som stod i närheten kom och omringade oss med kameror och mikrofoner, och så fort jag tackat Juholt och han lämnat oss, vände de allt mot mig. "Who was that, and what did he say?" frågade en reporter, och jag fick förklara för de tyska tv-kamerorna. Led verkligen med alla utländska journalister - det måste vara otroligt svårt att jobba och inte förstå vad folk säger.
Där utanför stötte vi också på en fotograf från Aftonbladet som Henric kände. Han berättade att hans tidning hade 30 personer på plats, och att varje person blev avlöst efter en dag eller två.
Från GP var det bara jag och Henric, i åtta dagar. (Måste påpeka att vi såklart hade fått avlösning om vi hade velat, men vi kände att vi ville stanna så länge vi fick. Det var svårt att lämna allt.)
På fredagen hade det ju gått en vecka efter dåden. Terrorn hade förstås påverkat alla i landet, men på vitt skilda sätt. Vi pratade bland annat med en florist som jobbat dygnet runt med alla rosor, och en frisör som inte kunnat gå till jobbet alls eftersom salongen var helt utblåst.
Dessutom följde vi i Anders Behring Breiviks fotspår den där fredagen: vi var i Oslo 15.20 - tiden då bomben small en vecka tidigare, och åkte sedan samma väg som mördaren genom det vackra landskapet till Utøya. Klockan 17.26, en vecka efter att han började avrätta människor på ön, satt vi vid vattenbrynet på andra sidan. Det högg till i magen. Att se den lilla ön på så nära håll, doppa fingrarna i vattnet där så många drunknade under flykten, var väldigt starkt, och väldigt, väldigt sorgligt.
I söndagstidningen berättade vi om vad som händer med det sönderbombade regeringskvarteret. Polisens kriminaltekniker går runt innanför avspärrningarna i sina rymddräkter och letar bevis, samtidigt som Statsbygg, (bolaget som äger och förvaltar fastigheterna) säkrar området och gör en bedömning av rasrisken. Statsbygg berättade för oss att de också måste arbeta med att se till så att inga hemliga dokument sprids - utanför regeringsbyggnaden ligger ju innehållet från politikernas kontor utslängt huller om buller, datorer och papper och pärmar.
Och så sista reportaget vi skrev på plats, det gick i tidingen i måndags. Vi skrev om att alla politiska partier i norska Stortinget (riksdagen alltså) - och alla deras ungdomsförbund - fått en ström av nya medlemmar sedan dåden inträffade. Så även det invandringskritiska Fremskrittspartiet som massmördaren Breivik tidigare tillhört.
Vi intervjuade bland andra Marit Nybakk, stortingsrepresentant för Arbeiderpartiet, som hoppades att det som hänt kommer att stärka demokratin och få fler personer att engagera sig politiskt och rösta i kommande val.
Efter det åkte vi hem. Då var vi rejält trötta kan jag meddela. Vi hade märkt hur hjärnkapaciteten blev långsammare och långsammare för varje 17-timmars arbetsdag som gick. En gång tappade Henric bort en kopp kaffe (han hade råkat ställa den i baksätet i bilen) och en annan gång tog det oss en lång stund att klura ut om det går 30 eller 90 minuter mellan 7.45 och 9.15. Trötta hjärnor. Vi kände oss i alla fall nöjda med vad vi gjort under veckan och med superstödet vi haft av alla chefer hemma på redaktionen - en väldigt skön känsla!
När jag kom hem tog D med mig upp till Delsjön och så satt vi där på en klippa hela kvällen. Jag läste bok och simmade i det spegelblanka vattnet, D fiskade upp två mörtar och en aborre.
Nu, fredag och lördag, är jag ledig för första gången på 19 dagar. Det känns skönt och välbehövt.
