Mitt 2012 - the recap

Jag tänkte att jag inte orkade. Sen kickade ordningssinnet in, föga oväntat. Så här kommer den, årssammanfattningen över det bitvis så briljanta men stundtals också riktigt överjävliga 2012. Håll till godo. 


Året inleddes med en härlig nyårsfest med ambitiös sexrättersmiddag ute på den halländska obygden. Sen kom januari, inte helt ovanligt efter en nyårsafton, och jag flyttade in i mitt frilanskontor och satt och dagdrömde om pärmar och tidskriftshållare och annat roligt. Älskar kontorsgrejor. Älskar att ha ett kontor. Januari var också månaden då jag var på en pubquiz och mitt lags val av gruppnamn blev något av en epic fail. 

Nico skålar med sig själv, Miranda och Kalle hånglar och elden sprakar. Just här började året.

I februari fick jag raseriutbrott på bokföringsprogrammet jag skaffat. David åkte till USA på sitt första uppdrag som förbundskapten för Kanadas innebandylandslag (i VM-kvalet) och sen åkte vi ihop till Schweiz och hälsade på Sofia och Andreas och alla andra där. Underbart såklart. Bern kommer alltid ha en särskild plats i hjärtat. Och så skaffade jag Instagram och blev ganska besatt av det.

Vi återupplevde vårt Schweizliv under ett par dagar i februari.

I mars fick jag ett långvik på GP utland och hyrde ut mitt älskade kontor i andra hand i sex månader, medan jag dubblade med heltidsjobb på GP och massa frilans på samma gång. Det var nog lite för mycket, såhär med facit i hand. Det var mycket som fick prioriteras bort, saker jag inte hade velat prioritera bort. Mitt i allt åkte jag också till Dublin på reportageresa för ett resemagasin, och David fyllde 32 vilket jag firade genom att göra en liten skattjakt åt honom hemma. Och så kom Karin och hälsade på från Berlin! 

I Dublin prickade jag in sol och värme. "Det här var nog årets sommar det" sa
folk, trots att det bara var mars.

I april pysslade jag som en maniac och gjorde fruktskålar och högtalarskydd av gamla virkdukar. Jag passade mina älskade kusinbarn och köpte de där löparskorna som jag gillade så mycket att jag fick säkert sju bloggläsare att köpa likadana. Vi firade Davids farfars 90-årsdag och det var slutspel i Superligan och jag skrek mig hes tills jag fick blodsockerfall på läktaren när Pixbo spelade sina kvart- och semifinalmatcher.

Linnea och Klara lekte i vårt kök.

I maj kom våren. Den var välkommen men det är den väl alltid? Jag och Robin Aron blev skickade till Aten av GP med en timmes varsel för att skriva om ekonomiska krisen, sjukt spännande såklart. Och den 18:e var det dags för en av årets absoluta höjdpunkter: min älskade kusin Sara gifte sig med sin Johan på altanen vid vår sommarstuga. Det var otroligt fint och en dag jag aldrig glömmer. Jag hade den stora äran att få vara fotograf (och eftersom jag nojat så mycket över bilderna och att de måste bli PERFEKTA så ser jag nu - när jag gör den här recapen - att jag fortfarande inte ansett mig tillräckligt klar för att ens göra blogginlägget. Herregud. Det ska jag fasen ta tag i å det snaraste, hur kan jag inte ha bloggat opp en av ÅRETS absolut viktigaste händelser?). 
I slutet av maj hade vi möhippa för Nicole (som jag - well - inte heller har bloggat än pga samma stresspanik jag skrev om i parentesen ovan. Måste sluta tänka att jag ska hinna göra allt perfekt och bara bli en doer. Det här håller ju inte.). 
I maj åkte jag också till Bryssel på nån EU-konferens och tappade min kamera i golvet när en tant ramlade på mig på en buss. Objektivet pajjade och istället för att lämna in det direkt väntade jag många månader och saknade det hela hela tiden. Idiotiskt.  

Bröllop i Bexet!

Juni började med att Nicole och Martin gifte sig och jag var både tärna och fotograf och talhållare och bartender. De var så fina så fina och jag kommer såklart för alltid att minnas deras tokfina dag och roliga fest. 
I juni hade min släkt också den årliga familjehelgen i Bexet och sen firade vi även midsommar där i stugan. Med ungefär 30 personer. Kanske att jag tog mig lite vatten över huvud men det var det värt, för det blev roligt och ganska somrigt trots det trista vädret. Och på junis sista dag hade vi fruhippa för Sara. Jag vill typ gifta mig bara för att få ha en hippa pga hippor = mkt roliga. 

Familjehelg i stugan. Klara mkt taggad!

Midsommar i Bexet känns redan som tradition.

I juli fyllde jag 28 år och tyckte för första gången att jag var ganska gammal. Jag jobbade fortfarande som en liten galning och en av de GP-texter folk snackade med mig om mest efteråt var en om industrin för vaginala blekningskrämer i Indien. Linn hyrde ett hus på Brännö där jag och den andra Johannan hälsade på. En förmiddag på jobbet trodde jag att jag tappat bort guldarmbanden jag ärvt efter mormor och fick en panikattack. Cyklade gråtandes hem och kom först där på vilket litet knasigt litet fack det var jag hade lagt dem i. (Lättnaden!) Den 22:e var det årsdag av Utöyatragedin och jag åkte tillbaka till Oslo för uppföljningsreportagen. Bet mig i kinden flera flera gånger för att vara proffs och inte låta mig påverkas av berättelserna jag fick höra. 
Och - det tveklöst bästa med juli - var min och Davids Londonresa. Den som han hade vunnit genom att skriva en rolig slogan (geni uppenbarligen). Detta var för mig årets första, och nästintill enda, semester/ledighet och det var alldeles underbart. Vi gick på festival i Hyde Park och såg Springsteen (där Paul McCartney dök upp som surprise!), promenerade runt en massa och åt och drack gott. Fler dagar som dessa borde året 2012 ha bestått av. Det sista säger jag med eftertryck.

Hard Rock Calling i Hyde Park, med Mr Springsteen på scen.

Augusti var OS-tittande, grillkvällar på Smithen och lite, lite bad, de få dagar den här skitsommaren som hade sol. Johan och lille Vidde kom till Göteborg en vända och jag hängde en dag vid Delsjön med dem och Johans alla syskon (nåja nästan alla). Sen kom månadens topp, då Sara och Johan hade sin bröllopsfest friends edition! (Själva vigseln i Bexet i maj firades med närmaste familjen). 

I början av september slutade mitt GP-vik och jag återgick till att "bara" frilansa heltid igen. Linn tog en powernap på vår matta första dagen och jag kände ett stort lyckorus över att få tillbaka all frihet som frilanslivet innebär. Även om det som alltid var trist att sluta på GP. 
Vi fick ommålat väggarna i hallen och sovrummet och levde i ett litet renoveringshelvete nån vecka eller två. Men sen åkte jag och Linn till Elba i Italien för att skriva reserep och där var det precis hur vackert som helst. 

I oktober skulle D ha åkt till Bexet med min lillebror för att fiska, men fick förhinder. Jag, mamma och pappa åkte med istället och det blev en helg då vi plockade en miljard liter trattkantareller och jag hittade jättefina gamla kakburkar på en loppis i Rydöbruk. 
Resten av oktober var mest mörk och ledsen om jag ska vara ärlig. Jag fick magsjuka. Någon sparkade sönder min cykel. Sen fick D magsjuka. Och sen pratade vi plötsligt om oss en fredagsmorgon och allt blev chock och ledsna insikter och livskris. 

Det var något med hösten 2012. Så många så många har sagt att den var skit, så många har krisat i sina relationer eller varit ledsna på annat vis. Nico sa till mig igår att det till och med stått i GP att psykologer hävdar att ovanligt många mått kasst andra halvan av det här året. Just november är ju i alla fall i de flesta avseenden alla års bottenskrap och för mig var november 2012 verkligen ingen hit. Det var bara... näeh. Det enda ljusa var väl att Obama blev omvald i USA så att Romney hölls borta från världens maktcentrum.

Finns inga roliga bilder alls från november. Så här kommer en på Klara i Bexet
istället. Från juni, som var en på alla sätt så mycket bättre månad.

December blev bättre än föregående månad, tack och lov. Jag åkte till Egypten med S och N och det var ljuvligt. Kunde inte ha kommit mer vältajmat. Sen blev det jul och det gillar man ju om man är en julknarkare som jag. Även om det tillfälligt är lite kaos med allting annat. Och sen avslutade jag och S - vilket ni ju redan hört helt nyss - året med middag från donken och en alldeles särdeles oplanerad utgångs-nyårsafton i Stockholm. 

Hejdå 2012! Du var helt fantastisk stundtals, det var du verkligen, men jag kommer nog inte sakna dig så som jag kan sakna andra år.

Årslistan 2012

Här kommer den obligatoriska lilla enkäten över 2012. Mest för dokumentationens skull.

1. Hände något i år/gjorde du något i år som aldrig hänt förut? 
Säkert mycket. Men till exempel började jag gilla att löpträna. 

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Well nej. Lovade mig själv att göra klart fotoböcker för varje år, pga är på 2004. Är fortfarande på 2004. Liten fail där.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja, Abel och Sara! Men ingen som jag känner jättenära. (Innerligt förlåt om jag glömt någon nu). 

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov för det!

5. Vilka länder besökte du?
Schweiz, Irland, Grekland, Norge, England, Italien och Egypten.  

6. Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?
Hmm. Ja. Jo.

7. Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?
Vill inte låta deppig här men det blir nog den 9 november då jag och D bestämde oss för att göra slut. Kommer minnas precis när det var eftersom det var fem år efter att jag och J gjorde slut på exakt samma datum. (Kommer såklart också att minnas massor av fina händelser från året men kanske inte så många exakta datum på det sättet.)

8. Vad var din största framgång 2012?

Jobbet kanske. Och att jag lärde mig mycket om mig själv och om människor som står mig nära.

9. Största misstaget?
Att jag trodde att mitt förhållande var ett sånt som klarar vad som helst, och därför inte vaknade till förrän det var för sent.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej, ganska frisk faktiskt! Hade magsjuka en gång, det var överjävligt. I övrigt kry.

11. Bästa köpen?

Mina två par lätta löparskor från Reebok. Charterresan med S och N i december. Soda streamern. Flygbiljetter för att hälsa på i Schweiz. Den 169 år gamla världskartan vi köpte på en antikmarknad i London.

12. Vad spenderade du mest pengar på?

Brukar alltid svara resor men har inte varit på så jättemånga i år. Fyra av dem var dessutom gratis eller semigratis på grund av jobbresor, och den till London vann ju David i en tävling (!). Så kanske typ..mat? Goda ostar och sånt.
 
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?

Ja, naturligtvis. Kärlek. Små fina saker i vardagen. Vänner och att vara med dem. D. Och att det gått så bra för honom med alla saker han tagit sig för. Att hitta en stringhylla i förrådet som pappa gjort i slöjden i skolan när han var liten. Stort och smått. 

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2012?

Vår sista dans med Melissa Horn. 

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.

16. Vad önskar du att du gjort mer?

Tagit tid till roliga saker. Ätit ute mer och haft klunsmaraton om vilken restaurang. Lagt mer energi på det som är viktigt och mindre på det som inte är det. 

17. Vad önskar du att du gjort mindre?

Blundat och kört.

18. Hur tillbringade du julen 2012?

På Ådäljan med familjen. Och sen i Bexet/Hylte med släkten. Som vanligt alltså!

19. Blev du kär i år?

Nope.

20. Favoritprogram på TV?

Girls, Homeland, Vem vet mest, På spåret och garanterat en massa massa andra. 

21. Bästa boken du läst i år?
Hjälp, välja ut en? Kan inte, då kommer jag fastna på den här frågan.

22. Största musikaliska upptäckten?

Svarar istället på frågan "senaste musikaliska upptäckten?". För den skedde på årets allra sista dag: Elin Ruth Sigvardsson. Älskar hennes röst. 
Också Rodriguez (genom dokumentärfilmen Sugar man!).

23. Något du önskade dig och fick?

Massa kul jobb. Fina minnen och glada stunder. Ommålade väggar i hela lägenheten. 

24. Något du önskade dig men inte fick?

Att vi skulle lyckas laga oss. Det önskade jag verkligen. 
  
25. Vad gjorde du på din födelsedag 2012?

Det här (klick klick, varför syns inte länkarna längre?!). Var på badutflykt med mamma och pappa och jobbade kväll på GP. D var bortrest men dagen var mycket fin ändå. Några dagar senare firade jag lite till med middag, öl och några vänner på Lagerhuset.

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Ja, men så är det ju alltid. Ett liv som var helt perfekt hela tiden hade ju blivit enormt trist i längden tänker jag.

27. Vad fick dig att må bra?

Människor i min omgivning. Träning, musik, god mat, upplevelser. Alla såna saker. 

28. Vilken kändis var du mest sugen på?

Jag går inte runt och är sådär väldigt sugen på kändisar faktiskt. Så ingen.  
 
29. De bästa nya människorna du träffade? 
Ingen nämnd, ingen glömd.
 
30. Vad har du för nyårslöften inför 2013?

Fotoböckerna får väl ligga kvar som löftesrest från förra året. Jag lovar också mig själv att jag ska jobba lagom mycket bara, inte hysteriskt. Och att jag ska bli sjukt vältränad, så pass mycket att jag går runt och känner "jä!" och är asnöjd. Att jag ska hitta en ny lägenhet och göra att den känns som min och som hemma. Och att jag ska få till ett par roliga reportageresor samt resa lite för nöjes skull med S nånstans i Centralafrika efter hennes läkarpraktik i Uganda. Ungefär så tänker jag mig året. 

Om tidernas mest ouppstyrda (men väldigt roliga) nyårsafton

Om det blev nyårsmiddag från donken? Jamen såklart. Har man en gång fått en så briljant idé i huvudet så kan man ju inte bara ignorera den sedan, som ni förstår. Här kommer en sammanfattning av kvällen, i suddiga och extremt kassa mobilbilder.

Vi inledde nyårsaftonen med att käka lunch hos Johan och Lisa och lilla Vidde i Solna. Det var fint, vi köpte med oss grillad kyckling och Lisa plockade fram supergod lakritschokladkola ur kylen. På detta blev det dock ingen bild alls tagen.

Resten av dagen hängde vi hemma hos S, och vi hade tänkt städa undan alla kläder vi vräkt överallt men orkade inte riktigt. Så det såg ut såhär ungefär. Mycket rofyllt.

Glitterlacket jag hade kvar sedan julafton var målat i så många lager att ett helt sjok föll av och fastnade i min knäck. Wtf?!

Jag tänkte att svart klänning på nyår är så väldigt förutsägbart och slängde på dig den här färgklicken. Välkommen du neonsprakande 2013.

Sen följde alltså donken-middagen. I sista stund fick vi sällskap av Sofias nya grannbekantskap Martin som tyckte att idén var härlig och erbjöd sig att fixa god förrätt och efterrätt hemma hos sig om vi köpte med hamburgare även till honom. Så det gjorde vi.

Vår värd bjöd på chêvresallad med spenat, valnötter och honung till förrätt, och hjortronpannacotta till efterrätt. (En jävla tur, för det gav liksom ett uns av värdighet till middagen). Vi bjöd på McFeast, double cheese burger och chili-cheese-toppar som vi doppade i donkens ostsås. Sofia åt som vanligt med stor finess och grace, se bild här ovan.

Sen sa vi hej hej till Martin och drog vidare till Debaser medis där vi hade köpt biljetter för att där fanns biljetter kvar att köpa. Det var utsålt på Södra Teatern och Berns och vi tänkte "bättre säkra upp med biljetter nånstans än att stå i nån himla kö på nyår". Vad vi missat var att det var hbtq-tema på Debaser. Verkligen inget fel i det såklart, men känslan var att vi inte riktigt passade in och det var inte ens särskilt peppig stämning därinne. Alls. Vi kom ungefär tio i tolv, tog ett varv, tittade på varann, skrattade lite. Bestämde oss efter två-tre minuter för att gå igen men att först fira tolvslaget ute på trappen. För plötsligt var klockan tolv och det nya året bara vräkte in.

Och där stod vi alltså under de första minuterna av 2013! Jag, S, massor av fjäderboor och män i tjusiga klänningar och raketer över Medborgarplatsen. Vi gav varann en fet nyårspuss och när dansgolvet där innanför spelade nån låt med texten standing here with someone that I love så kände vi att ja, det gör vi ju i alla fall! Och sen lämnade vi Debaser åt sitt öde och gick vidare i natten.

S ville dra en sväng till Morfar Gringo Ginko eftersom det jobbade nån kul person där som hon inte hade träffat på två år (sicken kanonidé...well). Ett gäng som vi snackat lite med utanför Debaser hakade på vår plan och vi letade oss fram på Söders gator. Efter mycket om och men kom vi rätt. Dock var det stängt.

Sen gick vi runt lite till, gick in på nåt ställe en stund och sen hakade vi på en kort sväng på efterfest hos gänget vi hade lurat med till Morfar Gringo Ginko. Den visade sig vara i en stor överklasslägenhet i Gamla stan och på väggen hängde konst som föreställde flera Fantomenfigurer i röda trikåer som smiskade kvinnor. Classy. Vi sa tack och hej ganska snabbt. Sen mötte vi upp Sofias granne igen, som kom tillbaka från en fest vi med facit i hand kanske borde ha tackat ja till att följa med på från första början.
Och senare, när jag bäddade ner mig på Sofias sköna soffa för att sova ett gäng timmar innan jag skulle till centralen och ta tåget hem, så var klockan hur mycket som helst.

Jag har alltid undrat vem som egentligen går ut på nyår. Själv har jag alla tidigare nyårsaftnar i livet styrt upp fina och smarriga trerättersmiddagar med vänner, oftast följt av roliga hemmafester. Med bubbel och skål och lyckönskningar. Det känns som att det är så man "ska" fira nyår, och ganska mycket som att det också är så man vill fira nyår. Men ibland är förutsättningarna annorlunda (man är plötsligt singel och typ alla man känner har rest bort och man orkar inte engagera sig) och då är det bra att veta att allt inte måste vara sådär perfekt som det brukar för att vara roligt. Också bra att ha en bästis som sitter i exakt samma båt exakt samtidigt.

Det var kanske inte så mycket (läs: inget) under detta nyår som blev som det brukar, eller som vi hade tänkt oss (eftersom vi inte hade tänkt alls). Men bra, och fyllt med massor av skratt, det blev det verkligen ändå!

Du och jag S, du och jag. ♥

Gott nytt på donken.

Årets sista dag, hur fort går det egentligen? Jag och S har avslutat 2012 med några fina dagar här i Stockholm, vi har slappat och shoppat en väldans massa på rean - och för en gångs skull kläder det faktiskt var rea på och inte bara allt nytt fint som butikerna så lägligt plockar fram. Och så har vi slappat och lagat oss själva goda middagar. Och käkat stora mängder chips och mintchoklad. Lite som det brukar vara när vi hänger med andra ord.

Själva nyårsfirandet har vi varit spontana med, kanske lite väl spontana i ärlighetens namn, haha. Igår morse bestämde vi oss för att stanna i Stockholm i alla fall. Nu överväger vi att käka kvällens middag på McDonalds. Kan bli en riktig succé! Sen ska vi dansa. Det blir nog riktigt bra det här.

Gott nytt år på er alla!
Må 2013 bli riktigt briljant och härligare än 2012.

Dagens snyltigaste kund c'est moi.

Hur länge är okej att hänga kvar i bästa fåtöljen på ett fik om man druckit en (1) chailatte och ätit en (1) lunch under tiden? Är sex timmar okej? Hoppas, för det är jag uppe i snart.

(Kom till Sthlm med tiotåget och Sofia slutar jobbet halv fem...)

Julen

Julen var fin, lugn och skön, som en jul ska vara. Vi åt, umgicks och tog det mycket lugnt. Anders hade gjort världens finaste fotobok till Linnea i julklapp. Jag var besatt av att måla naglarna med lager på lager av ett tjusigt guldglittrigt nagellack. Och mamma fick en iPhone! Det var på tiden faktiskt, hennes förra telefon hade ungefär "färgskärm" som coolaste attribut.
Pappa som alltid brukar fixa några specialare till julbordet hade i år köpt "Julmumma", som var som ett öl, fast ändå inte ett öl, utan mer en kardemummadoftande och -smakande dryck. Den var fin! Smakade kanelbulle.
Vi åt löjligt mycket julgodis och när vi gläfsade i oss ur en stor skål med skumtomtar bekände Linnea att hon en gång när hon var liten matat sitt marsvin med en sådan. "Och dagen efter var han död! Detta har jag aldrig berättat för någon...". Vi skrattade ganska mycket åt detta, döden till trots, för det lät så väldigt kul. Att hon misstagsmördat sitt marsvin med en skumtomte liksom. Inte alla som gjort.

Det var min första jul på tretton år utan någon someone special. Men det gick visst bra det med. Hela familjen är ju en someone special förstås. D var förresten med oss ett par timmar på julafton, åt jullunch och bytte julklappar.
Och sen åkte vi till Bexet som vanligt på juldagen och träffade släkten, satt i stugan och spelade spel och åt godis och gick promenader och eldade i öppna spisen. Och vips var julen slut. 

Mätt

Jag tycker mycket om julgodis, att baka det och att äta det. Igår bakade jag och Sofia och våra mammor femton olika sorter. För att komma ihåg till nästa år (samt för att jag gillar att lista saker) kommer här hela listan på Årets julbak 2012:

Dajm
Mandelknäck
Lakritsknäck
Rostade salta nötter i choklad
Chokladdoppade mandelmassabollar med cashewnötter
Apelsinchokladtryffel
Mintchokladtryffel
Vit chokladtryffel med apelsin
Chokladpuffar
Snickerskaka
Pistagekola
Polkaknäck
Rostade mandlar
Vit choklad med turkisk peppar
Marsipan med Cointreau  

Egypten

Den kunde inte ha kommit lägligare, den där charterveckan i Egypten som jag och mina två bästa vänner just kom hem ifrån. Knäppt nog så gjorde S och hennes kille M slut ganska precis samtidigt som mig och D, och även om det såklart är vidrigt att se sin bästa vän ha det jobbigt så är det ju ändå nån sorts galet bra tajming att våra hjärtan gått sönder samtidigt när de nu ändå var tvungna att gå sönder. Det var också himla smidigt upplagt att vi hade bokat in en resa ihop bara vi tre bara några veckor efter att det lilla kaoset utbröt. Hurra för det alltså.

Detta var årets första ordentliga ledighet för mig och herregud vad jag behövde det. Vi hade på förhand bestämt att vi bara skulle slappa, umgås och ha det bra hela tiden, inte flänga runt och göra massa saker hit och dit som man brukar. Och det var helt fantastiskt. Jag läste ut första pocketboken redan på planet ner (sträckläste från första sidan till sista utan paus, tror inte det någonsin hänt förut) och resten av veckan fortsatte i samma anda. Vi bodde på Hilton Waterfalls med all inclusive och de svåraste besluten vi tvingades fatta var om vi orkade träna en stund efter poolhänget före middagen eller om vi inte orkade det. Skönt liv!

Vi snorklade och såg en massa roliga fiskar. Vi slappade vid poolen. Vi skrattade väldigt mycket och grät bara en aning. Vi åt sjukt god mat (och till vår stora lycka behövde man inte äta hela tiden på den där stora buffén med lysrör och ryska turister i horder. Det fanns nämligen även en ljuvlig liten takbar och restaurang där man satt på randiga trasmattor på marken med utsikt över havet och med natthimlen och färgglada glödlampor som fond. Där kunde man äta smarriga arabiska röror, röka vattenpipa och beställa alla öl och drinkar man kände för - hej all inclusive liksom! - och där hängde vi ungefär alla kvällar. Det var utomordentligt fint).
Vi hittade också en utomhusbio där man kunde ligga i hängmattor under stjärnhimlen och glo på film, så det gjorde vi. Och så läste vi böcker och pratade pratade pratade. Hängde lite med ett gött gäng från Småland. Åt glass. Och sa "det här måste vi göra oftare" nån gång i timmen.

Alltså dessa två människor, vilken livlina det är att ha sådana vänner. Och lyx att få umgås alla tre en hel vecka i sträck, det har inte hänt sedan urminnes tider. Jag har rest på flera korta och långa resor med både Sofia och Nicole genom åren, men vi insåg när vi räknade efter att det gått elva (!) år sedan vi var iväg på en tripp tillsammans alla tre. Något av en skandal faktiskt.

Nu kommer det i alla fall aldrig aldrig mer gå elva år mellan gångerna, det är jag helt säker på. Nästa tripp blir en helg på Öland redan i januari, i Sofias föräldrars sommarhus. Känns ganska lagom länge att vänta några veckor bara.

(Och som vanligt är inte S med på bilderna pga fotofobi, om någon undrar.)

Om den här hösten

Jag har gått och dragit lite på det här inlägget eftersom det är så svårt att veta vad jag ska skriva. Och hur. När något jobbigt händer är det plötsligt svårare att avgöra vad som lämpar sig på en blogg och vad som känns för privat för att dela med sig av. Men nu gör jag ett försök i alla fall.

Jag och David har haft en tung höst, och för några veckor sedan bestämde vi oss för att göra slut. Det var jag som drog upp det hela till ytan och ville att vi skulle ta tag i oss själva lite, men i slutändan, när jag var beredd att kämpa och såg olika möjliga vägar för oss att ta oss fram på så gjorde inte D det längre. Och vi blev nog ganska chockade över det båda två egentligen, men sådär är ju livet ibland. Det är så himla lätt att ta varann för givna när allt har känts så fullkomligt självklart hela vägen tidigare.

Att bestämma sig för att försöka sluta älska varann gör ju alltid ont, det är lika jobbigt att vara den som tar beslutet att ge upp som att vara den som inte tar beslutet, men som ändå måste rätta sig efter det. Det vet jag, för förra gången jag gick igenom detta så var jag den som gick. Konstigt nog var det exakt samma datum som allt detta hände, fast fem år tidigare. (..!) Ödets ironi antar jag.

Så ja, nu försöker jag vänja mig vid detta nya. Vi bor kvar ihop i vår lägenhet fortfarande tills vi klurat ut allt som ska kluras ut. Och det känns fint att få hålla om varann i det jobbiga trots allt. Få vara ledsna ihop. Och att också få ha helt vanliga dagar ihop, med middag och vem vet mest på tv och hur har din dag varit? för att man ska kunna vänja sig vid det ovanliga.
Men det gör ju också så inihelvete ont såklart. Att jag kommer behöva lära mig somna utan att känna hans skägg mot nacken. Att jag måste göra något med kakburken med alla fina lappar i, små lappar från fem år av älska varandra. Att jag måste ta in att vi inte kommer skaffa den där lilla kattungen vi velat ha och skratta åt den och skicka sms till varann om vad den hittar på när den andra inte är hemma. Att jag inte kommer få se D lägga huvudet på sned då och skratta med ögonen som han alltid gör när han ser gulliga djur och/eller små barn. Den är värst av alla tror jag, att tänka bort det där ögonglittret. Och att ge upp tanken på den lilla fina, knäppa familjen vi skulle bli en dag, efter att vi hade köpt vårt hus, suttit på golvet med för få möbler första kvällen och spelat spel och druckit vin. Kanske tävlat i någon påhittad gren och skrattat åt det absurda att vi köpt ett hus och nu var vuxna på riktigt. Att tänka att det inte blir vi som blir föräldrar ihop en dag, trots att vi trodde att vi nog skulle bli det.

Men jag är okej ändå, även om det känns mörkt många stunder. Jag är glad att vi hanterar det som vi gör, glad att vi respekterar varandra och tycker om varandra och att vi kommer kunna ha en relation kvar med mycket av det som är bra med oss. Inte samma relation förstås, men en annan. Som också är bra.

Tack D för allt det fina. Vi gjorde så gott vi kunde. ❤

Hej hej

Nu lämnar jag mörkret en sväng och drar på solochbadrersa med mina bästa vänner. Ska bada, läsa böcker, äta gott och göra sjukt få knop, har jag tänkt. Det blir fint det!

Vi hörs om en vecka. 

Pausar lite.

Hej hörrni. Jag är inte borta. Jag har inte slutat med blogg eller försvunnit nånstans. Jag pausar lite bara. Tar mig ett litet brejk. Återkommer snart.

Hej så länge!

PHEW

Höll andan i morse när jag kollade på mobilen vid sex-snåret för att se vad medierna flashat. Men det gick ju bra det här. Obama, tack och lov.

Rösta och få en pickadoll.

Och så är valet i USA igång. Tänker på förra valet då jag jobbade på DN och delade lägenhet med Diggi och Björn, och vi satt uppe på natten och kollade valvakan. Känslan när Obama vann, historiskt. Det var stort. Sen hade jag och Diggi ett långt gräl där han tyckte att jag var dumihuvudet för att jag tyckte att det amerikanska valet kändes lika viktigt som det svenska. Men liksom, det påverkar ju fler människor. Simple as that.

Jallafall såg jag just en bild som Linnea lagt upp, från delstaten Georgia. Den uppmanar folk att rösta (vilket såklart är1 bra i ett land med bara 60 procents röstdeltagande!), men det den lockar med känns ju.... ja rättså amerikanskt. Kan man säga. Pang pang.

Må USA:s befolkning nu för farao välja det enda vettiga alternativet.

Dagens bild från ett främmande land, del 11: Jamaica

Ocho Rios, Jamaica, maj 2010.

Vi kom till reggaens hemland, jag och David. Vi hade en enda dag på oss att se oss omkring och stötte på en charmig taxichaufför som kallade sig Marvellous Marvin och tog oss med upp i bergen. "Det här är mitt Jamaica, det är såhär folk lever" sade han och morsade på bekanta vars hus vi körde förbi, samtidigt som han berättade om kriminaliteten i Kingston och landets alla problem. En gång skrev jag en artikel om att en hög procent, jag har glömt hur hög, av jamaicanerna trodde att det hade varit bättre om landet fortsatt vara brittisk koloni. De hade liksom tappat tilltron på sitt eget lands kapacitet och det finns något väldigt sorgligt i det. 
I slutet av dagen med Marvellous Marvin tog han oss till ett vattenfall där det hängde ett gäng locals. Det var otroligt vackert. En man låg och sov på klippan alldeles ovanför själva fallet, en annan schamponerade sina enorma dreads. Det är den bild av Jamaica som etsat sig fast i mitt minne. 

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")