På samma sätt som man känner att man inte hinner allt man vill när man är på långresa, förundras jag ofta över hur mycket man faktiskt hinner när man åker på miniresa i sådär tre-fyra dagar. Så var det verkligen i St Petersburg i helgen, jag tyckte att jag hann uppleva hur mycket som helst.
Som sagt åkte jag via Ryssland på vägen hem till Bern, för att hälsa på Karin som pluggar där just nu (utlandstermin från hennes vanliga utbildning i Tyskland). Det är så bra att hon alltid bor på så roliga ställen dit man kan komma och hälsa på. Berlin i våras, St Petersburg nu.
Rysslandsvistelsen började med att jag anlände till en flygplats som såg ut som en skokartong från Sovjettiden, trots att den tillhör en femmiljonersstad år 2010. Galonstolar, rostiga stålställningar och öststatsfeeling över hela stället. Nästa sak jag blev varse var att ryssarna inte ler. Ever. De flyttar sig inte, de räcker dig ingenting även om de står närmst och de ler a-b-s-o-l-u-t inte mot dig om de inte känner dig. Väldigt konstigt och ganska otrevligt. Karin dök upp som en räddande ängel och bar halva mitt stora bagage, och med minibusstaxi (precis som de i Sydafrika, Johanna!) och svarttaxi tog vi oss till det kaos som för tillfället utgjorde Karins lägenhet på
Fontanka 30 mitt i centrum. Den ligger med utsikt över floden
Neva bara en liten bit från huvudgatan
Nevskiy Prospekt, och hon delar den med sina tyska klasskompisar Timo och David. Just nu var det så väldigt många personer på besök så det var som ett enda stort trångt kollektiv. Vi var en sängplats kort, men det var inget vi orkade bekymra oss över förrän senare. De hade också en julgran som sett bättre dagar, det rasade barr bara man andades i rummet och granen gav vardagsrummet en mystisk sago-touch.
En av besökarna var Vedran, Karins kille, som jag inte träffat sedan en Obliq-konsert på Pustervik för fyra år sedan, under den välsignade tiden då Karin och jag pluggade ihop och hon bodde i den fina skeva lägenheten i Gårda.
Det första som hände mig i Ryssland var att Vedran skulle tatuera sig. Han hade gått för att diskutera tatueringen i en märklig lägenhet där en ryss vid namn Kirill hade nån form av svart-tatueringsstudio, men när han ringde K och sa "nu gör jag den!" kastade vi oss dit för att få beskåda äventyret. Det hela gick bra.
Nästa insikt i Ryssland var kylan. Och snön. Den hade bokstavligen begravt bilar på sina ställen och hela gatorna var av is och metertjocka snölager. En dag var det sexton minusgrader. Alla ryssar har päls, i de mest varierande utformningar man kan föreställa sig. Exempelvis såg jag en tant med pälskeps, och det är svårt att beskriva hur fult det var. En sån där tjock traditionell pälshatt som Karin har ovan hade jag dock kunnat ge ett finger för att äga när det var som kallast.
Första kvällen var vi ute, först på en förvånansvärt n
ormal (läs: västerländsk) bar: Stereo Bar. Vi gick sedan vidare till Mecto som också var ett schysst ställe.
Dag två var det julafton i Ryssland, och vi trängdes med folkmassorna på Ryska muséet, som har en massa spännande konst. Det var skoj, även om jag inte kan någonting alls om konst. Många tavlor var coola, vissa var skitfula. Karin var den något mer pålästa och kunde säga saker som "vi får inte missa Kandinskys tavlor", medan jag och Vedran tittade på varann och konstaterade båda att vi aldrig hört det namnet förut. Någonsin.
Efter museet fick jag äntligen se den färgglada bubbliga kyrkan, hurra! Äkta Ryssland liksom. Den är otroligt vacker och snön gjorde att det såg lite ut som i en saga.
Sen gick vi till ett café och käkade rysk soppa, Borstj förstås och en soppa med både kött, korv, oliver och potatis i. (K, vad hette den egentligen?*)
På kvällen bjöds vi på fika hemma hos det norska paret Ole och Lars-Henrik, och deras roomie Kjersti. De visade oss massa norska bög-bloggar av varierande kvalitet. Väldigt
underhållande.
Dag två var löjligt välorganiserad. Jag och K började med eremitaget, såklart ett måste att se när man är i St Petersburg. Det är det gigantiska palats som tsarerna bodde i. I palatset finns 1100 salar (!) och många av dem är klädda i guld, säkert väldigt billigt att bygga. Nu är det ett museum som innehåller massa konst av da Vinci, Picasso, van Gogh (och Kandinsky
såklart ;)) och någon har räknat ut att det skulle ta 11 år att titta på allt om man ville se varje föremål i en minut. Vi gav det en timme, men hann ändå se en hel del.
Lunchen blev sushi med Vedran och norrmännen på
две палочи; det bästa sushistället jag någonsin besökt. Man kunde välja rullar och bitar ur en hel tjock bok till meny. Mathimlen!
(Orädda som vi är blev det "norwegian", "scandinavian" och "californian" rolls - modigt värre.)
På eftermiddagen ville jag hitta en pälsmössa så vi åkte till Off, en vintage-butik i andra änden av staden. Butiken var så liten att vi fick vänta utanför i kylan tills någon annan kund gick ut, för att vi skulle kunna få plats där inne. Ringklockan var så gömd att K aldrig hittade den första gången hon var där. Jag hittade ingen pälsmössa men väl en handväska.
Som om vi inte haft nog med aktiviteter för dagen klämde vi in en till: rysk balett! Vi gick till Mikhailovsky-teatern och köpte ståbiljetter för 20 kronor. Sen fick vi sitta ändå på superbra platser eftersom det inte var helt fullt. Vi såg
Pjotr Tjajkovskijs Nötknäpparen och Karin läste högt ur programmet i pausen så att vi alla skulle förstå handlingen. Det var väldigt fint, och dansarna hade mycket starka tår. Mina favoriter var de fyra dansare som spelade julgranskulor, runda och färgglada.
Sista kvällen, utgång. Vi började med att bli bjudna på vad som inte kan kallas något annat än en kulinarisk orgasm hemma hos norrmännen; trerättersmiddag med superb mat. Möjligen skar den sig lite med det "goda" (nåja, billiga!) vin som jag och Karin haffat på vägen.
Vi åkte sedan till en klubb som låg mitt ute i ett industriområde i stan, till ett rätt sunkigt ställe som K benämnde som "underground". Det hette
груша. (Det här har K naturligtvis fått skriva ner till mig, tro inte att jag kommer ihåg de där bokstäverna). Dessvärre var
underground just den här kvällen likställt med
inget folk alls, så när som på några ryska locals med ölmage och ett gäng überladdade ryska teens.
* notera folkhavet i bakgrunden på bilderna från груша.
En smidig sak med stan är att vanliga människor plockar upp en och kör svarttaxi om man ska åt samma håll som dem. Kanske inget man bör göra själv, men när man är många är det ett enormt snabbt och billigt alternativ. Således var det inga problem för oss att omlokalisera oss till en annan klubb,
дача.
Där var det i alla fall folk, om än lite
för många. Man kunde inte röra sig alls för alla ryska tjugoåriga tjejer som semidesperat letade efter utbytesstudenter att gå hem med (och för all del även tvärtom. Karins roomie Timo trivdes som fisken i vattnet). Vi betraktade spektaklet med häpnad och fick även se en äkta klassisk krogfight utanför innan vi åkte hem. Det lät över hela gatan när knytnävsslagen träffade någons käkben och en kropp smällde i asfalten med packad snö. Det är hårt i Ryssland. (Tidigare under kvällen såg vi en man som segnat ner i en konstig vinkel utanför vår lägenhet. Jag var rätt säker på att han antingen var död, eller snart skulle dö på grund av kylan. K sa "restaurangpersonalen där får ta hand om det, kom nu" och när jag sa "men alltså, han är nog död, Karin" förklarade hon att man "vänjer sig vid sånt här". Mysigt.)
Det var tråkigt att de roliga dagarna tog slut, men också väldigt gott att få åka hem till Bern och den massiva bekvämligheten. Vägen dit var dock lång, flyget var sent, mina väskor fastnade i Tyskland, en snöstorm gjorde att David fick vända i Kirschberg när han skulle hämta mig i Zürich så jag fick ta tåget, men till slut så var jag hemma igen. Slutet gott, allting gott.
* Uppdatering: Karin har talat om att soppan heter Solyanka. Den var godare än den såg ut, men inte så sjukt mycket mer än så. Emma har även uppdaterat mig om att den innehåller njurar! INTE helt okej.
