The goods and the bads of Durban

Hej alla fina där hemma!
Nu har vi återigen tagit oss vidare, den här gången till sydafrikanernas egen semesterort Durban, en bit längre upp på kusten. Hit kom vi i fredags och vi drar förmodligen vidare om några dagar.

Vi skulle ju utan tvekan ljuga om vi sa att det här är lika bra som Kapstaden. Durbans främsta tillgång är en rejält lång och riktigt fin strand. Där kan man traska omkring i turistiga miljöer och äta glass, sola och spana in Disneylandsliknande attraktioner i form av barer i gamla båtvrak och jättelika äventyrsbad med feta rutschbanor. I övrigt består staden av en ändlös räcka gator som känns ganska konstiga och lite väl folktomma. Varken slående vackert eller särskilt trevligt. Det finns många ställen som säljer, typ, däck och så där.

Men! Vi är inte här för att njuta av staden, vi är här för att njuta av vårt examensjobb. Det flyter bra ska ni veta! Påskafton blev en heldag i Pietermaritzburg, ungefär en timme från Durban. Med tre olika taxis och en kort promenad tog vi oss till Northdale footboll stadium där vi träffade vårt fotbollslag från Kapstaden, hängde med dem, såg deras match (som de vann med 5-0) och gjorde ett antal riktigt bra intervjuer. Som äkta fotbollsmorsor stod vi vid långsidan med tränarna, åt chips, fotograferade och skrek och gapade.
Efteråt fick vi åka med hela laget till den resort i bergen där de bodde under turneringen. Där hängde vi några timmar med killarna och hade en grym sydafrikansk grillkväll.




Efter att ha blivit så väl bemötta och omhändertagna känner vi oss just nu som Kuils River football teams största fan. Därför skrek vi förstås båda två av lycka när vårt case Abe ringde sent i går kväll och berättade att de hade vunnit hela turneringen! Helt grymt roligt, både för vår story och för laget.
Nu har vi på allvar kört i gång med artikeluppslag nummer två, som berör hiv/aids. Vi har styrt upp ett antal bra intervjuer inför i morgon och förhoppningsvis spenderar vi torsdag kväll på ett hospice för barn några timmar norr om Durban. Det kommer säkert att kännas lite tufft och jobbigt men också angeläget.

Okej, nu sammanfattar vi Durban. Fem bra saker som har hänt här är att:

1. Vi har börjat träna. Vi låser dörren och gör olika fåniga övningar som vi tror ska göra oss snyggare och starkare. I dag körde vi babianen, vilket ser väldigt roligt ut. Av den får man starka lår.
2. Vi har vägt upp vår träning med väldigt mycket choklad.
3. Vi har bytt till ett bra hostel med en takterrass där vi ligger och sover i solen varje lunch. På kvällarna dricker vi öl och tittar på stjärnorna.
4. Vi har hittat en bra street market med grymma priser, redan innan man börjat pruta.
5. Vi har badat i havet och fått sand mellan tårna (och i bikinitrosorna)

Fem mindre bra saker med Durban är(och här kan eventuella mammor eller likvärdiga hoppa över att läsa om de vill):

1. Vi bodde våra tre första dagar på ett hostel från helvetet. Eller, inte från helvetet kanske, det var rätt fint när vi väl såg det i dagslju. Alla som bodde där var dock rejält konstiga. Rätt många knarkade nog rätt mycket där, tror vi. Eller så var de hippies som hävdade att cancer beror på undertryckta aggressioner som måste healas bort. Och så luktade det konstigt.
2. Här är lite fuktigare. Kläderna börjar lukta konstigt. Ingenting blir riktigt torrt.
3. Ensamma, äldre och underliga män är vanligt förekommande på Durbans hostel. Värst hittills är polacken med stirrig blick som närmade sig oss med orden ”I’ve got good news for you girls. I’m staying in your room tonight”. Han visade sig dock vara relativt ofarlig.
4. Det luktar kiss lite här och där. Rätt så ofta faktiskt.
5. Vi har tvingats ta del av en vansinnesfärd i kvadrat. En idiot till taxiförare gjorde en av våra resor till den värsta vi har upplevt. Han går inte trygg på Durbans gator, om vi ser honom så ryker hans framtänder, vi lovar.

Men oroa er inte, vi är coola katter som klarar det mesta. Mest är vi just nu helt sjukt glada för att allt fungerar så bra med exjobbet. Klubben för inbördes beundran är mer aktiv än någonsin!

Ta hand om er därhemma, vi hörs snart igen. Puss och kram!

Oh my gosh!

Efter en ganska lång och härlig tid i Kapstaden ska vi flyga vidare till Durban i KwaZulu-Natal i morrn! Förra gången vi flög hette bolaget 'Fly Mango', och den här gången heter det "1time.aero". Ett helt sjukt namn. Menar de "one time", som att man aldrig återvänder, eller "first time", som att de aldrig flugit förut? Vi tycker inte att något av det känns så logiskt, men det ska nog gå fint ändå.

Just nu ligger alla och sover. Allra tyngst sover en koreansk tjej, Sonyi eller något sådant. Hon flyttade in, sen somnade hon. Och sen dess har hon i princip sovit konstant. Det är lite konstigt. Indiskan Lerusha har flyttat till ett tält på bakgården eftersom det bara kostar 70 rand att bo där. Ibland kommer hon dock upp till oss och fnissar lite och säger "oh my gosh", varierat med "oh my gooood".

Förutom att jag nu kom på att vi glömt gå till en afrikansk restaurang och käka krokodil och struts som vi hade tänkt (jag har försökt få Johanna att tänka att krokodil ju är som fisk eftersom de lever i vatten), känner vi oss klara med härliga Kapstaden och laddade för Durban och kommande resmål!

I tisdags hade vi den mest effektiva och upplevelserika dagen man kan föreställa sig, exjobbandet är nu i full gång. Vi jobbade från åtta på morgonen till en bit efter midnatt på kvällen.
Först fick vi göra något jävligt coolt. Vi intervjuade Pieter Cronje, nån höjdare i VM-organisationen, och blev under tiden visade runt på den stora stadion som håller på att byggas. Det var svinhäftigt att få klättra omkring på stadion mitt under byggandet i gula hjälmar och enorma kängor (clownmodell, clownstorlek), en upplevelse som vi förstod är få förunnad. En journalist på Sunday Times var också med, men han fick mycket mindre tid med Pieter än vi fick och vi kände oss nöjda och grymma. Och damn vad vi ser fram emot att se Green Point Stadium på tv nästa sommar!


Resten av dagen åkte vi omkring i kåkstäderna norr om stan, tillsammans med en rar man som är team manager för ett fotbollslag där. Vi åkte igenom flera ’informal settlements’, de fattigaste av de fattiga delarna av kåkstäderna. Små tändstickshus, ett virrvarr av elkablar och sneda sjok av korrugerad plåt. Den mest tydliga markören av segregationen såg vi när vi passerade ett järnvägsspår som utgjorde den knivskarpa gränsen mellan dem som har det allra sämst, och dem som hade det avsevärt bättre. Apartheid är borta, men alla gränser finns kvar. Både fysiska och mentala.
En sak som är helt uppenbar är den nästan galet stora tilltron till allt positivt som VM kan föra med sig för de mindre privilegierade grupperna. VM 2010 är inte vilket VM som helst, det bär en hel nations samlade förhoppningar om enande och nationsbyggande på sina axlar. VM 2010 är allt här, liksom fotbollen i sig är allt för många människor i kåkstäderna, och därför känns det så bra att berätta om dem som känner ett stort utanförskap och gigantiska förhoppningar på samma gång. Vårt ämnesval känns bättre och bättre för varje person vi pratar med -kopplingen mellan landets alla problem och fotbolls-VM är fullkomligt uppenbar här. Alla pratar om VM. VM påverkar allt.





Vi kom tillbaka till hostelet lyckliga och helt slut. Efter att ha lagat vår vanliga dagliga spaghetti med pesto och fetaost (vi börjar tröttna en aning på just den fantasifulla rätten) i det gemensamma köket jobbade vi vidare på rummet i flera timmar innan vi slutligen däckade. Känslan var dock överväldigande och jävligt go: vi har ett mäkta angeläget exjobb på gång, och det kommer verkligen att bli BRA BRA BRA. Vi har såklart skitmycket kvar att göra, men det är så ROLIGT helt tiden. (Också gött att få vara hostelets tanter som jobbar intensivt med sina datorer på rummet en hel kväll och sedan däckar tidigt, till skillnad från alla vidriga tyskar som lirar biljard och skränar på balkongen. Titt som tätt är det dock vi som sitter på balkongen med billigt vin och smashing utsikt.)

Igår åkte vi till Robben Island, där Nelson Mandela satt fängslad i 18 år. En f.d. politisk fånge på fängelset visade oss runt och det kändes rätt bildande och bra att ha varit där.



Idag… ja, idag har vi inte lämnat hostelet ens. Vi har parkerat oss i varsin solstol vid poolen med en ananasjuice i näven och sen inte gjort något mer. Ljuvligare än ljuvligast. Vi har tex inte läst några böcker eftersom det är så jobbigt att hålla upp handen.

Vi har en go lista på gång till er med skojiga och konstiga saker som hänt oss. Folk är så märkliga och det är ju oftast roligt. Men jag tror vi spar den till nästa inlägg.
Tack för att ni hör av er. Vi tycker jättemycket om att få anekdoter hemifrån.

Sov gott, Muah! Smack!


Fler bilder hittas på resdagboken.