Oh my gosh!

Efter en ganska lång och härlig tid i Kapstaden ska vi flyga vidare till Durban i KwaZulu-Natal i morrn! Förra gången vi flög hette bolaget 'Fly Mango', och den här gången heter det "1time.aero". Ett helt sjukt namn. Menar de "one time", som att man aldrig återvänder, eller "first time", som att de aldrig flugit förut? Vi tycker inte att något av det känns så logiskt, men det ska nog gå fint ändå.

Just nu ligger alla och sover. Allra tyngst sover en koreansk tjej, Sonyi eller något sådant. Hon flyttade in, sen somnade hon. Och sen dess har hon i princip sovit konstant. Det är lite konstigt. Indiskan Lerusha har flyttat till ett tält på bakgården eftersom det bara kostar 70 rand att bo där. Ibland kommer hon dock upp till oss och fnissar lite och säger "oh my gosh", varierat med "oh my gooood".

Förutom att jag nu kom på att vi glömt gå till en afrikansk restaurang och käka krokodil och struts som vi hade tänkt (jag har försökt få Johanna att tänka att krokodil ju är som fisk eftersom de lever i vatten), känner vi oss klara med härliga Kapstaden och laddade för Durban och kommande resmål!

I tisdags hade vi den mest effektiva och upplevelserika dagen man kan föreställa sig, exjobbandet är nu i full gång. Vi jobbade från åtta på morgonen till en bit efter midnatt på kvällen.
Först fick vi göra något jävligt coolt. Vi intervjuade Pieter Cronje, nån höjdare i VM-organisationen, och blev under tiden visade runt på den stora stadion som håller på att byggas. Det var svinhäftigt att få klättra omkring på stadion mitt under byggandet i gula hjälmar och enorma kängor (clownmodell, clownstorlek), en upplevelse som vi förstod är få förunnad. En journalist på Sunday Times var också med, men han fick mycket mindre tid med Pieter än vi fick och vi kände oss nöjda och grymma. Och damn vad vi ser fram emot att se Green Point Stadium på tv nästa sommar!


Resten av dagen åkte vi omkring i kåkstäderna norr om stan, tillsammans med en rar man som är team manager för ett fotbollslag där. Vi åkte igenom flera ’informal settlements’, de fattigaste av de fattiga delarna av kåkstäderna. Små tändstickshus, ett virrvarr av elkablar och sneda sjok av korrugerad plåt. Den mest tydliga markören av segregationen såg vi när vi passerade ett järnvägsspår som utgjorde den knivskarpa gränsen mellan dem som har det allra sämst, och dem som hade det avsevärt bättre. Apartheid är borta, men alla gränser finns kvar. Både fysiska och mentala.
En sak som är helt uppenbar är den nästan galet stora tilltron till allt positivt som VM kan föra med sig för de mindre privilegierade grupperna. VM 2010 är inte vilket VM som helst, det bär en hel nations samlade förhoppningar om enande och nationsbyggande på sina axlar. VM 2010 är allt här, liksom fotbollen i sig är allt för många människor i kåkstäderna, och därför känns det så bra att berätta om dem som känner ett stort utanförskap och gigantiska förhoppningar på samma gång. Vårt ämnesval känns bättre och bättre för varje person vi pratar med -kopplingen mellan landets alla problem och fotbolls-VM är fullkomligt uppenbar här. Alla pratar om VM. VM påverkar allt.





Vi kom tillbaka till hostelet lyckliga och helt slut. Efter att ha lagat vår vanliga dagliga spaghetti med pesto och fetaost (vi börjar tröttna en aning på just den fantasifulla rätten) i det gemensamma köket jobbade vi vidare på rummet i flera timmar innan vi slutligen däckade. Känslan var dock överväldigande och jävligt go: vi har ett mäkta angeläget exjobb på gång, och det kommer verkligen att bli BRA BRA BRA. Vi har såklart skitmycket kvar att göra, men det är så ROLIGT helt tiden. (Också gött att få vara hostelets tanter som jobbar intensivt med sina datorer på rummet en hel kväll och sedan däckar tidigt, till skillnad från alla vidriga tyskar som lirar biljard och skränar på balkongen. Titt som tätt är det dock vi som sitter på balkongen med billigt vin och smashing utsikt.)

Igår åkte vi till Robben Island, där Nelson Mandela satt fängslad i 18 år. En f.d. politisk fånge på fängelset visade oss runt och det kändes rätt bildande och bra att ha varit där.



Idag… ja, idag har vi inte lämnat hostelet ens. Vi har parkerat oss i varsin solstol vid poolen med en ananasjuice i näven och sen inte gjort något mer. Ljuvligare än ljuvligast. Vi har tex inte läst några böcker eftersom det är så jobbigt att hålla upp handen.

Vi har en go lista på gång till er med skojiga och konstiga saker som hänt oss. Folk är så märkliga och det är ju oftast roligt. Men jag tror vi spar den till nästa inlägg.
Tack för att ni hör av er. Vi tycker jättemycket om att få anekdoter hemifrån.

Sov gott, Muah! Smack!


Fler bilder hittas på resdagboken.

Jagade av en babian på Afrikas sydspets

Uppdateringsdags igen. Vid det här laget hade man ju kunnat tro att vi har kommit jättelångt med exjobbandet. Det har vi inte. Anledningen är att några människor varit svåra att få tag i, exempelvis är alla politiker och politikers kontaktpersoner sjukt busy just nu eftersom det är val alldeles snart och Jacob Zuma (presidenten) stått anklagad för våldtäkt, men friades häromdagen. Nu har det dock äntligen satt fart för oss och i morrn förmiddag har vi första intervjun på stadion här i Kapstaden. Vi har ju stora tidsmarginaler så allt går enligt planerna och vi är pepp som aldrig förr.

Följaktligen har vi än så länge bara svirat omkring och gottat oss hela dagarna och det är vi ju värda såklart. En av höjdpunkterna var helt klart när vi någon kväll häromdagen stack ner på stan för en öl och hamnade på Mama Africa, en pub/klubb med ett afrikanskt liveband som var helt fantastiska. Med instrument som man knappt vet vad det är (stora xylofoner) trummor och saxofon, samt starka röster som de sjöng med helt utan mikrofoner, fyllde de hela stället och rumpor skakades till höger och vänster och vi var helt lyriska. Sånt här är ju helt omöjligt att återge, men det var verkligen ett lyckorus och man blev lite kär i allt det euforiska i afrikansk musik och dans, där alla verkligen bara är glada tillsammans. Gamla som unga, svarta som vita (nåja, vi och några stelfisar till). Det var grymt.



Låt oss berätta lite om Lerusha. Under de senaste dagarna har vi knallat omkring rätt mycket i Kapstaden och kollat på saker, till exempel de färgglada husen i de muslimska malay-kvarteren, diverse marknader och det glammiga och tjusiga området Waterfront i Kapstadens hamn. En av dagarna hade vi med oss Lerusha, en indiskättad sydafrikansk tjej som bodde med oss i vårt dorm. Hon är liten, rar och kommer från en pytteliten by i KwaZulu Natal. Nu är hon i Kapstaden för att umgås med sin pojkvän som hon kan träffa någon timme varje kväll när han slutat jobbet. Eftersom hon är tamil och han muslim kan de inte vara tillsammans enligt hans familj, som således inte ens vet att hon är i stan. Det känns så märkligt. Lerusha visade oss omkring vilket såklart var kanon, men vi fick gömma oss ibland för pojkvännens familjemedlemmar som kunde komma gående. Allt med henne verkar ungefär lika bisarrt, till exempel gillar Lerusha allt som är turkost och glittrar, och vi har lite svårt att tro henne när hon berättar att hon är en ”fashion designer”. Nu vet vi inte riktigt vart vi ska ta vägen längre när hon kommer vinkandes emot oss. Hostelet är för övrigt fullt av trevliga människor, bland andra brittiska Lindsey som ser ut som en liten älva och som hjälpt oss med en superbra kontakt till exjobbet.



Idag har vi varit iväg på en heldagstur ute på Godahoppsudden. Turen inkluderade en vandring och en cykling med mountainbike, och med bergsbestigningen av table mountain i minnet bad vi stilla att det skulle vara minst en tjockis med på dagens tur så att vi inte skulle halka efter. Det kom ingen sådan, men allt gick strålande ändå! Vi har åkt båt till en liten ö med hundratals soldyrkande sälar, besökt en strand full med pingviner och sett en tant bli attackerad av en stor babian. Det sista var väldigt roligt. Vi åkte på en väg längs havet och från vårt fönster i minibussen såg vi hur en babian själv öppnade dörren till en parkerad bil och hoppade in. Där levde han rövare, tills bilens ägare kom. Ut for apan, han tömde ut hennes handväska med alla prylar och pinaler med ena handen och började slå henne med den andra. Vi skrattade intet ont anandes om att vi själva senare under dagen skulle vara nära att attackeras av de smarta och aggressiva aporna. Vi sprang för våra liv.


Höjdpunkten under dagen var förstås Godahoppsudden, Afrikas sydspets. Vi cyklade dit genom ett helt makalöst landskap och sedan vandrade vi därifrån till den högsta punkten, Cape Point. Branta dramatiska klippor, höga vågor och bara så sjukt fint. Bland oss strövade de största antiloperna i Afrika omkring och tydligen fanns där också jättegiftiga ormar (fast sådana vi såg inte).




Som ni förstår är livet här kanon. Vi går omkring och gör vad som faller oss in hela tiden. Häromkvällen innebar det att vi snokade rätt på en kökssax, låste in oss i ett badrum och klippte mitt (Johanna L:s) hår. Med så kluvna toppar hade vi ju visserligen inte mycket att förlora men resultatet var förnöjsamt. Varje gång någon ska klippa upp sin oliv-förpackning i köket tänker vi nu ”hihi, den där saxen har varit i min hårbotten”. Men man vill ju inte vara den som är den.

Vi skriver snart igen, Erik har uttryckt missnöje över frekvensen på inläggen. Och vi gör allt för er, förstås. Ha det bäst därhemma!
Puss och Kram,
Joes.

Fler bilder finns här, på resdagboken.

Blod, svett och ett riktigt högt berg

Nu har vi tagit oss en sadar 200 mil soderut - till Kapstaden, den stad dit alla i Sydafrika verkar vara pa vag. Har ar sjukt mycket mer avslappnat, man kan som turist till exempel ga pa gatorna vilket var helt, helt uteslutet i Joburg (!). En viss lattnad ar det forstas, aven om vi var helt overens om att det var bra och viktigt att fa se Johannesburg.
Vi kom till Kapstaden i gar, agnade kvallen at att sitta pa golvet och ata svenskt paskgodis (forlat, Sonja, vi kunde inte halla oss) tillsammans med de tva amerikanska tjejerna i vart dorm. Efter lite hang pa en parkbank i tradgarden somnade vi med varsitt lyckligt flin pa lapparna.

I morse hade vi inga sarskilda planer utan bestamde oss for att, lite spontant, bestiga det lokala berget. Table Mountain ar ett storslaget plataberg som utgor en helt fantastisk kuliss till Kapstaden. Det ar ett berg som, forutom att vara fantastiskt vackert, ar ratt sa hogt.

Vi kopte varsin liten flaska vatten och packade fyra applen, bestamde oss for att tygskor och varsin kamera var tillracklig utrustning och tog en taxi till bergets fot. Vi fick ga ganska lange innan vi ens hade natt sjalva utgangspunkten och gick till en borjan ut ganska hart. Vi blev snabbt trotta. Berget var som sagt bade hogt och brant, solen stekte, varmen angade fran stenblocken som utgjorde klattringsleden. Alla vi motte var fullstandigt utslagna och hade fatt vanda om. De flesta hade inte ens tagit sig halvvags. "No, we didn't make it to the top" var standardsvaret. Vi blev varmare, trottare och lite, lite oroliga.

Efter en absolut evighet motte vi en kanadensisk hiker i svarta sportklader med stora muskler som satt och pustade i skuggan. Hon forklarade att hon var en van bergsbestigare men att hon helt enkelt hade tvingats ge upp. "It's the heat". Sedan uppskattade hon att vi hade gatt ungefar en sjattedel. Det borjade att kannas lite tufft.

Men. Nar vi val forklarade hur garna vi ville ta oss upp pa det forbannade berget, log hon at oss och sedan sa hon: ga ner till backen. Hall vatten i hela haret, ta av er trojorna och doppa dem i floden, drank in sjalarna och vira dem om huvudet. Och fyll pa era vattenflaskor med backvatten. Ga sakta. Da KANSKE ni klarar er upp.
Vi tittade pa varandra, garvade lite och sa korde vi. Drankte alla vara klader, fyllde vattenflaskorna med iskallt backvatten och gav oss fan pa att ta oss upp till toppen.

Ni kanner oss. Klart att vi inte gav oss. Med mjolksyra i laren, solen stekandes i nacken, svetten parlandes i rannilar och flasandandes stretade vi upp mot toppen.

Det tog tre timmar. Minst. Men att kliva upp pa Table Mountains topp, spana ut over Kapstaden och se Indiska oceanen mota Atlanten var en upplevelse vard varenda svettdroppe. Vi luktade ratt sa illa men kande oss anda tio ganger battre an alla andra turister som hade varit lata nog att aka linbana till toppen.

Sedan akte vi linbana tillbaka. Dareftter taxi hem. Att ta mer an tio steg i rad var uteslutet. Men vi har utan att overdriva varit drygt stolta och malliga over var prestation.

I morgon ska vi nog gora nagonting som inte kraver sa mycket fysisk aktivitet. Nagonting stillasittande.
Vi lovar att snart hora av oss igen. Tack for alla kommentarer och ta hand om er darhemma!
Massvis med kramar
Johanna och Johanna





Fler bilder finns här.