I telefon med djävulen eller Den kapade hemsidan - finalen

Okej rubriken kanske är en gnutta tillspetsad här. Jag har inte ringt till djävulen. Men nyss ringde jag i alla fall Magnus ****** från Borås, som är vd för företaget som kapade min hemsidesdomän i våras (johannalagerfors.se). Trodde kanske att han skulle hävda att han inte visste vad jag pratade om, men det gjorde han inte. Vi pratade i tjugo minuter. Jag skällde (fast civiliserat och välformulerat). Han bad om ursäkt säkert tio gånger. "Beklagade". Erkände att de skapat en sida som handlade om samma sak som min (journalistik) för att dra nytta av trafiken som sajten genererar, till annonser för deras kunder. Sa att "vi kanske inte lyckats lika bra som en riktig journalist hade gjort med att göra en proffsig sajt..." (eh nej, sajten såg ut som om en mellanstadieelev hade gjort den, hence the ångest) "...men det stod ju inget konkret om dig på sidan. Så ingen som själv är journalist kunde ju tro att den tillhörde dig".

JO DET SKULLE DE KANSKE KUNNA TRO EFTERSOM ADRESSEN VAR JOHANNALAGERFORS.SE OCH DE FÅTT ADRESSEN AV MIG PERSONLIGEN OCH DEN ENDA JOHANNA LAGERFORS SOM EXISTERAR I VÄRLDEN ÄR JAG

sa jag. Och då höll han med. Och beklagade igen. Sa att det inte vad meningen att det skulle drabba någon. Att allt skedde automatiserat. Och - hör här - att det hade hänt tidigare att folk som råkat ut för samma sak hade hört av sig och varit upprörda. Två av de gångerna hade det till och med gått till ATF, alltså en sådan tvistlösningsförfarande hos Internetstyrelsen i Sverige som jag också fick ta till som sista utväg. Och det var ju beklagligt tyckte han. "Vi hade släppt domänen direkt om du fått tag i oss, synd att du inte fick det". (Då försökte alltså både jag, webhotell-leverantören och IIS under totalt flera månaders tid att komma i kontakt med dem. Jag kom så långt att jag pratade med en kollega till den här vd:n i telefon, men han sade sig inte känna till detta alls, det var "det konstigaste han hade hört". Så det var ju synd, ja. Slut parentes.)

Jag är i alla fall nöjd med att ha fått ranta över det i 20 minuter, nöjd med att han lyssnade, förklarade hur det gått till samt bad om ursäkt. Det blir ju någon form av psykologisk upprättelse. Krävde också att de ska stå för tvistlösningskostnaden på 5000 kronor och det tyckte han var rimligt. Han lovade återkomma. Vi får se hur det blir. 

Hur glad är lagom glad?

I det senaste avsnittet av Magnus och Peppes podcast (som är superbra och alltid intressant) diskuterar Peppe och Magnus fenomenet att det oftast upplevs som mer intressant att läsa böcker och bloggar där författaren mår dåligt eller skriver om svåra saker. Alla kan nog känna igen grejen, men varför är det så egentligen? En teori som fördes fram var att vi inte har kommit så långt med att analysera lycka och därför betraktar glada inlägg som ytligare än de mörka. Så är det kanske.

Jag har i alla fall funderat på det här. Ibland känns det dumt att skriva eller prata om saker som låter FÖR bra eller härliga, som om det inte är riktigt okej att göra det. Så kan jag till exempel känna ibland när jag lägger upp bilder från nån idyllisk helg på landet, som jag gjorde nu senast. Det kanske inte är så himla intressant för alla att läsa om. Men samtidigt har jag ju inte bloggen för att den ska vara så intressant som möjligt för andra, jag har den framför allt som en sorts dagbok för min egen skull (och tycker i och för sig att det är väldigt kul när andra vill läsa, men det är inte prio ett).

Lite samma sak inträffar ibland när det gäller småbarnslivet. Jag tycker det är skitbra med människor som våga beskriva saker som de är och älskar sammanhang där man inte behöver försköna något. Så har jag det både med våra vänner och med vår föräldragrupp. Alla är öppna och ärliga och kan med att fråga varann typ vad som helst. Och ranta över det som är drygt och jobbigt. Så fint är det! Men ibland känner jag mig dum för att jag inte "klagar mer".

För att förklara vad jag menar: Vi har haft det oförskämt lätt än så länge i vårt föräldraskap. Först hade vi jättelätt att bli gravida. Sedan hade jag en jättebra graviditet, där jag mådde nästan som vanligt förutom att jag var lite extra trött i början. Sen kom förlossningen, som såklart var jättetuff på många sätt men ändå, i jämförelse, snabb och smidig. Vi kände oss väldigt nöjda och lättade och stärkta efteråt liksom. Och amningen funkade utan krångel. Och så Nils himself - världens gladaste och lättaste barn. Han var till exempel två månader första gången han grät utan att det gick över direkt när vi höll honom i famnen (och då varade det gråtet i tio minuter). Han är typ aldrig ledsen (även om han såklart kan vara trött-gnällig). Han somnar alltid precis innan middagen är klar, så våra kvällar ser ut precis som de gjorde innan han föddes. Han har heller inte haft ont i magen och knappt skrikit och inte varit förkyld förrän nu – första förkylningen bröt ut igår.
Ja ni fattar poängen. Vi har haft det lylligt. Och SÅKLART finns de motsatta sidorna också; det gjorde ju superduperont att föda barn, hehe, och ibland när Nils vaknar på natten är jag dödstrött och vill bara sova. Andra stunder kan jag vara görless på att fixa fram mat hundra gånger om dagen och längta efter egentid. Som alla gör.

Men som sagt: på det stora hela har allt varit så gött och fluffigt att jag nästan skäms, som att folk ska tro att jag förskönar det hela. Har till och med suttit med föräldragruppen nån gång och velat överdriva det jobbiga bara för att inte låta som en sån där jobbig människa som tycker att allt är bra hela tiden. Minns en gång för länge sen när en bekant sa att hon tyckte att det var så uuuunderbart att föda barn att hon hade kunnat göra det "varje dag". Jag blev så irriterad av det uppenbart ljugiga att jag fick anstränga mig för att inte skrika rakt ut. (Vill du verkligen ligga på en sjukhussäng och vråla av smärta varje dag?) Fattar ju vad hon menade men ändå. Det är störigt när någon uttrycker sig så. Men det måste ju samtidigt få vara okej att vara just där man är. När allt är bra är det ju bra.

Jaja, jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta. Men jag tänker ofta på det här när jag skriver om Nils och om allt det goa med att vara förälder, jag känner mig "skyldig" för att någon som läser kanske har ett barn som just då skriker jämt eller aldrig sover eller är allvarligt sjukt. Man vet ju inte.
Men så skriver flera av er kommentarer om att ni tycker att det är fint att läsa om allt och jag vill bara säga att det värmer så mycket och gör mig så glad! Varje gång. Tack för det.

(PS. Alltså, mitt barn är ju bara åtta månader än så länge. Jag fattar naturligtvis att vi kommer hinna uppleva både eufori och total utmattning och garanterat tusen andra känslor innan han och eventuella framtida syskon blivit vuxna. Känner mig alltid nödgad att poängtera detta efter rabblandet om hur lätt allt hittills varit, hehe. Åtta månader känns ju länge NU, men är såklart en droppe i havet.
En brasklapp till är ju att olika personer upplever saker som olika jobbiga. Vi har absolut haft det enkelt sett till hur det KAN vara att ha en liten spädis, men lite handlar det ju också om inställning och vad man personligen upplever som jobbigt eller lätt. Jag till exempel, har rätt kasst tålamod med vissa saker men tycker inte att det är så jobbigt att behöva vakna på nätterna, eftersom jag kan somna om direkt.)

Hemmet, del 1: Vardagsrummet

Jenny, Maria och Annika med flera har ju nyligen skrivit inlägg på temat visa bilder från sitt hem, så nu tänkte jag göra detsamma. Mest för att jag älskar att se hur folk har det hemma och gärna vill att fler hakar på! Och också för att jag tänker att detta kommer vara skoj att gå tillbaka till om 20 år.

I alla fall, börjar med vardagsrummet. Det ser ut såhär, när det är någorlunda plockstädat och inte ligger leksaker överallt vill säga :)

Såhär ser rummet ut om man står med balkongdörren i ryggen (ovan). Då ser man ut till hallen.
De vita bokhyllorna med vinyler är gamla gedigna trähyllor som Axels föräldrar hade för länge sedan. De är skittunga och var tidigare i lackat trä men jag genomförde projekt måla om nån gång förra hösten. Stod i balkongdörren och höll andan medan jag målade eftersom jag var nygravid och rädd att det var farligt för fostret med målarfärgsångor.

Flipklockan i mitten av bilden älskar jag. Tycker den är supersnygg. Axel fick den av mig i födelsedagspresent den första födelsedagen vi firade ihop. Under den i hyllan står en vinlåda med massa konstiga spritsorter från hela världen. När vi nyss hade träffats tyckte Axel att jag reste och var borta ifrån honom så ofta att jag borde kompensera med att köpa med mig "nån rolig lokal dryck" från varje land. Så där finns nu ugandisk waragi, georgisk chacha, thailändsk sang som, belgisk genievre, grekisk ouzo osv osv, de flesta med någon liten tillhörande anekdot.
När jag ser den tänker jag alltid på ett inredningsprogram jag sett på tv med nån britt som sa att det konstigaste med svenskar är att vi behåller det lilla klistermärket på vinglas samt inreder med vin- och spritflaskor. Det var roligt sagt. Och lite sant.

Det braiga med tavellisten med vinyler på väggen är att det går att förändra den hela tiden, antingen efter vad man vill spela mest av för tillfället, eller efter snyggast skivomslag. Just nu kör vi rätt färgglatt. (Den tredje vinylen från vänster är grym, men det vet ni kanske redan. Alt-J är det.) Tyvärr är jag oftast för lat/bekväm för att sätta på vinylskivor, det är synd. Axel är mycket bättre.

Såhär ser väggen mittemot soffan ut. Vi gjorde nyligen om den. Tidigare stod tv:n på en tv-möbel av lastpallar som Axel snickrat ihop och lackat bruna, men även om den var snygg hade vi tröttnat ganska rejält. Så nu ser det ut såhär! Vi har tänkt ha supermånga tavlor på väggen bakom för att tv:n ska smälta in och inte ta så mycket uppmärksamhet, men har inte fått upp allt än.

Lampan till vänster är en mintgrön industrilampa/grislampa som jag fått av min kusin och hennes man, efter att mannens föräldrar sålde sin skånska bondgård. Vi fick sex (!) grislampor av dem och de tar upp ungefär halva vårt källarförråd. Sparar dem i hopp om att i framtiden köpa ett hus där vi kommer ha plats för ett jääätelångt matbord och möjlighet att hänga två eller tre av lamporna i rad över det bordet. Målbild.

Det stora lila printet på väggen är från Hay. Vi hittade både det och den sexkantiga hyllgrejen när vi var i Köpenhamn med Nils i slutet av sommaren. Kanske att printet inte är ett print utan typ omslagspapper (?) för det var orimligt billigt. Oavsett vilket var jag eld och lågor när jag äntligen fick köpa det eftersom jag sett det redan året innan (då var vi i Köpenhamn på cykelsemester och det var gigantiskt osmidigt att frakta med oss ihoprullat papper). 

Jordgloben som står på boktraven är i papper och kommer från Artilleriet. Älskar jordglober och kartor. Och det är ju en jordglob till på bilden ser jag nu, den bruna! Den är i trä och utkarvad för hand, och går att öppna och gömma saker i. Har köpt den i Kampala, Uganda. (Ser framför mig att jag är gammal och mina barnbarn kommer på besök och jag har gömt spännande skattkartor till dem i den. Eller kanske skatten itself? Den passar liksom till sånt.)

De mintgröna ramarna är gamla fönster från Zanzibar, och ljuslyktan i koppar har vi fått av min bror och hans tjej.

Jag har letat över halva internet i en smärre evighet efter sådana här gamla byxgalgar att hänga upp printar med. Så hittade jag dem till slut på IKEA för nio kronor styck. Den fyndkänslan.

Vi har två läshörnor, den ena är vid vår lilla bokhyllevägg. Här kommer ett lifehack-tips: elfahyllor. Hela den här bokhyllan krävde tre skruvar i väggen. Totalt. Så himla bra om man inte vill ha tusen skruvhål, och varför skulle man vilja ha det?
Den andra läshörnan är mellan soffan och de låga bokhyllorna. Där har vi ställt en gammal trälåda jag fått av mormor som hylla för "currently reading"-böcker samt Re:publictidningar. Förstås. Där brukar också veckans Fokus ligga tills båda läst den (HA, who am I kidding: tills ingen av oss eller möjligen den ena hunnit läsa, men nästa nummer har kommit så den därför bytts ut).

I bokhyllan finns mest böcker, men också en fin blommig ko som jag fick av mitt ex J:s mamma en gång för mycket länge sen. Där står också några gamla kameror, ett pennfodral, några stora plåtburkar och mammas fina akvareller som väntar på att komma upp på väggen. Men mest böcker.

Soffan är ganska ny. Blocket-ny vill säga, för vi ville inte köpa en ny-ny soffa hit eftersom vi är lite sugna på att köpa hus om kanske ett år, eller två. Vi tycker hur som helst väldigt mycket om soffan men den kunde gott ha varit lite bredare/större.

Tavlan till vänster är en tolkning av min svärfar, målad till hans 60-årsfest av en konstnär som familjen känner. Den är kul tycker jag! Tavlan till höger har föranlett mitt och Axels största inredningsdebacle. Vi är överens om det mesta inredningswise, oftast, men i det här fallet tycker vi väldigt olika.
Jag tycker: 1. Varför har vi en tavla på Jesus? Har ingen relation till honom. 2. Vi kan väl inte ha en tavla på Jesus? Vi är ju inte alls religiösa. 3. Varför just Jesus!??! Jag förstår inte!??
Axel tycker: 1. Den har snygga färger, typ vitt, guld och nån neon. (Här håller jag helt med). 2. Den är gjord av en konstnär som är vän till hans familj, den också. (Här har jag inte direkt något motargument.) 3. Han betalade så mycket för att rama in den hos en riktig inramare att det därför är orimligt att inte ha den på väggen. (Well. Om detta tvistar de lärde, men än så länge hänger den uppenbarligen kvar).

Ganska nyss, när vi ändå var i omgörartagen, köpte jag ett nytt soffbord på Blocket som var super-osmidigt att hämta. Ett jättestort vitt kvadratiskt, för att vi skulle få plats med allt. Sen kom vi på det uppenbara: att om det finns massor av plats att ställa saker på, så - surprise - gör man det. Och då blir det ju jättefullt, och jättefult. Så vi sålde bordet igen och i väntan på att rätt soffbord ska uppenbara sig har vi nu ställt dit en gammal kista, som innehåller alla mina presentpappersrullar (vilket är ganska många pga älskar presentpapper).

Ja, det var väl det. Nu: er tur! Hur ser era vardagsrum ut?

Nils åtta månader

Hej min lilla ärta.

Idag är du två tredjedels år gammal. Två tredjedels år ung. Jag fick av någon anledning för mig att det skulle vara ett lite lugnare utvecklingstempo den här perioden men hjälp vad fel det var. Det händer saker varenda dag! Du kryper omkring som en liten iller, drar dig upp och ställer dig vingligt mot soffbordet. Du undersöker allt och blir så himla exalterad över att kunna göra saker på egen hand. Vänder vi bort blicken en sekund har du krupit in under en fåtölj på jakt efter nåt spännande, världen är ett enda stort lekland. Jag är livrädd att du ska hitta någon liten pryl på golvet och stoppa den i munnen.

När du var lite mer än sju månader slutade vi amma på natten. Det gick jättesmidigt och efter det började du sova hela nätterna igenom (!!). Från typ halv nio på kvällen till sju på morgonen. Totalt underbart för oss alla. (Den senaste veckan har du dock ställt dig upp, glad och jättevaken, i din spjälsäng mitt i natten några gånger. Då får du somna om mellan oss istället. Jag tror att du kanske håller på att få fler tänder?)
Du ammar nästan inget på dagen heller nu längre, bara lite på morgonen. Har älskat att amma dig och jag har haft den stora stora turen att slippa både smärta och mjölkstockning. Det har bara varit praktiskt och mysigt. Allra mest mysigt! Men nu verkar både du och jag känna oss rätt klara med det kapitlet. Glad att vi tycker samma, för det har liksom fasat ut sig av sig självt.

Den här veckan är den sista av min föräldraledighet. Kan nästan inte förstå det. Det är sanslöst hur fort den här tiden har gått, men det har varit den bästa i livet. På tisdag nästa vecka börjar jag jobba igen, och inte bara det: på ett nytt jobb dessutom. Det ska bli jättekul, men det känns också helt knäppt att jag inte ska vara med dig jämtjämtjämtjämt längre. Du kommer fattas mig på dagarna! Men det gläder mig att du och din pappa kommer ha det härligt här hemma – han har haft nedräkning hela hösten till dagen då han ska få byta av mig. Vi har sparat ganska mycket föräldradagar också så att vi ska kunna vara hemma med dig mer sen, kanske ta ut någon dag i veckan när du börjat förskolan och fortsätta ha två månader ledigt tillsammans på somrarna. Att ha två månader ledigt varje sommar är mitt livsmål. Vi får se hur det blir. Men vad fantastiskt det är att bo i ett land där staten betalar för att föräldrarna ska få vara så mycket med sina barn. 

Jag är väldigt glad att vi delar lika på föräldraledigheten. Det har varit helt självklart hela tiden att vi skulle göra det. Jag hoppas att när du är äldre och läser det här en dag, så är det en självklarhet för alla föräldrapar att vara hemma lika mycket med sina barn. Men idag är det fortfarande så att kvinnorna tar ut mest, och männen missar en massa värdefull tid som de hade kunnat vara med sina ungar. Det är konstigt.

Lilla du. Jag och din pappa blir mer och mer kära i dig för varje dag som går. Du är en sån rolig människa! Du som gapar stort, lutar dig tillbaka och njuter när vi borstar dina tänder. Du som ser ut som en bebisemoji med din lilla virvellock i pannan och små kanintänder. Du som älskar att bli skrämd och skrattar ihjäl dig när vi hoppar fram bakom ett hörn eller låtsastappar dig eller rusar fram och vrålar bööööhhhh. (Fast när någon hostar eller nyser för nära dig blir du rädd-rädd istället för glad-rädd. Det är det värsta du vet.) Du med de milslånga ögonfransarna och den lilla lena rösten, du som skrattar när vi pratar med knasiga dialekter, du som tycker att tvättmaskinen är görrolig och som kan göra klockrena high fives (we taught you well). Du som ibland tittar rakt upp på kökslampan när vi frågar dig var den är, men lika ofta kikar åt ett annat håll.

Jag. Är. Så. Kär. I. Dig.

Nils Erik Olle Lagerfors. Min största lycka.

Countdown

Plötsligt är den här, nedräkningen. Nu är det så få dagar kvar av min föräldraledighet att de kan räknas på en hand (!) Börjar jobba igen på tisdag nästa vecka. Axel är väldigt peppad på att hans "eviga helg" börjar snart och jag förstår honom innerligt väl. Känns inte lika peppigt att min eviga helg är på väg att ta slut, men hey, en får ju dela med sig va.

Jag tror också att det kommer bli jätteroligt att jobba. Har ju ett nytt jobb som känns görsköj, och tänk bara att få gå upp själv på morgonen, äta frulle och klä sig i lugn och ro och sen pinna iväg. Go grej! Dock: Hur snabbt gick inte de här månaderna?! Och hur ska jag klara mig borta från ungen hela dagarna? Nils kommer ju ha det super med sin pappa, men JAG DÅ!? Buhuu.

Bergsvik, november edition

Ängligen minusgrader och glittriga små prismor på grässtråna. En låg blek vintersol och stilla vatten i viken. Naturen har verkligen samarbetat med oss idag. Vi är i Bergsvik för att röja i trädgården inför bygge av ny friggebod, har krattat löv och eldat som pyromaner. Promenerat, ätit butternut squash från Mera Vego och druckit calvados. Jag känner mig redo för vinter nu.

Fråga bloggen, alltid ett vinnande concept

Puh, vilken vecka. Orkar inte tänka på eller diskutera terrorism eller rasism mer idag, så nu tänker jag istället på annat. Och har en fråga till er:

Jag ska redigera ihop en videosnutt från cykelsemestern vi åkte på förra sommaren. (Är mycket snabb som ni märker, bara 16 månader sedan. Hehe.) Behöver hur som helst en låt att ha i bakgrunden. Den ska vara ganska glad/peppig/skön tänker jag. Kanske med lite pampiga inslag som passar till fina naturbilder, men framför allt fokus på glad och semestrig känsla. Texten behöver såklart inte passa in på det tämligen smala temat cykelsemester, men hellre handla om typ kärlek eller något annat trivsamt än om knark och ond bråd död. Är ni med?

Några förslag?

Dubbel rädsla

Idag känner jag två saker. Dels fasan och rädslan över vidrigheten i terrorn, oavsett var i världen, när och mot vilka den sker. Och oavsett vem som ligger bakom. Dels fasan och rädslan över att det finns folk som kommer dra helt fel slutsatser av det här. Som inte kommer förstå att det som hänt i Paris är precis det som människorna som nu kommer till Europa har flytt ifrån. Det är det här de varit utsatta för, men i större skala, större omfattning, och i flera års tid. Det finns inga, inga andra lösningar än att hjälpa varandra så långt det bara går, att stå enade mot våldet.

Känner förresten en sak till: oändlig tacksamhet över att Anders och Linnea hunnit flytta hem. De bodde tidigare i samma område som både Charlie Hebdo-redaktionen och konserthallen, och Anders gillar dessutom bandet som spelade. Hade mycket väl kunnat köpa biljetter. Det är omöjligt att inte tänka tänk om, för tänk om.

A och L, Paris, augusti 2013

Inte igen

Ånej, Paris. 60 döda?! Och det är säkert många fler. Undantagstillstånd och stängda gränser. Jag läser flash efter flash efter flash, ont i magen. Vad händer? Hur kan människosläktet vara så intelligent och samtidigt så vansinnigt destruktivt?

Jag orkar inte. Går och lägger mig med ett mol i magen. 

Jag är jag igen

ÄNTLIGEN har detta hänt: jag har fått tillbaka domänen till min hemsida (johannalagerfors.se), som ju kapades av nån jävel i början av året.

Orkar inte ens gå in på alla detaljer, men kortfattat handlade det om att jag aldrig hade fått någon faktura för att förnya domännamnet, vilket gjorde att det blev "ledigt" (utan att jag fick veta det). Då gick något himla blufföretag som hjälper andra företag med sökoptimering in och registrerade domänen, för att sedan lägga upp en fejksajt som såg ut att handla om journalistik men som innehöll massa annonser. Det riktigt vidriga i det hela var just att den såg ut att handla om journalistik (men med totala nonsenstexter, dör när jag tänker på det), eftersom det finns risk att folk kan ha trott att sajten faktiskt var min.

Jag har ju ingen aning om hur många som gått in på sidan och faktiskt trott att den tillhör mig, men jag vet att mannen som rekryterade mig till mitt nya jobb som Två Dagar-redaktör såg den och först blev väldigt tveksam till att kontakta mig eftersom det verkade så B allting. Är MYCKET tacksam över att han hade hört tillräckligt mycket positivt om mig för att googla vidare och inse att något inte stämde. Den här hemsideskapningen höll alltså på att kosta mig ett drömjobb... Inte riktigt klokt.

(Illustration av Mikael Biström)

I alla fall. Jag anmälde det hela till IIS och startade en ATF, ett "alternativt tvistlösningsförfarande", och vann. Gissar att det var ett tämligen klockrent fall. Motparten hade ju uppenbart ont uppsåt och knappast någon "rimlig anledning" att använda just den här domänen (mitt namn, bara jag som heter så). Så det hela gick snabbt när jag väl anmält, och det är skönt att det är över.

Snubben som reggat domänen heter för övrigt Magnus, är 47 år och bor i Borås. Han jobbar för en byrå som hjälper företag med online-marknadsföring, och genom att systematiskt sno till sig adresser som redan har en viss trafik kan man tydligen göra så att ett visst företags sajt kommer högt vid sökningar. (Eller nåt sånt, jag är inte så insatt men ungefär så har folk med koll förklarat det.) Det är naturligtvis inte något personligt mot mig utan något de satt i system, men det känns ju personligt nu när jag fått ett namn på personen som gjort det här. I beslutet jag fick framgår nämligen alla hans uppgifter: personnummer, adress och så vidare. Känns på något sätt sjukt att det är en riktig person, och jag är nu tämligen sugen på att ringa upp honom och fråga hur fan han kunde med. Jävla idiot.

Men slutet gott, allting gott. Kostade mig bara ett halvår av vanmakt och irritation...

PS: Nu kan den som vill hur som helst kika på min nya hemsida, men den är inte helt klar så vissa grejer ser lite konstiga/ofärdiga ut ännu. Framför allt förstasidan. Men ändå! Den är min! Här är den bästa sidan på sajten tycker jag, det är textsidan som innehåller ett urval av reportage. Ni får hemskt gärna testkolla och säga till vad som funkar och inte (tex om texten känns läsbar på era datorer/plattor/mobiler osv och vad som inte funkar). Tack och kram och ha en fin helg!

Om en lärare

"Mohamed Sahari är 19 år. För knappt ett år sedan kom han ensam till Sverige från Syrien. Han kände ingen och visste inget om hur landet fungerar. Många gånger har han känt sig vilsen och deprimerad, men han har kämpat vidare.
Några nyckelpersoner har gjort stor skillnad. En av dem är läraren på språkintroduktionen där Mohamed kunde börja läsa svenska i januari.
– Han tog oss med ut i Göteborg, visade oss platser och gav oss uppgifter så att vi både lärde oss svenska och lärde känna staden. Han visade oss också alla möjligheter, hur vi kan studera vidare. Han gav oss energi."

Ur ett reportage i tidningen Dagens Arbete. Läraren som Mohamed Sahari pratar om i intervjun är Axel.

Och jag måste bara säga detta: Axel gör ett sånt jävla bra jobb. Han bryr sig så mycket om sina elever, engagerar sig så mycket, vill göra det allra allra bästa och mesta han kan i varje enskild situation. Nöjer sig inte med en millimeter mindre. Detta trots att läget just nu är extremt tufft. Jag önskar att alla nyanlända fick Axel (och hans kollegor) som lärare. Är det någon gång det är helt avgörande att ha att göra med bra människor måste det väl vara då?

Blir för övrigt så irriterad på allt snack om huruvida Sverige kan ta emot fler flyktingar eller ej. Alltså herregud. Vi har råd, vi har plats, vi har all möjlighet i världen. Vi kan tjafsa i all evighet om att alla länder i EU måste hjälpas åt och så vidare, men i slutändan handlar det bara om att se till att de som behöver hjälp får hjälp. Och det är många. Och de behöver hjälpen nu. 

Dimman

Hittade en bild tagen från bryggan i Bexet en vinterdag. Som jag längtar dit just nu.

Papi x2

Fars Dag idag, den första Fars Dagen som jag firar två pappor. Min egen och min sons.

Dels pappa Lennart, segelflygarn, klok som en bok och snällare än Bamse. Som älskar sina katter, lakrits och skugga. Som blir tokig på att det inte finns någon instruktionsbok till iPhonen men som vet nästan allt som går att veta, om allt. Pappan som har de tryggaste händerna och det varmaste hjärtat.

Och så Axel. Den finaste pappa jag någonsin kunde ha valt till mitt barn. Axel som höll Nils så försiktigt de där första timmarna att han fick träningsvärk sen, och som satt där i fåtöljen på BB och viskade i Nils öra om livet. Som alltid kommer att fortsätta viska i hans öra om livet. Axel som är modig och stark och har ett litet blödigt kaninhjärta på samma gång. Som står upp för det som är rätt. Som spelar hög musik för Nils i köket och som får honom att kikna av skratt som ingen annan. Som alltid ser till att vi har det bra och aldrig släpper taget.

Ni två, papporna i mitt liv. Ni har mycket gemensamt och jag har tusen anledningar att älska er. Tack för det.

Två viktiga PS!
1. Svärfar Leif, jag räknar in även dig här, bara så du vet.
2. Mamma! Jag har en alldeles otroligt fantastisk mamma också. Hon är lite mer restriktivt inställd till att finnas med så mycket på internet bara, så om jag skrivit mindre om henne på sådana här bemärkelsedagar är det därför! (Vet inte ens om jag gjort det, men kanske? I alla fall: mor min, du är guld.)

Nä, vi kan faktiskt inte ha det så

Gud, måste ventilera en till sak från Skånehelgen. Nämligen: problemet att när både män och kvinnor håller på med en grej blir männen automatiskt experter på den grejen, och kvinnorna de som ska "lära sig".

Detta hände:
Efter loppet som Axel och Pär sprang åt vi middag på hotellet tillsammans med en massa annat folk som också sprungit under dagen. Alla satt runt stora runda bord, och vid vårt bord satt på ena sidan fem kvinnor i 40-årsåldern, som hade sprungit 24-kilometersloppet. På andra sidan satt förutom jag även Axel, Pär och ytterligare två män mellan 30 och 40 som alla hade sprungit ultran, alltså sexmilsloppet.

Detta föranledde total beundran från kvinnorna, som under hela middagen frågade männen saker om hur de lägger upp träningen inför ett sådant lopp, hur de lagt upp energiintaget under loppet, hur extremt det var att de sprungit så himla långt och hur klaarar ni det egentligen och hur gör ni med det och det och det och det? Detta hade ju inte varit så himla konstigt (eftersom det trots allt är imponerande och de säkert är kunniga) om det inte hade varit för att det snart visade sig att kvinnorna var precis lika imponerande löpare själva. Om vi nu för sakens skull bortser från att de ju hade sprungit tjugofyrakilometers-loppet under dagen, vilket ju verkligen inte heller är någon barnlek, hade de nämligen också till exempel anmält sig till Ultravasan nästa år (nio mil löpning). Och kvinnan som nyss hade fnissat "vi har visst en hel del att lära på den här sidan av bordet" hade, tydligen, nyligen sprungit ett sextimmarslopp och tillryggalagt 5,6 mil på sex timmar, andren bäst efter Sverige-ettan.

Vad fan är detta? Jag satt placerad mitt på skiljelinjen mellan mans- och kvinnosidan av bordet och blev tokig inombords. Såg att Axel tänkte på precis samma sak och att han försökte göra något åt det hela. Han var tyst först, bollade frågorna tillbaka till kvinnorna, försökte poängtera att han inte tränar på något "särskilt" eller "unikt" sätt utan bara springer när han kan och när det passar med allt annat i livet. Ställde istället frågor om hur de hade lagt upp sin träning, peppade vidare på det de berättade. Och så vidare. Jag vet att han redan innan stört sig på det här fenomenet i löparpoddar han lyssnar på: ofta sitter någon snubbe som sprungit ett lopp och pratar ohämmat om sina erfarenheter medan en kvinna som kanske sprungit det fler gånger och placerat sig bättre får många färre frågor. Tonar ner sin insats. Fast det är henne man hade velat höra mer av.

Jag menar inte att någon av dem som gör de här poddarna, eller någon av de andra männen runt bordet på löparmiddagen i Mölle, hade för avsikt att det skulle bli sådär bisarrt idoldyrkande och ojämställt. Det liksom bara blev det ändå.

Och det är ju det som är problemet. Att det bara blir. För vi lever i ett patriarkalt system som påverkar alla. Som gör att vi går in i de roller som förväntas av oss. Som gör att män, som grupp, tenderar att ses som experter och att kvinnor, som grupp, inte gör det. Fast båda har bra jävla koll på det som diskuteras. Fast båda kan springa sex mil.

Såhär kan vi faktiskt inte ha det.

Ja det var bara det. 

Sex mil på ett berg

Ibland tänker jag att en borde bo i Skåne för det är så knäppt vackert. Vackra hus, vackra miljöer, vackert med hav överallt. Och även om vi kanske inte sannolikt kommer flytta till Skåne fick vi i alla fall hänga där i helgen i några dagar när Axel sprang Kullamannen.

Vi bodde på Grand Hotel i Mölle, ett vitt sagoslott längst upp i bergssluttningen med smashing view över havet. Eller, i själva verket bodde vi i annexet som låg hundra meter bakom den slottslika byggnaden, i ett enormt hus som kändes tomt och lite spöklikt såhär på hösten. Men det gick fint det med. Kände mig som Stig-Helmer när vi letade rätt på huset vi förpassats till och kånkade våra väskor upp för trappan.
På lördagsmorgonen gav Axel och hans kompis Pär sig av för att springa sina sex mil i jättebrant terräng (plats för några utropstecken här!). Alltså sextiosex kilometer, upp och ner i skogen i så branta backar att de ofta måste klättra med både fötter och händer. Helt normalt. Medan de svettades sina nio timmar (springa i nio timmar?!) tog jag och Nils en långfrulle, promenerade runt i ett idylliskt höstlandskap, kollade på havet, åt chips och godis till lunch (jag, inte barnet) och tog oss en tupplur på hotellrummet. Ungefär lika sportigt... Men framför allt klurade vi ut när Axel och Pär skulle passera på ställen dit vi kunde ta oss och så stod vi och hejade längs vägen. Lämnade nypåfyllda nötkräms-tuber till dem och annat viktigt. Det var skoj!

En bra grej med att Axel är en sån himla superlöpare är att jag och Nils kan passa på att åka med till såna här roliga ställen. Försöker nu kolla vilka lopp som går på platser i världen jag gärna vill åka till. Den här aspekten kanske till och med kan få mig att börja traillöpa, vem vet? Jag är faktiskt SUPERSUGEN (ej ironisk), men har hittills bara vidtagit följande åtgärder för att närma mig denna uppgradering av personligheten: 1. Tänkt mycket på traillöpning 2. Lyssnat på en löparpodd 3. Läst tre böcker om löpning. Vad jag ännu inte gjort: 1. Börjat löpa. Kör bara på med min spinning. Men men, det kommer nog any day now. Har det på känn.

Här kommer i alla fall en bildkavalkad från Kullahalvön!