Gud, måste ventilera en till sak från Skånehelgen. Nämligen: problemet att när både män och kvinnor håller på med en grej blir männen automatiskt experter på den grejen, och kvinnorna de som ska "lära sig".
Detta hände:
Efter loppet som Axel och Pär sprang åt vi middag på hotellet tillsammans med en massa annat folk som också sprungit under dagen. Alla satt runt stora runda bord, och vid vårt bord satt på ena sidan fem kvinnor i 40-årsåldern, som hade sprungit 24-kilometersloppet. På andra sidan satt förutom jag även Axel, Pär och ytterligare två män mellan 30 och 40 som alla hade sprungit ultran, alltså sexmilsloppet.
Detta föranledde total beundran från kvinnorna, som under hela middagen frågade männen saker om hur de lägger upp träningen inför ett sådant lopp, hur de lagt upp energiintaget under loppet, hur extremt det var att de sprungit så himla långt och hur klaarar ni det egentligen och hur gör ni med det och det och det och det? Detta hade ju inte varit så himla konstigt (eftersom det trots allt är imponerande och de säkert är kunniga) om det inte hade varit för att det snart visade sig att kvinnorna var precis lika imponerande löpare själva. Om vi nu för sakens skull bortser från att de ju hade sprungit tjugofyrakilometers-loppet under dagen, vilket ju verkligen inte heller är någon barnlek, hade de nämligen också till exempel anmält sig till Ultravasan nästa år (nio mil löpning). Och kvinnan som nyss hade fnissat "vi har visst en hel del att lära på den här sidan av bordet" hade, tydligen, nyligen sprungit ett sextimmarslopp och tillryggalagt 5,6 mil på sex timmar, andren bäst efter Sverige-ettan.
Vad fan är detta? Jag satt placerad mitt på skiljelinjen mellan mans- och kvinnosidan av bordet och blev tokig inombords. Såg att Axel tänkte på precis samma sak och att han försökte göra något åt det hela. Han var tyst först, bollade frågorna tillbaka till kvinnorna, försökte poängtera att han inte tränar på något "särskilt" eller "unikt" sätt utan bara springer när han kan och när det passar med allt annat i livet. Ställde istället frågor om hur de hade lagt upp sin träning, peppade vidare på det de berättade. Och så vidare. Jag vet att han redan innan stört sig på det här fenomenet i löparpoddar han lyssnar på: ofta sitter någon snubbe som sprungit ett lopp och pratar ohämmat om sina erfarenheter medan en kvinna som kanske sprungit det fler gånger och placerat sig bättre får många färre frågor. Tonar ner sin insats. Fast det är henne man hade velat höra mer av.
Jag menar inte att någon av dem som gör de här poddarna, eller någon av de andra männen runt bordet på löparmiddagen i Mölle, hade för avsikt att det skulle bli sådär bisarrt idoldyrkande och ojämställt. Det liksom bara blev det ändå.
Och det är ju det som är problemet. Att det bara blir. För vi lever i ett patriarkalt system som påverkar alla. Som gör att vi går in i de roller som förväntas av oss. Som gör att män, som grupp, tenderar att ses som experter och att kvinnor, som grupp, inte gör det. Fast båda har bra jävla koll på det som diskuteras. Fast båda kan springa sex mil.
Såhär kan vi faktiskt inte ha det.
Ja det var bara det.
Detta hände:
Efter loppet som Axel och Pär sprang åt vi middag på hotellet tillsammans med en massa annat folk som också sprungit under dagen. Alla satt runt stora runda bord, och vid vårt bord satt på ena sidan fem kvinnor i 40-årsåldern, som hade sprungit 24-kilometersloppet. På andra sidan satt förutom jag även Axel, Pär och ytterligare två män mellan 30 och 40 som alla hade sprungit ultran, alltså sexmilsloppet.
Detta föranledde total beundran från kvinnorna, som under hela middagen frågade männen saker om hur de lägger upp träningen inför ett sådant lopp, hur de lagt upp energiintaget under loppet, hur extremt det var att de sprungit så himla långt och hur klaarar ni det egentligen och hur gör ni med det och det och det och det? Detta hade ju inte varit så himla konstigt (eftersom det trots allt är imponerande och de säkert är kunniga) om det inte hade varit för att det snart visade sig att kvinnorna var precis lika imponerande löpare själva. Om vi nu för sakens skull bortser från att de ju hade sprungit tjugofyrakilometers-loppet under dagen, vilket ju verkligen inte heller är någon barnlek, hade de nämligen också till exempel anmält sig till Ultravasan nästa år (nio mil löpning). Och kvinnan som nyss hade fnissat "vi har visst en hel del att lära på den här sidan av bordet" hade, tydligen, nyligen sprungit ett sextimmarslopp och tillryggalagt 5,6 mil på sex timmar, andren bäst efter Sverige-ettan.
Vad fan är detta? Jag satt placerad mitt på skiljelinjen mellan mans- och kvinnosidan av bordet och blev tokig inombords. Såg att Axel tänkte på precis samma sak och att han försökte göra något åt det hela. Han var tyst först, bollade frågorna tillbaka till kvinnorna, försökte poängtera att han inte tränar på något "särskilt" eller "unikt" sätt utan bara springer när han kan och när det passar med allt annat i livet. Ställde istället frågor om hur de hade lagt upp sin träning, peppade vidare på det de berättade. Och så vidare. Jag vet att han redan innan stört sig på det här fenomenet i löparpoddar han lyssnar på: ofta sitter någon snubbe som sprungit ett lopp och pratar ohämmat om sina erfarenheter medan en kvinna som kanske sprungit det fler gånger och placerat sig bättre får många färre frågor. Tonar ner sin insats. Fast det är henne man hade velat höra mer av.
Jag menar inte att någon av dem som gör de här poddarna, eller någon av de andra männen runt bordet på löparmiddagen i Mölle, hade för avsikt att det skulle bli sådär bisarrt idoldyrkande och ojämställt. Det liksom bara blev det ändå.
Och det är ju det som är problemet. Att det bara blir. För vi lever i ett patriarkalt system som påverkar alla. Som gör att vi går in i de roller som förväntas av oss. Som gör att män, som grupp, tenderar att ses som experter och att kvinnor, som grupp, inte gör det. Fast båda har bra jävla koll på det som diskuteras. Fast båda kan springa sex mil.
Såhär kan vi faktiskt inte ha det.
Ja det var bara det.
4 kommentarer:
Word. Tänker så ofta på detta. Frustrerar mig något enormt. Kan vi arbeta fram någon manual för hur man på ett icke-aggressivt sätt kan vända på en sån här situation?
Ja men JA. Tänker på detta så himla ofta. Det har hänt så stört ofta på mitt jobb, att en ny man sladdar in på avdelningen och alla tjejer (inklusive mig själv när jag inte tänker på det) liksom intar nån form av reporter-roll och frågar frågar frågar medan mannen lutar sig tillbaka och pöser och svarar utan att ställa en enda motfråga. Gör. Mig. Galen!
Emilie: Det skulle vara SÅ bra.
Emma Esteban: Å hu, ser det verkligen framför mig. Helt sjukt att det blir sådär, och att ingen reagerar. Att det går så automatiskt att vi för det mesta inte ens ser det.
Lite lika samma runt fikabordet på min arbetsplats, männen "håller hov" medan kvinnorna skrattar och nickar. Helst medelålders män... Jag blir så trött!
Skicka en kommentar