Toscana och Ligurien

Det fanns väl stunder den här våren när vi undrade om det verkligen var så smart att boka in en Italienresa ungefär samtidigt som husflytt (well inte jag då, jag tycker aldrig att en resa är en dålig idé). Men nu med facit i hand vet vi med säkerhet: det var ju ett av de bättre besluten vi fattat. Så skönt att lämna uppackningsjoxet härhemma och dra iväg till Toscana en vecka!

Är väldigt förtjust i att AirBnb:a och det gjorde vi även denna resa. Med vi menar jag vi, våra kompisar Björn och Malin med Folke som fyllde två år på midsommarafton, samt min lillebror Anders plus Linnea. Sånt bra gäng!

Huset vi hyrt överträffade alla våra höga förväntningar. Det visade sig ligga på toppen av ett berg med milsvid utsikt både från köket, sovrummen, vardagsrummet, terassen, balkongen och poolen. Våra enda grannar var ett gammalt italienskt par i ett urgammalt stenhus, tanten åkte förbi på sin gamla puttrande traktor i blommigt nattlinne om morgnarna och ropade buongiorno till Nils och Folke som vinkade imponerat. Så kul det är att resa med tvååringar förresten? Bäst. Förutom när de bråkar om samma poolleksaker och så förstås, vilket de ju gör. Men de satt också med huvudena ihop och ritade, fnissade, lekte outtröttligt i poolen och ropade varandras namn det första de gjorde när de vaknade om morgnarna. "Måste öppna dörren! Folke vaken?"

Och så säger de ju så roliga saker hela tiden. Nils kallade hela tiden Björn för "Isbjörnen", tror han blandat ihop de två björn-sorterna litegrann, och i slutet av veckan hittade han självmant på ett smeknamn till Folke som han sedan använde konsekvent: Krabban. Så roligt. "Kom Krabban så plaskar vi i poolen!"

En dag åkte vi till Cinque Terre över dagen, valde Riomaggiore som är den södraste av de fem små byarna. Det var precis så fint som google och en miljon resereportage redan berättat för oss. Förstås. Trånga gränder och färgglada hus och bullrande hav. Kändes ovant med så mycket folk och turister i jämförelse med på vår ensamma bergstopp.

En annan dag åkte vi till grannbyn för en fika, Nils och Folke fick varsin pelargon av en tant och blev SUPERGLADA, själv plockade jag fikonsticklingar vid träden längs vägkanten att ta hem för att plantera. Mycket tveksamt om detta kommer lyckas, men än lever hoppet. Och så åt vi såklart nästan bara vitlökspasta med olika ostar och charkisar, och drack limoncello och annat gött. Det goda livet.

Resans absolut enda minus var ut- och hemresaorna som inte direkt kommer att gå till historien som de smidigaste. Tänk glömda pass (my bad, vi hann dock hämta dem), försenad flight och missad anslutning, en extra natt på flygplatshotell i Frankfurt och en hyrbilsfirma som strök vår bokning när vi ringde och sa att vi skulle bli sena till upphämtningen (!) Trots att vi skulle betala samma summa och alltså bara slita på bilen en dag mindre. Förstår fortfarande inte logiken. Ganska många telefonsamtal för att kirra nya bilar. Sen: Sms från Anders om att Linneas pass hade gått ut. (De åkte dagen efter oss). Med provisoriskt pass i hand höll de sedan på att råka ut för samma sak som vi och missa sitt anslutningsflyg på grund av försening, men de hann med en hårsmån. Vi alla sammanstrålade i hyrhuset exakt samtidigt sent på torsdagskvällen, efter att ha kört från varsitt håll på de oändligt smala och slingriga vägarna. Några av oss ett drygt dygn försenade.

Så hemresan. Efter att vi checkat pizza och lutande torn i Pisa var flighten inställd eftersom vårt plan hade landat i Bologna istället för Florens. Nytt flygplatshotell som vi först råkade boka på fel datum så att det blev dubbelt så dyrt. Hoppas Lufthansa står även för drullemisstag. Innan vi somnade sa Axel "erkänn att du innerst inne gillar sånthär?" och alltså jag skulle ju inte välja inställda plan, det skulle jag inte, men de är ju ändå lite en del av äventyret. Jag gillar ändå grejen med att man kan hamna var som helst när man reser. Som på ett hotell nånstans där man får äta en supergod gorgonzolarisotto från room servicen och vakna 03.15 när ens son förklarar att "flygplanet gick sönder, åka annat flygplan nu!".

Här kommer som vanligt lite för många bilder, hej hej:

VACAY!

I eftermiddags slog jag ihop datorn, tog jag min lilla Doktor Westerlundspelargon under armen, sa hejdå till kollegorna och checkade ut för SJU veckors semester. Tror inte det har sjunkit in än. Nu ska jag bara glida runt och ha det gött i nästan två månader, det är ju inte riktigt klokt. Eller det är just vad det är. Klokaste jag gjort.

Vi inleder sommaren med att åka till Italien ihop med en kompisfamilj och min bror och Linnea. Efter detta har jag längtat halvt ihjäl mig i några veckor nu. Förra veckan när mina kollegor på jobbet blev magsjuka ville jag närapå strypa någon, eller åtminstone fly hem, blev så otroligt rädd att bli smittad. Mars 2017 har satt sina spår så att säga. Men so far so good (NO JINX).

Jag har köpt en randig baddräkt i franska färger och har någon sorts vision om hur jag ska ligga på en solstol vid poolen vid huset vi hyrt i den och nån linneskjorta och läsa böcker och se ut över vinodlingarna och bergen och se kontinental ut. Har iofs ingen linneskjorta. Men ändå bra målbild för semestern. Kommer eventuellt bli lite mer livat än så med två tvååringar i poolen, tur att det även är skoj att göra bomben osv.

Illustrerar med bild från tidigare ikväll när vi plockade jordgubbar med grannbarnen istället för att börja packa väskorna. Radhuslivet ändå va?

PS. Kolla vilket fynd jag gjorde häromdagen: en gigantisk pion i trädgården! Där finns också rosor som snart verkar slå ut, och jordgubbar. Känner mig mycket tacksam gentemot de förra ägarna. Häromdagen tog vi ner några enorma enar i den ena trädgården (finns en på varje sida av huset, en helt privat och en mer social) och jag ömsom glädjs åt hur stort och ljust allt blev, ömsom ångrar det eftersom det var så fint att titta in i en vägg av grönt. Men har googlat "köp ett träd" och det verkar lovande.

Efter en husköpsvår och två flyttar

Så trött jag varit den senaste veckan (-orna). Varje dag på dagen har jag jättemycket energi och tänker på allt jag ska hinna med efter jobbet. Köpa lackfärg, måla en stol, packa upp fler flyttlådor (vi är inte helt klara med det än, nej), köpa nya jeans, klippa mig, hitta en elektriker som kan fixa några lösa sladdar i köket. Plantera lite i pallkragarna och sätta upp några tavlor och kanske foga klart listerna i vardagsrummet? Bygga ett matbord? Beställa en vägglampa?

Sen kommer jag hem från jobbet. Klockan rusar, läggningen blir supersen eftersom det är typ midnattssol ute och därefter är jag: helt död. Stensomnar tidigt.

Eller okej nu är klockan visst halv två här, inte så himla tidigt, men jag VILLE stensomna redan vid tio. Känns mycket obekant men gissar att det betyder att semestern som kommer snart är ganska välbehövd.

Fast nu först: Stockholmstripp torsdag-fredag, på grund av (tack vare) jobbfest. Vi är 95 pers som ska åka någon båt och sen äta trerätters på Winterviken och sen ha "fest/craziness" enligt mailutskicket. Vet inte så mycket mer men det låter ju härligt?!

Farvälet

Så blev det en tisdag i juni och Nils allra sista dag på förskolan i Haga. Efter sommaren börjar han på en ny som ligger nära nya huset, vilket såklart är logiskt. Men det känns ändå konstigt! Vi hämtade honom båda två idag och när en av förskolepedagogerna sa "Vi kommer verkligen sakna dig Nils, lycka till med allt i livet" grät jag en liten sentimental tår. Hade lätt kunnat släppa på den kranen alltså..

Sedan gick vi iväg i solen (äntligen äntligen sol!), Nils fick köpa en ny snutte på Liten Karin och så åkte vi hem och drack olika versioner av bubblor i trädgården. Mineralvatten till barnet och fir-bubbel till de vuxna, för nu har Axel och Nils sommarlov till mitten av augusti. Jag jobbar en vecka till, sedan joinar jag semesterligan.

Och nog är det magiskt att kunna sitta här i vår egen trädgård, men en dag som denna tillåter jag mig att vara lite sentimental över Haga ändå. Också. När vi nu inte ska dit till förskolan varje morgon har vi ju flyttat därifrån på riktigt. Så märkligt. Inget mer nära exakt allt. Butiker, barer, restauranger och Slottsskogen. Hagabion/Kino. Skansen Kronan och alla fik. Kullerstensgatorna i Haga, vår lilla oas mitt i stada. På dem vandrade vi hem efter roliga kvällar och på dem gick vi ut med Elsa i pyjamasbyxor. På dem gick vi barnvagnspromenader och det slår mig: ska jag inte gå där varje dag längre? Hur konstigt är inte det?
I Haga träffades vi, där flyttade vi ihop, där gjorde vi Nils, förlovade oss och var småbarnsföräldrar. I Haga hände allt det bästa.

Jag kommer vara den där mamman som säger vet du att DÄR bodde vi när du föddes! till Nils varje gång vi går förbi, för all framtid, och han kommer säga jaa, det har du sagt tusen gånger. Han kommer kanske inte minnas men han kommer tro att han gör det, för att vi tjatat om det och visat och pekat.
För lite lite hemma kommer det alltid att vara där. Nu börjar nya roliga kapitel men Haga kommer alltid att vara a love story.

Pillet

Kom på en sån oerhörd grej igår: att det går att skrapa av den mörknade lacken från min jordglob så att de pastelliga ursprungsfärgerna kommer fram igen! Trodde att själva kartan blivit missfärgad, och att missfärgningen blev större och större, men insåg alltså att det bara var ytlacken som påverkats av tidens tand. En sån upptäckt! Började således skrapa. Axel tyckte att jag var en "mycket, mycket speciell människa" när jag satte igång, med en liten, liten gaffel, millimeter för millimeter.

Det kan nog ta en stund, det här. Men fint blire! Se bara:

Sjuttioåringen

Så kom juni, och min fina, fina, kloka och roliga pappa fyllde 70 år. Det regnade sinnessjukt mycket hela veckan, konstant stormväder förutom två dagar: den femte och den sjätte. Precis de dagar som vi åkte på en tripp till Båstad med familjen för att fira födelsedagen. Vi lunchade i Varberg på vägen och kom fram till en dröm, ett sånt himla fint hotell alldeles vid stranden. Barfotaväder och solnedgång. Champagne på balkongen och finmiddag. Kvällsbad alldeles ensamma i utomhuspool och ett litet spring ner till havet för ett kvällsdopp.

Den här nationaldagshelgen kommer jag bära med mig för alltid.

Lika bra att vänja sig

Och för att väga upp det sockerstinna förra inlägget kan jag ju också lägga till att packningen till tvättmaskinen läcker en gnutta (i tvättrummet som hantverkarna skulle renovera innan vi flyttade in, men nu siktar på att göra "efter sommaren"), vi har upptäckt att spisplattorna på vår spis tar en kvart på sig att bli varma och vi har råkat gipsat in en vägg som vi sedan kommit på att vi nog måste dra en elkabel i. Hehe. Livet med hus!

En vecka i huset

Hej hej dagboken, i morgon är det en vecka sedan vi flyttade till huset. Största glädjen hittills: att kunna gå rakt ut. Springa barfota mellan trädgård och vardagsrum, äta frukostmackan med tårna i gräset sittandes på trappen. Plantera lite kryddor och ställa dem i drivhuset. Älskar att hon som bodde här innan oss har lämnat så mycket trädgårdsgrejer! Förvisso lämnade hon även ett rostigt symaskinsbord som väger ett ton, en lite udda staty och ett trasigt handfat med planterad mossa i (?!), men det där går ju att flytta på. Nils gräver i jorden, krattar och verkar gilla HUUSET väldigt mycket.

Det bor massa barn här. De kommer och ringer på och går ut med Elsa hundra gånger om dagen, och det kommer vi såklart bli galna på några gånger också, men mest? Så jädra härligt. De stora barnen kommer och drar runt på Nils i en pulka på vår gräsmatta och första dagen frågade Nils den jämnåriga grannpojken om han ville hålla handen, och det ville han. Då bubblar det i den här mammans hjärta.

Inomhus är det fortfarande ett smärre kaos med flyttkartonger överallt, vi har inte kirrat alla förvaringsmöbler än så det går inte att packa upp allt på en gång. Det ligger verktyg bland matvarorna, lösa skruvar på fönsterbrädorna och matbordet är provisoriskt - mitt rangliga gamla slagbord - men inget spelar någon roll för nu är vi här. Allt annat får ta sin tid.

Och igår gifte sig E och T, Axels bror och fru som bor rättså nära oss här, på klipporna nere vid havet. Vi var vittnen! Stod båda två och lipade i samma stund som vigselförrättaren sa "okej då sätter vi igång".

Och, ett till och, i morgon är det inte heller vilken dag som helst, min pappa fyller 70! Vi har tagit ledigt och ska åka ner utmed kusten och landa i Båstad för att bo på hotell och bada och basta och lyxa oss. Är väldigt nöjd med tillvaron just nu! Slut på meddelande. 

Söstrene Grene och SNAR INFLYTT

För några helger sedan berättade min kollega Andrea att hon och hennes syrra skulle åka till Malmö över dagen bara för att köpa en sittpuff i en dansk inredningsbutik som jag inte hade hört talas om tidigare: Söstrene Grene.
Efter att ha spanat in det lilla av deras utbud som man kan se på hemsidan blev jag rättså besatt. Det är liksom: inredning som ser ut som dansk Hay, men kostar som Lagerhaus. Drömde om detta hela den natten och var inte direkt sen på att tacka ja när Andrea erbjöd sig att shoppa med sig grejer till mig. (Sa förresten till A att jag "aldrig blivit så besatt av något förut" och han bara "jo, det har du". Hehe.)
Men kolla här vilken fin hylla! Och vilka fina prickar att ha på väggen! Och vika fina tunna ramar i ek! Har ovan klippt ihop dem med trägolvet vi valt till huset och färgnyansen jag också blivit besatt av på sistone. Tänker väldigt mycket på dov mintgrågrön för tillfället. Och på träslag, och textilier, och lampor. Matbord. Och trädgård. Lakan och fina grejer till barnrum.

Ovan inlägg skrev jag för några veckor sedan och glömde posta. Men snart är det äntligen dags att få sätta upp de där sakerna jag handlade i huset. I skrivande stund pågår en intensiv renoveringsvecka för oss – äntligen är snickarna som renoverat åt oss klara och vi kan börja göra grejer själva i huset. Det är inget mindre än underbart. Jag och Axel målade innertak och väggar hela helgen som gick, bokstavligen hela helgen, bland annat i nyansen jag skrev ovan att jag blivit besatt av. Så jädra fin blev den tycker jag! Sovrummet blev grått och Nils rum samma grå fast bara halva nederdelen av väggen målad.
I måndags kväll och igår lade vi trägolv i hela huset, med hjälp av mitt ex:s pappa som hjälper oss hela veckan (tack L!). I morgon ska vi sätta lister, gipsa in en takbjälke och lite sånt. Bra med helgdag mitt i veckan. 

Och... på lördag flyttar vi in! Vilken jädra grej va?!! 

Internetvännerna

Det finns väl ingen dörr att slå in som redan är mer vidöppen än den här, men jag säger det ändå: vilken grej internet är. Älskar internet. Älskar att det går att läsa ett gäng härliga smarta bloggar och plötsligt har det gått tio år och man vet nästan allt (okej inte allt, men) om dem som skrivit alla de där orden, om deras våndor och deras lyckor och deras liv. Det är så trist när folk (som själva inte läser bloggar) avfärdar bloggläsande som något banalt, när det helt uppenbart är allt annat än det. Det här nätverket av intelligenta, roliga, kreativa och intressanta kvinnor (och några män, men det är flest kvinnor) som jag har i min bloggfeed är så jädra bra och ger mig otroligt mycket.

En söndag nyligen brunchade jag med två av dem; Maria och Jenny, som var på besök i stan. Vi hann även träffa Mirijam och hennes gulliga ungar som OCKSÅ var i Göteborg denna helg. Guldläge som ni hör. (Josefine skulle också ha varit med men fick tyvärr förhinder, hoppas lyckas styra upp en annan dejt med dig snart J!)

Jag har träffat allihop tidigare, men inte många gånger och i Jennys fall var det längesen. När sågs vi sist egentligen? Jomen det var ju i Stockholm 2011. Det är liksom sex år sedan. Det kändes definitivt inte som sex år sedan. Och det är lite det som är det fantastiska.

Marias och mina vägar korsas en del i jobbet och i höstas när vi träffades irl för första gången var det på mitt kontor. Vi tjoade och kramades och sa "vad kul att äntligen träffas!". Min chef och kollegor stod som frågetecken intill och undrade verkligen hur ekvationen gick ihop: kände vi varann jätteväl eller hade vi aldrig träffats förut? Ingen förstod att eller hur det kunde vara både och, samtidigt.

I höstas kom förresten en annan internetkompis till stan och vi hann ta en fika: Annika! Som jag då aldrig hade träffat tidigare, trots att vi varit vänner sedan vi hängde på samma reseforum på internet för, vad kan det vara, tretton-fjorton år sedan? Och trots att vi aldrig hade setts har jag alltid räknat Annika som en vän, och har till exempel varit på väg till Bogotá för att hälsa på under åren hon bodde i Colombia.

Det kändes noll procent som att träffa någon för första gången, och hundra procent som att hänga med någon jag känt i tretton år. Precis som under brunchen förra söndagen. FINT, är vad det är.

Det går bra nu

Vet ni, det är sol här nu! Gassar in på fiskbensparketten från den öppna balkongdörren, aaah så gött. Och jag har sovit ut! Ätit godis och ost till frukost. Och snart kommer Karin!

Allt är väldigt väl i Warzsawa. 

Warsaw weekend

Häromdagen spontanbokade jag en resa till Warzsawa med min kompis K som bor i Berlin. Åker efter lunch idag och är vansinnigt peppad på exakt allt, förutom vädret. What. The. Fuck?

(Med det sagt, någon som varit i Warzsawa och har tips??)

Idag läser vi Alex

Som så många gånger förr är det Alexander Mahmouds ord som ska läsas för dagen. En sån urfin människa alltså.

Måndag hela veckan

Den här veckan, sån overload. Axel i Bryssel på en EU-grej med jobbet, så jag ska hämta lämna varje dag hinna jobba åka till huset prata med snickarna bestämma tusen saker om renoveringen föreläsa för nyanlända elever på skolan där Axel jobbar boka flygbiljetter till två olika resor inkl planera dem samt deklarera. Allt inkl pms från helvetet. Jorå!

I måndags glömde jag Nils snuttar hemma, det hällregnade oss genomblöta, busschauffören meddelade att barnvagnen skulle stå i mitten av bussen men hunden fick minsann bara vara allra längst bak. Hade glömt nycklarna till jobbet också, och på lunchen fick jag sån ångest av tanken på att Nils inte skulle kunna somna på förskolan utan elefanten och giraffen att jag åkte hem (till svärisarna där vi ju bor för tillfället) och hämtade dem och tog mig till förskolan där han förstås redan hade somnat utan minsta problem, med ett låne-får. Jaha.

Har utmattningsgråtit två gånger och lagt mig för sent på kvällarna eftersom en stunds lugn i slutet av sådana här dagar känns som den enda räddningen.

Fikat bulle, har vi också gjort. 

En påsk i Bergsvik

Kyla, men lite sol. Mycket, mycket såpbubblor. Äggjakt i trädgården. Barn med jojofeber och hosta, ett läkarbesök på påskafton för att utesluta lunginflammation. Oändligt med godis. Lite intervallträning i Gula hällarna-slänten. Nils som sa "jag älskar dig" till mig för första gången (helt självmant!) och som i nästa stund tvååringskrisade och meddelade att han faktiskt VILL BITAS.

Fyra och en halv härliga lediga dagar i sträck. Det var påsken 2017!

En helg i april

Världens bästa dag, hade vi. I fredags, när flasharna kom. Hade just varit på mäklarens kontor och fått nycklarna till huset, två tunga nyckelknippor med mängder av nycklar, till dörrar och fönster och garage. Till vårt eget hus. En snabb unnig fir-öl på Magasinet mellan mötet och förskolehämtningen, det var sol och vår och körsbärsblom och pussas mitt på gatan.

Axel gick till aw med kollegor och jag gick för att hämta Nils. Hans förskolekompisar ropade lyckligt att de hittat en humla, och kanske kanske att Nils hade klappat den litegrann för på natten senare vaknade han flera gånger och beskrev att hans svullna pekfinger var "mycket varmt, mamma".

Så gick vi hemåt genom Haga och där kom flasharna. Attentat. Lastbil. Misstänkt terrorattack. Stockholm. Tre döda, som blev fyra.

Så overkligt, och ändå väntat på ett obehagligt sätt. Vi gick hem och byggde med duplo samtidigt som jag följde livesändningarna med ena ögat och båda öronen. Blir vansinnig av att tänka på dem som försöker utnyttja den här situationen, få oss att bli rädda för allt som känns främmande. Som försöker få till hårdare tag och mindre förståelse. Det är läskigare än terrorn. Samtidigt så fantastiskt att se hur människor instinktivt slöt upp, öppnade sina hem och hjärtan för varandra. Det har sagts oändligt många gånger redan, men kärleken är mycket mycket större än ondskan. Blev rörd av det.

Så fortsatte vi vår helg. Livet gör ju just det även efter en terrorattack. Det fortsätter. Och det är väl det bästa svaret på terrorismen. Vi hade en underbar lördag, hängde i stan och på Plikta, gungade och hade vårjackor på. Inga tider att passa och inga flyttlådor att packa. På söndagen åkte vi till huset för första gången sedan den förra ägaren flyttat ut, och det var en väldigt märklig känsla. Härlig, men också med rejäla inslag av herregud hur ska vi klara detta? Så mycket att fixa innan vi ska flytta in. Så många projekt på att göra-listan, även om hantverkarna nu satt igång och ska göra alla de svåra och stora grejerna. Men ändå. Så mycket att lära sig, ett helt hus att ta hand om. Hjälp. Men det blir nog bra.

Så blev det måndag och jag och mamma gick och såg Schibbyes föreställning om Kalityfängelset på Storan. Blev påmind om varför jag blev journalist och om hur mycket jag saknar att göra journalistik som verkligen betyder något. Utrikesfrågor var mitt självklara fokus redan från början som journalist och jag saknar det perspektivet, att skriva om det som påverkar människors liv på de mest basala sätt. Nu kanske mer än någonsin.

Inneboende

Nu har det gått så där lång tid igen. Hinner inte skriva, hinner inget den här veckan. Den är extra allt. Så är det ibland.

Men vi har flyttat! I lördags. Axel hann bli magsjuk en sista gång några dagar innan, samma kväll som han skulle ha spelat skivor på mitt jobbs inflyttningsfest på nya kontoret.. Jaja. Vad är väl en bal på slottet och så vidare? Vi kom till slut upp i sju magsjukor under mars månad, kommer minnas detta med skräck. Men han hann bli frisk till flytten i alla fall, som gick utmärkt tack vare en drös snälla människor som bar och slet. <3 p="">
Nu befinner vi oss hos mina svärisar där vi ska bo i två månader-ish tills alla golven i huset är färdigrenoverade. Våra prylar är lagrade i gästrum resp källaren hos snälla vänner som har extra plats i sina hus. I morgon eftermiddag sker tillträdet till vårt hus – de sista pappren skrivs på, sen ska jag och A gå och dricka bubbel nånstans innan vi hämtar N på förskolan. Äntligen är allt klart! Väldigt mycket fredagsfeeling på den.

Nils har varit helt med på noterna angående flytten vad det verkat, väldigt förtjust över att vara hos farmor och farfar. Första natten vaknade han och ville Hitta farfar! Farfar är hemma! Ja!. Men i morse när vi gick förbi Landsvägsgatan på väg till förskolan såg han vår port och sa mamma, jag vill ha hemma. Mitt hjärta alltså. Hur förklarar en för en tvååring vad en flytt innebär?

Litet meddelande på fönstret sista veckan i läggan.
Tack sopgubbarna!

Vårt nuvarande hem, i Leifs och Kerstins musikrum (namnet pga
vägg av vinylskivsbokhyllor som inte syns i bild). Verkligen inte
pjåkigt! Mycket större än vårt tidigare sovrum, till exempel, så det
känns lyxigt. Kommer dock sannolikt få panik snart av att ha alla
kläder i en resväska.