Kalas

I morrn fyller han ett år, den lille parveln, och i söndags hade vi ettårskalas hos hans farföräldrar. Det var kul! Störst succé bland de minimänniskorna på plats gjorde bollhavet. (Vi hade ju köpt bollhavsbollar till jobbet för att jag gjorde en intervju med Glenn Hysén och stoppade ner honom i bollarna för en bild, men nu tog jag alltså med dem hem och köpte en liten uppblåsbar bassäng att ha dem i. Vilket var orimligt roligt för ettåringar, visade det sig. Tur!)

Nils farfars ärtsoppa gjorde förresten väldigt bra succé den också. OBS det var alltså en god ärtsoppa på gröna ärtor, med pepparrotsgrädde. Needless to say hade vi inte vanlig (uäk) ärtsoppa på kalaset. Men tårtor hade vi, som jag och Axel bakade kvällen innan. 

Det var väldigt roligt att ha kalas. Är redan peppad inför kommande år, tänker FISKDAMM! MASSOR AV BARN! ROLIGA LEKAR! Sån bummer att han inte fyller år på sommaren dock, för det är ju bäst (tänk trädgårdskalas), men jag tror att mars kommer vara en kul månad den med hädanefter.

Hurra för Nils!

Det som inte ens går att tänka på

Här ligger jag och har lördagssovmorgon i min varma säng. Tog upp mobilen och scannade av internet, och såg en film på facebook som jag först trodde var reklam för något sånt där "här är fiskarna i Alaska som fiskar i de stora vågorna och en man har ramlat överbord"-program, men så insåg jag att det var ett klipp där en båt plockar upp flyktingbarn ur det iskalla vattnet på Medelhavet. Såg de små stelfrusna kropparna.

Och jag vet inte var jag ska ta vägen. Ligger och hulkgråter nu, men det hjälper ju inte. Skriver det här blogginlägget, det hjälper definitivt inte. Vi ger några hundralappar i månaden till unhcr, men det är ju ingenting. Vad kan vi göra?! Blir galen av att detta pågår. Hur KAN det få pågå? Hur kan myndigheterna inte bara åka med flygplan och hämta människor så att de slipper ta dessa vägar? De har ju rätt att söka asyl här, hur kan vi låta dem dö på vägen? Hur kan vi låta landgränser avgöra vem som får leva och inte?

Det har såklart alltid varit hemskt att se nyhetsbilder av förtvivlade människor, men sedan jag fick barn kan jag inte värja mig alls. Jag ser bara Nils Nils Nils. Föreställer mig att jag skulle behöva sätta en liten liten flytväst på honom och trycka ner honom i mitten av en överfull gummibåt. Det går inte. Jag läste nyligen att många av barnen drunknar där i båten, för att de placerats på golvet i mitten och att stora vågor sköljer in. Att det finns döda barn även i de båtar som tar sig hela vägen. Klarar inte av att tänka på det.

Jag ska kolla upp vad man kan göra nu, kanske bli kontaktfamilj för någon nyanländ? Något måste vi ju kunna göra. Något borde alla göra. 

När det biter en i röven

Kul att jag mallade mig och ba "sprang en mil, det var inte ens jobbigt". Nu har jag: träningsvärk på utsidan av rumpan (visste inte ens att det satt muskler där), ont längst ut på alla tår som om jag sprungit med för små skor (det har jag inte), lite ont i benhinnorna på båda benen samt *trumvirvel* ont på något jättekonstigt sätt i knät, som att det blivit lite instabilt plötsligt.

Joråsåatt. Tack för det kroppen!

Plan them trips

Damn vad jag älskar att planera resor. Nu håller vi på och lägger upp planen för sommarens resa som går till Portugal efter midsommar. Vi åker först till Algarvekusten med två kompisar, tänkte hyra hus på Airbnb, och bil, och sen åka omkring längs kusten och ha det gött. Därefter åker våra kompisar vidare till södra Spanien, och vi drar antagligen till Lissabon några dagar, bara jag, Axel och Nils. I så fall kommer vi att fira våra födelsedagar där (dagarna efter varann), och sedan flyga hem igen därifrån.

Tror detta blir toppen, men tar GÄRNA emot tips från er som varit i Lissabon och/eller Algarve. Tips av alla de slag mottages tacksamt, i synnerhet tips om 1. Var i Lissabon man vill bo, och 2. Var längs Algarvekusten man vill bo. (De två alternativ vi väljer mellan just nu: Tavira nära spanska gränsen eller Salema långt västerut. Någon som varit där?)

Dessutom: Jag var i Stockholm på vårt huvudkontor över dagen häromveckan. Då avslöjades det att vårt företag bjuder alla anställda på en skojig resa till Berlin i maj, för att det gått så bra för företaget förra året. Jo jag tackar ja. Så i maj åker vi dit! Sen stannar jag en extra dag och hälsar på Karin. Fy farao så bra.

Springet

Jag har haft så kasst löpar-självförtroende lately. Jag tränar rättså mycket, så det är inte det att jag känt mig otränad generellt, men jag har verkligen tänkt att jag är kass på att springa just. Att jag inte orkar så långt, har helt okej kondition men liksom ingen löpar-kondition osv. (Kanske för att jag jämför mig med Axel som ju är ett löparmonster, man ska ju inte jämföra sig såklart men det gör man ju ändå).

I alla fall. Idag sa Axel till mig att jag skulle gå och springa milen. "Bara gör det, jag lovar att du är starkare än du tror". Så då gjorde jag det. Och blev typ inte ens trött! Alltså!!!!!
Det var på löpband, och på 59 minuter så inget blixtentempo direkt, men ändå. Jag klev av efter en mil och bara jaha, det där gick ju fint.

Är så himla himla lycklig och hög på endorfiner nu.

(Obs menar ej detta som skryt, skrev det bara för att jag blev så himla glad och för att jag ville komma ihåg känslan alla de gånger jag kommer vilja smita ifrån löpträning och köra något annat istället (vilket, låt oss vara ärliga nu, kommer vara många...)).

Fredagsfeelingen hörrni

Den här var veckan då jag bland annat byggde en stor låda av kartong som jag sedan fyllde med bollhavsbollar (och stoppade ner Glenn Hysén i). Det var skoj. Annat skoj med veckan: Att förra veckans huvudvärk+pms är borta. Att solen och flera vårblommor kommit. Att vi börjat planera sommarsemestern OCH ATT DET NU ÄR FREDAG. Mmmm fredag. Vad ska ni göra i helgen?

Förihelvete

Störig är den ju, reklamen som kom till Instagram för ett tag sedan. Men den går att stå ut med. Appen är trots allt gratis och jag kan förstå att de som driver Instagram inte vill göra det på ideell basis. Men igår hamnade nedan reklam i mitt flöde, och den gör mig totalt förbannad.

Reklamen visar hur appen Facetune "fixar till" selfies. Vi får se ett ansikte, som appen med några enkla swipes förvandlar till ett, enligt dem, snyggare dito. Tjejen på bilden får jämnare hy, klarare ögon, vitare tänder, skarpare markerade ögonbryn, mindre näsa och smalare ansiktsform. Jag tar det igen: s-m-a-l-a-r-e a-n-s-i-k-t-s-f-o-r-m. De vill alltså förmedla att den här kvinnan inte bara skulle kunna snygga till sig genom att dölja alla naturliga skiftningar i huden, hennes benstruktur håller heller inte måttet för att avbildas och postas på Insta. Hon hade med fördel kunnat födas med ett lite mer ihoptryckt skelett, åtminstone i skalldelen. Tycker de som gjort den här appen.

Nu är ju reklam som anspelar på synen att människor (oftast kvinnor) inte räcker till utseendemässigt ingen nyhet, men jag vägrar faktiskt att inte bli arg över detta. Jag vill inte att mitt barn ska växa upp i ett samhälle där man lite snabbt korrigerar sitt ansikte innan man postar en bild någonstans där andra kan se. Att lägga på ett filter som gör att bilden ser lite häftig ut är väl en sak, men detta är något helt annat.

"Undrar du varför fina vänners selfies alltid ser så bra ut?" undrar bildtexten. Nej, det undrar jag inte. Mina vänners selfies ser alltid så bra ut för att de lägger upp bilder av sig själva och andra utan att ha redigerat och förvanskat bilderna med en app. Mina vänners bilder ser fina ut för att de visar vanliga fina människor.

Mera Vego på nätet

Hurra, Mera Vego finns nu på nätet. Här! Älskar både den och Ännu Mera Vego, vi lagar mat ur dessa kokböcker många gånger i veckan. Och det blir så sjukt gott, jämt. GO Lisa Bjärbo.

Sjätte mars

Idag för prick tre år sedan såg jag Axel för första gången. Vår första dejt. Vi möttes vid bokhandeln på hörnet av Järntorget, gick till Temple Pub på Linnégatan för där var det inte så mycket folk. Jag hade på mig en vit stickad tröja med jeanskrage under. Håret samlat i en tofs under vänster öra. Axel hade sin plommonfärgade vårjacka, men jag kommer inte ihåg vilken tröja. Han var väldigt snygg, sympatisk och allmänbildad. Minns jag att jag tänkte. Bara helt härlig. Smart men opretentiös. Jag tyckte om att vi kunde prata om riktiga saker och skratta åt ingenting på samma gång. Vi drack öl och pratade tills puben stängde, jag messade S och N från toaletten att den här killen hade väldigt många pluspoäng. (Önskar SÅ att den exakta konversationen fanns kvar i telefonen men det gör den tyvärr inte.) Vi gick vidare till Notting Hill på Andra lång och drack en öl till för vi var inte klara med kvällen än. Det var en onsdag. Så skulle jag till slut åka hem och då gick vi hem till Axel, där vi bor tillsammans nu, och hämtade Elsa för en kvällspromenad. Jag tyckte det var rart men totalt knäppt att han hade en hund. Axel och Elsa följde mig till vagnen och Axel kysste mig på Järntorget innan ettan kom stånkandes i sin branta högersväng från Linnégatan. Tre minuter senare messades vi, när jag satt på vagnen, och bestämde när vi skulle ses igen.

Idag för prick två år sedan firade vi ett år tillsammans. Vi hade precis flyttat ihop, jag hade lämnat min svindyra men svinfina tvåa i Bagaregården och flytttat hit mina saker, till Axels trea i Haga. Vår trea i Haga. Vi ansträngde oss för att läggan skulle bli en bra mix av bådas saker, att det skulle bli vårt gemensamma hem. Bestämde att vi skulle måla Axels fina bokhyllor vita och att vi skulle unna oss en ny dyr säng. Vi sov inte utan varann särskilt många nätter innan ihopflyttet heller, men nu var det väldigt skönt att nu slippa bo på två ställen. Slippa bära väskor med kläder fram och tillbaka. Vakna till det som var vårt.

Idag för prick ett år sedan var jag gravid, jähättegravid, med Nils. Det var bara åtta dagar till beräknad förlossning (18 dagar innan han faktiskt kom) och jag dukade upp den där picknicken i en av stengluggarna på Skansen kronan och friade. Med låtsasbubbel pga gravid, och låtsasringar pga ville välja tillsammans, men med världens mest riktiga vetskap om att jag vill vara med Axel forever and evah.

Idag firar vi sjätte mars med barnvakt, frukostbubbel i sängen, Vasaloppet med frallor och en enorm bunke Oboy. Ska fortsätta med stros och mat på stan och matinébio, har vi tänkt. Om det går nån bra film, för vi har inte kollat än. Känns som en väldigt bra dag oavsett.

(Axel, du är det bästa som hänt. Du är den bästa som hänt. Alltid alltid du.)

Nils elva månader

Hallå lilla smilfink!

Elva månader nu, snart får vi ha kalas och fira födelsedag med dig. Det blir kul!

Den här månaden har du testat en ganska ny grej: hur det är att vara arg! Du fick en förkylning (din första ordentliga) och tre nya tänder nästan samtidigt, så det var inte så konstigt att humöret tröt lite. Men ändå. Du har tyckt att det är helt rimligt att skrika rakt ut i lite olika situationer, till exempel när du inte fått krypa in i diskmaskinen, när du inte fått lägga din tandborste inne i tvättmaskinen (där det redan ligger rätt många leksaker som du lagt där) och när vi inte brett din frukostmacka eller värmt din mat tillräckligt snabbt. Och så vidare.

Men nu har tänderna äntligen trängt igenom färdigt och ditt humör har återgått till det vanliga, mestadels glada. Det är himla skönt faktiskt! Men det är såklart bra att du lär dig att säga ifrån också. Det ska man ju. (Du får ha precis de känslor du vill, du får vara arg, glad, ledsen, sprallig, fnissig, förvirrad, trött eller vad som helst. Allt är okej! Men smidigast är det onekligen när du är en gladfis.)

Såhär ser dina rutiner ut just nu, en vanlig dag:
Du sover i din spjälsäng som står vid foten av vår säng i sovrummet, och vaknar mellan sex och sju på morgonen. Då ställer du dig upp och liksom andas högljutt tills vi hör dig och kommer och lyfter över dig till vår säng. Eller så säger du mamma (lyckan) eller där där där eller titta. Fram tills nyss ammade du en liiiten liten skvätt på morgonen, mest av vana tror jag, men det har vi precis slutat med nu. Så himla glad att det funkat så bra med amningen, jag har inte haft en enda mjölkstockning! (Det känns förresten verkligen som evigheter sen som du helammade, det gjorde du första halvåret. Den senaste tiden har du bara tagit dig en tiosekunders-slurk eller så, på morgnarna. Men nu är vi i alla fall klara med det!)
Oftast somnar du om en stund mellan oss, men ibland är du tvärpigg och klättrar omkring i sängen. Du letar efter Elsa och kastar dig efter henne när du hittat henne. Du kallar henne Edda eller Ejja och ni två blir fortfarande aldrig sura på varann. Du kan dra henne i öronen och hon kan vända sig om så att du får hennes rumpa i fejjan och vispa dig rakt över ansiktet med svansen – ändå blir ingen av er irriterad på den andre. Där finns bara full kärlek (och en skopa tålamod från Elsas sida..).

Du är SKITGLAD i morgonhumöret. När vi klivit upp äter vi frukost allihop (du äter gröt macka frukt), sen går jag till jobbet och ni går ut med Elsa. Du får lunch igen runt elva, sedan sover du middag i din vagn i två eller två och en halv timmar. Eftersom du sover så himla länge då sover du bara en gång på dagen nu. Sen får du lite mellanmål och på eftermiddagen brukar du och Axel hitta på någon aktivitet. Jag kommer hem från jobbet fem-halvsex, och då får du middag (mycket mat, känns som att vi äter jämt!). Sen leker vi lite, äter kvällsgröt vid sju och sen kör vi pyjamas tandborstning bokläsning och så somnar du runt halv åtta. (Häromkvällen lyckades du peka helt rätt på Max och katten när vi läste Max boll och jag frågade Var är katten? Var är Max?. Jag blev helt rörd av detta. Älskar att läsa böcker för dig, men du vill oftast bläddra mycket snabbare än jag hinner läsa, och komma till baksidan när vi egentligen bara läst halvvägs.)

Du sover (oftast) som en stock på nätterna, tror du processar allt nytt. Nya skills just nu är bland annat att du kan gå själv med gåvagnen (så spännande!!), klättra upp på soffbordet utan hjälp och pussas på beställning (kanske det mysigaste i universum, du kör så goa blöta öppenmunspussar). Du vill gärna göra saker själv, dricka själv, hålla tandborsten själv, hålla i Elsas koppel själv när du sitter i vagnen. Du vinkar till alla du ser, främlingar som bekanta.
Du har också lärt dig att leka tittut själv, alltså inte bara skratta åt oss när det är vi som tittutar. Du kryper iväg så att vi inte kan se dig, och när vi frågar Var är Nils? vänder du och ”skuttar fram” igen bakom en kant så att vi ska ropa tittut. Sen skrattar du i hundra år som en liten skrockande farbror. När du står i spjälsängen på morgnarna böjer du på knäna så att du försvinner bakom kanten, vi säger Men var är Nils?! och så hoppar du upp igen som en gubben i lådan.

Du är en sån liten drömmänniska, kan fortfarande inte fatta att vi gjort dig. Att du finns tack vare OSS! Det gjorde vi bra. Och snart är du ett år! Puss puss puss

Dagboken: en Bexethelg

Nu är vi i Bergsvik, men som vanligt släpar inläggen efter en aning. Men ja: first up förra helgen.

Det var sjukt härligt att komma ner till Bexet på fredagkvällen med Johanna och Emely. Mans-sextetten bestående av tre ettåringar och tre pappor hade ju redan varit där i två dagar och de hade haft det så himla bra. Eldat och gjort utflykter, varit på badhuset och badat, åkt till Ullared och shoppat typ rengöringsmedel och leksaker samt köpt sig rutiga ha på landet-skjortor på Lantmännen i Hylte – likadana fast olika. Som de hade på sig när vi kom.

Sen hade vi en trångbodd men mysig helg. Det blir ju rätt kaosartat när man ska få plats nio människor i en liten stuga, och vi hade inte direkt supertur med vädret (det snöade rätt mycket först och sen blev det plusgrader och snön tungblöt), men det gick ändå över förväntan. Mat, vin, blöjbyten och vedhämtning och frukostar och spel-spelande om vartannat.
För att aktivera oss på lördagen efter att vi promenerat så långt (kort) vädret tillät åkte in till Hylte och gick på loppis. Hittade en fin svart skjorta i bra kvalitet för fem spänn. Fanns också böcker för en krona, skivor för tre, barnkläder tio kronor plagget. Varför går man någonsin på loppis i stan när det finns sådana här på landet-loppisar!?

Det var fint att få hänga en hel helg allihop. Efter helgen fick Nils sin första ordentliga förkylning, ganska ounvikligt efter att alla barnen snorat på varann i flera dagar, men det fick det ju helt klart vara värt.

Och så tog jag en bild på kiddona genom fönstret som jag tyckte blev förjädra gullig.

Sugarjunkie

Åhå, bokreaonsdag! Gick upp i ottan i morse för att knalla bort till Akademibokhandeln och Bokreans öppning. Rev till mig en kundkorg och gick loss - tolv böcker. Mycket nöjd. (Det går förresten än så länge sådär med målet att läsa 30 böcker i år. Jag är hittills på den tredje och månad två av tolv går mot sitt slut. Men finns det tid finns det hopp.)

En grej jag stör mig på just nu (apropå ingenting) är mitt sockerberoende. Herregud, jag tänker knappt klart om jag inte har något godis framför mig att sitta och goffa med. Verkligen inte okej, måste detoxa. Om det inte vore för att det är så himla tråkigt att detoxa. Åh du problematiska värld.  Oklart hur jag ska lösa detta olösliga problem.

Ikväll ska vi i alla fall på spelning på Pustervik och se bandet med det bästa namnet: King Gizard and the Lizard Wizard. Det blir bra!

Snodd bild.

Veckans roligaste läsning

Typ det roligaste jag läst:

http://blogg.djungeltrumman.se/denlillaoron/vi-maste-prata-om-casper-i-arvingarna/

(PS förlåt för ful länk men fattar inte hur man bäddar in på mobilen). 

En fredag i februari

Bild från nån form av lördags-nap nyligen.

Av allt jag hade tänkt hinna under mina två egentids-kvällar hann jag kanske.... 20 procent. Eller så. Måste bli lite mer rimlig i min planering. Men hur som helst var det väldigt skönt med lite slappartid och med helt ostörd sömn.
Fast en konstig grej: jag vaknar ungefär hundra gånger tröttare när jag vaknar själv istället för av en liten hand som rotar runt i mitt ansikte och säger "där! där! där!". Var jättetrött i morse. Brukar inte vara det. Ganska ologiskt ändå?

Nu jobbar jag i alla fall klart veckans sista. Om en liten stund hämtar Johanna och Emely mig och så drar vi till de småländska skogarna och resten av våra familjer. Peppen inför helgen, mycket hög!

Oh la - metime

Aah, just nu pågår detta mycket ovanliga: jag är ensam hemma! I två dygn!

Axel och Nils har tagit med sig Gunnar och Theodor och deras pappor och åkt till Bexet. Där sitter de och eldar i öppna spisen och går promenader och åker till badhus och Ullared på utflykt, enligt rapporterna jag fått. Jag, andra Johannan och Emely ska roadtrippa ner efter jobbet i morgon, och så stannar vi alla över helgen. Så himla bra idé faktiskt.

Blir nästan stressad av tanken på att ha två egentidskvällar i rad här, för det är ju evinnerligt mycket jag tänkt att jag ska hinna med. Totalt orimligt mycket. Igår ägnade jag kvällen åt mat och vin på Hagabion med kära vänner. Högg en skjorta på stan i bara farten på väg hem från jobbet bara för att jag ju inte hade bråttom hem.

Ikväll är det dock bara jag och läggan som gäller. Jag, läggan och egentiden. (Varje gång jag hör det ordet tänker jag på Louise Hallin som säger att hon inte förstår varför moderna föräldrar pratar om egentid. Alltså. Vad är det människan inte fattar?)

Nu har jag i alla fall tränat (= helt död). Ska strax lägga mig i badet och kolla ett serieavsnitt. Sen ska jag äta sötpotatisfries, citronmarinerad lax med fetaost och pärltomater. Dricka ett glas vin. Läsa lite, och sannolikt (dvs garanterat) "greja med datorn" (dvs redigera/sortera/greja med bilder) för det är det bästa jag vet. Och så ska jag längta lite efter kiddot.

Okej hej!

Igår stod jag i hallen och försökte snygga mig mitt
allra bästa (i nya skjortan) på en bild jag skulle skicka till A. 

Och så en hälsning från stugan! 

Grejer vi gjort på sistone

När jag halkar efter med bloggandet tar jag mest ikapp med en massa uppdateringsinlägg med grejer vi hittat på lately. Men så får det väl bli.

Förra helgen till exempel, hade vi följande eminenta upplägg: att Axel och Erik och Koffe (som alla är föräldralediga nu) skulle förbereda lite öl, vin och after work-mat hemma hos oss, och så skulle vi arbetande mammor ansluta efter jobbet. Och senare efter läggning skulle männen få fortsätta kvällen med öl på lokal. Briljant plan de funderat ut faktiskt. Och det blev också en briljant kväll, även om ni säkert förstår att verkligheten bjöd på fler logistiska twistar än så. Tex blev vi ytterligare fyra vuxna och två bebisar (det var alltså FEM ettåriga barn och tio föräldrar i vår trea..teeerrånngggt), maten blev jättegod men inte klar förrän vi som jobbat typ dog av hunger och ett barn ramlade på sin läpp så att det kom blod. Totalt kaos men ett väldigt härligt, familjärt sådant. Älskade det. (Förutom onda läppen, såklart).

En annan helg åkte vi till Björn och Malin i nya huset, med Johanna och Erik. Och igen: alla bebisar. Som knappt är bebisar längre, utan små, små barn. Och ett av dem har lärt sig att gå! Det kändes stort.

Filip har också varit här och kollat på Babblarna. (Älskar nya Babblarnalåten med berg-och-dal-banan. Det är liksom på riktigt rätt bra? Eller är jag bara småbarnsskadad?)

Och så har Ella varit här med sina föräldrar. Hon pekade på Nils och sa "En beeebiss!" kanske 400 gånger. Tog honom i handen vid matbordet. Det är ju något visst med att se sin unge få kompisar alltså. Så fin grej att få vara med om. 

Viola beach

Men NÄE. Hörde i morse på radion om det där unga brittiska bandet som omkommit i en olycka vid en broöppning någonstans i Sverige. Att de störtade mot vattnet och alla dog. Hela bandet plus managern. Reagerade inte så jättemycket (sådär som man hemskt nog inte gör av nyheter eftersom världen är hemsk hela tiden) förrän min lillebror ringde och sa att bandet hade spelat före honom och Pale Honey på samma festival bara några timmar innan olyckan. Att de hade varit supersnälla och skitglada och gett honom en tisha. Tydligen deras första utlandsspelning, peppen hade varit total. Det var liksom omöjligt att inte dra paralleller till när min bror själv var typ 22 och han och hans band Obliq gav sig ut i Europa på turné. Tänk om något hade hänt dem då. Tänk om någon hade ringt och sagt att det hade hänt dem något. Vänder sig i magen av att bara tänka på att flera familjer fått exakt det samtalet nu. Buäh.

Alla hjärtans helg

Den här veckan går inte till historien som världens roligaste. Jo, den började väldigt kul för Dante och Maria kom och hälsade på från Stockholm söndag till tisdag, men sen regnade och blåste det i flera dagar, både jag och Axel blev förkylda och Nils fick tand nummer sju och åtta på samma gång vilket gjorde honom känslig i humöret samt osugen på att äta. Det var sådär.

Men sen blev det helg! Då blev vi friska igen, det kom snö och sol och Nils började äta fint igen när tänderna poppat fram. Onekligen roligare att mata då...
Vi hade inget planerat på hela den här helgen, så gött. Var på väg att bjuda över några vänner på middag igår men sen orkade vi inte det, istället grejade vi hemma. Jag sorterade min garderob och hittade kläder jag inte ens sett sen jag var gravid. Hehe. Nivån av kaos det var därinne alltså. Sen gick vi ner på stan och handlade mat och så lagade Axel världens godaste trerätters. Panerad chêvre med tomatmarmelad till förrätt, kräft- och musselpasta med persilja, citron och smör till huvudrätt (som han för övrigt bjöd mig på första gången han bjöd hem mig på middag, tror det var andra gången vi sågs) och sen panacotta med hallon. Det var härligt att dricka vin och äta lååångsam middag. I köket, inte vid tv:n. Hinna prata ordentligt.
Jag är så väldigt kär. Herregud, har ju fått världens bästa människa att leva med. Och så barnet – att ha helg med de två är bäst.

Nu är Axel ute och springer med Nils i löpvagnen och jag går omkring hemma själv och grejar, och ska ner på stan en sväng (SJÄLV, utan att behöva knixa in hund eller barnvagn överallt i rulltrappor i hissar, tjoho!) och sen ska vi äta middag hos mina föräldrar. But first the obvious: äta resterna från igår.