Läste nyss David Nicholls "En dag", gillade den verkligen. Jag läste den på svenska och översättningarna var visserligen lite taffliga (vem säger hej killar, ge mig fem! eller utbrister hurra! när de hittar något de letar efter?) men det gjorde inte så mycket. Det som var bra med språket framgick ändå.
Jag funderade lite på vad jag gillade med boken och kom fram till att det är att den är så fruktansvärt realistisk på nåt sätt. Den beskriver liksom hur livet är, den är inte mer dramatisk eller perfekt eller tragisk eller osannolik, utan bara så som verkligheten är. Och det är trots allt ganska ovanligt i böcker och film, det är alltid så mycket MER av något än det är i verkliga livet. Tyckte den här stack ut lite med sin vanlighet.
I höst kommer filmen, med Anne Hathaway och Jim Sturgess i huvudrollerna, och även om Anne Hathaway inte alls ser ut som jag föreställt mig bokens Emma (framför allt inte i de där hemska hemska glasögonen de spökat ut henne i i avsnitten där hon ska spela "ung och politiskt engagerad") så ser jag fram emot att se den. Men känner på mig att det finns risk för att bli besviken.
