Är ensam hemma med Nils i helgen. Axel är och cyklar 55 mil i Dalsland, hans drömversion av en rolig helg. Så mysigt med lite egentid med barnet, upptäckte att det blir en helt annan grej när det bara är två personer hemma. Man får liksom umgås ordentligt och inte bara sådär duttigt som det blir på vardagarna när jag jobbar och kommer hem några timmar innan läggdags. Helgen känns som en liten välkommen tillbakablick till föräldraledigheten. (Annan insikt efter att ha varit själv med Nils två dagar: hur GÖR ensamstående föräldrar? Hur får de något gjort hemma, någonsin? All respekt i världen för dem osv).
Vi har i alla fall haft en go dag. Hängt med Björn, Malin och Folke på Garage sale på Magasinsgatan och sen mötte vi upp Linn på Andra Långdagen. Och i morrn kör vi Megaloppis i Majorna. En väldigt, väldigt göteborgsk sommarhelg helt enkelt. Nu sover ongen och jag har kollat på Anna Odells "Återträffen" på SVT play. AJ, mitt hjärta. Det måste ju vara en av de mest träffande filmer på ämnet mobbning som någonsin gjorts? Tycker den borde visas i skolor. Fast den utgår ju ifrån de vuxnas perspektiv, men ändå.
Jag sitter och funderar över om någon som gick i de klasser jag gick i i skolan tänker tillbaka på vår skoltid och känner som Anna Odell. Kanske gör nån det? Så himla sorgligt om det är så. Jag minns en kille som var liksom osynlig i min högstadieklass. Jag tror inte att någon var elak mot honom på ett direkt sätt, men kanske var alla elaka på det indirekta sättet? För han var liksom inte med i gänget riktigt. När vi gick i åttan dog hans mamma och jag fick veta det bara för att en kompis mamma kände till hans mamma och berättade det för oss. Ingen annan visste. Lärarna tog inte upp det, det gjordes inget speciellt i klassen för att stötta honom kollektivt, och det känns ju helt orimligt när jag nu tänker på det. Övertygad om att det hade varit annorlunda om det gällt någon annan i klassen. Jag minns att jag inte tyckte att det kändes okej då heller, så jag gick fram till den här killen vid skåpen en rast och sa något taffligt om att jag var ledsen över att höra vad som hade hänt. När jag tänker på högstadieåren är det den konversation jag minns att jag hade med honom. Jag minns alltså bara den. Så himla ledsamt ändå.
Nej men brööl vilket deppigt tankeämne. Hjärtat går ju av av att tänka på ledsna barn, eller eventuellt ledsna barn. Nu slungar jag oss osökt tillbaka till något extremt trivialt igen och berättar om dagens high five med mig själv: Det var när jag i morse – efter att Nils vaknat halv sju som vanligt och lekt i 20 minuter – fick honom att somna om intill mig och sova i en och en halv timme till. Då var jag inte helt missnöjd kan jag säga.
Vi har i alla fall haft en go dag. Hängt med Björn, Malin och Folke på Garage sale på Magasinsgatan och sen mötte vi upp Linn på Andra Långdagen. Och i morrn kör vi Megaloppis i Majorna. En väldigt, väldigt göteborgsk sommarhelg helt enkelt. Nu sover ongen och jag har kollat på Anna Odells "Återträffen" på SVT play. AJ, mitt hjärta. Det måste ju vara en av de mest träffande filmer på ämnet mobbning som någonsin gjorts? Tycker den borde visas i skolor. Fast den utgår ju ifrån de vuxnas perspektiv, men ändå.
Jag sitter och funderar över om någon som gick i de klasser jag gick i i skolan tänker tillbaka på vår skoltid och känner som Anna Odell. Kanske gör nån det? Så himla sorgligt om det är så. Jag minns en kille som var liksom osynlig i min högstadieklass. Jag tror inte att någon var elak mot honom på ett direkt sätt, men kanske var alla elaka på det indirekta sättet? För han var liksom inte med i gänget riktigt. När vi gick i åttan dog hans mamma och jag fick veta det bara för att en kompis mamma kände till hans mamma och berättade det för oss. Ingen annan visste. Lärarna tog inte upp det, det gjordes inget speciellt i klassen för att stötta honom kollektivt, och det känns ju helt orimligt när jag nu tänker på det. Övertygad om att det hade varit annorlunda om det gällt någon annan i klassen. Jag minns att jag inte tyckte att det kändes okej då heller, så jag gick fram till den här killen vid skåpen en rast och sa något taffligt om att jag var ledsen över att höra vad som hade hänt. När jag tänker på högstadieåren är det den konversation jag minns att jag hade med honom. Jag minns alltså bara den. Så himla ledsamt ändå.
Nej men brööl vilket deppigt tankeämne. Hjärtat går ju av av att tänka på ledsna barn, eller eventuellt ledsna barn. Nu slungar jag oss osökt tillbaka till något extremt trivialt igen och berättar om dagens high five med mig själv: Det var när jag i morse – efter att Nils vaknat halv sju som vanligt och lekt i 20 minuter – fick honom att somna om intill mig och sova i en och en halv timme till. Då var jag inte helt missnöjd kan jag säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar