Jag har aldrig varit särskilt mörkrädd. Har alltid känt mig trygg med att gå hem själv i natten och sådana saker, oavsett om det varit här i stan eller någon helt annanstans. Tänkt att den där tryggheten måste man ju känna, hur ska man annars palla?
Men en skräckhistoria jag hörde för tusen år sedan har alltid stannat kvar. Låter ju som en urban legend, men jag minns att jag fick den berättad för mig av mitt ex styvmamma, som sade sig känna den här drabbade kvinnan. (Det vill säga definitionen av en urban legend. "Jag känner en som..". Hehe. Måste verkligen fråga henne igen hur det egentligen var med det där.) I alla fall, så här är historien:
En tjej som bor ensam går och lägger sig i sin lägenhet. Hon kan inte riktigt sova för något känns fel, så hon ligger och vrider sig ganska länge. Plötsligt slår hon upp ögonen och råkar se i speglarna på sina garderobsdörrar att det ligger en man under hennes säng, som bara ligger där helt stilla och väntar på att hon ska somna. Han måste ha gått in medan hon var i tvättstugan, inser hon. Tjejen får panik men är samtidigt livrädd att han ska kasta sig över henne om han förstår att hon sett honom. Så hon ligger kvar, muttrar "fan, jag glömde ställa in cykeln", sätter långsamt ner fötterna framför sängen (!!) och går lugnt ut ur lägenheten och låser dörren utifrån. En stund senare kommer polisen och griper en känd våldtäktsman.
Så slutade den alltid: "En stund senare kommer polisen och griper en känd våldtäktsman." Hör ju själv att det måste vara en urban legend, men det spelar ju ingen roll. Hur o-mörkrädd jag än tycker mig vara så låser jag, med denna vidriga historia i åtanke, alltid dörren när jag ska till tvättstugan om jag är ensam hemma. Som ikväll.
Annars finns det så himla många ställen i lägenheten där man kan börja undra om den där insmitna snubben ställt sig för att vänta. *ryys*
Men en skräckhistoria jag hörde för tusen år sedan har alltid stannat kvar. Låter ju som en urban legend, men jag minns att jag fick den berättad för mig av mitt ex styvmamma, som sade sig känna den här drabbade kvinnan. (Det vill säga definitionen av en urban legend. "Jag känner en som..". Hehe. Måste verkligen fråga henne igen hur det egentligen var med det där.) I alla fall, så här är historien:
En tjej som bor ensam går och lägger sig i sin lägenhet. Hon kan inte riktigt sova för något känns fel, så hon ligger och vrider sig ganska länge. Plötsligt slår hon upp ögonen och råkar se i speglarna på sina garderobsdörrar att det ligger en man under hennes säng, som bara ligger där helt stilla och väntar på att hon ska somna. Han måste ha gått in medan hon var i tvättstugan, inser hon. Tjejen får panik men är samtidigt livrädd att han ska kasta sig över henne om han förstår att hon sett honom. Så hon ligger kvar, muttrar "fan, jag glömde ställa in cykeln", sätter långsamt ner fötterna framför sängen (!!) och går lugnt ut ur lägenheten och låser dörren utifrån. En stund senare kommer polisen och griper en känd våldtäktsman.
Så slutade den alltid: "En stund senare kommer polisen och griper en känd våldtäktsman." Hör ju själv att det måste vara en urban legend, men det spelar ju ingen roll. Hur o-mörkrädd jag än tycker mig vara så låser jag, med denna vidriga historia i åtanke, alltid dörren när jag ska till tvättstugan om jag är ensam hemma. Som ikväll.
Annars finns det så himla många ställen i lägenheten där man kan börja undra om den där insmitna snubben ställt sig för att vänta. *ryys*
7 kommentarer:
Ledsen men EXAKT den där florerade på Växjö campus också. Enda skillnaden var att denna våldtäktsman rymt från Växjö rättspsyk som låg i närheten.
Haha jag vet, det ÄR ju liksom en urban legend. Men den är ändå himla creepy.
Åh, i så många år var jag tvungen att kika under sängen innan jag gick och lade mig för att försäkra mig om att det inte låg någon där. Titta från så långt avstånd som möjligt såklart, så att den där personen som potentiellt låg där inte skulle kunna gripa tag i mig :-)
Minns fortfarande en gammal hemmets journaltidning jag läste i början av 90- talet. Ett reportage där mamman och hennes barn varit ensamma hemma en kväll när de plötsligt hörde ett bankande ljud från ovanvåningen. Mamman ringde polisen som kom och hittade en psykiskt sjuk man under en säng, där låg han och bankade med typ ett baseballträ. Var typ 6-7 år gammal när jag läste detta, var hysteriskt mörkrädd i flera år därefter. Blev ju inte direkt bättre av att det inte var en skröna utan ett seriöst reportage (åtminstone ur ett barns synvinkel...).
VARFÖR LÄSTE JAG DETTA!?
Lisa: När tanken väl satt sig...
Martina: Å fy!
Peppe: Förlåt!
Den storyn gick även hemma i Billdal 😉 Men sjukt läskig trots Urban legend!
Skicka en kommentar