Att springa i skogen

Så jag fick jag ett litet infall igår och anmälde mig till ett traillopp på 14 km. Precis som jag skrev på insta (förlåt för upprepning ni som följer mig där!) var det tänkt som någon form av genväg till att "bli en traillöpare". (He he he, helt okej att fnissa åt detta för nej, jag har aldrig sprungit i terräng förut nej. Typ någonsin). Men det är ju där genvägs-planen kommer in! Som när jag var arton och skulle ta körkort och bokade halkan och teorin nästan innan jag ens kunde starta en bil, för att fuska mig till att snabbt vara "halvvägs" till körkortet. Eller som när jag var ännu yngre och spelade piano och inte orkade lära mig noter så bra, men tragglade in Für Elise och Månskenssonaten utantill för om man kunde dem räknades man som "bra på piano" i min mellanstadieklass.

En ypperlig metod faktiskt, att ta i lite extra med något för att kunna skippa de första tråkiga stegen. (Att anmäla mig till ett traillopp skulle alltså smidigt göra mig till en traillöpare utan att jag faktiskt behövde träna löpning en massa innan. Genialiskt tyckte jag!)

Och så anmälde jag mig på morgonen samma dag. Var ändå på startplatsen för att släppa av Axel som skulle springa den längsta distansen av loppet, 56 km. Fyra varv på den där 14 km-banan. Vilket i sig är aningen ogreppbart, men vi har ju alla våra olika skill levels. Så att säga.

Några timmar senare stod jag och gjorde mig redo. En tjej frågade först vilken klubb jag sprang för, sen vilka traillopp jag hade sprungit tidigare. Jag bara "eh hehe, inga, förutom lilla Göteborgsvarvet en gång när jag var tolv". Då skrattade hon jättelänge och frågade om jag "menade allvar" och tyckte att jag var "så himla rolig". Kändes betryggande! Sen gick startskottet och alla löpare spreds ut ganska snabbt (läs: sprang ifrån mig), och sen hade jag nog faktiskt mitt livs roligaste löptur. Det var så SJUKT vacker natur. Soligt och varmt. Ibland var jag uppe på topparna av olika berg. Ibland nere i kärr fulla av lera, som att springa på en tjockmatta. Ibland gick det uppför så brant att jag behövde använda händerna också för att klättra. Ibland sprang jag över nån bäck eller på långa träspångar eller längs en bergskam med en ravin nedanför. Det var sinnessjukt vackert. Och jag upptäckte hur mycket roligare det är att springa i skog där ytan under fötterna förändras hela tiden. Vill aldrig mer traggla platt asfalt, aldrig aldrig. (Men bor ju mitt i stan, så det lär ju hända..)

Jag sprang verkligen inte snabbt, men jag var så himla glad för att jag lyckades disponera loppet så att jag orkade hela vägen, och för att det inte gjorde ont någonstans, och för att jag tyckte att det var roligt hela loppet igenom. Hade räknat med att bli dödstött och sura ur efter halva, och då vara fast i skogen utan någon möjlighet att fly. Men nej, det var kul. Fatta vad sjukt!!

Sen plötsligt, eller rättare sagt efter jätte, jättelång tid (en bit över 2h), sprang jag i mål och där mötte jag Axel som hade brutit sitt lopp efter tre varv och var lite lite besviken men väldigt glad att få heja in mig. Han hade då alltså "bara" sprungit ett maraton. Hur det är möjligt att springa det varv jag sprang, och sen göra TVÅ VARV TILL, är något som är så totalt beyond me att jag saknar ord. Herre. Jävla. Gud. Helt klart godkänt för någon som låg däckad i magsjuka några dagar tidigare...

Sen åkte vi i alla fall hem och jag var hög på endorfiner och fick en superfin anteckningsbok och pennor av Axel i "genomfört-lopp-present" och var jäääätttetrött resten av kvällen. En bra första maj ändå! (Förlåt barrikaderna för att jag inte stod på er).