Den här chocken: att inse att det inte heter öppenhjärtlig utan öppenhjärtig. Vaa? Visste ni det? Känns som när jag insåg att det heter omständlig och inte omständig. Same same men tvärtom liksom. Mycket, mycket märkligt detta. Trodde att jag var bra på att stava osv.
måndag 30 maj 2016
lördag 28 maj 2016
Sommargöteborg, Anna Odell och en liten sovmorgon
Är ensam hemma med Nils i helgen. Axel är och cyklar 55 mil i Dalsland, hans drömversion av en rolig helg. Så mysigt med lite egentid med barnet, upptäckte att det blir en helt annan grej när det bara är två personer hemma. Man får liksom umgås ordentligt och inte bara sådär duttigt som det blir på vardagarna när jag jobbar och kommer hem några timmar innan läggdags. Helgen känns som en liten välkommen tillbakablick till föräldraledigheten. (Annan insikt efter att ha varit själv med Nils två dagar: hur GÖR ensamstående föräldrar? Hur får de något gjort hemma, någonsin? All respekt i världen för dem osv).
Vi har i alla fall haft en go dag. Hängt med Björn, Malin och Folke på Garage sale på Magasinsgatan och sen mötte vi upp Linn på Andra Långdagen. Och i morrn kör vi Megaloppis i Majorna. En väldigt, väldigt göteborgsk sommarhelg helt enkelt. Nu sover ongen och jag har kollat på Anna Odells "Återträffen" på SVT play. AJ, mitt hjärta. Det måste ju vara en av de mest träffande filmer på ämnet mobbning som någonsin gjorts? Tycker den borde visas i skolor. Fast den utgår ju ifrån de vuxnas perspektiv, men ändå.
Jag sitter och funderar över om någon som gick i de klasser jag gick i i skolan tänker tillbaka på vår skoltid och känner som Anna Odell. Kanske gör nån det? Så himla sorgligt om det är så. Jag minns en kille som var liksom osynlig i min högstadieklass. Jag tror inte att någon var elak mot honom på ett direkt sätt, men kanske var alla elaka på det indirekta sättet? För han var liksom inte med i gänget riktigt. När vi gick i åttan dog hans mamma och jag fick veta det bara för att en kompis mamma kände till hans mamma och berättade det för oss. Ingen annan visste. Lärarna tog inte upp det, det gjordes inget speciellt i klassen för att stötta honom kollektivt, och det känns ju helt orimligt när jag nu tänker på det. Övertygad om att det hade varit annorlunda om det gällt någon annan i klassen. Jag minns att jag inte tyckte att det kändes okej då heller, så jag gick fram till den här killen vid skåpen en rast och sa något taffligt om att jag var ledsen över att höra vad som hade hänt. När jag tänker på högstadieåren är det den konversation jag minns att jag hade med honom. Jag minns alltså bara den. Så himla ledsamt ändå.
Nej men brööl vilket deppigt tankeämne. Hjärtat går ju av av att tänka på ledsna barn, eller eventuellt ledsna barn. Nu slungar jag oss osökt tillbaka till något extremt trivialt igen och berättar om dagens high five med mig själv: Det var när jag i morse – efter att Nils vaknat halv sju som vanligt och lekt i 20 minuter – fick honom att somna om intill mig och sova i en och en halv timme till. Då var jag inte helt missnöjd kan jag säga.
Vi har i alla fall haft en go dag. Hängt med Björn, Malin och Folke på Garage sale på Magasinsgatan och sen mötte vi upp Linn på Andra Långdagen. Och i morrn kör vi Megaloppis i Majorna. En väldigt, väldigt göteborgsk sommarhelg helt enkelt. Nu sover ongen och jag har kollat på Anna Odells "Återträffen" på SVT play. AJ, mitt hjärta. Det måste ju vara en av de mest träffande filmer på ämnet mobbning som någonsin gjorts? Tycker den borde visas i skolor. Fast den utgår ju ifrån de vuxnas perspektiv, men ändå.
Jag sitter och funderar över om någon som gick i de klasser jag gick i i skolan tänker tillbaka på vår skoltid och känner som Anna Odell. Kanske gör nån det? Så himla sorgligt om det är så. Jag minns en kille som var liksom osynlig i min högstadieklass. Jag tror inte att någon var elak mot honom på ett direkt sätt, men kanske var alla elaka på det indirekta sättet? För han var liksom inte med i gänget riktigt. När vi gick i åttan dog hans mamma och jag fick veta det bara för att en kompis mamma kände till hans mamma och berättade det för oss. Ingen annan visste. Lärarna tog inte upp det, det gjordes inget speciellt i klassen för att stötta honom kollektivt, och det känns ju helt orimligt när jag nu tänker på det. Övertygad om att det hade varit annorlunda om det gällt någon annan i klassen. Jag minns att jag inte tyckte att det kändes okej då heller, så jag gick fram till den här killen vid skåpen en rast och sa något taffligt om att jag var ledsen över att höra vad som hade hänt. När jag tänker på högstadieåren är det den konversation jag minns att jag hade med honom. Jag minns alltså bara den. Så himla ledsamt ändå.
Nej men brööl vilket deppigt tankeämne. Hjärtat går ju av av att tänka på ledsna barn, eller eventuellt ledsna barn. Nu slungar jag oss osökt tillbaka till något extremt trivialt igen och berättar om dagens high five med mig själv: Det var när jag i morse – efter att Nils vaknat halv sju som vanligt och lekt i 20 minuter – fick honom att somna om intill mig och sova i en och en halv timme till. Då var jag inte helt missnöjd kan jag säga.
Börlinn
Så vi åkte alltså till Berlin på jobbresa i förra veckan. Det var väldigt kul. Det var väldigt lite jobbkonferensbetonat och väldigt mycket rolighetsbetonat. Vi var 60 pers totalt, fattar inte hur det ens går att styra upp en resa för så många utan att det blir helt rörigt, men det hade någon i alla fall lyckats utmärkt med. (Det enda jobbrelaterade vi gjorde var att lyssna på när vår vd, som är rolig, körde en snabb dragning av hur det går för företaget, med peppiga pp-slides uppbyggda av olika frukter, och dagen därpå ett kreativitets-uppdrag som skulle lösas i grupp i olika stadsdelar runt om i stan ("gör en tiominutersfilm"). Min grupp fick Prenzlauer Berg (win!). Ambitionsnivån på det sistnämnda var ganska låg och resultatet helt, helt utflippat. Men det var skoj och en perfekt stadsdel att hänga runt i ju!)
Första kvällen åt vi middag på Kimchi Princess i Kreuzberg där jag varit tidigare, och gick sedan vidare till en mindre bar (Luzia) på Oranienstasse. Kväll två åt vi middag på Sage och gick vidare till Weekend som ligger på en takterass med utsikt över hela stada. Klubbade till sent och det var så jävla roligt. Älskar mina kollegor. Så många öl och så lite sömn. Som sig bör i denna stad.
När övriga åkte hem på fredagen, efter två nätter, stannade jag kvar ett dygn till och hälsade på Karin som bor i Kreuzberg. Det är alltid lika ljuvligt! Insåg att vi känt varann i elva år nu och även om vi bara ses en gång om året eller så så känns det inte så. Hon är alltid nära. Och så himla cool dessutom - hon har till exempel grundat Berlin Feminist Film Week, en feministisk filmfestival som hålls i Berlin i mars varje år. Bara en sån sak. Brukar skryta om detta för folk.
Jag tog bara mobilbilder hela helgen, men här kommer en drös.
På lördagen åkte jag direkt ifrån flygplatsen till Liseberg och mötte upp Nils och Axel och Kerstin och Torunn och kidsen. Fick åka karusell med Nillie efter att inte ha träffat honom på flera dagar, magiskt! Han älskade det och ville aldrig gå av karusellerna. Jag är nu sugen på att gå på Liseberg TUSEN GÅNGER i sommar. Tusen gånger MINST.
Första kvällen åt vi middag på Kimchi Princess i Kreuzberg där jag varit tidigare, och gick sedan vidare till en mindre bar (Luzia) på Oranienstasse. Kväll två åt vi middag på Sage och gick vidare till Weekend som ligger på en takterass med utsikt över hela stada. Klubbade till sent och det var så jävla roligt. Älskar mina kollegor. Så många öl och så lite sömn. Som sig bör i denna stad.
När övriga åkte hem på fredagen, efter två nätter, stannade jag kvar ett dygn till och hälsade på Karin som bor i Kreuzberg. Det är alltid lika ljuvligt! Insåg att vi känt varann i elva år nu och även om vi bara ses en gång om året eller så så känns det inte så. Hon är alltid nära. Och så himla cool dessutom - hon har till exempel grundat Berlin Feminist Film Week, en feministisk filmfestival som hålls i Berlin i mars varje år. Bara en sån sak. Brukar skryta om detta för folk.
Jag tog bara mobilbilder hela helgen, men här kommer en drös.
På lördagen åkte jag direkt ifrån flygplatsen till Liseberg och mötte upp Nils och Axel och Kerstin och Torunn och kidsen. Fick åka karusell med Nillie efter att inte ha träffat honom på flera dagar, magiskt! Han älskade det och ville aldrig gå av karusellerna. Jag är nu sugen på att gå på Liseberg TUSEN GÅNGER i sommar. Tusen gånger MINST.
torsdag 26 maj 2016
Rekonstruktion
Så ni har såklart hört om Stampens rekonstruktion. Ja jösses. Ska inte säga att jag inte såg den komma, för tecknen på situationens allvar kan nog inte ha undgått en enda Göteborgs-journalist de senaste åren. Men ändå. Så ledsamt detta är för svensk journalistik.
Rent personligen berörs jag inte av rekonstruktionen eftersom jag är anställd av ett bolag (inom Stampen-koncernen) som inte alls omfattas av den. Det är skönt. Så trots att jag är redaktör för GP:s helgmagasin och GP ju är mitt i epicentrum av konkurshotet fortsätter mitt jobb och min nuvarande roll precis som vanligt (så länge GP finns kvar i alla fall, ehe) och vi kan tack och lov betala alla som frilansar för oss, precis som vanligt.
Men för övriga GP är det ju så att många frilansar riskerar att inte få betalt för jobb de gjort den senaste tiden. Såklart jättejobbigt för de journalister som inte får betalt, men också för de redaktörer som beställt jobben och nu inte får betala för dem (pga reglerna för rekonstruktionen). För mig personligen känns det bara som en ren tur att det inte är jag som sitter där just nu, har ju frilansat för GP i många år. Slumpen avgör vilka som precis nu hade en drös obetalda fakturor inskickade. Många av dem jag känner hade otur, som Maja som fakturerat 57 000 nyligen, eller Magnus som väntar på en liknande summa, eller Tomas som har inte mindre än 115 000 i fordringar hos GP. Och så vidare.
Hoppas för allas skull på en att detta kommer lösa sig. Utan skuldberget kanske GP kan börja om på ny kula och se framåt istället. Håller tummarna för det!
Rent personligen berörs jag inte av rekonstruktionen eftersom jag är anställd av ett bolag (inom Stampen-koncernen) som inte alls omfattas av den. Det är skönt. Så trots att jag är redaktör för GP:s helgmagasin och GP ju är mitt i epicentrum av konkurshotet fortsätter mitt jobb och min nuvarande roll precis som vanligt (så länge GP finns kvar i alla fall, ehe) och vi kan tack och lov betala alla som frilansar för oss, precis som vanligt.
Men för övriga GP är det ju så att många frilansar riskerar att inte få betalt för jobb de gjort den senaste tiden. Såklart jättejobbigt för de journalister som inte får betalt, men också för de redaktörer som beställt jobben och nu inte får betala för dem (pga reglerna för rekonstruktionen). För mig personligen känns det bara som en ren tur att det inte är jag som sitter där just nu, har ju frilansat för GP i många år. Slumpen avgör vilka som precis nu hade en drös obetalda fakturor inskickade. Många av dem jag känner hade otur, som Maja som fakturerat 57 000 nyligen, eller Magnus som väntar på en liknande summa, eller Tomas som har inte mindre än 115 000 i fordringar hos GP. Och så vidare.
Hoppas för allas skull på en att detta kommer lösa sig. Utan skuldberget kanske GP kan börja om på ny kula och se framåt istället. Håller tummarna för det!
onsdag 18 maj 2016
Bexet i maj
Så åkte vi till Bexet en helg, med Johanna, Erik och Gunnar. Alltså herregud vad vi har utnyttjat våra landställen sen Nils kom (och innan med i och för sig, men ännu mer nu). Känns som att vi är där jämt. Vi kom ner i fredags när solen just gick ner på andra sidan lilleviken, och hela trädgården var full av tallgrenar eftersom några arborister varit där och tagit ner stora tallen samma dag. (GE fick flytta fågelboet till en annan tall och svalan som bodde där hittade sitt nya hem med de fem äggen! Fint.)
Vi hade en go helg. Nils var febrig men blev frisk igen plötsligt, vi åt korv med bröd och hamburgare hela helgen för att det är smidigast. Axel och Erik gick upp och fiskade mitt i natten (nä men 5), Nils och Gunnar matade varann med mackor och vi å vad gulligt:ade oss åt det hela tiden.
Vi hade en go helg. Nils var febrig men blev frisk igen plötsligt, vi åt korv med bröd och hamburgare hela helgen för att det är smidigast. Axel och Erik gick upp och fiskade mitt i natten (nä men 5), Nils och Gunnar matade varann med mackor och vi å vad gulligt:ade oss åt det hela tiden.
Och nu är det onsdag och jag åker till Berlin med jobbet. Tjo!
fredag 13 maj 2016
Ididdit
Förstår att ni alla sitter som på nååålar och frågar er: Blev det lugg? Eller blev det inte lugg? Och.... *trumvirvel*.... det blev det!
Nils kände inte igen mig förrän jag lyfte på luggen och började prata, och mamma såg inte att det var jag först, när jag sms:ade en bild. SÅ olikt tycker jag kanske inte själv att det är dock. Men känner mig nöjd. Såhär efter första duschen är det lite mer Annifrid Lyngstad under Abbatiden-böj på den åt vardera hållet, men det gör ju i alla fall att jag ser bra. Och det är ju en klar fördel.
Et violà, ny lugg i hundra varianter:
Nils kände inte igen mig förrän jag lyfte på luggen och började prata, och mamma såg inte att det var jag först, när jag sms:ade en bild. SÅ olikt tycker jag kanske inte själv att det är dock. Men känner mig nöjd. Såhär efter första duschen är det lite mer Annifrid Lyngstad under Abbatiden-böj på den åt vardera hållet, men det gör ju i alla fall att jag ser bra. Och det är ju en klar fördel.
Et violà, ny lugg i hundra varianter:
måndag 9 maj 2016
17 grader i vattnet och en jädra sommarkänsla
Det är kul hur man varenda år blir exakt lika fascinerad/chockad/exalterad när våren äntligen slår till. Hur alla kommenterar hur fint det är att knopparna äntligen brister och kolla björkarna! och skynda skynda vända ansiktet mot solen.
Men det är ju så himla himla härligt när det äntligen blir lite varmt, speciellt när det som i helgen blir inte bara vår utan full sommar på en gång. Här har man frusit lite i sin jeansjacka på cykeln om morgnarna och så är det plötsligt någon form av juli-sommar. 25 grader och sol, barfota hela dagarna, dyka från bryggan om och om igen-sommar. Äta alla mål på altanen-sommar. Springa i trädgården och få tusen fräknar-sommar. Va? Helvete vad härligt! Och på en långhelg dessutom, fin tajming vädret. Vi var i Bergsvik, och Axel och Nils hade ju åkt några dagar i förväg så jag längtade ihjäl mig i torsdags när jag tog bussen upp vid lunchtid. Och när jag äntligen kom fram firade Nils med att ta sina första steg! Yey! Jag är iofs lite osäker på om de räknas, det var liksom två små steg som han snubblade fram från Axels famn till min. Men ändå. Sedan har han fortsatt att promenera omkring (eller springa) med ett stadigt grepp om någons finger, little mister Play it safe. Lilly fyllde två år och fick blåsa tårtljus och öppna paket. Gurra jagade såpbubblor och döpte den nya robotgräsklipparen till Elliott, och Nils pekade efter Elliott och gjorde brumljud med läpparna. Åt en skopa sand på stranden och lärde sig känna på lena stenar genom att stryka dem mot kinden. Erik hade ont i sin nyopererade axel, Axel blev pollenallergisk. Men ändå, idyllen. Totalt ljuvligt med lite sommaridyll. (I morrn går jag till jobbet med salt kvar i håret, bara en sån sak.)
Men det är ju så himla himla härligt när det äntligen blir lite varmt, speciellt när det som i helgen blir inte bara vår utan full sommar på en gång. Här har man frusit lite i sin jeansjacka på cykeln om morgnarna och så är det plötsligt någon form av juli-sommar. 25 grader och sol, barfota hela dagarna, dyka från bryggan om och om igen-sommar. Äta alla mål på altanen-sommar. Springa i trädgården och få tusen fräknar-sommar. Va? Helvete vad härligt! Och på en långhelg dessutom, fin tajming vädret. Vi var i Bergsvik, och Axel och Nils hade ju åkt några dagar i förväg så jag längtade ihjäl mig i torsdags när jag tog bussen upp vid lunchtid. Och när jag äntligen kom fram firade Nils med att ta sina första steg! Yey! Jag är iofs lite osäker på om de räknas, det var liksom två små steg som han snubblade fram från Axels famn till min. Men ändå. Sedan har han fortsatt att promenera omkring (eller springa) med ett stadigt grepp om någons finger, little mister Play it safe. Lilly fyllde två år och fick blåsa tårtljus och öppna paket. Gurra jagade såpbubblor och döpte den nya robotgräsklipparen till Elliott, och Nils pekade efter Elliott och gjorde brumljud med läpparna. Åt en skopa sand på stranden och lärde sig känna på lena stenar genom att stryka dem mot kinden. Erik hade ont i sin nyopererade axel, Axel blev pollenallergisk. Men ändå, idyllen. Totalt ljuvligt med lite sommaridyll. (I morrn går jag till jobbet med salt kvar i håret, bara en sån sak.)
torsdag 5 maj 2016
Frilanslokal någon?
Bor du i Göteborg och behöver en kontorsplats i ett frilanskollektiv? Eller gör någon du känner det? Jag ska fortsätts hyra ut min plats hos Frilansarna (pga är ju anställd nu), ett trevligt kontor i Vasastan med roliga kollegor och vettig hyra (2200/mån inkl allt). Där sitter 14 personer – journalister, fotografer och formgivare – utspridda i ett antal mindre rum. I mitt rum finns två platser, eventuellt är även den andra ledig om någon är intresserad av att hyra för två personer!
(13 av de 14 platserna är vanliga platser som hyrs ut, men en ny grej är att en plats lånas ut gratis sex månader i taget till nyanlända personer som vill starta frilansverksamhet i Sverige och som kan behöva lite hjälp med att komma igång med det. Tror att där just nu sitter en syrisk journalist!)
Sist jag behövde hyra ut min frilans-kontorsplats blev jag kontaktad av någon som läste här, provar därför lyckan igen. Hojta om du tror detta kan passa dig eller någon du känner, eller om du vill ha mer info!
(13 av de 14 platserna är vanliga platser som hyrs ut, men en ny grej är att en plats lånas ut gratis sex månader i taget till nyanlända personer som vill starta frilansverksamhet i Sverige och som kan behöva lite hjälp med att komma igång med det. Tror att där just nu sitter en syrisk journalist!)
Sist jag behövde hyra ut min frilans-kontorsplats blev jag kontaktad av någon som läste här, provar därför lyckan igen. Hojta om du tror detta kan passa dig eller någon du känner, eller om du vill ha mer info!
onsdag 4 maj 2016
Inte mörkrädd, men
Jag har aldrig varit särskilt mörkrädd. Har alltid känt mig trygg med att gå hem själv i natten och sådana saker, oavsett om det varit här i stan eller någon helt annanstans. Tänkt att den där tryggheten måste man ju känna, hur ska man annars palla?
Men en skräckhistoria jag hörde för tusen år sedan har alltid stannat kvar. Låter ju som en urban legend, men jag minns att jag fick den berättad för mig av mitt ex styvmamma, som sade sig känna den här drabbade kvinnan. (Det vill säga definitionen av en urban legend. "Jag känner en som..". Hehe. Måste verkligen fråga henne igen hur det egentligen var med det där.) I alla fall, så här är historien:
En tjej som bor ensam går och lägger sig i sin lägenhet. Hon kan inte riktigt sova för något känns fel, så hon ligger och vrider sig ganska länge. Plötsligt slår hon upp ögonen och råkar se i speglarna på sina garderobsdörrar att det ligger en man under hennes säng, som bara ligger där helt stilla och väntar på att hon ska somna. Han måste ha gått in medan hon var i tvättstugan, inser hon. Tjejen får panik men är samtidigt livrädd att han ska kasta sig över henne om han förstår att hon sett honom. Så hon ligger kvar, muttrar "fan, jag glömde ställa in cykeln", sätter långsamt ner fötterna framför sängen (!!) och går lugnt ut ur lägenheten och låser dörren utifrån. En stund senare kommer polisen och griper en känd våldtäktsman.
Så slutade den alltid: "En stund senare kommer polisen och griper en känd våldtäktsman." Hör ju själv att det måste vara en urban legend, men det spelar ju ingen roll. Hur o-mörkrädd jag än tycker mig vara så låser jag, med denna vidriga historia i åtanke, alltid dörren när jag ska till tvättstugan om jag är ensam hemma. Som ikväll.
Annars finns det så himla många ställen i lägenheten där man kan börja undra om den där insmitna snubben ställt sig för att vänta. *ryys*
Men en skräckhistoria jag hörde för tusen år sedan har alltid stannat kvar. Låter ju som en urban legend, men jag minns att jag fick den berättad för mig av mitt ex styvmamma, som sade sig känna den här drabbade kvinnan. (Det vill säga definitionen av en urban legend. "Jag känner en som..". Hehe. Måste verkligen fråga henne igen hur det egentligen var med det där.) I alla fall, så här är historien:
En tjej som bor ensam går och lägger sig i sin lägenhet. Hon kan inte riktigt sova för något känns fel, så hon ligger och vrider sig ganska länge. Plötsligt slår hon upp ögonen och råkar se i speglarna på sina garderobsdörrar att det ligger en man under hennes säng, som bara ligger där helt stilla och väntar på att hon ska somna. Han måste ha gått in medan hon var i tvättstugan, inser hon. Tjejen får panik men är samtidigt livrädd att han ska kasta sig över henne om han förstår att hon sett honom. Så hon ligger kvar, muttrar "fan, jag glömde ställa in cykeln", sätter långsamt ner fötterna framför sängen (!!) och går lugnt ut ur lägenheten och låser dörren utifrån. En stund senare kommer polisen och griper en känd våldtäktsman.
Så slutade den alltid: "En stund senare kommer polisen och griper en känd våldtäktsman." Hör ju själv att det måste vara en urban legend, men det spelar ju ingen roll. Hur o-mörkrädd jag än tycker mig vara så låser jag, med denna vidriga historia i åtanke, alltid dörren när jag ska till tvättstugan om jag är ensam hemma. Som ikväll.
Annars finns det så himla många ställen i lägenheten där man kan börja undra om den där insmitna snubben ställt sig för att vänta. *ryys*
Mona och mejlet
Vi (min kollega Per) fick ett mail i morse, av Mona Sahlin, efter dagar av mailväxling. Det löd "idag är inte rätt dag att spika intervjutid". Nähe, vad menar hon med det? Undrade vi.
Men nu klarnar det ju....
Fan. Hejade liksom alltid på Mona på något sätt.
Men nu klarnar det ju....
Fan. Hejade liksom alltid på Mona på något sätt.
Senaste veckans....
...seger: att jag aldrig blev magsjuk förra veckan. Pottincidenten var alltså inte förgäves! Ville high five:a allt när de där 72 timmarna hade gått.
...hell yes: att vi äntligen bokat det mesta för Portugalresan, som boendet i Lissabon de tre sista nätterna. Tänke snåla lite först men kände sedan att näe, och så körde jag på en lägenhet med balkong och jättefin utsikt. Så nu kan jag inte tänka på något annat än att få sitta där på kvällarna med Axel och vin och staden och havet nedanför och en sovande Nils som får lite go kvällsbris på sig från någon av de tre öppna balkongdörrarna. Mmmm.
...fniss: när jag kom hem häromdagen och det första jag såg var Axel och Nils som stod nakna i badkaret och dansade till nån sorts gladhouse och "lekte Ibiza".
...hell yes no.2: att de äntligen satt igång fontänen på vår innergård. Det är det bästa vårtecknet. Nu låter det som en porlande bäck i en djungel varje gång vi öppnar balkongdörren.
...bästa fynd: en jordglob som jag hittade på Blocket. Mötte upp en tjej på Järntorget klockan sju en morgon och vips var jag ägare till denna fina glob, med träfot, fungerande lampa och bleka fina färger. Äntligen. Har letat så HIMLA länge.
Ja, det var nog det!
tisdag 3 maj 2016
En annan helg i april
Hej hej hallå dagboken. Nu är jag ensam hemma några dagar för Axel och Nils har åkt till Bergsvik igen, med Erik och Gunnar. (Och ensam hemma betyder "blogga ikapp lite".)
För några helger sedan var vi i Bexet på städhelg. Det regnade helt galet mycket och höstlikt nästan hela tiden förutom några timmar på lördagen, precis de timmar som vi var ute och krattade löv och eldade och åt korv och sånt. Flax! Nils sysslingar Klara och Linnea var också där och det tyckte han var väääldigt roligt. Klara sju bashämtade sav från en avsågad gren högt uppe i en björk och vi alla smakade på den. Det smakade som... regn? Sen deklarerade hon att hon ska lära Nils matte när han blir större, och Linnea sa att hon ska lära honom att man inte får kasta skräp i skogen. Ändå bra grejer att kunna. Såhär såg det hela ut:
För några helger sedan var vi i Bexet på städhelg. Det regnade helt galet mycket och höstlikt nästan hela tiden förutom några timmar på lördagen, precis de timmar som vi var ute och krattade löv och eldade och åt korv och sånt. Flax! Nils sysslingar Klara och Linnea var också där och det tyckte han var väääldigt roligt. Klara sju bashämtade sav från en avsågad gren högt uppe i en björk och vi alla smakade på den. Det smakade som... regn? Sen deklarerade hon att hon ska lära Nils matte när han blir större, och Linnea sa att hon ska lära honom att man inte får kasta skräp i skogen. Ändå bra grejer att kunna. Såhär såg det hela ut:
måndag 2 maj 2016
Att springa i skogen
Så jag fick jag ett litet infall igår och anmälde mig till ett traillopp på 14 km. Precis som jag skrev på insta (förlåt för upprepning ni som följer mig där!) var det tänkt som någon form av genväg till att "bli en traillöpare". (He he he, helt okej att fnissa åt detta för nej, jag har aldrig sprungit i terräng förut nej. Typ någonsin). Men det är ju där genvägs-planen kommer in! Som när jag var arton och skulle ta körkort och bokade halkan och teorin nästan innan jag ens kunde starta en bil, för att fuska mig till att snabbt vara "halvvägs" till körkortet. Eller som när jag var ännu yngre och spelade piano och inte orkade lära mig noter så bra, men tragglade in Für Elise och Månskenssonaten utantill för om man kunde dem räknades man som "bra på piano" i min mellanstadieklass.
En ypperlig metod faktiskt, att ta i lite extra med något för att kunna skippa de första tråkiga stegen. (Att anmäla mig till ett traillopp skulle alltså smidigt göra mig till en traillöpare utan att jag faktiskt behövde träna löpning en massa innan. Genialiskt tyckte jag!)
Och så anmälde jag mig på morgonen samma dag. Var ändå på startplatsen för att släppa av Axel som skulle springa den längsta distansen av loppet, 56 km. Fyra varv på den där 14 km-banan. Vilket i sig är aningen ogreppbart, men vi har ju alla våra olika skill levels. Så att säga.
Några timmar senare stod jag och gjorde mig redo. En tjej frågade först vilken klubb jag sprang för, sen vilka traillopp jag hade sprungit tidigare. Jag bara "eh hehe, inga, förutom lilla Göteborgsvarvet en gång när jag var tolv". Då skrattade hon jättelänge och frågade om jag "menade allvar" och tyckte att jag var "så himla rolig". Kändes betryggande! Sen gick startskottet och alla löpare spreds ut ganska snabbt (läs: sprang ifrån mig), och sen hade jag nog faktiskt mitt livs roligaste löptur. Det var så SJUKT vacker natur. Soligt och varmt. Ibland var jag uppe på topparna av olika berg. Ibland nere i kärr fulla av lera, som att springa på en tjockmatta. Ibland gick det uppför så brant att jag behövde använda händerna också för att klättra. Ibland sprang jag över nån bäck eller på långa träspångar eller längs en bergskam med en ravin nedanför. Det var sinnessjukt vackert. Och jag upptäckte hur mycket roligare det är att springa i skog där ytan under fötterna förändras hela tiden. Vill aldrig mer traggla platt asfalt, aldrig aldrig. (Men bor ju mitt i stan, så det lär ju hända..)
Jag sprang verkligen inte snabbt, men jag var så himla glad för att jag lyckades disponera loppet så att jag orkade hela vägen, och för att det inte gjorde ont någonstans, och för att jag tyckte att det var roligt hela loppet igenom. Hade räknat med att bli dödstött och sura ur efter halva, och då vara fast i skogen utan någon möjlighet att fly. Men nej, det var kul. Fatta vad sjukt!!
Sen plötsligt, eller rättare sagt efter jätte, jättelång tid (en bit över 2h), sprang jag i mål och där mötte jag Axel som hade brutit sitt lopp efter tre varv och var lite lite besviken men väldigt glad att få heja in mig. Han hade då alltså "bara" sprungit ett maraton. Hur det är möjligt att springa det varv jag sprang, och sen göra TVÅ VARV TILL, är något som är så totalt beyond me att jag saknar ord. Herre. Jävla. Gud. Helt klart godkänt för någon som låg däckad i magsjuka några dagar tidigare...
Sen åkte vi i alla fall hem och jag var hög på endorfiner och fick en superfin anteckningsbok och pennor av Axel i "genomfört-lopp-present" och var jäääätttetrött resten av kvällen. En bra första maj ändå! (Förlåt barrikaderna för att jag inte stod på er).
En ypperlig metod faktiskt, att ta i lite extra med något för att kunna skippa de första tråkiga stegen. (Att anmäla mig till ett traillopp skulle alltså smidigt göra mig till en traillöpare utan att jag faktiskt behövde träna löpning en massa innan. Genialiskt tyckte jag!)
Och så anmälde jag mig på morgonen samma dag. Var ändå på startplatsen för att släppa av Axel som skulle springa den längsta distansen av loppet, 56 km. Fyra varv på den där 14 km-banan. Vilket i sig är aningen ogreppbart, men vi har ju alla våra olika skill levels. Så att säga.
Några timmar senare stod jag och gjorde mig redo. En tjej frågade först vilken klubb jag sprang för, sen vilka traillopp jag hade sprungit tidigare. Jag bara "eh hehe, inga, förutom lilla Göteborgsvarvet en gång när jag var tolv". Då skrattade hon jättelänge och frågade om jag "menade allvar" och tyckte att jag var "så himla rolig". Kändes betryggande! Sen gick startskottet och alla löpare spreds ut ganska snabbt (läs: sprang ifrån mig), och sen hade jag nog faktiskt mitt livs roligaste löptur. Det var så SJUKT vacker natur. Soligt och varmt. Ibland var jag uppe på topparna av olika berg. Ibland nere i kärr fulla av lera, som att springa på en tjockmatta. Ibland gick det uppför så brant att jag behövde använda händerna också för att klättra. Ibland sprang jag över nån bäck eller på långa träspångar eller längs en bergskam med en ravin nedanför. Det var sinnessjukt vackert. Och jag upptäckte hur mycket roligare det är att springa i skog där ytan under fötterna förändras hela tiden. Vill aldrig mer traggla platt asfalt, aldrig aldrig. (Men bor ju mitt i stan, så det lär ju hända..)
Jag sprang verkligen inte snabbt, men jag var så himla glad för att jag lyckades disponera loppet så att jag orkade hela vägen, och för att det inte gjorde ont någonstans, och för att jag tyckte att det var roligt hela loppet igenom. Hade räknat med att bli dödstött och sura ur efter halva, och då vara fast i skogen utan någon möjlighet att fly. Men nej, det var kul. Fatta vad sjukt!!
Sen plötsligt, eller rättare sagt efter jätte, jättelång tid (en bit över 2h), sprang jag i mål och där mötte jag Axel som hade brutit sitt lopp efter tre varv och var lite lite besviken men väldigt glad att få heja in mig. Han hade då alltså "bara" sprungit ett maraton. Hur det är möjligt att springa det varv jag sprang, och sen göra TVÅ VARV TILL, är något som är så totalt beyond me att jag saknar ord. Herre. Jävla. Gud. Helt klart godkänt för någon som låg däckad i magsjuka några dagar tidigare...
Sen åkte vi i alla fall hem och jag var hög på endorfiner och fick en superfin anteckningsbok och pennor av Axel i "genomfört-lopp-present" och var jäääätttetrött resten av kvällen. En bra första maj ändå! (Förlåt barrikaderna för att jag inte stod på er).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
