Dagen: blod, krossat glas och lite förnedring

När Axel sa "jag lyfter bort Nils närmare dig nu för jag mår inte riktigt bra" inatt visste vi ju vad som komma skulle. Och mycket riktigt - vid halvsju-snåret började han kräkas. Två av tre i familjen nere hittills alltså. (Det är så komiskt att man ändå alltid tror in i det sista att man kommer klara sig. Sen bara BOM.)

Men jag mår i alla fall fint än så länge. Dagen har varit helt okej ändå, Nils har repat sig och vi har kört en hel del utomhuslek för att vara på den säkra(re) sidan. Bland dagens low lights återfanns dock dessa händelser. Jag ger er: Top 3!

1. När jag kissade* i Nils potta i köket eftersom vi bara har ett badrum och det badrummet var smittat med magsjuka. Nån i den här familjen måste ju lyckas hålla sig upprätt, liksom. Kändes väldigt värdigt när jag satt där på köksgolvet och hoppades att ingen av grannarna i huset mitt emot jobbade hemifrån just idag...
2. När Nils slog sönder inte bara ett utan två glas som spred sitt splitter över hela köksgolvet. (Han har blivit besatt av att dricka vatten ur vuxenglas men är uppenbarligen inte bäst på det än... Och såklart tappades glasen inte samtidigt utan vid två olika tillfällen, när dammsugaren hade hunnit åka tillbaka in i garderoben emellan.)
3. När jag högg mig i pekfingret inte bara en, utan två gånger med en millimeters mellanrum, med en potatisskalare när jag skulle göra potatismos. Det är ju bara en liten skråma men blöder fortfarande, hundra timmar senare, så fort jag tar bort hushållspappersbiten som jag tejpat dit med vanlig tejp eftersom våra plåster var slut. 
4. (Det blir förresten en Top 4, för jag glömde att jag också har ett litet märke på kinden samt är jätteöm där, från igår när Nils råkade smocka till mig med en iPad. Inte med mening till hans försvar, men det gjorde icke desto mindre ont..)

Jorå, men annars så! Hur var din dag?

* Okej jag ljög lite. (Also did no. 2). SKAMKÄNSLAN!

Nänä, så lätt var det ej

"Det gick över på bara nån timme och idag mår han bra igen." 

HA-HA. 

Så talar en naiv förstagångsförälder vars unge knappt haft en förkylning tidigare: nyss gick vi inne på round 2 av magsjukan. Fortfarande bara Nils som är drabbad men det är ju just honom en vill skona. Jaja, han verkar i alla fall inte må dåligt förutom just när han kräks, vi får väl vara tacksamma för det.

Hejdå från sjukstugan. 

Magsjukan, vilken liten jävel den är

Igår kväll vaknade Nils och kräktes ner hela sin säng. Uääääk, stackars stackars liten. Fick duscha och sitta och mysa i famnen och hämta sig från chocken och sen somna om tills det var dags för nästa kräk, nu på tom mage. Mitt arma hjärta.
Det gick över på bara nån timme och idag mår han bra igen, så himla skönt. Hade sett framför mig en hel vakennatt och det var ju gött att slippa. Men nu väntar istället det spännande dygnet som kommer avslöja om jag och Axel klarat oss eller om vi också åker på det. Kommer bara den ena drabbas? Ingen av oss? Båda samtidigt? Ingen vet! Spänningen i vardagen osv.

Eventuellt ökar risken en aning av att jag fick lite av spyan i munnen.. Skulle pussa Nils på huvudet när jag duschade av honom och mums, där var det kladdigt. Oh the glory. 

Badhuset

Å. Att sitta på jobbet och få såna här sms. Gölligöll!

Flykten

Tidigare ikväll: Jag sitter i en soffa på gymet. Har just tränat den vanliga torsdags-heaten med Axel, väntar på honom för han duschar där men jag orkar aldrig det. Jag läser Lisa Bjärbos inlägg om att hon översatt en ny barnbok, "Flykten" skriven av Francesca Sanna. En barnbok om två barn som flyr kriget tillsammans med sin mamma. Över havet och genom skogen.

Jag börjar gråta så fort jag ser bilderna. Läser de korta texterna. Axel kommer och jag säger att Lisa Bjärbo har översatt en bok om två barn som... sen kan jag inte prata. Klumpen i halsen. Bläddrar fram bilderna på mobilen och visar bara.

Förutom att det ju uppenbart är världens finaste illustrationer, och Lisas fina formuleringar, känns det ju också så himla bra att någon skrivit en barnbok om det här som händer. Det som händer nu och som alltid har hänt, för krig har ju fan alltid funnits. Blir tokig på det. Tänker att jag ska läsa den för Nils sen när han blir lite äldre, men förstår inte hur jag ska kunna göra det utan att gråta ögonen ur mig och skrämma livet ur honom.

Hur förklarar man alla orättvisor och hemskheter för sina barn? Ni som har lite större barn än jag: hur gör ni?

OBS jag har inte upphovsrätt till dessa bilder, men hoppas på att det är okej
ändå, jag vill bara sprida och heja på! All cred till Francesca Sanna som ritat
och skrivit, och till Lisa som översatt!

En helg i april

Förra helgen kom solen och våren. På lördagen var vi på spikdragarfest hos Axels barndomsvän som flyttat till en husbåt på älven. Vi drog spik ur gamla brädor han ska bygga ett skjul av på bryggan, satt i hängmatta på husbåten och vände fejjan mot solen. Åt tunnbrödsrullar och den som inte körde bilen (dvs inte jag) fick öl också. Det var väldigt härligt. Sån ball grej att bo på en husbåt! 

Sen åkte vi hem till mina föräldrar och käkade middag. Tanken var att vi skulle lägga Nils där och att jag och Axel skulle gå på Anna von Hausswolf-konsert, men den var slutsåld. Ny plan var att vi skulle åka in till stan och dricka öl, men när vi väl satt där i soffan blev vi så dödens trötta och bekväma att vi istället stannade kvar och gick och lade oss klockan elva, som de häftiga människor vi är.

På lördagen fick vi sovmorgon vilket var lovely bortsett från att hundjefeln inte kunde bestämma sig för om hon ville ligga och sova med oss eller hänga i köket med Nils och mina päron. Fick öppna dörren tusen gånger, blev tokig på henne. Sen stack Axel ut och hojjade tolv mil, det är hans sinnebild av en go söndag. Jag sprang en vända efter frukost och mötte upp Nils och mamma på lekplatsen. Kände mig sjuuukt stum i benen efter att för första gången på hela året ha lyckats klämma in fem träningspass på en vecka. (Men ändå: Fem! Yey!) Sen hände nåt lite knas i min rygg/nacke som följd av den myckna träningen så att jag blev stel och hade ont hela veckan. Himla svikarkropp. Men nu är det iaf bättre igen. 

På lekplatsen hade vi också tappat Nils elefant på gångvägen nere vid vattenfallet och som genom ett mirakel slog det mig just som vi skulle åka hem att den saknades. Fick leta lite men någon härlig människa hade lagt den på ett stängsel. TACK OCH LOV! Svantefant är en betydande del av vår familj numera, kristanken att den skulle vara borta...hu. Mamma berättade om när jag glömt ett gosedjur på öppna förskolan när jag var liten och hon fick ledaren där att komma och låsa upp skitsent på kvällen tillsammans med sin dotter. Vad gör man inte..? 

Också: vi har äntligen bokat Portugalflyg! Kan ej tänka på annat nu än denna kommande semester; värme, ledighet, bruna ben och fräknar och solglajjor och att dricka vin ljumma sommarkvällar och få bada i hav ned Nils för första gången och lukten av bränd hud på överarmarna. 

Två tips ni inte vill vara utan

Så många gånger jag tänkt att jag ska dra igång ett långsiktigt projekt vid sidan av mitt vanliga jobb. Hålla på med en reportagebok kanske. Eller ett fotoprojekt. Något som får ta lång tid och växa fram. Bara gå på inspiration och passion.

Och det finns ju faktiskt dem som tar tag i sådana projekt, får dem att bli av. Och får dem att bli till något riktigt riktigt bra. I måndags var jag och min kompis Kerstin gick på PK-kvällen på Pustervik (publicistklubbens kvällar med paneldebatter/samtal om journalistik). Den här veckan var min fina vän och kollega Erik Abel moderator för ett samtal om långsiktiga fotoprojekt. Fotograferna som deltog heter Pieter Ten Hoopen och Tomas Ohlsson.

Och Åh.

Jag blev så himla inspirerad. Fy fan vad bra det var. Pieter ten Hoopen är ju en fotograf av absoluta världsklass. Erik har tjatat om hans bilder under alla år vi åkt på reportageresor tillsammans, och efter debatten hängde vi med Pieter och drack lite öl. Så trevlig och ödmjuk människa. Och jävlar vilket bildspråk. Projektet han snackade om i måndags handlar om ett litet samhälle i Montana, USA, som han porträtterat under tio års tid, och det har också mynnat ut i en dokumentär som heter Hungry Horse. Vill gärna se den. Han plåtar också mycket för olika NGO:s. Det kan till exempel se ut såhär:

Följ Pieter på Instagram vettja! Eller kolla in hans hemsida.

Den andre fotografen som var med i måndags, och som ni också måste spana in, sitter på mitt förra frilanskontor, så honom känner jag ju. Tomas Ohlsson. Han har ett sånt himla fint projekt, där han under tio års tid följt och fotograferat Roger Jonsson, en hemlös man som han lärde känna när han köpte en Faktum (hemlösas tidning i Göteborg) för många år sedan. En vänskap utvecklades och under dessa tio år har de varit med om mycket tillsammans. Högt och lågt. Upp och ner. Sorg och glädje. Roger har haft nyktra och rena perioder för att sedan falla tillbaka i ett tungt missbruk.

Alldeles nyligen vann de pris i Årets Bild-tävligen för projektet. Så välförtjänt. Roger var förstås med på prisutdelningen och han och Tomas bodde på fint hotell, stolta över segern.

Tomas skriver berättelsen om Roger på bloggen The story of Roger Jonsson, och projektet kan såklart också följas på Instagram och Facebook. Ni måste faktiskt klicka in er bloggen, för bilderna, för orden, för berättelserna. Här sitter jag och läser ikapp med en tår i ögat och en tagg i hjärtat.

"En dag när jag satt hos tandläkaren och väntade på att få göra en rotfyllning så började jag bläddra i en bok. Boken handlade om Gamla Ullevi och arenans historia. Jag satt och bläddrade lite förstrött när jag stannade till på en bild. Det var IFK Göteborgs högerback Nils Jonsson som rensade bort bollen från straffområdet. Jag tittade närmare och såg att det var en exakt kopia av Roger, med samma hårfäste och samma blick. Jag köpte boken av tandläkaren för en hundring så gav jag den till Roger i julklapp. Hans ögon tårades när han såg bilden och strök försiktigt med handen över den och sa: åh, pappa."

"Jag minns också när hans lilla navelstump trillade av när jag bytte blöjor på honom en morgon. Det var fina tider det där, och jag tog bra hand om honom där. Det första året", berättar Roger. "Jag minns hans porlande skratt. Hur han tittade på mig och hans lilla leksaksmus som åkte över golvet när man drog igång den."

"Jag märker själv nu när vi pratar om det här att jag inte är klar själv på alla de här bitarna, och Tomas, det är bra att du pratar med mig om det här. Herrejävlar jag har änna mycket arbete framför mig."

Bangs!

Så jag tänkte ta och klippa lugg igen.

Igen som att jag tänkte igen att jag ska klippa lugg, inte igen som i att jag haft lugg nyss. För det har jag inte direkt, jag gick i förskolan sist jag hade lugg tror jag. Men jag har tänkt på det många gånger. Är en sån himla tråkig människa som klipper likadant varje gång (lite kortare bara) så nu får det faktiskt hända något. Min rädsla är dock att luggen ska kräva skötsel för att se bra ut eftersom jag helst inte vill behöva lägga någon tid alls. Eller, det är okej att lägga lite lite tid ibland, men det måste finnas en easy way out som tar 30 sekunder och som man vet alltid funkar.

I alla fall. Tänker mig typ något mellanting av luggarna nedan. Ganska fyllig och som blir lite längre på sidorna så att den liksom vävs in i håret. Vad tror ni?

Eller ska jag köra på en helt rak? Också fint. Tror dock inte att mitt hår kommer vilja ligga så.

Sitter ni på lugg-expertis i någon form? Bring it!

Nils ett år

För prick ett år sedan klev jag och Axel in på förlossningen på elfte våningen på Mölndals sjukhus. Din morfar hade skjutsat oss dit, och jag hade ont redan men inte mer än att jag kunde ta mig fram i korridorerna. Upp i hissen, in på ett rum. Efter en stund låg i ett badkar med magen i vädret, sedan låg jag på en säng, hela hela tiden med ett benhårt tag om din pappas hand. Det fanns en plommonlila fåtölj i ena hörnet av rummet och det var jättesoligt ute, alla väggar i rummet lystes upp av ett ljusgult sken som var milt och skarpt på samma gång. Jag minns exakt hur det såg ut.

Efter några timmar kom du äntligen och jag fick hålla dig i min famn. Du var så liten och skrynklig och söt och hela din underläpp liksom sögs in i munnen så mycket att vi nästan undrade om du verkligen hade en underkäke. Du var det finaste vi någonsin sett. På väggen satt en liten whiteboardtavla där det stod ”Johanna och Axel” (säkert för att barnmorskorna inte skulle glömma bort våra namn mitt i förlossningen) och medan du låg där på mitt bröst gick Axel fram och skrev ”och Nils” under. Johanna, Axel och Nils. Plötsligt och för alltid fanns du.

Nu är du ett helt år. Vi firade din födelsedag med kalas hos farmor och farfar ett par dagar innan och på den riktiga födelsedagen var vi i Bergsvik för att fira påsk. Din ettårsdag var en skärtorsdag.

I sommar ska vi åka till Portugal, det ska bli jättemysigt. Då kommer du nog att springa omkring, vi tror att du kommer lära dig gå själv ganska snart för du har blivit jättesnabb med gåvagnen och kan gå ganska bra om man håller dig i en (fast helst två) händer. Du vill alltid trycka på knapparna i hissen och tjuter av lycka när du sitter i bär-ryggsäcken ute och får syn på en hund någonstans långt borta. Du är oftast himla glad. Ibland försöker jag mata dig alldeles för fort, när du fortfarande har mat kvar i munnen, och då skakar du på huvudet och säger NÄ. Ibland plockar du ut det du har i munnen med fingrarna och sen vill du gärna mata mig eller Axel med den lilla geggan. Mmm. Oftast äter du massor och gapar så stort att det nästan ser obekvämt ut, och när du var på ettårskontrollen häromdagen låg du prick på din viktkurva. Förra gången, för två månader sedan, låg du aningen under och då inledde Axel Operation ge Nils lagad mat tre gånger om dagen (för han är mycket nojjigare än vad jag är), vilket alltså gett resultat nu. Du har såna goa äppelkinder och valkar på låren. Minns tillbaka på dina långa smala fågelunge-ben som du hade när du föddes.

Att få vara din mamma är verkligen det bästa och mest spännande som hänt mig. Då tycker jag ändå att jag gjort en himla massa spännande grejer: dykt med mantarockor på Filippinerna, flugit skärmflyg över Atacamaöknen, tittat på vilda bergsgorillor i djungeln i Uganda. Solat på grekiska stränder och vandrat upp på en aktiv vulkan i Guatemala mitt i natten och sett het lava flyta förbi mina fötter. Åkt linbana i träkronorna i Costa Ricas regnskog, flugit i ett litet propellerplan över världens högsta vattenfall i Venezuela och sett the big five på safari i Sydafrika. Kysst din pappa under Eiffeltornet i Paris mitt i natten med två cyklar slängda intill oss. Jag har rest i ockuperade Västsahara, åkt buss genom Mocambique och gjort en dokumentärfilm i Nicaragua. Känt mig som en liten myra i Tokyo. Vandrat i alperna, surfat på Bali, badat i varma källor på Island och stått högst upp i en skyskrapa i New York. Jag har bilat upp i Kaukasusbergen i Georgien i en snöstorm, cyklat på en snirklig bergsväg på 5000 meters höjd i bolivianska Anderna och åkt sommarskidåkning i Österrike. Promenerat på den kinesiska muren. Sett Machu Picchu i Peru och Angkor Wat i Kambodja, dykt vid vrak på botten av Röda havet, pulsat i meterhög snö i ryska St Petersburg och cyklat Göteborg-Köpenhamn (med dig i magen!).

Och Nils, hela poängen är att av allt det där slår inget inget inget, inte ens sammantaget, upplevelsen det är att ha fått dig! Det är så himla roligt och fint att få vara med dig, och jag vänjer mig liksom aldrig. Det går knappt en dag utan att jag säger KOLLA VÅRT BARN, KAN DU FATTA ATT HAN FINNS?! till Axel. För det är lite svårt att fatta faktiskt. Du är bäst bäst bäst, och du är vår unge för alltid!

Älskar dig till världens ände.

Din mamma

En man som inte vill bli stor

För några månader sedan åkte jag och mina kollegor bil hem från Stockholm. Vi hade varit på julfest, var lite bakis men det var snöstorm och inställda tåg, så vi hyrde en bil och lät en av alla strandsatta tågresenärer på centralen (en barnpsykolog från Holland, visade det sig) åka med gratis mot att hon körde halva vägen. I bilen började vi ha högläsning av Glenn Hyséns krönikor, och skrattade tills vi grät. Denna människa. Så galen, men varm. Totalt naiv, men uppriktig. Och så inihelvete barnslig. Vi konstaterade att "någon någon gång m-å-s-t-e göra reportaget om varför Glenn Hysén är som ett barn". På riktigt.

...Och nu har jag gjort det! I Två Dagar-numret som kom på påskafton porträtterade jag honom i ett reportage som handlar om livet, berömmelsen, alkoholen, föräldraskapet, hur man tämjer en katt och mycket annat, men mest handlar det om varför han inte riktigt vill växa upp.

Jag och fantastiske Nicke Johansson som tagit bilderna knackade på hemma hos Glenns flickvän med en propellerkeps, en bild av Glenn som ung fasttejpad på en kartongbit, en egenbyggd kartongsarg och två kassar bollhavsbollar, och Nicke tog sedan bilder som är to die for, se nedan. (Nicke är ett geni). Och sedan dess har jag fått så himla många fina mail från människor som tyckte om reportaget, vilket gör mig så jädrans glad för det var ett av de klurigare jag skrivit. Jag ville vara respektfull men absolut inte göra något platt. Ville vara rolig men inte plojig. Våga göra vinkeln fullt ut, men utan att göra narr av Glenn. Det var en balansgång!

Här kan ni läsa, om ni vill (eller förresten bättre att göra det på min hemsida i så fall, för där är styckeindelningen lite vettigare än på GP-webben där allt verkar hamnar lite hipp som happ).

Häpp, nu kör vi helg!

Jag hjärta internet

Det är tur att Skype finns ändå...och FaceTime! Vi pratar några gånger per dag nu när de är borta och Nils har till exempel informerat mig om att han nu vet var hans fot sitter någonstans. Slängde upp lelle foten i bild och pekade på den när Axel frågade. Bra grej att kunna ändå.