Det jag är absolut sämst på när Axel är bortrest: att gå och lägga mig. Fan vad jag älskar att vara vaken. Speciellt på kvällar som ju är dygnets uppenbart bästa stund. Natten ligger framför en så det är liksom inget som stressar eller stör. Perfekt. Som just nu; det är fredag kväll, barnet sover sött, jag har glass, chips, godis, tv-serier och egentid. Magiskt! Jag blir också piggare och piggare ju mer klockan blir, vilket i och för sig kanske inte är odelat positivt. Nu är den till exempel tre och jag inser vid eftertanke, med en gnutta fruktan, att Nils eventuellt kommer att vakna vid sex eftersom han sov rätt mycket idag. Men med lite tur kan vi sova till halv nio. Då är det ju fortfarande fem och en halv timmar kvar! Den som lever får se.
(Hur som helst är det nog tur att Axel tycker om att lägga sig tidigt och oftast får med mig på det. Annars hade jag väl aldrig sovit.)
(Hur som helst är det nog tur att Axel tycker om att lägga sig tidigt och oftast får med mig på det. Annars hade jag väl aldrig sovit.)
5 kommentarer:
Fast extra roligt att få ett blogginlägg från Norden så här mitt i natten för oss utlänningar!
Javisst, bara en sån sak! :)
Inte helt otippat så är jag och Jens exakt likadana haha. Jag hade aldrig gått och lagt mig om det inte var för att han blev trött, för NATT ÄR BÄST INGEN PROTEST! Ps, hoppas Nils sov länge.
Haha, är inte förvånad! (Plus, var bra att du kommenterar så att jag får en uppdatering om huruvida du håller på och föder barn i denna sekund eller ej! Snart snart snart.)
Kan säga att detta är en av de saker som faktiskt slitit mest på mig efter skilsmässan. Även om vi båda var/är nattmänniskor så tog vi oss ändå, med gemensamma krafter i säng vid midnatt. Ibland senare. Nu: aldrig innan ett, ibland två. Och å, vad det sliter. Denna veckan har jag varit så trött, så trött och faktiskt gått och lagt mig vid 23, och tyckt att det var tidigt..!
Skicka en kommentar