Peppe skrev nyligen om fördelarna med fyra dagars arbetsvecka och jag tänker att det är något så väldigt klokt med det. Fyra dagars arbetsvecka, sex timmars arbetsdag eller vad som nu funkar bäst. Med kontentan att alla jobbar lagom och hinner med sina liv istället för att några går arbetslösa medan andra jobbar ihjäl sig. Ett så enkelt recept som skulle kunna underlätta för hela samhället.
Det är så väldigt lätt hänt att man vill vara duktig och effektiv och lyckad och allt det där, så lätt att jobba jobba jobba. Jag är själv sådan. Som frilans har jag verkligen jobbat mycket, ofta hört mig själv säga att "det är en väldigt intensiv period just nu" fast det kanske inte alls handlat om perioder utan mer om att jag haft mycket på to do-listan hela tiden. På många sätt har det varit toppen, hellre för mycket att göra än för lite och mitt jobb är roligt nästan jämt. Men, och här kommer poängen: det är ju ändå bara jobb. Jag älskar ju minst lika mycket att vara ledig (eller egentligen mer såklart, hemskt vore det väl annars!)
Sedan vi blev föräldrar tänker jag ännu mer på det där med att hitta balansen. Se till att ordentlig ledighet infaller varje dag och inte bara på helger och längre ledigheter. Att inte tänka "det är mycket just nu, det får vi ta igen sen". För det blir liksom aldrig sen. Jag vet, hej hej klyscha, men så sant det är ändå?!
Nu är det drygt sju veckor kvar tills jag börjar jobba och Axel går hem för att vara heltidsföräldraledig. Det känns plötsligt som ingenting, tiden rusar. Jag nojjar lite över att Nils ska vara i den där fasen då bebisar vill vara extra nära precis då, fasen då de förstått att föräldrarna kan försvinna (han är drygt 8 månader då). I så fall kanske det blir tufft att skifta precis då vem som är hemma. Men håller tummarna för att det ska gå fint.
När Nils börjar i förskolan nästa höst kommer vi hur som helst att ha varit hemma lika länge, Axel och jag, och det känns mycket bra! Att jämställdhet i det avseendet inte bara blir en vision. Det känns också skönt att det fortfarande är så mycket kvar av tiden då en av oss är hemma, det är ju så lätt att ha en go vardag då. Jag hoppas att det går att behålla den goa och lagom jobbintensiva vardagen även senare, när vi båda jobbar igen. Gissar att det är då det berömda livspusslandet verkligen startar.
Hur tänker ni andra kring de här sakerna? Hur gör ni, hur prioriterar ni? Ni med förskolebarn, jobbar ni heltid/deltid? Gör den andra föräldern likadant samtidigt, eller varvar ni lite? Eller är den ene hemma mer än den andre sett över tid?
Det är så väldigt lätt hänt att man vill vara duktig och effektiv och lyckad och allt det där, så lätt att jobba jobba jobba. Jag är själv sådan. Som frilans har jag verkligen jobbat mycket, ofta hört mig själv säga att "det är en väldigt intensiv period just nu" fast det kanske inte alls handlat om perioder utan mer om att jag haft mycket på to do-listan hela tiden. På många sätt har det varit toppen, hellre för mycket att göra än för lite och mitt jobb är roligt nästan jämt. Men, och här kommer poängen: det är ju ändå bara jobb. Jag älskar ju minst lika mycket att vara ledig (eller egentligen mer såklart, hemskt vore det väl annars!)
Sedan vi blev föräldrar tänker jag ännu mer på det där med att hitta balansen. Se till att ordentlig ledighet infaller varje dag och inte bara på helger och längre ledigheter. Att inte tänka "det är mycket just nu, det får vi ta igen sen". För det blir liksom aldrig sen. Jag vet, hej hej klyscha, men så sant det är ändå?!
Nu är det drygt sju veckor kvar tills jag börjar jobba och Axel går hem för att vara heltidsföräldraledig. Det känns plötsligt som ingenting, tiden rusar. Jag nojjar lite över att Nils ska vara i den där fasen då bebisar vill vara extra nära precis då, fasen då de förstått att föräldrarna kan försvinna (han är drygt 8 månader då). I så fall kanske det blir tufft att skifta precis då vem som är hemma. Men håller tummarna för att det ska gå fint.
När Nils börjar i förskolan nästa höst kommer vi hur som helst att ha varit hemma lika länge, Axel och jag, och det känns mycket bra! Att jämställdhet i det avseendet inte bara blir en vision. Det känns också skönt att det fortfarande är så mycket kvar av tiden då en av oss är hemma, det är ju så lätt att ha en go vardag då. Jag hoppas att det går att behålla den goa och lagom jobbintensiva vardagen även senare, när vi båda jobbar igen. Gissar att det är då det berömda livspusslandet verkligen startar.
Hur tänker ni andra kring de här sakerna? Hur gör ni, hur prioriterar ni? Ni med förskolebarn, jobbar ni heltid/deltid? Gör den andra föräldern likadant samtidigt, eller varvar ni lite? Eller är den ene hemma mer än den andre sett över tid?
3 kommentarer:
Jag och Nils var hemma lika mycket med både Ben och Bo. Ångrar i dag att jag var hemma första perioden båda gångerna. Det hade varit bra om Nils fått ta en spädbarnstid, tror jag. Man måste ju inte amma.
Nu jobbar vi båda 100 procent, även om jag gått ner till 90 för att jobba med "det egna" en dag varannan vecka. Både jag och Nils vill jobba mycket mindre. Helst max 80 procent var. Planen är att göra det "sedan".
Jag trodde inte att det skulle vara så här svårt att leva med små barn på förskolan och jobb. Det är verkligen inte klokt vad jag tänker mycket på begreppen "tid" samt "sedan" nu för tiden. Jag känner mig jagad hela tiden, till och med på natten.
Något många som har äldre barn har kommenterat till oss är att tänka flera år framåt. De hade gått ner i tid när barnen var på förskolan för att de skulle få kortare dagar där. När de sen började förskoleklass och skola var barnen större och föräldrarna gick upp i tid. Och då blev det jobbigt för ganska många barn verkar det som. Att vara långa dagar på förskolan kan vara tufft men det är ändå lugnare än att gå i skola och sen vara på fritids. Ungefär samtidigt som skola/fritids drar ju det där med aktiviteter/träningar igång också. I efterhand verkar en del ångrat att de inte jobbade lite mer under förskoletiden och gick ner i tid de första åren i skolan.
Jag känner lite tvärtom. Att det är så himla LÄTT. Visst skulle jag vilja ha mer tid till allt möjligt, men jag tror att jag har så himla sneda referensramar att jag tycker att Sverige är rena paradiset för jobb-/familjekvationen att jag inte fattar hela livspusslet-problemet. Men det är ju för att jag förut träffade mitt barn typ varannan kväll och vi aldrig, aldrig någonsin under hans första tre år i livet åt middag alla tre i familjen tillsammans på en vardagskväll.
Skicka en kommentar