Lilla foten del III

Så infinner sig äntligen high five-känslan. Blev helt förundrad igår över hur mycket Nils sår hade läkt på bara tre dagar när vi var på Östra igen för att lägga om bandaget. Otroligt verkligen. Blev så jävla glad. Det blev sköterskan också, hon sa bland annat "Jag ÄGER det där såret nu, jag känner mig o-ö-v-e-r-v-i-n-n-e-r-l-i-g!". Skön kommentar ändå. Gillar när sjukvårdspersonal vågar ha den attityden. Och hon gör verkligen det, äger såret alltså, för det har blivit otroligt fint otroligt snabbt under hennes watch. Nya budet nu är att om det blir ärr kommer det att handla om max ett par mindre streck, inga stora ytor. Lättnaden lättnaden lättnaden. Snart är det över. (Klipper ändå bort själva såret ur bilden nedan av hänsyn till eventuellt känsliga läsare. Det ser trots allt ännu rätt nasty ut.)

Nils var glad hela besöket den här gången, trots att sköterske-Anki skrubbade rakt i sårytan. Han fick en godisklubba som smärtlindring och det var uppenbarligen mycket effektivt, sockerhög och lycklig lät han henne hållas. Vi tog en bild för att skicka till Axel som i samma stund satt på ett tåg till Stockholm för konferens med jobbet och önskade att han kunnat vara med.

Så proffsiga människor det finns. Impad och evigt tacksam.