"Hur är det nu de säger i den där reklamen...? KATCHING!"
Sjuksköterskan på barnsjukhuset ställer sig upp och gör en liten segerdans vid britsen med armarna upp i vädret. Hon hurrar, säger å nu blev jag riktigt glad faktiskt och det var precis det här jag ville se.
Vi har just öppnat bandaget och det hon har sett är hur rent och fint det blivit i Nils sår, hur det börjat läka i kanterna. Hon konstaterar nöjt att hon valde rätt grejer att packa in såret med för några dagar sedan, och det känns ju skönt att höra. Men det jag precis har sett är ett himla öppet sår på min bebis fot, ett sår på min bebis fot, ETT SÅR. På min bebis fot. Bröööl.
Det finns en magisk gräns för sår, tydligen. Den går vid fjorton dagar. Om ett sår läkt på inom den tiden vet man att det inte blir ett ärr. På torsdag har det gått fjorton dagar sedan Nils brände sig på grötvattnet, och det är klart att såret inte kommer att vara helt läkt tills dess. Det ser jag ju. Och kanske blir det ändå inget ärr. Kanske blir det ett litet. Man vet inte.
Om ett år kommer du att vara förvånad över hur mini-lite det syns, det vågar jag nästan lova, säger den glada barnsjuksköterskan. Jag tänker: Vadå ett ÅR? Vadå nästan? Nils får ett nytt bandage och även om det gjorde ont att dra bort det gamla blir han glad igen så fort det nya kommer på. Skrattar mot sjuksköterskan, får plocka av henne glasögonen som han brukar göra på sin mormor.
Nu får du andas ut, åka hem och fira lite. Så fint såg det ut, är det sista jag hör när vi lämnar rummet. I torsdags lät det annorlunda, då upptäckte de att såret var lite djupare än man sett på akuten och att det därför behandlats med fel sorts bandage första veckan. Jag anklagar mig själv för att jag inte läst på om brännsår, för att jag inte visste bättre än den läkaren. Helt orimliga men oundvikliga tankar.
Vi går mot bilen. Den alldeles dimmiga morgonen har blivit solig höstförmiddag med blå himmel och rödorangea stänk i löven på träden.
Och så gråter jag en stund på parkeringen.
Sjuksköterskan på barnsjukhuset ställer sig upp och gör en liten segerdans vid britsen med armarna upp i vädret. Hon hurrar, säger å nu blev jag riktigt glad faktiskt och det var precis det här jag ville se.
Vi har just öppnat bandaget och det hon har sett är hur rent och fint det blivit i Nils sår, hur det börjat läka i kanterna. Hon konstaterar nöjt att hon valde rätt grejer att packa in såret med för några dagar sedan, och det känns ju skönt att höra. Men det jag precis har sett är ett himla öppet sår på min bebis fot, ett sår på min bebis fot, ETT SÅR. På min bebis fot. Bröööl.
Det finns en magisk gräns för sår, tydligen. Den går vid fjorton dagar. Om ett sår läkt på inom den tiden vet man att det inte blir ett ärr. På torsdag har det gått fjorton dagar sedan Nils brände sig på grötvattnet, och det är klart att såret inte kommer att vara helt läkt tills dess. Det ser jag ju. Och kanske blir det ändå inget ärr. Kanske blir det ett litet. Man vet inte.
Om ett år kommer du att vara förvånad över hur mini-lite det syns, det vågar jag nästan lova, säger den glada barnsjuksköterskan. Jag tänker: Vadå ett ÅR? Vadå nästan? Nils får ett nytt bandage och även om det gjorde ont att dra bort det gamla blir han glad igen så fort det nya kommer på. Skrattar mot sjuksköterskan, får plocka av henne glasögonen som han brukar göra på sin mormor.
Nu får du andas ut, åka hem och fira lite. Så fint såg det ut, är det sista jag hör när vi lämnar rummet. I torsdags lät det annorlunda, då upptäckte de att såret var lite djupare än man sett på akuten och att det därför behandlats med fel sorts bandage första veckan. Jag anklagar mig själv för att jag inte läst på om brännsår, för att jag inte visste bättre än den läkaren. Helt orimliga men oundvikliga tankar.
Vi går mot bilen. Den alldeles dimmiga morgonen har blivit solig höstförmiddag med blå himmel och rödorangea stänk i löven på träden.
Och så gråter jag en stund på parkeringen.
4 kommentarer:
Kram <3
Jag har haft dig pa min to-do lista. Har velat skriva sa himla lange. KRAM till er, fy farao vad laskigt med brand bebishud. Kan inte ens tanka mig den paniken. Men glad unge! Han ar sa himla fin lilla Nils och vilken tur han har som har er, ni kanns sa harmoniska som en liten trio. Stor kram.
<3!
Kunde aldrig kommentera på den om brännskadan, men AJ i hjärtat vad det måste ha känts hemskt. Och detta, uscha. Jag tillbringar många timmar med att ha ångest för de ärr vi har åsamkat Frans. Han verkar ha väldigt lätt att få ärr och än så länge har han ett tydligt i pannan och ett på näsan. UHÄ.
Skicka en kommentar