Väntan

För några veckor sedan sa jag att jag hoppades att bebisen skulle komma först när jag hunnit bli lite lite otålig. Jag var lite rädd att jag inte skulle hinna jobba klart eller att vi inte skulle hinna med alla förberedelser vi tänkt och sådär. Och well, den önskan slog ju in i alla fall för nu börjar den där otåligheten minsann komma smygande. Vi vill ju väääldigt gärna träffa den lilla myran snart. Helst nu nu nu. Men ingen bebis ännu, och idag är det en vecka efter BF. Le bebe verkar trivas fint i magen och eftersom jag fortfarande känner mig som vanligt så jag undrar lite om hen nånsin vill komma ut. (Förstås om man med "som vanligt" räknar in det drygt meterlånga midjemåttet och att det är enklast att knyta skorna om jag sitter ner för att jag då lättast når fötterna osv...hehe). Men det är väl tack och lov rätt osannolikt att barnet ångrat sig och stannar där inne för alltid.

Igår var det begravning för Axels morfar som gick bort för ett par veckor sedan. Lite sorgligt att han inte hann träffa vår bebis. Men å andra sidan hann han fylla 90 år och bli firad av oss ganska nyligen, och det känns fint i alla fall. Och han hade liksom levt färdigt nu tror vi. Det är så hemskt när folk som dör kände att de inte var klara med livet, men Olle var nog redo nu. Och ändå: hatar så himla mycket att folk dör. Min sämsta grej.

På kvällen igår bjöd vi hit både mina och Axels föräldrar, och A:s syster som är hemma från Stockholm, på pizza och häng. Så nu vet vi att det går fint att äta middag hela sju pers runt vårt fyraplats-köksbord. Det trodde jag faktiskt inte. Trångt men trevligt. Jag har länge drömt om att nån gång ha plats för ett sånt där jättestort bord med kanske åtta stolar, som man måste hänga minst två lampor över. Har halva källarförrådet fullt av snygga grislampor från min kusins mans föräldrars gård i Skåne för detta framtida ändamål.

Anyways. Idag har vi gått på stan ett par timmar och sen ätit lunch hos Axels moster. Jag har också läst halva Idag ska vi inte dö, om journalisterna Magnus Falkeheds och Niclas Hammarströms tid som fångar i krigets Syrien (så sjukt spännande), och svarat nej/nope/inte än på några av de ganska många "har det kommit någon bebis än?"-sms som trillat in. Och så har vi väntat, helt enkelt. (Kom ut snart lilla unge!)

Nu tänkte vi käka pizza, igen, och kolla på film.

Magen vecka 34-40.