Det börjar gå upp för mig att jag faktiskt ska föda barn snart. Eller, på ett sätt är det ju det enda jag tänkt på sedan i somras, men på ett annat sätt känns det så svårt att greppa att det faktiskt kommer att hända på riktigt. Och jättesnart.
Jag är egentligen inte så nervös inför själva förlossningen, antar att det är tack vare någon sorts nödvändig självbevarelsedrift. Den kommer ju oundvikligen att inträffa, nervös eller inte, så det är väl bara att flyta med tänker jag. Och såklart känns det också väldigt spännande. Men det är ju omöjligt att inte ändå fundera på hur det ska bli och vad förlossningen kommer att göra med kroppen. Kommer jag att gå sönder? Hur ont kommer det att göra? I hur många timmar? Och hur kommer jag se ut/känna mig efteråt? När känner jag mig som mig själv igen? Ja ni vet, alla de där grejerna.
Min plan är att försöka att inte ha så många förutbestämda tankar om hur det ska vara utan att ta allt som det kommer. Försöka att inte se förlossningen som så prestationsbaserad. Bli kompis med lustgasen (den verkar ju fantastisk). Lyssna på barnmorskorna som ju är proffs och kan det här bäst, och hoppas att vi får en duktig som vi gillar och litar på. Typ så.
Och att försöka slappna av förstås, som vi läst överallt att man ska göra. Övade i kallvattenduschen när vi var på spa:et för några veckor sedan. Ställ dig där i och prova att andas lugnt! sa Axel. Jag klev in under isstrålen. Höll sedan andan och hyperventilerade om vartannat och spände kroppens alla muskler som en pilbåge...hehe. Utgår ifrån att det inte direkt är lättare att "slappna av" genom förlossningsvärkar. Axel har förresten blivit grym på avslappningsandning när vi övat här hemma, så jag hoppas att han kan instruera mig när det väl gäller så att jag kan bli lika bra.
Har ni några andra bra tips såhär inför?
Jag är egentligen inte så nervös inför själva förlossningen, antar att det är tack vare någon sorts nödvändig självbevarelsedrift. Den kommer ju oundvikligen att inträffa, nervös eller inte, så det är väl bara att flyta med tänker jag. Och såklart känns det också väldigt spännande. Men det är ju omöjligt att inte ändå fundera på hur det ska bli och vad förlossningen kommer att göra med kroppen. Kommer jag att gå sönder? Hur ont kommer det att göra? I hur många timmar? Och hur kommer jag se ut/känna mig efteråt? När känner jag mig som mig själv igen? Ja ni vet, alla de där grejerna.
Min plan är att försöka att inte ha så många förutbestämda tankar om hur det ska vara utan att ta allt som det kommer. Försöka att inte se förlossningen som så prestationsbaserad. Bli kompis med lustgasen (den verkar ju fantastisk). Lyssna på barnmorskorna som ju är proffs och kan det här bäst, och hoppas att vi får en duktig som vi gillar och litar på. Typ så.
Och att försöka slappna av förstås, som vi läst överallt att man ska göra. Övade i kallvattenduschen när vi var på spa:et för några veckor sedan. Ställ dig där i och prova att andas lugnt! sa Axel. Jag klev in under isstrålen. Höll sedan andan och hyperventilerade om vartannat och spände kroppens alla muskler som en pilbåge...hehe. Utgår ifrån att det inte direkt är lättare att "slappna av" genom förlossningsvärkar. Axel har förresten blivit grym på avslappningsandning när vi övat här hemma, så jag hoppas att han kan instruera mig när det väl gäller så att jag kan bli lika bra.
Har ni några andra bra tips såhär inför?
17 kommentarer:
Åh nu är det nära! Jag hade svårt att fatta hur bra andning/profylax kunde hjälpa innan. Men helvete vad bra det är! Och lustgas. Men vissa verkar ju må dåligt av den, så be att få testa den tidigt (plus att man behöver få in teknik). Annars är mitt bästa tips det jag själv fick innan: att resa sig upp dygnen efter förlossningen kan vara skitläskigt. Jag kände mig som en mosad banan som skitit på mig. Det blir bättre.
Ja, vi har ju inte gått någon profylaxkurs eller så, vilket känns lite dumt (de hade ingen just nu på vår MVC eftersom de var underbemannade :/ ). Men vi har övat lite till en film här hemma, får hoppas att det hjälper något! :)
Andas, andas, andas och slappna av. Vila och försök att slappna av allt du kan mellan värkarna. Du som verkar ha tränat mycket ( och din kille) - använd tänket " spara på krafterna" i nedförsbackarna. Jag tog epidural första gången och det var jättebra. Det hann dock jag inte andra gången. Men andningen är jättebra! Varmvatten på ryggslutet ( stå i duschen) är jätteskönt tycker jag. Och- tänk " öppna - öppna" ist för nej nej. Och försöka tänka Ja! ist för nej i allmänhet. Och att det är ett arbete kroppen gör. Dravel blev det- men det är mina tips. Lycka till!! Håller alla tummar och tår!!
Tack för tips! "Tränat mycket" vete sjutton om vi kan stoltsera med dock, men lite i alla fall! Vet teoretiskt hur man ska göra men har inte övat så mycket praktiskt. Men att tänka på att varje värk leder någon vart låter bra!
En grej vi fick öva jättemycket på vid vår profylaxkurs var helt enkelt att partnern nöp dig (den som skulle genomgå förlossningen) på insidan av låret. Först lätt, sen hårdare och hårdare under först 15 sekunder, sen 30, sen 1 min (man övade upp långsamt). Under tiden ska du andas lugnt. Ta dig igenom det hela. Simulera värkarna liksom. Det var så fånigt när vi övade, men jag insåg sen att jag reagerade precis så under värkarna också, som jag gjorde när han nöp mig, plus att det faktiskt hjälpte att öva.
Ett annat tips jag var glad över att få innan var att komma ihåg att under förlossningen är ALLA i din närhet där för dig. Du bestämmer. Du säger vad du vill ha. Inget jävla duktig flicka, "det behövs inte" osv. Allt från om du är törstig till inte tycker om någon ställning som de föreslår osv. DU BESTÄMMER.
ÅH du har så spännande framför dig. Jag har ju redan tipsat om kvaddlar, hehe... Men alltså, som du säger, barnmorskorna är såna megaproffs. De gör ALLT för att du ska ha det så bra som möjligt. Fixar saft, tipsar om smärtlindring, ställningar, hur Axel kan massera/trycka/hjälpa. Jag hade - precis som du - inga direkta förutbestämda tankar om förlossningen och tack vare grymma barnmorskor och situationsanpassning blev allt så himla bra. Jag var orolig för att spricka - och sprack massor, men det kändes över huvud taget inte (man har lite annat fokus så att säga) så det var ju verkligen inget att oroa sig för, haha!
Vad jag önskar att någon hade sagt till mig är att dagarna efteråt inte måste vara så glada som jag trodde. Jag var så lycklig, men också sååå trött. Hade ont i kroppen, amningen strulade, brösten blödde och hormonerna sprutade. Och mitt i detta - livets största och finaste händelse! Jag grät dygnet runt och förstod inte vad det var för fel på mig. Nu i efterhand har jag förstått att det är högst normalt att känna så. Och sen drämde lyckan till lite senare. Nu säger jag inte att det KOMMER vara så för dig, men för mg var det närmast chockartat att inte känna jubel och klang med en gång.
LYCKA TILL, hoppas upplevelsen blir så angenäm som möjligt. Tänk att du snart ska få träffa er lilla person! Det är så sjuuuuukt att hen ligger därinne alldeles färdig! Kram kram kram, ser fram emot uppdateringar om hur allt fortskrider.
Så himla spännande ju! Skriver under på alla tidigare tips! Profylaxen är grym. Vår profylaxfröken sa att man ska vara så avslappnad att man ser ut som en bulldog i ansiktet och det är skitfånig men funkar asbra. Fortsätt vara bulldog även när det gör ont!
Och som Maja sa: IFALL det inte känns som värsta mysiga kärleksbomben första tiden så är det inget konstigt! Min första instinktiva reaktion när jag träffade båda våra grabbar första gången var att jag har INGEN ANING om vem du är men att ansvaret för dig är mitt är självklart.
Lycka till med allt! Kram!
Tycker det låter supervettigt det du skriver! Annars som Evelina skriver ovan om lustgasen. Den funkar inte på alla (på min funkade den när jag blev sydd efteråt iallafall!). Att vara öppen för smärtlindring är också bra. Ingen prestige. Jag tycker TENS under värkarna var TOPPEN. Skulle helt klart rekommendera. Gick privat profylaxkurs två dagar, och den gav mig mest av allt. Just för att Martin fick så många verktyg på hur ens partner kan bete sig på bästa sätt. Jag tror dock inte att man kan förbereda sig så mycket egentligen. Det blir vad det blir liksom...
Mina tips efter två förlossningar (mkt i linje med vad andra skrivit ovan). Andas, slappna av och vila mellan värkarna. Lättare sagt än gjort men tyckte det var bra att ständigt upprepa det mantrat (+att partner påminner hela tiden!). Kan vara smart att ha en upptrappning av smärtlindringsmetoder så man vet att det finns ngt "starkare" att ta till när man inte orkar mer & be bm om tips t.ex om när det är läge att prova lustgas (inte för sent då det ofta tar en stund att få till tekniken men sedan hjälpte det åtminstone mig supermkt - framför allt för att kunna slappna av ordentligt mellan värkarna vilket blir allt viktigare ju starkare de blir för att orka hela vägen. För mig funkade det bra att variera mellan ställningar t.ex sitta på pilatesboll & partner masserar i ryggslut varvat med ryggläge m knän upp och partner trycker mot knäna vid värkar. Be om tips och undvik att bli alltför stillaliggande. Epidural kan vara räddningen om förloppet blir långdraget - värkarna kändes då knappt alls för mig. Vg andningen körde jag ingen traditionell profylaxandning andra gången utan fokuserade bara totalt på att andas in-ut ljudlöst (spara krafter), det funkade bra! Försök att inte skrika under krystningen även om det känns omöjligt att låta bli, pressa "skrikkraften" nedåt i stället och tänk "tung och avslappnad".
Har inte läst alla kommentarer men här är några tips från mig:
Ja, lyssna verkligen på barnmorskan men lyssna allra mest på din egen magkänsla. Och jag sa åt Tobbe att det var jätteviktigt att mina ord var lag, så att jag aldrig skulle känna att jag ville/inte ville något och att han skulle "hjälpa" några barnmorskor att köra över mig. Jag hade också gjort klart för honom att personkemi var jätteviktigt och att om jag ville ha en annan BM så skulle han ordna det (man får säga så, det är inget konstigt).
Jag hade ju inga pauser mellan värkarna så jag fick ju aldrig vila tyvärr, men inför förlossningen så kände jag mig pepp på att tänka på att värkar gör sjukt ont fast utan anledning. Alltså, alltid annars när man har ont så är man ju sjuk eller skadad, men det här är ju bara en slags kramper som ska trycka ut barnet, för min del gjorde det ju inte ont när Sigge skulle ner genom kroppen...
... och det tar oss till epiduralen, jag ÄLSKADE den! Nu hade jag som sagt inga pauser, så det här blev ju första gången jag kunde andas/titta ordentligt från att det startade och den gjorde verkligen att jag plötsligt fick lite kontroll över det hela.
När bebisen ska ut: be BM att blöta handdukar med varmt vatten och krama ur dom och hålla mot underlivet. Dels är det gött att slippa känna sig så himla utlämnad och dels lugnar värmen ner i området kring vayayay, och så är det bra att någon håller emot så att det kan tänjas lite i lugn och ro. Jag fick även glidmedel och bedövningsspray, det var gött!
Och japp, öva på lustgasen, man ska ta den precis före topparna så att den verkar mest då, och jag mådde lite illa, så ett tips är att börja träna med den på låg effekt tills man fått in snitsen. Det går ju snabbt att lära sig, men risken är väl att man blir helt VAFFAN ÄR DET HÄR FÖR SKIT DET HJÄLPER JU INTE SÅ BRA SOM ALLA SAGT om man har för ont när man börjar med den.
Bra också som du skriver att inte ha några för stora förhoppningar om hur det ska vara "den låten ska spelas, jag ska bada osv) för det går verkligen inte att bestämma något själv.
Något mer...? Jo, be om något milt laxerande efteråt, det är inte jättekul att bajsa de första gångerna. KNIP! Använd mamma mage-appen så fort du kommer hem från BB! Och glöm inte att man inte måste kämpa ihjäl sig med amningen om det blir förjävligt, och man får säga att man vill vänta med besök och landa hemma i lugn och ro.
Fast allra mest: gå på magkänslan. och det ÄR faktiskt du och Axel som är de bästa föräldrarna för ert barn, även om det låter helt sjukt när personalen säger det, men även där är er magkänsla bäst.
Och – att bli förälder är en sån jävla stor och häftig grej och folk har faktiskt rätt när dom säger att kärleken växer för varje dag. Overkligt men sant.
Och nu har jag skrivit precis som jag hatar, typ "gör si, gör så, så här ÄR det", men egentligen menar jag ju inget annat än SÅ HÄR TYCKTE JAG FUNKADE BRA FÖR MIG och inget annat.
*lever ej som jag lär*
Ni är HELT fantastiska med alla tips, tack tack tack!! Har läst noggrant flera gånger :) Känner mig på något sjukt sätt peppad för förlossningen nu, nervös också såklart, men även så himla NYFIKEN på hur det är. Antar att den nyfikenheten mattas sen av den totala smärtupplevelsen, hehe. Men ändå.
Egon: Vad bra, så har vi också övat (en gång i alla fall :)), till den där profylaxfilmen vi sett. Med att nypas och försöka stå ut med det en stund genom andning, alltså. Vet inte om jag fick till det riktigt men har ju ett hum i alla fall, och det känns som att det underlättar om axel bara påminner mig att slappna av så att jag inte automat-spänner mig hela tiden som man så lätt gör.
Tack igen för era råd, det känns skitbra med lite input och tankar att ta med sig ska ni veta!
Hej!
Första gången jag lämnar en kommentar här...läser dock ofta så absolut på tiden!
Först; Tänk att det kan vara dags när som helst nu och tänk på så många veckor som gått. Bra jobbat hördu!
Blir allt lite avundsjuk på dig som har förlossningen framför dig. Är så stor o häftig händelse som ju allra oftast går helt fint.
Jag läser till barnmorska just nu (ikväll är det dags för första passet på praktik-plac. på förlossningen, yehee!!!!)
Hursom, var ju tvungen att tänka lite jag med här...
Tror precis som många kloka redan skrivit här ovan.
Det går egentligen inte att förbereda sig på själva förloppet vid en förlossning. Den kan starta på olika vis o avslutas på olika vis. Tänker att det som kan vara bra (och som jag själv upplevde tryggt o bra då jag födde våra två barn) är;
-vara förberedd o mentalt inställd på att inte riktigt veta. Det går inte att planera in i minsta detalj men att ha tänkt igenom olika scenarion kan nog upplevas skönt för många. Vara förberedd på att inte vara så förberedd egentligen om du förstår.
-att veta vad det finns för smärtlindringsmetoder att välja på. Barnmorskan lotsar er o vet vilken metod som fungerar i vilken fas men skönt att veta vad det är för saker hon kan tänkas föreslå.
-om man är helt emot ngt el har ngt som man inte kan tänka sig att vara utan kan detta nog vara skönt att ha formulerat, åtminstone för sig själv.
-ni två kommer tillsammans att göra jobbet o ni kommer att göra detta BRA! Barnmorskan o undersköterskan finns för er o vägleder er.
-men allra mest; andning & återhämtning/vila vid värkpaus (oftast ngn paus iaf ju).
Tänk (som ngn sa ovan, en sådan där trött o hängig hund)
Lugn & Tung. Slappna av i ansiktet så blir underlivet avslappnat. (Knasigt barnmorskeprat javisst men kan hjälpa!:))
Åh, blir alldeles pirrig här o önskar er båda en fin upplevelse. Du är stark o ni ska få träffa er lilla person snart!
Ang barnmorskor förresten, javisst är många lite huvudet på sned o så men finns nog många varianter.
Jag hoppas att jag kommer att ses som en lugn, snäll, rak, ärlig men framförallt en trygg sådan så småningom!
Många hälsningar fr Karin
Å, hej och välkommen till bloggen och tack för kommentar! Lyxigt att få tips från ett proffs! :) Det där med att slappna av i ansiktet hörde jag för första gången igår, det verkar ju smart! Lätt konkret grej att tänka på för att slappna av i resten av kroppen också. Haha ser verkligen en rynkig bulldog framför mig, underbar målbild.
Vad kul det låter med praktik på förlossningen, lycka till med det. (Låter verkligen som att du kommer bli en lugn och rak och bra barnmorska!)
Och samma jag igen bara...
(Trots att kommentaren är lång tycktes jag inte få med allt ju!)
Det här med barnmorskeriet igen; (läste ditt inlägg om mentaliteten på MVC o kommentarerna där nu. Så intressant! Sannolikt mkt nu när en själv är upp i det här o på ngt vis skapar sig egen yrkesidentitet. El omformar rättare sagt fr sköterska till BM då)
Hursom, tänker att det här med att "allt är normalt" osv är frustrerande. Framförallt för den gravida som sitter där m frågor o funderingar utan raka svar men är nog så att det mesta el mkt iaf faktiskt får anses vara normalt i en graviditet. Detta tillstånd som kan te sig så oerhört olika för olika kvinnor. Men tänker att det just delvis pga detta är otroligt viktigt att barnmorskan förmår vara såpass lyhörd o lyssna in kvinnan så man kan mötas på bra vis som möjligt. Möta där den gravida är liksom. Alla har ju så olika behov o kunskapsnivåer. Ärlig o rak men lugn fast inte pjoskande liksom.
Är verkligen kul att höra kring sånt här.
Hej o lovar inga mer långa kommentarer idag!!:)
/ Karin
Men en ända liten kort till då;
Såg ju ditt svar nu ju!
Absolut inget proffs (ännu!) men intresserad o liiitee insatt kanske iaf:)
Tack söta, ja ska bli fantastiskt kul m förlossningen nu.
Och ja, den där hundbilden är bra!
Tänkte också, glöm inte vätska kontinuerligt om det blir långt för er! Liknas vid ett maratonlopp ju det här med att föda barn.
Ta hand om er!
Hej igen!
Du får skriva hur mycket och långt som helst, det är ju bara jätteroligt!
Men ja, såklart är det jättesvårt att vara på ett sätt som ska passa alla osv. Det den ene önskar tycker den andre är kasst liksom, måste vara jättesvårt att förhålla sig till. Och jag vill också poängtera att jag verkligen inte är missnöjd med min barnmorska, hon är jätterar på alla vis. Jag tycker bara det är så fascinerande att bemötandet kan variera så mycket, och tycker mig ha hört från många att just mvc-bm:orna kör lite mer mjukisstilen medan förlossnings-bm:orna är lite mer "raka rör", gissningsvis eftersom det är lite mer action under en förlossning.
(Och såklart är det jättebra med lugn och mjuk framtoning - för den som är nervös av sig är det säkert en förutsättning för ett bra bemötande).
Men intressant att diskutera! :)
Mina tips är det du nämner; att inte se förlossningen som en prestation och att bli vän med lustgasen. Du behöver inte vara duktig, du får vara stark, du får bryta ihop, du får känna dig lite, du får vara arg, allt är ok. Och lustgasen är din BFF! Eller så ska jag inte säga, för alla gillar inte lustgas, men för mig var den det. Och ett tredje tips: försök inte att tänka hur det ska gå till, hur det ska börja, hur det ska kännas, hur lång tid det kommer att ta etc. Sen vet jag att det är lätt att säga så, men svårt att inte göra upp en fantasi om förlossningen i huvudet.
kram
Skicka en kommentar