Två år, och dig älskar jag i tvåhundra till

Idag är det precis två år sedan vi träffades. 

En av de grejer jag gillar allra mest med A, och det är väldigt väldigt många saker, är att vi har så kul när vi är med varandra att vi pratar bort en massa tid hela tiden. När en av oss kommer hem fastnar vi ofta i hallen, eller i köket, eller var som helst i lägenheten, och liksom bara pratar och pratar och skrattar och pratar lite mer och plötsligt har det gått en och en halv timme och vi hinner inte längre laga middag. Eller träna, eller vad vi nu hade tänkt att vi skulle göra. Detta händer jämt. Tills någon säger OJ, nu försvann två timmar. Igen. Det är ju inte världens mest praktiska grej, men det är helt jävla underbart. Det är underbart att vara med den här mannen jag delar mitt liv med, och bäst av alltihop är alla vanliga dagar. Att vakna en tisdagsmorgon på Landsvägsgatan med benen i ett enda trassel. Att laga middag och somna ihop en torsdag. Att fastna i hallen och höra allt om den andres dag en onsdagseftermiddag.

Idag är det precis två år sedan vi träffades. 

Och på ett sätt är det så otroligt konstigt, tänk att det fanns en tid innan. Jag minns den där onsdagen, då pratade vi också bort en massa timmar, en hel kväll, och jag visste med en gång att den här människan vill jag vara med mer. Jag messade S och N från toaletten på stället vi satt på på Linnégatan att killen som sitter där ute och väntar nu, han är liksom alla bra saker på en gång. Smart och allmänbildad och rolig och opretentiös. Och jätte, jättesnygg. En sån himla fin.

Efter den kvällen följde en magisk vår. Vi cyklade genom stan, vi drack vin hos mig. Axel sprang Göteborgsvarvet-sträckan klockan sex en morgon innan alla andra och jag cyklade bredvid och langade vattenflaskor. Vi sov ihop oftare än inte, hos honom, hos mig, och A brukade mumla bli ihop med mig någon gång då i mitt hår innan vi somnade. I slutet av maj åkte jag till Uganda för att hälsa på S och skriva reportage, och kvällen innan jag åkte sa jag att nu, nu vill jag att du ska vara min kille. Nu, och jämt.

Idag är det precis två år sedan vi träffades. 

Och ikväll frågade jag om han vill gifta sig med mig. Det ville han.