Fluffet

Jösses, denna totala lyckosmäll det är att få barn. Jag vet knappt var jag ska börja. Nu har vi varit hemma i fyra dagar, mini är en vecka idag. Om en timme! Han är otroligt fin och otroligt mysig och jag är helt tagen av hur tiden bara stannar när jag tittar på honom. Vi är stolta, förundrade och så himla himla glada. Det här är det bästa vi någonsin gjort.

Innan förlossningen tänkte jag man ska ju inte tro att det BARA är rosa moln och fluff att få en bebis, och jag förstår såklart att det också kommer påfrestande stunder framöver. Men än så länge är det tamigfasen BARA fluffiga rosa moln all over. Allt är större och mer än jag kunde föreställa mig.

Första morgonen hemma, i lördags. 

(Jag vill skriva om allt, förlossningen, dagarna på BB, dagarna hemma. Ska göra det när jag hinner. Snabbversionen angående förlossningen är att det gick himla bra, och fort! Vattnet gick i måndags kväll, värkarna började på natten. På fm kom vi till Östra för kontroll och blev sedan skickade vidare till Mölndals. Och drygt fem timmar av badkarsbadande, frenetisk andning i lustgasmasken och en drös smärtvrål senare kom lelle bebisen ut och somnade på min mage. Så fantastiskt. Tänk att vi gjort honom. Tänk att jag byggt honom i min mage.)

Han är här!

Nu är han här! I tisdags klockan 16.49 föddes vår lille son. Han är alldeles alldeles fantastisk och vi mår jättebra alla tre. Vilken otrolig upplevelse detta är. 

Skev

Haha, ursäkta nakenheten, men är det inte väldigt komiskt hur bisarrt tydligt det är var i magen bebisen ligger nånstans för tillfället? De här bilderna tog jag nyss med några minuters mellanrum...

Tillägg

När jag hade skrivit inlägget nedan kom A hem och utbrast ungefär detta:

Vet du vad jag tänkt på nu? Om bebisen kommer nu i veckan är det ju hur grymt som helst. Men om den inte kommer förrän på söndag, så är det ju också skithärligt. Då kan vi ha en go ledig lördag med seriemaraton och uppladdningsmiddag. Vi ställer in oss på att det blir NICE med igångsättning! Allt före det är bara bonus. 

Och vips fick han det att kännas som en win alldeles oavsett om bebisen kommer i natt eller vi blir igångsatta på söndag. Men så är han ju också ett pedagogiskt geni, A. <3

Lite mer om för- och nackdelar med THE WAIT

Evelina påminde mig i en kommentar till förra inlägget om att jag frågade henne det här när hon gick och väntade på att hennes förlossning skulle sätta igång:

Är så impad/förundrad över att alla som är gravida i nionde månaden alltid är så otåliga. Är man inte också skräckslagen inför det som komma skall tänker jag?

Haha kan verkligen känna igen att jag ställt den frågan för jag har alltid undrat det. Hur man kan känna åh kan det inte starta nuuu om något som kommer göra ondare än något man tidigare upplevt. Det känns ju lite ologiskt på något vis. Såhär svarade E mig då, och nu undrade hon hur jag själv ser på det hela nu när jag är i samma situation. Mycket bra fråga!

Jag känner mig på något vis både otålig och inte alls så otålig. Såklart är det på många sätt himla segt att det gått nio dagar efter det beräknade datumet(!). Jag längtar ju sjukt mycket efter att få träffa barnet, och i vissa stunder känns det som att någon måste ha räknat fel, som att det är helt osannolikt att bebisen ska komma ut ens den här månaden. Samtidigt vet jag ju att den under alla omständigheter faktiskt kommer att göra det - snart dessutom - vilket gör att den där jag står inte ut en sekund till-känslan som många beskrivit ändå känns avlägsen. Jag tycker ju inte att den här väntan bara är frustrerande utan också himla mysig och spännande. Vi har jättehärliga dagar här hemma nu, med all förväntan och ett ovanligt välstädat hem eftersom vi för säkerhets skull storstädat fyra söndagar i rad..hehe. Men en stor del av det antar jag hänger ihop med att jag mår så bra. Fattar verkligen vilken supertur jag haft med det, men när jag nu råkar ha lyxen att må som vanligt är det ju inte så "jobbigt" att gå hemma och vänta. Jag kan ju leva på som om det här vore en skön mitt terminen-semester, göttgött. (Obs! Att de som mår dåligt av sina graviditeter bara vill att de ska ta slut så fort som möjligt har jag den djupaste förståelse för!)

Egentligen är det främst två saker som känns jobbiga med att vänta:

1. tanken på att barnet ska hinna växa sig stort och bli svårare att föda ut (hjälp), och
2. risken att vi måste bli igångsatta (vilket blir på söndag om barnet inte kommit innan dess). Vill helst undvika det eftersom det känns roligare att det bara händer, och för att förlossningen ju kan ta lite längre tid om den inte kommer igång av sig själv.

Jag läste just att genomsnittet för förstföderskor är att bebisen kommer fem dagar efter det beräknade datumet, och att 90 procent av alla gravida har fått sitt barn innan vecka 42 är slut (då man ju annars erbjuds igångsättning). Tänker alltså att det borde vara rätt stor chans att det kickar igång här snart. Det är väl den enda rimliga slutsatsen, eller? (Säg ja). Vi har trots allt en hel vecka på oss tills vecka 42 är över och det är ju först då det räknas som att man gått över tiden. Alla födslar plus/minus två veckor från BF räknas tydligen som "normala". (Allt i enlighet med den i dessa sammanhang så populära "allt är normalt"-devisen :))

Hur upplevde ni som har barn själva slutet av graviditeten? Gick ni över BF, och hur kändes det i så fall? 

Väntan

För några veckor sedan sa jag att jag hoppades att bebisen skulle komma först när jag hunnit bli lite lite otålig. Jag var lite rädd att jag inte skulle hinna jobba klart eller att vi inte skulle hinna med alla förberedelser vi tänkt och sådär. Och well, den önskan slog ju in i alla fall för nu börjar den där otåligheten minsann komma smygande. Vi vill ju väääldigt gärna träffa den lilla myran snart. Helst nu nu nu. Men ingen bebis ännu, och idag är det en vecka efter BF. Le bebe verkar trivas fint i magen och eftersom jag fortfarande känner mig som vanligt så jag undrar lite om hen nånsin vill komma ut. (Förstås om man med "som vanligt" räknar in det drygt meterlånga midjemåttet och att det är enklast att knyta skorna om jag sitter ner för att jag då lättast når fötterna osv...hehe). Men det är väl tack och lov rätt osannolikt att barnet ångrat sig och stannar där inne för alltid.

Igår var det begravning för Axels morfar som gick bort för ett par veckor sedan. Lite sorgligt att han inte hann träffa vår bebis. Men å andra sidan hann han fylla 90 år och bli firad av oss ganska nyligen, och det känns fint i alla fall. Och han hade liksom levt färdigt nu tror vi. Det är så hemskt när folk som dör kände att de inte var klara med livet, men Olle var nog redo nu. Och ändå: hatar så himla mycket att folk dör. Min sämsta grej.

På kvällen igår bjöd vi hit både mina och Axels föräldrar, och A:s syster som är hemma från Stockholm, på pizza och häng. Så nu vet vi att det går fint att äta middag hela sju pers runt vårt fyraplats-köksbord. Det trodde jag faktiskt inte. Trångt men trevligt. Jag har länge drömt om att nån gång ha plats för ett sånt där jättestort bord med kanske åtta stolar, som man måste hänga minst två lampor över. Har halva källarförrådet fullt av snygga grislampor från min kusins mans föräldrars gård i Skåne för detta framtida ändamål.

Anyways. Idag har vi gått på stan ett par timmar och sen ätit lunch hos Axels moster. Jag har också läst halva Idag ska vi inte dö, om journalisterna Magnus Falkeheds och Niclas Hammarströms tid som fångar i krigets Syrien (så sjukt spännande), och svarat nej/nope/inte än på några av de ganska många "har det kommit någon bebis än?"-sms som trillat in. Och så har vi väntat, helt enkelt. (Kom ut snart lilla unge!)

Nu tänkte vi käka pizza, igen, och kolla på film.

Magen vecka 34-40.

Senaste alstren

Jaha, ju längre barnet tänker stanna i magen, desto fler kläder hinner jag ju i alla fall att sy. Här vare bebismössor, dregglisar och brallor!

Har ju dock ingen superkoll på vilka mått nyfödda brukar ha, eller rättare sagt vilka mått vår mini kommer att ha, så jag har ritat lite på fri hand och chansat med storlekarna. Förhoppningsvis passar något! (Eller är för stort, så att det passar med tiden).

Sommaren 2014

Här kommer något helt off topic (och helt bebis o-relaterat, tänka sig). Jag gick just igenom opublicerade utkast på bloggen och hittade allt möjligt som jag skrivit men glömt att publicera. Typiskt mig. Det var säkert nån bild det skulle fixas någon sista liten beskäring på och så blev inlägget inte av alls istället... Men men, hittade till exempel ett om saker vi gjorde i somras och som jag inte bloggat om. Vill ju gärna att det ska finnas kvar för dokumentationens skull så jag publicerar det nu istället! :) Here goes:

***

Oj, jag bloggade visst inte så flitigt i sommar. Nästan inte alls!? Har varit upptagen med att vara ledig och ha det gött, och det är väl i och för sig ett gott tecken att jag inte suttit vid datorn hela semestern. Men ändå. Jag länsade just mobilen på bilder och här kommer lite av det vi också har hittat på den här sommaren! Den måste förresten gå till historien som en av de varmaste och soligaste på länge, farao vad härligt det har varit.

Nån kväll i juni på väg hem från Erik och Torunn tog vi en extrsväng om havet och hoppade i.

Vi cyklade överlag mycket, till exempel till Ådäljan (mina föräldrar alltså) med Elsa i den nyinköpta cykel korgen. Hon hoppade ur en gång alldeles när vi startat, sen lärde hon sig sitta kvar och fladdrade nöjt med öronen i vinden.

Vi lekte med Klara och Linnea, dessa stjärnor till ungar.

I slutet av juli, efter Köpenhamnscyklingen, hängde vi i Bexet en vecka. Det var helt underbart. Soligt. Varmt. Ledigt. Anders och Axel fiskade jätte(jätte)mycket, fick väldigt mycket gös.

Axel och Gustav plockade bär i trädgården på Kupeskärsgatan.

Vi badade i havet en massa. Här vid Hovåsbadet med Nicole, Martin och pyttiga Ella, en dryg månad gammal.

Linn fyllde 30 i slutet av juli och hade styrt upp kalas på Brännö.

Vi var i Bergsvik med, och fick besök av massa olika vänner i olika vändor. Jimmy, Sofia, Johanna och Erik, Sofia och Andreas (och Harry!)

Vi satt på uteserveringar såklart.

Och Elsa har varit allmänt underbar, som hon alltid är.

Jag och mamma åkte på spa och glassade runt, det var min present till henne från födelsedagen i april.

Och så var det Way out West! På bilden var vi på nån svartfest i skogen. 

I slutet av augusti åkte jag och Axel till Öland och hälsade på Sofia. Axel bodde i poolen och vi hjälpte till att bära brädor upp till loftet på extrahuset som familjen Bengtner håller på att bygga i trädgården till S och hennes brolla. Fint kommer det bli!

Sen hade mina sju lediga veckor gått och det blev höst igen. Sån fin sommar alltså. Ska aldrig mer jobba på sommaren, det är ungefär hundra gånger goare att vara ledig, visade det sig. Hela poängen med att vara frilans måste ju vara att kunna välja det, och jobba in ledigheten under resten av året. Värtvärtvärt.

Falskt alarm

Inatt hos oss:

A (helt uppspelt): Johanna, Johanna, vakna! Har du ont nu?
J: Näe, vadå?
A: Du kved aj aj aj i sömnen...!?
J: Jaha? Nä, jag är lite varm bara, kan du öppna fönstret?

(Med andra ord: fortfarande inget som gör ont, fortfarande ingen bebis.)

Gravidstrumpbyx-guiden

En grej jag inte kommer sakna så mycket med graviditeten: Gravidjeans. Herre vad störigt det är när de glider ner i grenen hela tiden.

En grej jag verkligen kommer att sakna: GRAVIDSTRUMPBYXOR. Så magiskt bekväma.

Min bm fick mig att gå och köpa ett par kompressionsstrumpbyxor på Rehabshopen redan tidigt i graviditeten. Lydig som jag var gjorde jag detta. (Dessa, fast svarta). Kanske lite i onödan kan man tänka i efterhand, jag har ju till exempel inte samlat på mig någon vätska alls i kroppen, ens nu i slutet. Men det är ju bra att minska risken för blodpropp och så.

I alla fall. Strumpbyxorna kostade 805 kronor (haha kände mig så lurad) och det gick naturligtvis hål i dem andra gången jag använde dem. Kanske för att jag inte - som expediten rekommenderade - hade på mig gula gummihandskar när jag tog på mig dem. Alltså alla dessa fantastiska och rimliga råd man får?! Jag gick hur som helst tillbaka och fick byta till ett par nya, och när jag sedan var lite mer försiktig (dock fortfarande utan att använda handskar, det finns ju gränser) gick det utmärkt. Och jävlar i havet om inte de här 805 kronorna var de bäst investerade på länge. Förutom att man förstås kan dra upp strumbyxorna jättelångt, upp över hela magen (= megabekvämt) så sitter de som ett smäck, blir inte noppiga, drar inte åt sig ludd och rör sig inte ur fläcken en millimeter. SÅ VÄRT. Dessutom är de snygga, precis lagom transparanta osv.

Jag har även köpt ett gäng av de mycket billigare HM/Lindex-varianterna, samt halvdyra (runt 250-300 kr?) från apoteket.

Och min slutsats i detta fall är, tyvärr får jag väl tillägga: ju dyrare desto bättre. Så mitt tips till gravida som kanske läser detta efter gravidstrumpbyxgoogling är alltså att unna sig ett par dyringar, trots det skrattretande priset. (Och nej jag är inte det minsta sponsrad). Förutom ett par gravidjeans och ovan nämnda strumpbyxor har jag i alla fall bara använt mina vanliga kläder och köpt några extra klänningar, så i slutändan har det ju inte blivit särskilt dyrt ändå det här med gravidgarderob. Trots åttahundrafemkronorsstrumpbyxorna.

Approved

Igår köpte vi en bärsjal. A testade den på Elsa som verkar ha godkänt den med råge, hon ville knappt hoppa ur igen. Bådar gott!

Barnmorskmentaliteten

Och apropå barnmorskor förresten. Vad är det med att så många (mvc-) barnmorskor är så himla väna och überpedagogiska? Ni som har barn, har era också varit så? Vår barnmorska är jätterar och snäll och så vidare, säkert duktig och erfaren också för den delen, men så himla himla inlindande och mjuk att det nästan blir komiskt. Mycket lägga huvudet på sned och le rart och prata jääättelångsamt. 

Det finns säkert en tanke med det, men jag tycker att det är mycket enklare när man möter någon som är lite rapp och rejäl och vanlig, och som ger raka svar på det man undrar. Som barnmorskan som hoppade in under vår föräldrautbildning när den ordinarie var sjuk. Hon hade aldrig haft hand om någon sådan grupp förut, men jobbat på förlossningen i typ 30 år. Och det var verkligen perfekt. Någon i gruppen frågade om det finns förlossningsskador som kan ge men för livet, och istället för att slingra sig och svara något pedagogiskt sa hon bara Ja. Skulle jag säga annat skulle jag ju ljuga för er. Men det är inte så vanligt!

Så himla mycket skönare med raka rör. Tycker jag.

(Samma sak var det ju med förlossningsfilmerna vi fick se på de där kurstillfällena. Jättebra med information, men när en av mammorna i filmen glatt benämnde sin förlossning som "en festivaaal!!" och de bara visade några korta sekunder av när hon faktiskt hade ont kändes det kanske inte helt realistiskt..haha. Vi som var i samma grupp på mvc har nu en facebookgrupp som vi efter detta naturligtvis döpte till "Festivalfödslar".)

Kom förresten att tänka på ett minne från barnmorskebesöket i vecka 25.  Har ni kommit in i några rutiiiner för bebisen än då? frågade vår barnmorska (med huvudet på sned) när vi pratat en liten stund. Vi fattade inte riktigt vad hon menade, sneglade på varann och log. Well bebisen är ju så att säga i magen dygnet runt, tänkte jag, i huvudet, men frågade istället om hon menade om vi märkt av vilka tider den brukar sova vs vara vaken. För det hade vi ju! Men det menade hon inte, hon undrade mer om vi hade börjat läsa sagor för bebben genom magen. Och sjunga vaggvisor. Särskilt bra tyckte hon det var om Axel valde ut en vaggvisa och sedan sjöng den för magen, alltid samma sång, varje kväll. Hehe.

Och alltså: vi har spelat en massa bra musik för bebisen, pratar med den, buffar på den när den sparkar och allt sådant. Har till och med kunnat hålla i en liten, liten häl mellan tummen och pekfingret nu på slutet, när ongen spjärnat ut med en liten fossing. Så självklart kommunicerar vi med den lille, och det är ju supersupermysigt. Men att läsa böcker för den, varje dag dessutom, känns kanske lite rimligare att vänta med tills efter födseln, eller? :)

Förlossningsdravel

Det börjar gå upp för mig att jag faktiskt ska föda barn snart. Eller, på ett sätt är det ju det enda jag tänkt på sedan i somras, men på ett annat sätt känns det så svårt att greppa att det faktiskt kommer att hända på riktigt. Och jättesnart.

Jag är egentligen inte så nervös inför själva förlossningen, antar att det är tack vare någon sorts nödvändig självbevarelsedrift. Den kommer ju oundvikligen att inträffa, nervös eller inte, så det är väl bara att flyta med tänker jag. Och såklart känns det också väldigt spännande. Men det är ju omöjligt att inte ändå fundera på hur det ska bli och vad förlossningen kommer att göra med kroppen. Kommer jag att gå sönder? Hur ont kommer det att göra? I hur många timmar? Och hur kommer jag se ut/känna mig efteråt? När känner jag mig som mig själv igen? Ja ni vet, alla de där grejerna.

Min plan är att försöka att inte ha så många förutbestämda tankar om hur det ska vara utan att ta allt som det kommer. Försöka att inte se förlossningen som så prestationsbaserad. Bli kompis med lustgasen (den verkar ju fantastisk). Lyssna på barnmorskorna som ju är proffs och kan det här bäst, och hoppas att vi får en duktig som vi gillar och litar på. Typ så.

Och att försöka slappna av förstås, som vi läst överallt att man ska göra. Övade i kallvattenduschen när vi var på spa:et för några veckor sedan. Ställ dig där i och prova att andas lugnt! sa Axel. Jag klev in under isstrålen. Höll sedan andan och hyperventilerade om vartannat och spände kroppens alla muskler som en pilbåge...hehe. Utgår ifrån att det inte direkt är lättare att "slappna av" genom förlossningsvärkar. Axel har förresten blivit grym på avslappningsandning när vi övat här hemma, så jag hoppas att han kan instruera mig när det väl gäller så att jag kan bli lika bra.

Har ni några andra bra tips såhär inför?

!!

***

(Uppdatering kvällen: Det blir visst ingen 14:e mars-bebis ändå, dröjer säkert en vecka till. 

Vi har haft en go vanlig lördag idag. Gått en vända på stan, fikat med Nicole, Martin och Ella och sen käkat middag och spelat Carcassonne hos Björn och Malin ikväll. Inga förlossningskänningar!)

Fredag, vårsol och torra bullar

Idag är det en dag kvar till BF. Herregud, sjukt overkligt. Bebisen är alltså beräknad att dyka upp i morgon (!) Jag tror dock att det kommer dröja ett tag, för än så länge känner jag mig som vanligt. Inget som gör ont eller på annat vis hintar om förlossningsstart. 

Bebisen får hemskt gärna titta ut i helgen men det känns också helt okej om det skulle någon vecka till. Det går verkligen ingen nöd på mig. I veckan har jag varit på gravidmassage, fikat med Johanna och Kerstin, fyndat skjortor till Axel och blus till mig på en utförsäljning på L'homme rouges kontor, läst, sytt och hängt i solen med Elsa, typ. Jag tror inte jag har rastlöshet i mig, älskar att få hänga runt såhär. Ovan men skön känsla att inte ha några jobb i huvudet heller. Och knäppt att våren kom samma vecka som jag slutade jobba. Tacktack vädergudarna.

Förresten har jag också, i enlighet med vad jag förstått att man ska göra när man går och väntar på bebis, bakat frysen full av kakor och bullar så att vi ska ha något att bjuda alla påhälsande människor på sen. En fråga: om kardemummabullarna blev lite torra (det blev de) trots att jag valt Leilas recept och dessutom haft i massa extra smör i fyllningen, vad kan jag rimligen ha gjort för fel då? Any thoughts? De blev även "ganska" mycket plattare än på bilderna på receptsidan... 

Frieriet

Tack för alla era kommentarer och grattis, här och live och på sms och på fejjan och insta! Blir jättejätteglad. 

Vi har pratat sedan länge om att vi vill gifta oss någon gång. Inte så mycket detaljer, men liksom drömt om tanken. Hela tiden har vi på skoj, båda lika envist, uppmanat den andre att fria, hehe. Men det var faktiskt min tur nu, Axel har varit först med allt annat. Och det var jätteroligt att få överraska!

Som sagt firade vi årsdag i fredags och medan Axel var och klippte sig efter jobbet smet jag och Elsa upp på Skansen Kronan (en hög kulle här i Haga med en tjusig gammal stenborg på) och förberedde en picknick. Längst upp i borgen finns en massa stengluggar, som stora burspråk liksom, och en av dem kan man sitta i eftersom en brandtrappa leder dit. Jag hade bett personalen lämna dörren längst ner olåst och på så vis kunde vi ta oss upp till gluggen. Därifrån ser man hela Göteborg.

Eftersom det är mars och inte juli kånkade jag massor av filtar och kuddar uppför de tusen trappstegen och pyntade gluggen med ljuslyktor och lite ostar, choklad och gravidvänligt bubbel. Ringar vill jag såklart att vi väljer tillsammans, så i fickan låg två billiga i låtsasguld som skomakaren bakom Hagabion hade hjälpt mig att slipa till tidigare under dagen.

När Axel var klar på Sharper Barbershop gick han hem och möttes av en lapp om att han var välkommen på picknick, och så kom han efter oss upp på berget. Han tyckte att jag var världens knäppaste som hade ordnat picknick mitt i vintern. Jag hade tänkt på tusen saker jag ville säga, förstås, men var nog mest ganska tafatt tror jag. Pekade ut platser i stan som betytt olika saker för oss, blev lite rörd, fumlade efter orden. Axel sa efteråt att han tänkte friar hon inte nu är det ju helt sjukt. Haha. Men det gjorde jag ju! Och han sa Det vill jag! Eller ska man säga ja? I så fall ja!

Den lite mer strukturerade versionen av vad jag hade tänkt säga, skissad på en lapp tidigare under dagen, löd såhär:

Axel, världens finaste. 
All tid som jag känt dig har varit fantastisk. Det du står för, allt du är, allt det vill jag ha nära. Med dig är saker liksom självklara och den känslan försvinner inte ens för en sekund. Det är det bästa.  
Minns du när vi hade känt varandra i två veckor, och det kändes overkligt att det var så kort? Två månader, samma sak. Nu har det gått två år, och jag vet att jag vill ha två hundra till. Två tusen till. Två evigheter till. 

Jag har tänkt på vad som är bästa platsen eller tillfället för detta. Kanske under en resa, eller i Bexet eller Bergsvik? Men bästa stället är platsen där vi tillbringar den allra bästa tiden, nämligen alla vanliga dagar. Som jag älskar alla våra vanliga dagar! Jag älskar att somna och vakna intill dig, att äta frukost till morgonnyheterna och fastna i hallen när någon av oss kommer hem och prata bort två timmar utan att märka att tiden går. Att det här är vårt liv gör mig nyp-i-armen-lycklig. Vad som än händer vill jag ha detta, med dig. 

I Haga träffades vi första gången, här i krokarna hade vi vår första dejt. I Haga flyttade vi ihop. I Haga skapade vi vårt gemensamma hem och gjorde den lilla bebisen som vi snart får träffa. Därför är ju Haga rätt plats. Så nu undrar jag om du vill gifta dig med mig!

***

Efter Skansen gick vi hem med Elsa och filtarna och sedan åt vi middag på nya Mexikanska Monarkin på Kastellgatan. Färgglatt och fint. Sen gick vi hem och såg på film och åt massor av godis. En briljant, briljant fredag.
På lördagsmorgonen gjorde vi champagnefrukost med bubblet och ostarna och allt det andra som var kvar från kvällen innan (eftersom det visade sig vara lite för kallt för att picknicka någon längre stund utomhus i mars. Vem kunde ana? :)). Sen gick vi ner på stan och tittade på ringar. Så roligt! Men svårt. ("Vad har ni tänkt er för skena? Rundning? Material? Yta? Borstning?" Eh hjälp?) Men vi tyckte i alla fall väldigt lika om vad som blir fint visade det sig. Nu ska vi bara klura lite och känna in innan vi bestämmer oss och beställer. Efter ringkollen blev vi bjudna på lunch på Hello Monkey av Axels föräldrar och på söndagen åt vi en grattis-till-förlovningen-middag hos mina föräldrar som gjort i ordning så fint.

Hurra för att jag vågade fria, det var fantastiskt kul. Plus: ska få gifta mig med en sån galet bra människa. Och ha bröllopsfest med alla nära och kära! ROLIGT.

Två år, och dig älskar jag i tvåhundra till

Idag är det precis två år sedan vi träffades. 

En av de grejer jag gillar allra mest med A, och det är väldigt väldigt många saker, är att vi har så kul när vi är med varandra att vi pratar bort en massa tid hela tiden. När en av oss kommer hem fastnar vi ofta i hallen, eller i köket, eller var som helst i lägenheten, och liksom bara pratar och pratar och skrattar och pratar lite mer och plötsligt har det gått en och en halv timme och vi hinner inte längre laga middag. Eller träna, eller vad vi nu hade tänkt att vi skulle göra. Detta händer jämt. Tills någon säger OJ, nu försvann två timmar. Igen. Det är ju inte världens mest praktiska grej, men det är helt jävla underbart. Det är underbart att vara med den här mannen jag delar mitt liv med, och bäst av alltihop är alla vanliga dagar. Att vakna en tisdagsmorgon på Landsvägsgatan med benen i ett enda trassel. Att laga middag och somna ihop en torsdag. Att fastna i hallen och höra allt om den andres dag en onsdagseftermiddag.

Idag är det precis två år sedan vi träffades. 

Och på ett sätt är det så otroligt konstigt, tänk att det fanns en tid innan. Jag minns den där onsdagen, då pratade vi också bort en massa timmar, en hel kväll, och jag visste med en gång att den här människan vill jag vara med mer. Jag messade S och N från toaletten på stället vi satt på på Linnégatan att killen som sitter där ute och väntar nu, han är liksom alla bra saker på en gång. Smart och allmänbildad och rolig och opretentiös. Och jätte, jättesnygg. En sån himla fin.

Efter den kvällen följde en magisk vår. Vi cyklade genom stan, vi drack vin hos mig. Axel sprang Göteborgsvarvet-sträckan klockan sex en morgon innan alla andra och jag cyklade bredvid och langade vattenflaskor. Vi sov ihop oftare än inte, hos honom, hos mig, och A brukade mumla bli ihop med mig någon gång då i mitt hår innan vi somnade. I slutet av maj åkte jag till Uganda för att hälsa på S och skriva reportage, och kvällen innan jag åkte sa jag att nu, nu vill jag att du ska vara min kille. Nu, och jämt.

Idag är det precis två år sedan vi träffades. 

Och ikväll frågade jag om han vill gifta sig med mig. Det ville han. 

Bollen

Haha, har just målat tånaglarna. Det var inte så lätt eftersom det känns som att jag måste luta mig över en pilatesboll för att ens nå fötterna.

Njutet

Förutom frustrationen över hemsidesstrulet måste jag säga att jag har det galet bra just nu. Så nöjd med att hinna vara lite ledig pre-baby - jag känner att jag maxar den här ledigheten. Idag har jag till exempel ätit choklad och kollat serier i badkaret, lagt ansiktsmask som vi fick med oss från SPA:et för några veckor sedan och bokat in mig på en gravidmassage nästa onsdag. I veckan har jag också lagat vietnamesiska vårrullar och låtit det ta tid (känns som en helt ny upplevelse att laga vardagsmiddag utan att känna sig stressad), handlat ett fång vita tulpaner, köpt basilikaplantor och planterat om dem i stor kruka (förväntar mig en jättebasilika nu som aldrig tar slut), läst Fokus och boken Att föda och gått promenader med Elsa som bara sprätter runt och lyckligt kisar mot vårsolen. (Tänk om våren är här för att stanna!)

Och igår hann jag gå långpromenad med Johanna och lille mini-Gunnar, fika med pappa och lillebror och sedan bjuda Ted och Mania på våfflor framåt kvällen när även Axel kommit hem. Det är så lyxigt att vara ledig! I morrn kommer Sofia A hit och fikar och syr. (Undrar fortfarande när den där omtalade gravid-tröttheten ska kicka in, än så länge är den långt borta. Semester i mars, win!)

Nu skulle jag precis börja klura på något att äta till lunch och så messar Malin att hon "köper med sig mat och kommer förbi en sväng". Strålande plan. När vi ätit ska jag till bm och kolla om bebisen fixerat sig. Jag tror inte den har det, för jag har verkligen inte känt att "magen plötsligt sjunker ner". Snarare: "står rakt ut". Men men, huvudet ligger ju neråt i alla fall.

Än så länge får föräldraledigheten 10 poäng av 10 möjliga.

Senaste magbilden, förra veckan (v 38).

Kapad

En helt bisarr grej har hänt mig. Förra året anlitade jag en webbdesigner som hjälpt mig att bygga en ny hemsida, där jag kan publicera mina reportage och så vidare. Sajten är äntligen klar och skulle nu i dagarna flyttas över till min adress, johannalagerfors.se, som jag haft i fem år eller något sådant.

I samband med det insåg jag dock att adressen, där den gamla versionen av hemsidan låg, har blivit kapad. Eller rättare sagt: Binero som jag köpt domänen av har av misstag råkat sälja min adress (!) till ett så kallat domänharvestingföretag. Detta företag köper automatiskt upp adresser som haft en viss trafik, och som de på något sätt lyckas komma över, för att sedan skapa en hemsida med text anknuten till samma bransch och lägga upp annonser som de tjänar pengar på.

Just nu ligger en sajt som heter Journalistikvärlden" på min adress, med jättevärdelösa konstiga nonsenstexter om journalistik och med insprängda annonser här och var.

Jag DÖR AV IRRITATION över detta.

Bara själva tanken på att mitt namn förknippas med någon kommersiell scam-sajt utan att jag kan göra något åt det. Eller, det kan jag förhoppningsvis, jag är så att säga inte direkt nära att ge mig.
Naturligtvis har jag kontaktat Binero. De har svarat snabbt och hjälpsamt, och konstaterat att det hela inte är mitt fel - jag har betalat samtliga fakturor de skickat till mig. De lyckas dock inte klura ut vad som blivit fel. Igår fick jag detta mail från dem:

Hej Johanna!
Jag är hemskt ledsen men vi kan inte se vad som blivit fel här. 
Men då det ser ut som om det är ett fel från vår sida eftersom det inte gått ut en faktura så bjuder vi på ett års webbhotell. Vi kan tyvärr inte försöka få den tillbaka eftersom det gått så pass lång tid. Men om du hittar någon annan .se eller .nu domän du vill registrera så kan vi bjuda på den med ett år. 
Återkom här med det domännamn du skulle vilja registrera så ordnar jag det åt dig. 
Med vänlig hälsning 
xxx xxx

Det känns ungefär jämförbart med detta scenario:
Jag hyr eller köper en lokal där jag bedriver min näringsverksamhet, säg en butik för enkelhetens skull. En morgon kommer jag dit och upptäcker att någon annan står därinne och säljer en produkt som jag inte alls kan stå för. Fortfarande med mitt namn på dörren. När jag vänder mig till hyresvärden säger den "Hoppsan, det har blivit något fel. Du har visserligen betalat alla fakturor som vi skickat till dig, men vi har råkat sälja lokalen till någon annan nu, som vill driva sin egen verksamhet under ditt namn. Det kan vi tyvärr inte göra något åt. Du kan få hyra en annan lokal som plåster på såren, med lite rabatt. Blir det bra?"

Och inför det känner jag att nej, det blir inte alls bra.

Någon som varit med om liknande eller som vet vad man kan göra? (Jag har svarat Binero och även mailat Konsumentverket samt företaget som köpt upp min adress. Men det känns väl inte jättetroligt att det kommer att funka att bara be dem lämna tillbaka den... Några andra förslag?)

BSP

Nu har jag hjälpt till att finansiera Blank Spot Project. Gör det du med! Det krävdes bara några enkla knapptryckningar. En dag kvar nu. Det blir en milstolpe i svensk utrikesjournalistik i en tid då det behövs som allra mest.