Mitt 2013 - the recap

Lite sent, som vanligt, men här kommer den. Den obligatoriska dokumentationen över förra året. Mest för att jag tänker att den är skojig att ha i efterhand. 2013 var ett bra år. Det var nytt hem. Minnesvärda resor, mycket glädje, en del sorg också. Och en ny kärlek.

Januari inleddes med ett märkligt men jävligt härligt nyårsfirande i Stockholm. Det var jag och S, båda plötsligt nyblivna singlar efter cirka tusen trygga samboår. På tolvslaget stod vi på en stentrappa i stan, S gav mig en rejäl puss och sa "vi har ju i alla fall varandra!". Och så fylldes Stockholmshimlen av raketer.

I slutet av månaden åkte jag, S och N till sommarhuset på Öland, och det var något med vår trio just då som var fantastiskt. Det är det i och för sig alltid med ens bästa vänner tänker jag, men just då, när vi alla liksom krisade i livet på olika vis, hade vi varann lite extra. Det var vi tre i vår lilla bubbla, det var i bubblan allt syre fanns.

Den första februari flyttade jag ifrån Eklandagatan och D. Då hade vi bott ihop i tre månader efter att vi gjorde slut och även om det kanske låter konstigt var det ganska skönt att göra det. Värdigt och odramatiskt. Kvällen innan jag flyttade grät jag dock floder minns jag, allt kändes så ovisst och konstigt. Men så bra det blev! Vi hjälptes åt med flytten och i den nya, fina fina lägenheten med takbjälkar och orginalfönster landade jag verkligen. Det var mitt, det var hemma.

Jag hade massa vänner över på middagar. Det dracks vin och åts gott och umgicks. Jag åkte till S i Stockholm också och vi hade det himla bra i hennes lilla etta vid Fridhemsplan. Skrattade mycket, åt goda grejer, gick ut, blev raggade på av män som vi nobbade, pratade om livet, kollade på film och åt brunch i fyra timmar. Sånt.

Första dagen på Stockholmsgatan

Den sjätte mars gick jag på en dejt. Dejten var med A. Det hela var lite oväntat tyckte jag själv, eftersom jag tänkte att jag verkligen inte skulle träffa-träffa någon nu. Bara att en öl en onsdag efter jobbet ju kunde vara härligt. Vi sågs vid bokhandeln på hörnet av Järntorget, vi drack vi öl på Linnégatan och pratade tills stället stängde. Då gick vi till Notting Hill och pratade lite till. I fem timmar. Jag sms:ade till bubblan från toaletten, alltså till S och N. Det var bara bra ord.

Vi sågs igen och igen sen, det var på nåt vis självklart bara. Och så var mina kusinbarn var här på pannkaksbrunch. Och under påskhelgen var jag med mamma och pappa i stugan i Bexet och blev bortskämd i största allmänhet.

I april fyllde min älskade mamma 60 år. Vi firade i Bexet, och till skillnad från under påskhelgen var det plötsligt vår. Vi åt frukost på altanen med fötterna mot solvarma brädor. Jag gick ut och sprang och låg i solen på Axelssons åker efteråt och tog igen mig. Fick fyra fräknar. På söndagen sms:ade M att han och hans tjej fått en fantastisk liten dotter, Iris, men att hon var sjuk och bara fick leva i fyra dagar. Hon fick sitt andranamn efter hans mamma som gick bort för några år sedan och jag grät på trappan vid sjön över att livet är så jävla orättvist ibland.

I april umgicks jag också med A, ofta. Och med E, hans fantastiska hund, som gillar att somna alldeles nära en som en liten lurvig varm boll. Vågade/ville inte riktigt blogga om dem eftersom det kändes konstigt på något vis. Nytt och bara mitt kanske. Jag ville heller inte ropa hej och sånt, för det var lite gött att tänka att det blir vad det blir och det är okej att bara flyta med lite. Så jag flöt med. Fast A var modig och fin och ropade hej mest hela tiden.

Och så var jag i Norge, på jobbresa.

Mammas present. 

Maj var en väldigt härlig månad. Den började MAGISKT med Greklandsresa med familjen för att fira mamma. Vi bodde otroligt fint med pool precis rakt ner utanför altandörren, badade och läste böcker, hyrde bil och åkte runt bland slingervägar och bergsbyar. Stannade till då och då för att ta en kaffe eller för att slänga oss i havet. Vi klappade katter. Lillebror och jag kastade oss i höga vågor som när vi var små. Allt var fint, men när vi gick långa promenader blev pappa tröttare än vanligt och det var kärlkrampen som var tillbaka. Vi förstod det bara inte då.

Jag bloggade om den här våren, om att den varit lite läskig men väldigt fin och någon gång i slutet av månaden frågade A varför jag inte bara tog och blev ihop med honom. För vi var ju liksom redan ihop. Hade träffat varandras föräldrar. Och jag sa att jag vill det, jag kan bara inte vara ihop med dig utan att ha berättat för D att du finns. Så jag berättade för D att A fanns, en kväll när han var här och vi kollade på serien the Slap. Det togs emot på bästa sätt, för D är bra, det var kram och vad roligt för dig! och liksom genuint unnande. Och sen blev jag ihop med A på riktigt, kvällen innan jag åkte till Uganda.

En annan dag i maj, när det var Göteborgsvarv i stan, gick vi upp sex på morgonen. Sedan sprang A hela löparsträckan där i ottan, före alla de andra tiotusentals. (Han hade inte fått ledigt från jobbet nämligen.) Jag cyklade bredvid hela vägen, redo med vattenflaska, energi-gel och allmän underhållning. Ett speciellt minne.

I slutet av maj åkte jag till Uganda där S gjorde praktik på ett sjukhus, och resan spillde också över på juni. Jag gjorde reportage om förföljelsen av hbtq-personer i landet medan S slet under helt bisarra villkor på sjukhuset. Jag fick vara med då och då där och kommer aldrig glömma det jag såg. Det var nasty och hemskt tragiskt. Vi tog några dagar ledigt och åkte på gorillatracking nära gränsen till Kongo, och kom alldeles nära bergsgorillorna. När vi hade jobbat klart båda två åkte vi till Zanzibar, där vi mötte upp N. Bubblan samlad igen!

Sen blev det midsommar och den firades traditionsenligt i Bexet, den här gången cirka tio personer och inte trettiotvå. Det var rättså regnigt minns jag men på något konstigt vis lyckades jag fejka till bilder som ser soligt idylliska ut (passade väl på med kameran under dessa stunder helt enkelt).

Och så sista helgen inföll årets familjehelg, också denna i Bexet. Det var rättså dassigt väder även då. A var inte med eftersom han sprang ("gjorde", eller vad säger man?) sitt livs första triathlontävling. Vi alla följde honom via någon sms-tjänst och jublade åt att han klarade av detta sinnessjuka kraftprov, med bra tid dessutom.

I juli jobbade jag på GP utland som vanligt och på kvällarna gjorde vi så somriga saker vi kunde, badade och grillade och så. Vattnet i havet var ISKALLT. Hade tänkt picknicka mycket vid Skansen kronan också men det tror jag inte blev av en enda gång. Ändå var det en fin sommar. Jag var lycklig. Jag fyllde 29 också och den kvällen var min lilla lägga alldeles full av fina folk. A fyllde år dagen innan. Smidigt ändå, vi kan ju ha kalas ihop framöver.

I slutet av månaden åkte vi till Öland igen också några dagar jag och S, till S:s sommarhus. Jag drev henne till vansinne när jag ville stanna bilen på vägen dit var femtionde meter och fota väderkvarnar i solnedgång, men sån är jag.

I augusti hängde vi i Bergsvik med A:s väldigt härliga familj (deras landställe) och fiskade makrill, torsk, havsöring och rödspätta, med flera sorter. (Ål till exempel, fast det var inte meningen att få upp såna, uäk.)
Nästa stora happening var Way Out West, mitt allra första! Det var så jävla roligt. Sol och massa vänner på samma plats samtidigt. Det var dansa sig svettig på klubb och cykla hem genom sommarnatten och det var dricka vin och gå på spelningar i Slottskogen och allmänt lyckorus.

Sen åkte vi till Paris, jag och A, och hälsade på Anders och Linnea. De bor liksom där nu, min bror och hans tjej, i en lägenhet så pittoresk att den nästan känns påhittad. Liten liten är den, och ligger längst upp i en vindlande gammal trätrappa. Utsikt över taknockarna och vinflaskor som ljusstakar. Vi hade några härliga dagar och bestämde oss för att nästa sommar, då cyklar vi hit. Det är ju en ganska knäpp idé. Men nu har vi köpt touringcyklar och allt, och googlar mycket på olika typer av tält.

I september blev pappa sjuk. Kärlkramp som kommit tillbaka. Han lades in på sjukhuset först och sedan fick han vara hemma ett tag och vänta på operation. Anders kom hem från Frankrike och det var så skönt att vara samlade allihop. Det var vidrigt att sitta i sjukhusets sterila café och vänta på att telefonen skulle ringa den där förmiddagen han opererades, men där satt vi, hur vidrigt det än var. Och när telefonen ringde sa en röst att allt hade gått bra, allt hade gått precis som det skulle. Den lättnaden. Tårarna rann och pappa hade drömt om segelflygplan och katter under narkosen, min fina fina pappa. Nu kan hjärtat pumpa för alltid, hurra!

I slutet av månaden var jag i Berlin för ett reportage om Anna von Hausswolff och passade på att hälsa på Karin. Önskar så mycket att hon bodde här igen, fast det är ju också väldigt bra att ha folk att kunna hälsa på i roliga städer.

Sofia flyttade till Kalmar under hösten för sin AT och jag och N hälsade på i oktober. Jag fick till min stora glädje veta att flera nära vänner och bekanta väntar barn, och blev först inte stressad av det, sen lite stressad, sen igen inte stressad men liksom väldigt pepp på att vi är vuxna på riktigt nu och sådant händer i våra liv! Otroligt spännande.

Sen fyllde en hel drös från vårt gamla gymnasiegäng 30 och hade stort galej i Skansen Lejonet. Galej med maskeradtema. Vi var Spicegirls och det bästa var att min peruk hade lugg för jag har ju alltid velat testa hur det skulle vara att ha det. En gång, kanske mer på sensommaren förrensten, var vi också ett jättegäng hos Teds vänner i skogen och grillade en hel gris, eller rättare sagt två. Det var ju lite weird gjort och ganska meckigt (och inte så jättegott), men en väldigt go dag! Överambitiös idé helt i linje med vad detta gäng brukar hitta på.

I november hade jag nackspärren från helvetet, kombinerad med tåledsinflammation och muskelinflammation i höftleden. Samtidigt, så det var inte så himla härligt. Mer överjävligt. Roligare var att jag och Erik drog igång ett bokprojekt, och att jag blev en av redaktörerna för samhällsmagasinet Re:Public. I november åkte vi också till A:s roliga syster i Stockholm en helg och gick på en spelning på Under Bron. Och så skrev jag ett inlägg om tiggare, för de var så många i Göteborg den här hösten och såg ut att ha det så jävligt.

I december gick jag och längtade efter julen. Jag bakade pepparkakshus med Klara och Linnea och tänkte på mormor när hon skulle ha fyllt 90 år. Sen blev det äntligen jul, jag tog mig mycket ledigt.  Unnade mig lata dagar. Nyår firade vi vid Röda sten, och sen var året slut! Det här var förstås en bråkdel av allt som hände, men ändå någon sorts försök att sammanfatta ett gäng nyckelhändelser.

Tack 2013, du var ett härligt år. Häromdagen sa A att 2014, det är då allt händer. 2014 är ÅRET. 2014 kommer allt vara magiskt. Och det är klart det blir. Hej 2014, välkommen in!