Gu Bay

Nu är vi framme, sjuhukt gött! Men att komma hit tog rätt mycket tid ändå får man säga. Såhär: Vi flög till London, väntade lite, flög till Hongkong jättemånga timmar, väntade lite (plus väntade lite extra eftersom planet vi från början skulle med var inställt), flög till Bangkok. När vi kom fram var vårt bagage borta, inte bara ens utan bådas bagage. En man hade en lista med namn på personer vars väskor blivit lite försenade från Hongkong. Våra namn var såklart inte med där. Vi hade alltså väskor som var lite mer borttappade än väskorna som tillhörde alla de andra människorna med borttappade väskor. Hehe. The joy!

I alla fall, detta gjorde att vi missade sista bussen till Trat (staden som ligger nära färjelägret varifrån man åker till ön Koh Chang som vi siktat in oss på). Och att åka in till Bangkok var ju inte direkt ett bra alternativ eftersom demonstranter blockerat alla vägar. Tur att Thailand är världens lättaste land att resa i, "missat sista bussen" innebar i verkligheten att en tant i rutig skjorta ringde några samtal och vips kom en minibuss full av folk (tre sjömän samt ett stort gäng snälla gamlingar) och stannade exakt där vi stod. Hoppa in! sa de. Så det gjorde vi. Satt längst bak på ett minimalt utrymme och åt makadamianötter och chips, sjukt nöjda över att ha löst det hela trots allt (förutom bagagedelen då). Trötta. Fnissiga. Sofia hittade ett hjärtformat chips som vi fotade på en rastplats och jag tänkte att det här, det är BILDEN från dagen då du fyllde 30, en dag som trots att vi mest satt på långa flighter samt hade otur var ganska så fantastisk. Och rolig!

Till Trat kom vi strax före midnatt efter fem skumpande timmar i minibussen, utan minsta koll. En tom gata uppenbarade sig, alldeles enslig så när som på en bar där gissningsvis femtio procent av invånarna hade fest inklusive allsång. Såg trevligt ut. Vi knallade runt lite och efter en stund träffade vi på en hjälpsam herre som ringde en hjälpsam tant som ägde ett guesthouse. Hon kom ut i pyjamas och öppnade ett rum åt oss. 20 kronor kostade kalaset och det var så jävla skönt att gå och lägga sig efter en kvardriljon restimmar. Sträcka på benen och sånt, som trettiåringar och nästan trettiåringar behöver göra.

Tidigt i gryningen i morse tog vi sedan färjan över till Koh Chang, det var alldeles lugnt på havet och innan solen ens hade hunnit kicka igång dagen satt vi på guesthouset Gu Bay (där en kille som Axel känner och som bor här på ön sedan flera år bokat en bungalow åt oss) och åt frulle och gullade med en hundvalp. Allt väl.

Dagen idag har varit så jävla go. Sol, sand, bad, mat och allmänt njut. Vi luktar sådär för våra bagage har ännu inte synts till och vi får lite olika besked när vi ringer och kollar hur det går. De verkar ha hittat min väska i London, och hävdar att den kommer anlända hit i morgon vid lunchtid. Vi får väl se. Sofias har de ingen information om. Såatte. Men det har i alla fall väckt vår kreativa ådra då vi försökt skapa linnen av en kjol etc för att liksom råda bot på det faktum att vi har noll ombyten.

Det där löser sig garanterat, allt löser sig ju alltid. Det är det som är så bra. Och njutningen av att vara iväg på en resa med varann är trots allt tusen gånger större än mecket att inte ha sin väska.

Hej på en stund!