... och Axel ihop. Det blir fint! Men jävlar i min lilla låda vad mycket packning har jag har att göra idag. Hehe. (Ska nog ställa ifrån mig datorn nu).
torsdag 30 januari 2014
tisdag 28 januari 2014
Om att springa i minusgrader JETE-långt
Jag kom hem från resan i lördags fm och var död fisk hela dagen. I söndags klev jag dock upp vid fem med Axel eftersom han skulle springa 43 kilometer i terräng i minusgraderna i skogen i Sandsjöbacka trail marathon. Och jag hade lovat att skjutsa till starten samt heja. Det här sånt som han gör, och det är ju inte utan att man tänker att han nog är en galen människa ändå (samt blir lite avis för att man själv också vill vara en sån som gör sånt. Herregud vad nöjd jag skulle vara med mig själv då. Nu... inte så nära att anmäla mig faktiskt. Fick iofs ett par löparstrumpor av A, som han vann på tävlingen men som var i liten storlek. Kanske kan de göra mig till asfantastisk skogslöpare?!).
Jallafall. 4 timmar och 28 minuter efter starten i Kungsbacka sprang Axel i mål, med massa energi kvar (!!) och lycklig som få. Så jävla bra, heja heja och hurra!
Mvh, stolt och impad tjej.
Jallafall. 4 timmar och 28 minuter efter starten i Kungsbacka sprang Axel i mål, med massa energi kvar (!!) och lycklig som få. Så jävla bra, heja heja och hurra!
Mvh, stolt och impad tjej.
måndag 27 januari 2014
Om en vecka i januari
Thailand var ett stycke mycket härlig semesterbubbla. Jag och S njöt av solen, den totala o-stressen, plaskade i vattnet och funderade ut vad vi skulle äta och var. Ibland åt vi två middagar. För varför inte. En dag hyrde vi moppe och körde runt lite på ön, S körde superbra i de stupbranta backarna och jag satt bak och var livrädd för att vi skulle dö. Såg framför mig minnesbilder från när jag var femton och krockade med Jonas i parallelklassen, ville helst inte uppleva det igen. Vare sig med Jonas eller något fartblind thailändare. Men moppen tog oss i alla fall på en go dagsutflykt på öns södra udde, och vi dog inte! (Fast ungefär var tredje person vi såg hade bandage lite här och var. Just sayin.)
Vi hittade ett favvoställe där vi hängde nästan varje dag i solnedgången. Ibland drack vi kaffe läsandes i hängmattor, ibland drack vi Chang, ibland massa mojitos. Förutsägbart nog läste jag 438 dagar och Sofia boken om paret som grundade Läkare utan gränser i Sverige. Vi bodde på två olika ställen som vi gillade jättemycket, en Nashville-liknande bunge med mintgrön fondvägg, utebadrum (älska utebadrum) och veranda. Det andra ett soft rum på ett hostel i en stor palmträdgård. Båda på rekommendation av två vänner till A som driver en restaurang på Lonely beach. Dem hängde vi lite med också! En natt var det storm och dörren blåste upp av vinden trots att den var låst.
Hemresan tog som sagt 51 timmar dörr till dörr, men det var det verkligen (så. jävla.) värt.
 |
| Jag skickade telefonpussar hem till A och när S fick syn på det skrattade hon m-y-c-k-e-t. |
lördag 25 januari 2014
Heathrow
Är mycket mycket nöjd och mycket utvilad. Lite trött just nu dock, eftersom jag befinner mig på Heathrow i London och ska tillbringa natten på en cafésoffa alldeles allena. S är kvar på Koh Chang några dagar till och njuter, och det gör hon ju alldeles rätt i. Igår natten var jag i Bangkok, agerade vuxen och tog in på ett flygplatshotell istället för att sova på flygplatsgolvet och det var ett bra val även om det var ett ganska skabbigt bakgårdshotell som gick helt i brunt och beige. Men där fanns ju en säng och rena lakan och en dörr att stänga om sig i alla fall. Allt man behöver i det läget.
Hemresan dörr till dörr kommer att ta totalt 50,5 timmar. Rätt mycket ändå kan man tycka, men det är väl sånt man får leva med när man klickar i "billigaste" istället för "bästa" när man söker biljetter på Momondo. Hehe. Som tur är har jag wifi här på Heathrow (en kort stund i alla fall) getostsmörgåsar och böcker. Och en mjuk soffa. Skräcken är ju att behöva sitta upp hela tiden eftersom alla flygplatser envisas med att ha armstöd mellan alla stolar så att ingen kan ligga ner. Men nu: skinnsoffa! Som är mjuk. Det tackar min nu ganska träsmakande röv för.
Snart är jag hemma hos de här två!! (Hurra hurra hurra). Hejdå!
lördag 18 januari 2014
Gu Bay
Nu är vi framme, sjuhukt gött! Men att komma hit tog rätt mycket tid ändå får man säga. Såhär: Vi flög till London, väntade lite, flög till Hongkong jättemånga timmar, väntade lite (plus väntade lite extra eftersom planet vi från början skulle med var inställt), flög till Bangkok. När vi kom fram var vårt bagage borta, inte bara ens utan bådas bagage. En man hade en lista med namn på personer vars väskor blivit lite försenade från Hongkong. Våra namn var såklart inte med där. Vi hade alltså väskor som var lite mer borttappade än väskorna som tillhörde alla de andra människorna med borttappade väskor. Hehe. The joy!
I alla fall, detta gjorde att vi missade sista bussen till Trat (staden som ligger nära färjelägret varifrån man åker till ön Koh Chang som vi siktat in oss på). Och att åka in till Bangkok var ju inte direkt ett bra alternativ eftersom demonstranter blockerat alla vägar. Tur att Thailand är världens lättaste land att resa i, "missat sista bussen" innebar i verkligheten att en tant i rutig skjorta ringde några samtal och vips kom en minibuss full av folk (tre sjömän samt ett stort gäng snälla gamlingar) och stannade exakt där vi stod. Hoppa in! sa de. Så det gjorde vi. Satt längst bak på ett minimalt utrymme och åt makadamianötter och chips, sjukt nöjda över att ha löst det hela trots allt (förutom bagagedelen då). Trötta. Fnissiga. Sofia hittade ett hjärtformat chips som vi fotade på en rastplats och jag tänkte att det här, det är BILDEN från dagen då du fyllde 30, en dag som trots att vi mest satt på långa flighter samt hade otur var ganska så fantastisk. Och rolig!
Till Trat kom vi strax före midnatt efter fem skumpande timmar i minibussen, utan minsta koll. En tom gata uppenbarade sig, alldeles enslig så när som på en bar där gissningsvis femtio procent av invånarna hade fest inklusive allsång. Såg trevligt ut. Vi knallade runt lite och efter en stund träffade vi på en hjälpsam herre som ringde en hjälpsam tant som ägde ett guesthouse. Hon kom ut i pyjamas och öppnade ett rum åt oss. 20 kronor kostade kalaset och det var så jävla skönt att gå och lägga sig efter en kvardriljon restimmar. Sträcka på benen och sånt, som trettiåringar och nästan trettiåringar behöver göra.
Tidigt i gryningen i morse tog vi sedan färjan över till Koh Chang, det var alldeles lugnt på havet och innan solen ens hade hunnit kicka igång dagen satt vi på guesthouset Gu Bay (där en kille som Axel känner och som bor här på ön sedan flera år bokat en bungalow åt oss) och åt frulle och gullade med en hundvalp. Allt väl.
Dagen idag har varit så jävla go. Sol, sand, bad, mat och allmänt njut. Vi luktar sådär för våra bagage har ännu inte synts till och vi får lite olika besked när vi ringer och kollar hur det går. De verkar ha hittat min väska i London, och hävdar att den kommer anlända hit i morgon vid lunchtid. Vi får väl se. Sofias har de ingen information om. Såatte. Men det har i alla fall väckt vår kreativa ådra då vi försökt skapa linnen av en kjol etc för att liksom råda bot på det faktum att vi har noll ombyten.
Det där löser sig garanterat, allt löser sig ju alltid. Det är det som är så bra. Och njutningen av att vara iväg på en resa med varann är trots allt tusen gånger större än mecket att inte ha sin väska.
Hej på en stund!
I alla fall, detta gjorde att vi missade sista bussen till Trat (staden som ligger nära färjelägret varifrån man åker till ön Koh Chang som vi siktat in oss på). Och att åka in till Bangkok var ju inte direkt ett bra alternativ eftersom demonstranter blockerat alla vägar. Tur att Thailand är världens lättaste land att resa i, "missat sista bussen" innebar i verkligheten att en tant i rutig skjorta ringde några samtal och vips kom en minibuss full av folk (tre sjömän samt ett stort gäng snälla gamlingar) och stannade exakt där vi stod. Hoppa in! sa de. Så det gjorde vi. Satt längst bak på ett minimalt utrymme och åt makadamianötter och chips, sjukt nöjda över att ha löst det hela trots allt (förutom bagagedelen då). Trötta. Fnissiga. Sofia hittade ett hjärtformat chips som vi fotade på en rastplats och jag tänkte att det här, det är BILDEN från dagen då du fyllde 30, en dag som trots att vi mest satt på långa flighter samt hade otur var ganska så fantastisk. Och rolig!
Till Trat kom vi strax före midnatt efter fem skumpande timmar i minibussen, utan minsta koll. En tom gata uppenbarade sig, alldeles enslig så när som på en bar där gissningsvis femtio procent av invånarna hade fest inklusive allsång. Såg trevligt ut. Vi knallade runt lite och efter en stund träffade vi på en hjälpsam herre som ringde en hjälpsam tant som ägde ett guesthouse. Hon kom ut i pyjamas och öppnade ett rum åt oss. 20 kronor kostade kalaset och det var så jävla skönt att gå och lägga sig efter en kvardriljon restimmar. Sträcka på benen och sånt, som trettiåringar och nästan trettiåringar behöver göra.
Tidigt i gryningen i morse tog vi sedan färjan över till Koh Chang, det var alldeles lugnt på havet och innan solen ens hade hunnit kicka igång dagen satt vi på guesthouset Gu Bay (där en kille som Axel känner och som bor här på ön sedan flera år bokat en bungalow åt oss) och åt frulle och gullade med en hundvalp. Allt väl.
Dagen idag har varit så jävla go. Sol, sand, bad, mat och allmänt njut. Vi luktar sådär för våra bagage har ännu inte synts till och vi får lite olika besked när vi ringer och kollar hur det går. De verkar ha hittat min väska i London, och hävdar att den kommer anlända hit i morgon vid lunchtid. Vi får väl se. Sofias har de ingen information om. Såatte. Men det har i alla fall väckt vår kreativa ådra då vi försökt skapa linnen av en kjol etc för att liksom råda bot på det faktum att vi har noll ombyten.
Det där löser sig garanterat, allt löser sig ju alltid. Det är det som är så bra. Och njutningen av att vara iväg på en resa med varann är trots allt tusen gånger större än mecket att inte ha sin väska.
Hej på en stund!
onsdag 15 januari 2014
Den där stressen ja.
Om jag inte, förutom att jobbet blev stressigt av att resa bort, också känner mig stressad inför att dra iväg nio dagar alldeles innan jag ska flytta? Eh jo. Om jag börjat flyttpacka än? Well nej.
Blir hyggligt stressad när jag ser andra i flyttagen skriva statusrader som "om 19 dagar går flyttlasset! Så nu gör vi inget annat än att packa packa packa".
TAR DET VERKLIGEN NITTON DAGAR ATT PACKA? I så fall är jag kokt i bajs, som man så vackert säger.
Kokt i bajs men i alla fall solbränd.
Blir hyggligt stressad när jag ser andra i flyttagen skriva statusrader som "om 19 dagar går flyttlasset! Så nu gör vi inget annat än att packa packa packa".
TAR DET VERKLIGEN NITTON DAGAR ATT PACKA? I så fall är jag kokt i bajs, som man så vackert säger.
Kokt i bajs men i alla fall solbränd.
tisdag 14 januari 2014
Föllseresa
På fredag fyller S 30! Jättegammalt. Minns att jag undrade när vi var typ sexton hur allt skulle vara där nånstans i framtiden när vi blev tretti och vuxna på riktigt. Som att det skulle vara ett helt annat liv. Och ändå känns det som att vi är precis samma. (Och samtidigt inte herregud, såklart, tack och lov och så vidare. Men ni fattar.)
Hur som helst, för att fira har vi spontanbokat en resa till Thailand! Vi tänkte redan i november eller något att vi skulle resa nånstans för att fira, men tog inte tag i det hela förrän förra veckan, och vips blev det Bangkok. Och så ska vi ta en buss till någon go ö, och där har vi tänkt röra oss ganska lite och solabadaläsaböckerätagott ganska mycket. Det blir fint!
Och det goa är att vi åker redan i övermorgon. Wey!
(Stressnivån den här veckan hamnade på i och med att jag inte är hemma nästa: inte helt rimlig. Fy fan. Men det blir nog värt det! Annat problem: Någon timme efter att vi hade bokat biljetterna insåg vi att de var megademonstrationer i Bangkok på gång och att folk bygger "köttmurar" vid alla vägar till och från huvudstaden. Men eh, köttmurarna är borta till fredag, visst?)
Hur som helst, för att fira har vi spontanbokat en resa till Thailand! Vi tänkte redan i november eller något att vi skulle resa nånstans för att fira, men tog inte tag i det hela förrän förra veckan, och vips blev det Bangkok. Och så ska vi ta en buss till någon go ö, och där har vi tänkt röra oss ganska lite och solabadaläsaböckerätagott ganska mycket. Det blir fint!
Och det goa är att vi åker redan i övermorgon. Wey!
(Stressnivån den här veckan hamnade på i och med att jag inte är hemma nästa: inte helt rimlig. Fy fan. Men det blir nog värt det! Annat problem: Någon timme efter att vi hade bokat biljetterna insåg vi att de var megademonstrationer i Bangkok på gång och att folk bygger "köttmurar" vid alla vägar till och från huvudstaden. Men eh, köttmurarna är borta till fredag, visst?)
måndag 13 januari 2014
Samboendet
Såna här stolar, fyra stycken, fick Axel av mig i julklapp. De kommer om några veckor. Replikor av Charles Eames-klassikern till vår snart gemensamma boning i Haga. För ja vi ska ju alltså flytta ihop är det tänkt! Det är så kul att köpa och titta på saker gemensamt och att planera hur vi snart ska smälta samman alla våra grejer till någon sorts enhetligt hem. Obs att vi inte har några brädgolv så det kommer ju inte se ut som på bilden (som jag snott på internet, förlåt!) men ändå.
Saker jag tänker väldigt mycket på just nu:
1. Stolar(na)
2. Ljusgrå soffor
3. Grislampor
4. Glödlampor
5. Lampor i allmänhet
6. Prints
7. Köpmansdiskar (har precis lärt mig från Apple, dear?-Sofia att det är så de heter, de där gudomliga byråerna/skänkarna med massa smålådor)
8. Klädställningar (alltså man kan bygga en av rör!)
(PS. Jag blev förresten bortskämd med så himla rara ord av Miss Baglady igår, blev lite chockad och himla himla glad. Tips: läs hennes blogg om ni inte gör det, den är görrolig och hon själv är smart och härlig på alla vis! Slut på tips.)
lördag 11 januari 2014
Mitt 2013 - the recap
Lite sent, som vanligt, men här kommer den. Den obligatoriska dokumentationen över förra året. Mest för att jag tänker att den är skojig att ha i efterhand. 2013 var ett bra år. Det var nytt hem. Minnesvärda resor, mycket glädje, en del sorg också. Och en ny kärlek.
Januari inleddes med ett märkligt men jävligt härligt nyårsfirande i Stockholm. Det var jag och S, båda plötsligt nyblivna singlar efter cirka tusen trygga samboår. På tolvslaget stod vi på en stentrappa i stan, S gav mig en rejäl puss och sa "vi har ju i alla fall varandra!". Och så fylldes Stockholmshimlen av raketer.
I slutet av månaden åkte jag, S och N till sommarhuset på Öland, och det var något med vår trio just då som var fantastiskt. Det är det i och för sig alltid med ens bästa vänner tänker jag, men just då, när vi alla liksom krisade i livet på olika vis, hade vi varann lite extra. Det var vi tre i vår lilla bubbla, det var i bubblan allt syre fanns.
Den första februari flyttade jag ifrån Eklandagatan och D. Då hade vi bott ihop i tre månader efter att vi gjorde slut och även om det kanske låter konstigt var det ganska skönt att göra det. Värdigt och odramatiskt. Kvällen innan jag flyttade grät jag dock floder minns jag, allt kändes så ovisst och konstigt. Men så bra det blev! Vi hjälptes åt med flytten och i den nya, fina fina lägenheten med takbjälkar och orginalfönster landade jag verkligen. Det var mitt, det var hemma.
Jag hade massa vänner över på middagar. Det dracks vin och åts gott och umgicks. Jag åkte till S i Stockholm också och vi hade det himla bra i hennes lilla etta vid Fridhemsplan. Skrattade mycket, åt goda grejer, gick ut, blev raggade på av män som vi nobbade, pratade om livet, kollade på film och åt brunch i fyra timmar. Sånt.
Den sjätte mars gick jag på en dejt. Dejten var med A. Det hela var lite oväntat tyckte jag själv, eftersom jag tänkte att jag verkligen inte skulle träffa-träffa någon nu. Bara att en öl en onsdag efter jobbet ju kunde vara härligt. Vi sågs vid bokhandeln på hörnet av Järntorget, vi drack vi öl på Linnégatan och pratade tills stället stängde. Då gick vi till Notting Hill och pratade lite till. I fem timmar. Jag sms:ade till bubblan från toaletten, alltså till S och N. Det var bara bra ord.
Vi sågs igen och igen sen, det var på nåt vis självklart bara. Och så var mina kusinbarn var här på pannkaksbrunch. Och under påskhelgen var jag med mamma och pappa i stugan i Bexet och blev bortskämd i största allmänhet.
I april fyllde min älskade mamma 60 år. Vi firade i Bexet, och till skillnad från under påskhelgen var det plötsligt vår. Vi åt frukost på altanen med fötterna mot solvarma brädor. Jag gick ut och sprang och låg i solen på Axelssons åker efteråt och tog igen mig. Fick fyra fräknar. På söndagen sms:ade M att han och hans tjej fått en fantastisk liten dotter, Iris, men att hon var sjuk och bara fick leva i fyra dagar. Hon fick sitt andranamn efter hans mamma som gick bort för några år sedan och jag grät på trappan vid sjön över att livet är så jävla orättvist ibland.
I april umgicks jag också med A, ofta. Och med E, hans fantastiska hund, som gillar att somna alldeles nära en som en liten lurvig varm boll. Vågade/ville inte riktigt blogga om dem eftersom det kändes konstigt på något vis. Nytt och bara mitt kanske. Jag ville heller inte ropa hej och sånt, för det var lite gött att tänka att det blir vad det blir och det är okej att bara flyta med lite. Så jag flöt med. Fast A var modig och fin och ropade hej mest hela tiden.
Och så var jag i Norge, på jobbresa.
Maj var en väldigt härlig månad. Den började MAGISKT med Greklandsresa med familjen för att fira mamma. Vi bodde otroligt fint med pool precis rakt ner utanför altandörren, badade och läste böcker, hyrde bil och åkte runt bland slingervägar och bergsbyar. Stannade till då och då för att ta en kaffe eller för att slänga oss i havet. Vi klappade katter. Lillebror och jag kastade oss i höga vågor som när vi var små. Allt var fint, men när vi gick långa promenader blev pappa tröttare än vanligt och det var kärlkrampen som var tillbaka. Vi förstod det bara inte då.
Jag bloggade om den här våren, om att den varit lite läskig men väldigt fin och någon gång i slutet av månaden frågade A varför jag inte bara tog och blev ihop med honom. För vi var ju liksom redan ihop. Hade träffat varandras föräldrar. Och jag sa att jag vill det, jag kan bara inte vara ihop med dig utan att ha berättat för D att du finns. Så jag berättade för D att A fanns, en kväll när han var här och vi kollade på serien the Slap. Det togs emot på bästa sätt, för D är bra, det var kram och vad roligt för dig! och liksom genuint unnande. Och sen blev jag ihop med A på riktigt, kvällen innan jag åkte till Uganda.
En annan dag i maj, när det var Göteborgsvarv i stan, gick vi upp sex på morgonen. Sedan sprang A hela löparsträckan där i ottan, före alla de andra tiotusentals. (Han hade inte fått ledigt från jobbet nämligen.) Jag cyklade bredvid hela vägen, redo med vattenflaska, energi-gel och allmän underhållning. Ett speciellt minne.
I slutet av maj åkte jag till Uganda där S gjorde praktik på ett sjukhus, och resan spillde också över på juni. Jag gjorde reportage om förföljelsen av hbtq-personer i landet medan S slet under helt bisarra villkor på sjukhuset. Jag fick vara med då och då där och kommer aldrig glömma det jag såg. Det var nasty och hemskt tragiskt. Vi tog några dagar ledigt och åkte på gorillatracking nära gränsen till Kongo, och kom alldeles nära bergsgorillorna. När vi hade jobbat klart båda två åkte vi till Zanzibar, där vi mötte upp N. Bubblan samlad igen!
Sen blev det midsommar och den firades traditionsenligt i Bexet, den här gången cirka tio personer och inte trettiotvå. Det var rättså regnigt minns jag men på något konstigt vis lyckades jag fejka till bilder som ser soligt idylliska ut (passade väl på med kameran under dessa stunder helt enkelt).
Och så sista helgen inföll årets familjehelg, också denna i Bexet. Det var rättså dassigt väder även då. A var inte med eftersom han sprang ("gjorde", eller vad säger man?) sitt livs första triathlontävling. Vi alla följde honom via någon sms-tjänst och jublade åt att han klarade av detta sinnessjuka kraftprov, med bra tid dessutom.
I juli jobbade jag på GP utland som vanligt och på kvällarna gjorde vi så somriga saker vi kunde, badade och grillade och så. Vattnet i havet var ISKALLT. Hade tänkt picknicka mycket vid Skansen kronan också men det tror jag inte blev av en enda gång. Ändå var det en fin sommar. Jag var lycklig. Jag fyllde 29 också och den kvällen var min lilla lägga alldeles full av fina folk. A fyllde år dagen innan. Smidigt ändå, vi kan ju ha kalas ihop framöver.
I slutet av månaden åkte vi till Öland igen också några dagar jag och S, till S:s sommarhus. Jag drev henne till vansinne när jag ville stanna bilen på vägen dit var femtionde meter och fota väderkvarnar i solnedgång, men sån är jag.
I augusti hängde vi i Bergsvik med A:s väldigt härliga familj (deras landställe) och fiskade makrill, torsk, havsöring och rödspätta, med flera sorter. (Ål till exempel, fast det var inte meningen att få upp såna, uäk.)
Nästa stora happening var Way Out West, mitt allra första! Det var så jävla roligt. Sol och massa vänner på samma plats samtidigt. Det var dansa sig svettig på klubb och cykla hem genom sommarnatten och det var dricka vin och gå på spelningar i Slottskogen och allmänt lyckorus.
Sen åkte vi till Paris, jag och A, och hälsade på Anders och Linnea. De bor liksom där nu, min bror och hans tjej, i en lägenhet så pittoresk att den nästan känns påhittad. Liten liten är den, och ligger längst upp i en vindlande gammal trätrappa. Utsikt över taknockarna och vinflaskor som ljusstakar. Vi hade några härliga dagar och bestämde oss för att nästa sommar, då cyklar vi hit. Det är ju en ganska knäpp idé. Men nu har vi köpt touringcyklar och allt, och googlar mycket på olika typer av tält.
I september blev pappa sjuk. Kärlkramp som kommit tillbaka. Han lades in på sjukhuset först och sedan fick han vara hemma ett tag och vänta på operation. Anders kom hem från Frankrike och det var så skönt att vara samlade allihop. Det var vidrigt att sitta i sjukhusets sterila café och vänta på att telefonen skulle ringa den där förmiddagen han opererades, men där satt vi, hur vidrigt det än var. Och när telefonen ringde sa en röst att allt hade gått bra, allt hade gått precis som det skulle. Den lättnaden. Tårarna rann och pappa hade drömt om segelflygplan och katter under narkosen, min fina fina pappa. Nu kan hjärtat pumpa för alltid, hurra!
I slutet av månaden var jag i Berlin för ett reportage om Anna von Hausswolff och passade på att hälsa på Karin. Önskar så mycket att hon bodde här igen, fast det är ju också väldigt bra att ha folk att kunna hälsa på i roliga städer.
Sofia flyttade till Kalmar under hösten för sin AT och jag och N hälsade på i oktober. Jag fick till min stora glädje veta att flera nära vänner och bekanta väntar barn, och blev först inte stressad av det, sen lite stressad, sen igen inte stressad men liksom väldigt pepp på att vi är vuxna på riktigt nu och sådant händer i våra liv! Otroligt spännande.
Sen fyllde en hel drös från vårt gamla gymnasiegäng 30 och hade stort galej i Skansen Lejonet. Galej med maskeradtema. Vi var Spicegirls och det bästa var att min peruk hade lugg för jag har ju alltid velat testa hur det skulle vara att ha det. En gång, kanske mer på sensommaren förrensten, var vi också ett jättegäng hos Teds vänner i skogen och grillade en hel gris, eller rättare sagt två. Det var ju lite weird gjort och ganska meckigt (och inte så jättegott), men en väldigt go dag! Överambitiös idé helt i linje med vad detta gäng brukar hitta på.
I november hade jag nackspärren från helvetet, kombinerad med tåledsinflammation och muskelinflammation i höftleden. Samtidigt, så det var inte så himla härligt. Mer överjävligt. Roligare var att jag och Erik drog igång ett bokprojekt, och att jag blev en av redaktörerna för samhällsmagasinet Re:Public. I november åkte vi också till A:s roliga syster i Stockholm en helg och gick på en spelning på Under Bron. Och så skrev jag ett inlägg om tiggare, för de var så många i Göteborg den här hösten och såg ut att ha det så jävligt.
I december gick jag och längtade efter julen. Jag bakade pepparkakshus med Klara och Linnea och tänkte på mormor när hon skulle ha fyllt 90 år. Sen blev det äntligen jul, jag tog mig mycket ledigt. Unnade mig lata dagar. Nyår firade vi vid Röda sten, och sen var året slut! Det här var förstås en bråkdel av allt som hände, men ändå någon sorts försök att sammanfatta ett gäng nyckelhändelser.
Tack 2013, du var ett härligt år. Häromdagen sa A att 2014, det är då allt händer. 2014 är ÅRET. 2014 kommer allt vara magiskt. Och det är klart det blir. Hej 2014, välkommen in!
Januari inleddes med ett märkligt men jävligt härligt nyårsfirande i Stockholm. Det var jag och S, båda plötsligt nyblivna singlar efter cirka tusen trygga samboår. På tolvslaget stod vi på en stentrappa i stan, S gav mig en rejäl puss och sa "vi har ju i alla fall varandra!". Och så fylldes Stockholmshimlen av raketer.
I slutet av månaden åkte jag, S och N till sommarhuset på Öland, och det var något med vår trio just då som var fantastiskt. Det är det i och för sig alltid med ens bästa vänner tänker jag, men just då, när vi alla liksom krisade i livet på olika vis, hade vi varann lite extra. Det var vi tre i vår lilla bubbla, det var i bubblan allt syre fanns.
Den första februari flyttade jag ifrån Eklandagatan och D. Då hade vi bott ihop i tre månader efter att vi gjorde slut och även om det kanske låter konstigt var det ganska skönt att göra det. Värdigt och odramatiskt. Kvällen innan jag flyttade grät jag dock floder minns jag, allt kändes så ovisst och konstigt. Men så bra det blev! Vi hjälptes åt med flytten och i den nya, fina fina lägenheten med takbjälkar och orginalfönster landade jag verkligen. Det var mitt, det var hemma.
Jag hade massa vänner över på middagar. Det dracks vin och åts gott och umgicks. Jag åkte till S i Stockholm också och vi hade det himla bra i hennes lilla etta vid Fridhemsplan. Skrattade mycket, åt goda grejer, gick ut, blev raggade på av män som vi nobbade, pratade om livet, kollade på film och åt brunch i fyra timmar. Sånt.
 |
| Första dagen på Stockholmsgatan |
Vi sågs igen och igen sen, det var på nåt vis självklart bara. Och så var mina kusinbarn var här på pannkaksbrunch. Och under påskhelgen var jag med mamma och pappa i stugan i Bexet och blev bortskämd i största allmänhet.
I april fyllde min älskade mamma 60 år. Vi firade i Bexet, och till skillnad från under påskhelgen var det plötsligt vår. Vi åt frukost på altanen med fötterna mot solvarma brädor. Jag gick ut och sprang och låg i solen på Axelssons åker efteråt och tog igen mig. Fick fyra fräknar. På söndagen sms:ade M att han och hans tjej fått en fantastisk liten dotter, Iris, men att hon var sjuk och bara fick leva i fyra dagar. Hon fick sitt andranamn efter hans mamma som gick bort för några år sedan och jag grät på trappan vid sjön över att livet är så jävla orättvist ibland.
I april umgicks jag också med A, ofta. Och med E, hans fantastiska hund, som gillar att somna alldeles nära en som en liten lurvig varm boll. Vågade/ville inte riktigt blogga om dem eftersom det kändes konstigt på något vis. Nytt och bara mitt kanske. Jag ville heller inte ropa hej och sånt, för det var lite gött att tänka att det blir vad det blir och det är okej att bara flyta med lite. Så jag flöt med. Fast A var modig och fin och ropade hej mest hela tiden.
Och så var jag i Norge, på jobbresa.
 |
| Mammas present. |
Jag bloggade om den här våren, om att den varit lite läskig men väldigt fin och någon gång i slutet av månaden frågade A varför jag inte bara tog och blev ihop med honom. För vi var ju liksom redan ihop. Hade träffat varandras föräldrar. Och jag sa att jag vill det, jag kan bara inte vara ihop med dig utan att ha berättat för D att du finns. Så jag berättade för D att A fanns, en kväll när han var här och vi kollade på serien the Slap. Det togs emot på bästa sätt, för D är bra, det var kram och vad roligt för dig! och liksom genuint unnande. Och sen blev jag ihop med A på riktigt, kvällen innan jag åkte till Uganda.
En annan dag i maj, när det var Göteborgsvarv i stan, gick vi upp sex på morgonen. Sedan sprang A hela löparsträckan där i ottan, före alla de andra tiotusentals. (Han hade inte fått ledigt från jobbet nämligen.) Jag cyklade bredvid hela vägen, redo med vattenflaska, energi-gel och allmän underhållning. Ett speciellt minne.
I slutet av maj åkte jag till Uganda där S gjorde praktik på ett sjukhus, och resan spillde också över på juni. Jag gjorde reportage om förföljelsen av hbtq-personer i landet medan S slet under helt bisarra villkor på sjukhuset. Jag fick vara med då och då där och kommer aldrig glömma det jag såg. Det var nasty och hemskt tragiskt. Vi tog några dagar ledigt och åkte på gorillatracking nära gränsen till Kongo, och kom alldeles nära bergsgorillorna. När vi hade jobbat klart båda två åkte vi till Zanzibar, där vi mötte upp N. Bubblan samlad igen!
Sen blev det midsommar och den firades traditionsenligt i Bexet, den här gången cirka tio personer och inte trettiotvå. Det var rättså regnigt minns jag men på något konstigt vis lyckades jag fejka till bilder som ser soligt idylliska ut (passade väl på med kameran under dessa stunder helt enkelt).
Och så sista helgen inföll årets familjehelg, också denna i Bexet. Det var rättså dassigt väder även då. A var inte med eftersom han sprang ("gjorde", eller vad säger man?) sitt livs första triathlontävling. Vi alla följde honom via någon sms-tjänst och jublade åt att han klarade av detta sinnessjuka kraftprov, med bra tid dessutom.
I juli jobbade jag på GP utland som vanligt och på kvällarna gjorde vi så somriga saker vi kunde, badade och grillade och så. Vattnet i havet var ISKALLT. Hade tänkt picknicka mycket vid Skansen kronan också men det tror jag inte blev av en enda gång. Ändå var det en fin sommar. Jag var lycklig. Jag fyllde 29 också och den kvällen var min lilla lägga alldeles full av fina folk. A fyllde år dagen innan. Smidigt ändå, vi kan ju ha kalas ihop framöver.
I slutet av månaden åkte vi till Öland igen också några dagar jag och S, till S:s sommarhus. Jag drev henne till vansinne när jag ville stanna bilen på vägen dit var femtionde meter och fota väderkvarnar i solnedgång, men sån är jag.
I augusti hängde vi i Bergsvik med A:s väldigt härliga familj (deras landställe) och fiskade makrill, torsk, havsöring och rödspätta, med flera sorter. (Ål till exempel, fast det var inte meningen att få upp såna, uäk.)
Nästa stora happening var Way Out West, mitt allra första! Det var så jävla roligt. Sol och massa vänner på samma plats samtidigt. Det var dansa sig svettig på klubb och cykla hem genom sommarnatten och det var dricka vin och gå på spelningar i Slottskogen och allmänt lyckorus.
Sen åkte vi till Paris, jag och A, och hälsade på Anders och Linnea. De bor liksom där nu, min bror och hans tjej, i en lägenhet så pittoresk att den nästan känns påhittad. Liten liten är den, och ligger längst upp i en vindlande gammal trätrappa. Utsikt över taknockarna och vinflaskor som ljusstakar. Vi hade några härliga dagar och bestämde oss för att nästa sommar, då cyklar vi hit. Det är ju en ganska knäpp idé. Men nu har vi köpt touringcyklar och allt, och googlar mycket på olika typer av tält.
I september blev pappa sjuk. Kärlkramp som kommit tillbaka. Han lades in på sjukhuset först och sedan fick han vara hemma ett tag och vänta på operation. Anders kom hem från Frankrike och det var så skönt att vara samlade allihop. Det var vidrigt att sitta i sjukhusets sterila café och vänta på att telefonen skulle ringa den där förmiddagen han opererades, men där satt vi, hur vidrigt det än var. Och när telefonen ringde sa en röst att allt hade gått bra, allt hade gått precis som det skulle. Den lättnaden. Tårarna rann och pappa hade drömt om segelflygplan och katter under narkosen, min fina fina pappa. Nu kan hjärtat pumpa för alltid, hurra!
I slutet av månaden var jag i Berlin för ett reportage om Anna von Hausswolff och passade på att hälsa på Karin. Önskar så mycket att hon bodde här igen, fast det är ju också väldigt bra att ha folk att kunna hälsa på i roliga städer.
Sofia flyttade till Kalmar under hösten för sin AT och jag och N hälsade på i oktober. Jag fick till min stora glädje veta att flera nära vänner och bekanta väntar barn, och blev först inte stressad av det, sen lite stressad, sen igen inte stressad men liksom väldigt pepp på att vi är vuxna på riktigt nu och sådant händer i våra liv! Otroligt spännande.
Sen fyllde en hel drös från vårt gamla gymnasiegäng 30 och hade stort galej i Skansen Lejonet. Galej med maskeradtema. Vi var Spicegirls och det bästa var att min peruk hade lugg för jag har ju alltid velat testa hur det skulle vara att ha det. En gång, kanske mer på sensommaren förrensten, var vi också ett jättegäng hos Teds vänner i skogen och grillade en hel gris, eller rättare sagt två. Det var ju lite weird gjort och ganska meckigt (och inte så jättegott), men en väldigt go dag! Överambitiös idé helt i linje med vad detta gäng brukar hitta på.
I november hade jag nackspärren från helvetet, kombinerad med tåledsinflammation och muskelinflammation i höftleden. Samtidigt, så det var inte så himla härligt. Mer överjävligt. Roligare var att jag och Erik drog igång ett bokprojekt, och att jag blev en av redaktörerna för samhällsmagasinet Re:Public. I november åkte vi också till A:s roliga syster i Stockholm en helg och gick på en spelning på Under Bron. Och så skrev jag ett inlägg om tiggare, för de var så många i Göteborg den här hösten och såg ut att ha det så jävligt.
I december gick jag och längtade efter julen. Jag bakade pepparkakshus med Klara och Linnea och tänkte på mormor när hon skulle ha fyllt 90 år. Sen blev det äntligen jul, jag tog mig mycket ledigt. Unnade mig lata dagar. Nyår firade vi vid Röda sten, och sen var året slut! Det här var förstås en bråkdel av allt som hände, men ändå någon sorts försök att sammanfatta ett gäng nyckelhändelser.
Tack 2013, du var ett härligt år. Häromdagen sa A att 2014, det är då allt händer. 2014 är ÅRET. 2014 kommer allt vara magiskt. Och det är klart det blir. Hej 2014, välkommen in!
torsdag 2 januari 2014
Nyåret
Vi firade ett ganska storskaligt nyår i år, med middag och fest i gamla sockerbruket på röda sten. A och två vänner ordnade alltsammans. Mycket folk, mycket dans, ett tolvslag under Älvsborgsbron med himlen fullt av fyrverkerier. Fina julklappskappan från A och julklappsbling från Anders och Linnea i öronen.Jag tog inte en enda riktig bild, bara den här lilla iPhoneversionen som är alldeles pixlig och dan. Så kan det gå.
Hoppas allas ert 2014 blir fantastiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
