Årslistan 2013

1. Hände något i år/gjorde du något i år som aldrig hänt förut? 

Jag köpte en cykel och planerade att bli en sån som cyklar långt, mer än bara "in till stan". Har inte börjat än dock - hehe - men det kommer! Paris i juni osv. 

2. Höll du ditt nyårslöfte?
Kopierar svaret från förra året för det är EXAKT samma, år efter år: Well nej. Lovade mig själv att göra klart fotoböcker för varje år, pga är på 2004. Är fortfarande på 2004. Liten fail där. 

Dock höll jag en del av övriga, se punkt 30. 

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja, några perifera vänner blev föräldrar, och framför allt blev inte mindre än fyra nära vänpar gravida. SPÄNNINGEN nu inför våren/sommaren 2014! (Och nu kom jag på två par till, som väntar barn nummer två 2014). 

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, och för det är jag oerhört oerhört tacksam. Men en vän förlorade sin dotter när hon var bara fyra dagar gammal, så ofattbart sorgligt. Fina lilla Iris. 

5. Vilka länder besökte du? 
Grekland, Uganda, Tanzania, Norge, Frankrike, Tyskland, Danmark.

6. Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?
Alltså typ inte, känner mig tillfreds på något vis. Jo förresten, en snygg soffa! Min ser förjävlig ut och det gör A:s också, så nu när vi ska flytta ihop och sånt måste det investeras i en ny. En snyggsoffa vill jag således ha. 

7. Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
6 mars.

8. Vad var din största framgång 2013?

Hm, det beror väl på hur man menar. Jobbmässigt kanske att jag blev redaktör på tidningen Re:Public eller att jag vågade tänka att jag och Erik ska göra en reportagebok. 

9. Största misstaget?
Att jag inte sökt upp en sjukgymnast för att lära mig hur jag ska göra för att inte överträna och få ont eftersom jag är så överrörlig. Så jävla drygt när det känns som att hela benet ska ramla av, till exempel. Typiskt ovärd grej.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Inte sjuk, men haft en månads nackspärr, muskelinflammation i höften (ljumsken?) och ledinflammation i en tåled. Allt på samma gång under nov-dec. Se pt 9. 

11. Bästa köpen?

En touringcykel! Och Axels flip clock som han fick i födelsedagspresent. Och ny iPhone 5s, som jag beställde igår men kanske borde tagit tag i redan sommaren 2012 då skärmen sprack. Men bättre sent än aldrig! 

12. Vad spenderade du mest pengar på?

Resor och god mat tror jag.
 
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?

Såklart, mest hela tiden. A och bubblet i magen. Vänner. Att Anders och Linnea har det så bra i Paris. Och mest av alltihop: att läkarna upptäckte pappas kärlkramp i tid och opererade och att allt gick bra. 

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2013?

Love med Elin Ruth Sigvardsson. Pianopella med Wolfram. Hollywood forever cemetary sings med Father John Misty. 

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jämfört med 2012, absolut gladare. 

16. Vad önskar du att du gjort mer?

Läst böcker. Tagit mig mer tid att läsa tidningen om morgnarna. Och så önskar jag att jag hade fått till planeringen så att jag inte hade missat Obliqs releasefest för nya skivan Roots som var i Göteborg i maj, precis när jag åkt till Uganda. 

17. Vad önskar du att du gjort mindre?

Velat över beslut.

18. Hur tillbringade du julen 2013?

Samma svar som förra året: På Ådäljan med familjen. Och sen i Bexet/Hylte med släkten. Som vanligt alltså!

19. Blev du kär i år?

JA!

20. Favoritprogram på TV?

SVT Docs, På Spåret, Alla är fotografer, OITNB etc, etc. 

21. Bästa boken du läst i år?
Gillade tex Thousand little pieces av James Frey och 438 dagar av Schibbye/Persson (håller dock på med den så inte klar än).

22. Största musikaliska upptäckten?

Att house kan vara så glatt och peppigt och varierande. Vem kunde ana?

23. Något du önskade dig och fick?

Kärlek. Roliga jobbuppdrag. Världens snyggaste kappa från & other stories (som jag inte önskat mig specifikt, men som kändes var har DU varit hela mitt liv när jag fick den). Och så en fantastisk lägenhet, som jag önskade mig och fick, om man med "fick" menar "fick hyra för sviinmycket pengar". Dock värt. 

24. Något du önskade dig men inte fick?

Nej. 
  
25. Vad gjorde du på din födelsedag 2013?

Jag firade med galej hemma hos mig, med en drös härliga vänner.

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Jag tror inte det. Det har varit ett fint år. 

27. Vad fick dig att må bra?

Att somna intill A med lilla Elsa (världens bästa och mjukaste lilla hund) snosandes mot mitt nyckelben. Till exempel. Och den här ljuvliga familjeresan.

28. Vilken kändis var du mest sugen på?

Alltså är inte så sugen på kändisar.
 
29. De bästa nya människorna du träffade? 
Axel. Och alla fina som kom på köpet!
 
30. Vad har du för nyårslöften inför 2014?

Alright, först ska vi se hur jag lyckades med förra årets. Löftena i kursiv text, resultaten inom parentes:

• Fotoböckerna får väl ligga kvar som löftesrest från förra året. (Misslyckades alltså igen så de får ligga kvar ytterligare ett år). 
• Jag lovar också mig själv att jag ska jobba lagom mycket bara, inte hysteriskt. (Det har jag lyckats med! Tror jag i alla fall, blivit lite bättre åtminstone.) 
• Och att jag ska bli sjukt vältränad, så pass mycket att jag går runt och känner "jä!" och är asnöjd. (Jag lyckades bli vältränad och känna "jä", faktiskt, men sen var jag kass under hösten och just nu känner jag mig ungefär lika stark som en spaghetti när jag gör armhävningar eller dylikt. Så halvt godkänt på den?) 
• Att jag ska hitta en ny lägenhet och göra så att den känns som min och som hemma. (DET gjorde jag verkligen. Världens finaste lägga, med fönster med spröjs och breda fönstersmygar och bjälkar i det höga taket och ja, drömlägenheten. Som hela tiden känts som min min min och hemma hemma hemma.) 
• Och att jag ska få till ett par roliga reportageresor samt resa lite för nöjes skull med S nånstans i Centralafrika efter hennes läkarpraktik i Uganda. (Jag slog samman reportageresa med "resa för nöjes skull" med S i Uganda där hon gjorde läkarpraktik, och sen mötte vi upp N på Zanzibar. Så japp, genomfört!)

Och så årets:

Fotoböckerna blir ju kvar, det ständiga nyårslöftet. Hehe. Jag lovar också att träna minst tre gånger varje vecka (gärna mer såklart!), men ett minimum på tre. Det är ett löfte jag och A har gemensamt, även om han har en mycket högre frekvens på sitt löfte, och jag har nu redan glömt vad vinnaren skulle få eller förloraren drabbas av. Men jallafall. Ett tilläggslöfte blir att ge cyklingen en chans både som träningsform och aktivitet, se hur frälst jag kan bli. 

Vidare lovar jag också att jag och Erik ska komma en bit med bokprojektet vi tänkt dra igång, och att någon gång sortera alla mina papper och tidningar och grejer på kontoret så att jag får tokbra ordning. En dag av 365 borde jag ju rimligen lyckas avsätta till det. 

Och så har jag och A lovat klimatet att vi ska minska vår köttkonsumtion ordentligt. Med undantag för ett och annat högrevsinferno.

Här finns förresten lite nyårslöftestips för den som behöver, från ett reportage jag och Linn gjorde runt förra årsskiftet om hur man gör bättre val i vardagen.

GOTT NYTT ÅR! Nu ska jag måla naglarna glittriga och sen åka på galej. 

Årets hipster moment

Igår kväll gjorde jag Axel och Christian egna hamburgare. Från scratch, och med scratch menar jag högrev från någon gård i Halland. Till dem gjorde vi egna pommes, som skulle skäras i exakt bredd, blötläggas, torkas, kokas, vilas, friteras, vilas igen och därefter friteras en sista gång. På exakt tid vid exakt gradantal. Sen stoppade vi dem i snygga tin jars. Och så bakade vi eget hamburgerbröd efter detaljerade instruktioner från Flippin burgers-boken.

Vi gjorde också egen dip till, med dragon och vitvinsvinäger tror jag, och amerikansk milkshake med jordnötssmör och marshmallows. Och när vi var klara efter en sådär fyra-fem timmar så serverade vi detta med Brooklyn lager m.fl ölsorter, förstås.

Och hur hipster crazy maniac detta än må vara: HERREJÄVLAR vad gott det blev.

Jul

Fröjden i att vara ledig ett slag alltså. Så himla skönt det är.

Julen har varit fin! Jag och A vaknade hemma hos mig på julafton, åt sedan frukosten hos min familj och fikade med hans vid lunchtid. Sen var jag tillbaka på Ådäljan under kvällen som vanligt. Anders och Linnea hemma från Paris såklart och dagen fylldes av Kalle klockan tre, pappa som var tomte hos grannarna, julklappsleken, julklappsutdelning och en massa, massa mat. Och sällskapsspel. Jul är min favvo.

På juldagen åkte vi till Bexet och trots det trökigaste vädret i mannaminne var det vackert där. Inte snöigt och krispigt som förra året men väl dimmigt och magiskt. Som utsikten från bryggan över Ekenäs ö (nedan). Vi spelade massor och massor av spel, eldade i brasan och hängde med alla kusiner och kusinbarn på Odengatan. Same as always med andra ord, och jag freakin älskart.

God Jul i stugan!

Fejande in i det allra allra sista, som alltid. Varje år tänker jag att jag ska ta "massa dagar ledigt innan jul och bara gå runt och njuta". Varje år stressar jag istället som en jävla jävel sista dagen. Men till slut så! Nu är klapparna (snart) inslagna, brödet och julgodiset bakat och julstämningen börjar sippra fram ordentligt. Äntligen!

Hoppas ni får en fantastisk julafton allihop.

Vi hade i alla fall jävvla skoj igår, jag och S!

Jag trodde att jag var en sån som liksom inte blir jättebakis. Men aj aj aj. Mitt arma huvud. Och tröttnan!
mvh ynklig.

Vi lever!

Det var - tack och lov - löpningsutmattning det handlade om. Inte vinterkräk. Och det hade man kanske kunnat räkna ut med tanke på att A sprang 2,5 timme i terräng. Men ändå, vinterkräkskräcken tar liksom över all sans och allt rimlighetstänk när den slår till. 

Game on, dammit

Ångesten när man hör följande strax innan man går och lägger sig:

"Uff jag mår så himla illa. Hoppas det beror på att jag tog ut mig för hårt på löpningen. Annars är det väl... ja du vet. Jag var ju på G:s förskolas luciafirande och så igår.."

Besöka en förskola i december liksom. A var tydligen på sin brorsons luciafirande förra året också: OCH FICK VINTERKRÄKEN DAGEN EFTER. Såatte... i morrn bitti vet vi. Spänningen hörrni, spänningen. Äventyret i vardagen. 

Och så åt hon raskt upp skumtomten som bodde i pepparkakshuset, bara för säkerhets skull

Idag var mina kusinbarn här, för pepparkakshusbak och allmänt julmys. Sjukt härligt. Kreativiteten hos en fyraåring och en tvååring når verkligen inga gränser – pepparkakshuset således fantastiskt tjusigt i slutändan! Glasyren blev alldeles lagom klistrig och skorstenen fastnade trots att Linnea hade gnagt en del på den i smyg före monteringen på taket.

När vi var färdiga kom en smart idé från Klara, fyra år:

– Vi borde kanske äta upp pepparkakshuset nu direkt?
– Nej, vi kan äta några vanliga pepparkakor istället! Och så tar ni med er huset hem sen?
– Men det är ju gott att äta det direkt.
– Jo det förstås. Men tänk så fint det är att ha det att titta på ett tag först.
– Mm. Men tänk om nån slår ihjäl oss nu för att vi inte har ätit upp det med en gång.

Kanske inte det troligaste scenariot världen, men det vore ju helt klart väldigt väldigt synd om någon slog ihjäl oss, det vore det ju.

(Att Elsa försöker posa som kidsen när kameran tas fram – mkt underhållande.) 

Och så det totala hjärtsmältet när Klara sa att hon var "gladare än man kan vara" över att vara hemma hos mig. Dessa ungar alltså. Mina hjärtan. 

Tuff tuff

Sitter själv på ett tåg till Sthlm och det är bland det bästa jag vet. Att åka tåg själv alltså. Så himla fridfullt. Jag har ett helt fyra-säte för mig själv och utanför snöar det som aldrig förr, stundtals ser jag bara vitt vitt utanför rutan. Har mintchoklad, massor att läsa samt internet. Lyckan i dessa ting. Och i att ha bokat det långsamma tåget bara för att dryga ut på njutningen. Sjukt smart faktiskt.

Jag inser att jag kommer frysa en del i Stockholm för A tog min varmaste jacka i morse (med all rätta dock, för den sitter mycket snyggare på honom än på mig) och inga vantar har jag heller. Att man aldrig lär sig.

Hur som helst ville jag mest tacka för alla era kloka och fina kommentarer på inlägget om tiggare. Intressant att läsa alla era tankar och erfarenheter, och fint med tips på bra saker att göra för andra (som tex tipset om projektet Matkassen). 

Lundatrippen - den rafflande uppföljningen

Jorå, jag kom fram till Lund igår, det gick bra att köra hela vägen även om godiset (såklart) tog slut innan Kungsbacka. Amnesty och Doc Lounge Lund visade en dokumentärfilm om Västsahara och därefter skulle jag och en tjej från Västsaharanätverket vara expertpanel på scen. (Alltså det inre fnisset när man blir kallad "expert", hehe.)
I alla fall, vi klev upp, satte oss i en soffa, och utfrågaren började prata... på engelska. Sedärja! Det var alltså ungefär tre sekunder innan jag skulle börja prata inför detta folkhav (well dessa 30-40 pers), som det gick det upp för mig att jag förväntades svara på något annat än svenska.

Tror det gick okej trots allt. Och förutom denna lilla detalj var det hela väldigt skoj och jag träffade massa trevliga människor. Bra tisdagskväll trots allt. 

90 år

Mormor. 

Idag, om du fanns, skulle du ha fyllt 90 år. Det hade du alldeles säkert tyckt var jättegammalt, men jag tror att du hade känts ungdomlig ändå. Och att du hade haft kvar dina guldiga lockar. Det hade varit fint att få fira dig! Åka hela släkten till det vita huset på Jonsbogatan, med massor av blommor i famnen, kanske baka sjuttioelva sorters kakor efter dina recept och bjuda dig på dem. Som för att betala igen för alla år du bakat åt oss. Eller göra en sån där rolig kaktus av gurka och geléhallon som du och morfar brukade göra när vi barnbarn fyllde år. Vi skulle köpa dig något riktigt fint. Slå in det med omsorg. Sjunga och hurra. Det hade varit något det!

Nu finns du ju inte längre så istället tänker jag på dig idag. Och fäller en liten tår vid mitt skrivbord på kontoret när ingen ser. 

Med mycket kärlek, 
J.

I båten i Bexet med lillebror Anders. PS. Mormor, vet du? Jag har den här
bilden på väggen och när Axel såg den på håll trodde han att det var jag
som satt där! Han tyckte att vi var lika. Det gillade jag väldigt mycket. Jag
tycker att du är himla lik mamma,  eller att mamma är lik dig, blir det ju.  

Lund tur och retur

Jag gillar inte så mycket att köra bil långt när det är mörkt. Man blir så himla trött i huvudet och det liksom kryper i kroppen på mig efter en timme eller så. (ÅKA bil långt, eller tåg, eller flyga, har jag däremot inga som helst problem med, det jobbiga är just att man ju inte kan sätta sig i någon skön ställning när man kör).

Jallafall. Idag ska jag efter jobbet köra tre timmar bil ner till Lund, vara med i en paneldebatt som Amnesty arrangerar om Västsahara i kanske en halvtimme, och sen köra tre timmar hem igen.

Detta har jag sagt ja till för att 1. det var jättekul att bli tillfrågad och 2. vara snäll. Vi får ju verkligen hoppas att jag lyckas säga något som är av intresse för någon. Annars blir det ju mest en ovärd kväll i bilkörandets tecken.

(Nån som har bra tips på poddar/radioprogram som varit bra på sistone? Kommer så att säga hinna bocka av dem alla.)

Äntligen

ÄLSKAR att det äntligen är advent så att man får rota fram alla julsaker utan att folk tycker att man är galen. Har längtat sedan oktober!

Den här helgen har hittills varit mycket bra: I fredags var det glöggfest på mitt kontor, sedan gick vi iväg en drös folk och åt massa gott på en italiensk restaurang på övre husar. Och så vidare för öl på Hagabion där vi sprang på min bror som råkar vara hemma från Paris. Hurra på den.

Igår åt vi middag på Grill Grotesque med A:s föräldrar och sedan gick vi och såg Anna von Hausswolff på Pustervik. Det var riktigt bra!
Ett längre reportage om henne som jag skrivit nyligen publicerades i Två Dagar samma dag. Jag såg henne spela i Berlin tidigare i höstas och sedan gjorde jag och Erik (som plåtat) själva intervjun i Köpenhamn för några veckor sedan.

Ikväll fortsätter det sociala och juliga temat med glögg hos A:s mosters familj, följt av ytterligare glöggbjudning hemma hos Malin och Björn.

Glögg glögg glögg – äntligen december!

Barn av min tid

Inatt drömde jag att jag och A hittade ett blåbär som var lika stort som en bakpotatis, och att jag höll det i min kupade hand över en färgglad duk samtidigt som jag fotade med iPhonen och försökte få till en go instagrambild. En som verkligen visade hur ENORMT blåbäret var.

Jag lika delar skäms och roas över denna dröm. 

Om att be en främling om en frukt

I förmiddags stod jag vid Järntorget och väntade på spårvagnen. Det kom fram en kille, kanske sjutton år, och frågade om jag hade några kronor att avvara. Jag automatsvarade nej tyvärr, jag är ledsen, jag har bara kort. Det var kanske sant, kanske inte, men det spelar liksom ingen roll. Det är så lätt att svara så på ren instinkt för att slippa stå för att man inte vill ge några kronor åt en person som uppenbarligen behöver dem bättre. Killen bad att få ställa en fråga till, och undrade om jag kunde hjälpa honom skaffa ett jobb. Vad som helst, kanske kände jag någon som behövde hjälp med något? Han sa - på bruten men väldigt bra svenska - att hans familj försökte försörja sig men att ingen lyckades få ett arbete. Igen svarade jag att tyvärr, jag kan nog inte hjälpa dig.

Och så ställde han en sista fråga. Kan du tänka dig att köpa en frukt till mig på pressbyrån? Jag är så hungrig.

Jag är så hungrig. Det är ju nästan overkligt att höra de orden här, i ett sådant här sammanhang. Jag köpte två bananer på pressbyrån, de kostade väl fjorton kronor eller så, och tänkte nog att killen skulle ta med sig dem. Men han tackade mig, satte sig på bänken utanför och åt upp båda i ett huj. Tänk att det finns sjuttonåringar i Sverige som blir glada för en banan, för att de inte fått äta. Jag grät inombords och satt helt stel på vagnen på väg därifrån. För det är så sjukt att detta förekommer, varje dag, överallt.

Jag tycker att jag är en person som vet vad jag tycker och hur jag vill agera i de allra flesta situationer, men just den här situationen tycker jag är så otroligt svår. Det är klart att jag kunde ha gjort mer. Jag kunde ha gett honom en hundring, eller tagit ett telefonnummer och lovat att kolla runt bland vänner om det finns någon som kan ge honom ett arbete. Jag kunde ha gjort mer än att köpa två bananer för inga pengar alls. Men det gjorde jag inte. Nyligen gav jag en kvinna som tiggde sjuttio kronor, det jag hade i fickan, men tjugo gånger innan det har jag garanterat sagt tyvärr och vänt mig tillbaka mot den vän jag för tillfället talat med. Vänt den behövande personen ryggen både bildligt och bokstavligt.

Det känns ibland som att det blir fel hur man än gör. Jag har nästan lättare att säga nej helt än att ge någon några kronor, för det är något med det där att slänga till någon några slantar som känns så fruktansvärt. Samtidigt känns det lika fel att ge någon inget alls, eller 200 spänn – för var finns samhällsinstanserna?

Det stör mig att nyhetsrapporteringen ofta handlar om hur vi ska "handskas med alla tiggare", som att deras fattigdom är ett problem för att den stör oss andra. Frågan ställs sällan med perspektivet "hur ska vi hjälpa dem som inte ser någon annan utväg än att tigga?"
Ibland uppkommer rykten om att tiggarna är organiserade i ligor som tjänar jättestora pengar, men det är något folk säger för att motivera sitt agerande då de bara blundar och går förbi. Alla granskningar av detta - åtminstone alla jag har sett – har visat den totala motsatsen. Det är inte ligor som tigger, utan väldigt utsatta människor. Som hamnar längst bort i "dom"-facket i den "vi och dom"-uppdelning vi alla tycks göra.

Och ändå är det så svårt. För hur ska man egentligen göra? Det går att motivera en rad olika förhållningssätt men det är svårt att hitta ett som känns helt rätt, tycker jag. Jag har vänner som säger att de av princip aldrig ger pengar till tiggare, eftersom samhället inte ska grundas på att vanliga människor skänker allmosor på gatan. Och det låter ju vettigt. Jag har vänner som säger att de aldrig ger pengar till tiggare, men gärna till gatumusikanter. Men hur blir det egentligen? Blir det inte lite "dansa för mig så får du en slant"?
Jag har också vänner som alltid ser till att ha kontanter i jackfickan för att kunna ge till dem som behöver. För de allra flesta är det ju pengar de aldrig någonsin kommer att sakna, men som blir användbara för någon annan. Och det låter ju också fint. Man löser inte problemet i stort men hjälper kanske en människa för stunden, och det borde väl vara bättre än ingenting alls.

Utanför Hemköp där jag och A brukar handla sitter alltid en kvinna. Jag brukar säga hej till henne. Jag avskyr när människor helt ignorerar de utsatta, inte låtsas se dem, för det känns så omänskligt. Men vad hjälper det egentligen kvinnan vid mataffären att jag säger hej för att känna mig lite mer medmänsklig inombords? Ingenting alls antagligen.

Jag blir inte klok på det här, men känner mig otillräcklig och ledsen. Och jag vill hemskt gärna höra era tankar och funderingar! Hur gör ni?

Re:Public

Vet ni vad? Det har hänt en väldigt skojig grej. Jag har fått jobb som redaktör för det fantastiska samhällsmagasinet Re:Public! Det drivs på ideell basis av ett gäng eldsjälar (journalister, fotografer och allmänt engagerade människor) och nu har jag fått den stora äran att vara en av dem. Är mycket glad, stolt och förväntansfull över detta!

Förutom att Re:Public skapar viktig och angelägen journalistik är den också den tveklöst snyggaste tidning jag vet. Jag bli lite lycklig varje gång jag håller ett exemplar i min hand. Eller som DN recenserat: "Bättre och fräckare än det mesta". Och nu ska jag få vara med och GÖRA DEN.

Hej så länge, jag ska bara så och smälla av lite av pepp.

"Re: public är en ung och vass reportagetidning i mötet mellan samhälle och kultur, Sverige och världen. Istället för att publicera krönikor och essäer fokuserar vi på det dokumentära berättandet. Vi letar alltid efter perspektiven och historierna utanför nyhetsströmmen. Det är en journalistik som är både svår och dyr att producera eftersom det kräver tid, närvarande på plats och en ifrågasättande blick. 

Fotografiet har en särskild plats i Re:public. Vi är en av få tidningar i Sverige som konsekvent satsar på dokumentära bildreportage. Vi månar inte bara om de ämnen som är viktiga att berätta, utan också hur de berättas och av vem. Många av våra grävande reportage har plockats upp och spridits via andra medier efter att de publicerats i Re:public – ett exempel är debatten om Reva, ett ord som inte fanns i gemene mans medvetande förrän Re:public uppmärksammade polisens nya metoder att effektivisera arbetet med att avvisa papperslösa under hösten 2012."

(från www.tidningenrepublic.se)

#smärreinvasionpåkontoret

Man trodde ju att alla bananflugor hade dött såhär i mitten av november. Det har de inte. 

Jag hjärta internet

Ibland finns det ingen hejd på förträffligheten i att ha en blogg. Jag skrev ju häromdagen om bokprojektet jag och Erik dragit igång. Inte så detaljerat, inte ens vad boken ska handla om. Ändå fick jag mindre än två dygn senare ett mail av A, som brukar läsa den här bloggen. A jobbar för ett förlag, visar det sig, och skriver att hon blev jätteglad över att vi vill göra bok och att hon redan pitchat oss/projektet för sin chef genom att visa länkar till reportage vi gjort tidigare. En chef som svarat att hen vill titta på vårt material när det finns material att titta på.

(!!)

Såklart kan man inte ropa hej, eller viska hej, eller ens tänka hej än, osv osv osv. Men ändå. Det finns en förlagsmänniska som sagt sig villig att kika på vårt material. Och det tack vare ett litet inlägg här på bloggen. Vilken grej det är ändå!

Lite voltaren och en wirre på det?

Det här med att jag haft nackspärr sedan I LÖRDAGS MORSE. Ej okej faktiskt. 

Boken

Och plötsligt en vanlig dag i november gör vi det, jag och Erik, min fotografkollega och vän. Vi sätter igång med ett bokprojekt. Ett bokprojekt. Jag myser av bara ordet, drömmer, tänker på hur det ska bli att hålla den färdiga produkten i handen och känna lukten av nytryckt papper. Dra handen över sidorna och känna att det här har vi gjort, det här har allt arbete landat i. Om två år eller vad det kan ta, jag antar att det tar jättelångtid att göra en bok. 

Men en bok ska det bli hur som helst. En samling reportage och bilder om ett intressant och angeläget ämne, som kräver massor av research och ganska många vändor till destinationer i fjärran länder. En reportagebok av det slag jag alltid drömt om att göra. 

Förutom att spika ämne bland ett par intressanta förslag vi haft uppe, och löst börja planera ett upplägg, har vi också redan haft ett möte som nästan helt gått ut på att titta på snygga böcker och drömma om hur vår ska se ut. Rent fysiskt alltså. Om den ska ha hård pärm eller mjuk, vara i pocketstorlek eller stort coffetableformat eller kanske i någon innovativ form som ett tjockt inbundet magasin med matta blad. Hur pappret ska vara, blankt eller matt och hur tjockt, och hur vi ska lösa det så att bilderna får tala mest i vissa reportage och texten i andra. Hur långa texterna får vara, hur många bilder, vilken typ. Vilken ordning. När man gör en egen bok får man bestämma allt själva. Tror vi i alla fall. 

Och nu har vi börjat. 

Gamla nyheter

Å.

Hittade just bloggen Gamla nyheter och nu kan jag inte sluta le. Så fin. Den handlar om 80-årige Olle som känner sig illa till mods över att inte ha någon att diskutera morgontidningens nyheter med, om 77-åriga Lillemor som vill dofta lavendel när hon dör och om 86-åriga Sonja som gråtit i tre veckor eftersom hon mist sin katt. Om 83-åriga Gunnel och 79-årige Rune som raggade på varann på en fest för 40 år sedan, om 75-åriga Mai som vill bada vid Amalfikusten och om 87-årige Gertrud som säger att det "inte gör något att hon inte vacker, för hon ser ut som hon gör" (och hon är vacker).

Och så handlar den om Bertil, 74 år, som säger att hans hjärta snart slår ihjäl sig. 

Läs nu!

Tips!

OBS. Bild snodd från Linn Bergbrants
instagram!

Nya restaurangen Spisa Matbar på Övre Husargatan. Mycket bra. Jag och Linn var där igår och käkade grillad havsabborre på bädd av mangold, gnocchi med kantareller, fransk pizza med sardeller och massa massa ost. Magiskt. Slut på tips.

(Förresten träffade jag på Josefine och MikeBike där, de satt cirka två meter ifrån oss men eftersom jag är en blind människa såg jag inte detta förrän alla andra gått och vi var de enda två sällskapen i hela den delen av restaurangen. Hur som helst, mkt trevliga människor det där! Med världens roligaste bloggar. Läs dem. Slut på tips nummer två.)

Medielogik

Häromdagen pratades det om Västsahara i P3:s morgonpasset. Jättebra! Västsahara som ju är Afrikas sista koloni, illegalt ockuperad av Marocko sedan 1975, och som det trots detta snackas väldigt lite om i medier överlag.

I radioprogrammet sades det att man vet väldigt lite om hur det är i Västsahara eftersom journalister och observatörer inte tillåts åka dit (det är något enklare att åka till flyktinglägren i Algeriet där majoriteten västsaharier bor sedan deceinnier tillbaka), och det kommenterades att bland andra Jonas Sjöstedt stoppats när han försökt komma in i Västsahara. Det är helt sant att många stoppas, att Marocko försöker dölja vad de håller på med, och detta är ju upprörande.

Men upprörande är också att svenska medier slentrianmässigt säger att "man ingenting vet om situationen i Västsahara eftersom ingen lyckats sig in". Jag och Erik var i Västsahara 2011. Vi skrev för svenska medier (Sydsvenskan, Amnesty Press och Journalisten), men både DN, SvD och GP tackade nej till reportage därifrån. DN skrev bara några veckor senare i en notis den där klassiska frasen om att inga journalister varit där och att det därför är okänt hur situationen är för tillfället. En gnutta provocerande.

Det är helt på sin plats att klaga på underrapporteringen av Västsahara, det är definitivt befogat, men inte om man samtidigt inte tar chansen att publicera informationen när den väl finns. Så, slut på ryt.

(Och till er som redan såg inlägget om detta på facebook, ursäkta upprepningen!).
____________________

Uppdatering: Men det är klart, man kan ju inte skriva om ockupationen av Västsahara bara sådär, när det finns SÅHÄR viktiga nyheter som måste ut till allmänheten! (Pojke hittade Läkerol i Zoopåse)

Maskeraden och drömmen om att skaffa lugg

Förra helgen fyllde de här fina gamla godingarna 30 år, och firade med stor maskerad på Skansen Lejonet för ungefär tusen pers (alltså 70 eller så).

Temat: att klä ut sig till en artist. Sådana teman framkallar ju ofta grov ångest för alla inblandade på förhand, men är väldigt väldigt roliga när man väl befinner sig på festen. Stoffe var Tina Turner. Hanna var Lady Gaga, bättre än orginalet till och med. Rasmus Danny i Grease, Lisa var Madonna och Johan "hela bandet queen". Till exempel.

Jag, Sofia och Nico bestämde oss för att likt klassresan i sjätte klass vara Spice Girls. Det var mest för att det var det enda band vi kom på som har fem medlemmar (det kanske finns NÅGOT mer sådant i världen, men ändå). Erik och Axel skulle ju vara med också och man vill ju helst vara en grupp och slippa komma på något eget och så vidare.

Såhär fina var vi strax innan vi lämnade min lägenhet för att möta förbipasserande människors blickar av djupt förakt under den ganska korta promenaden till festen. Man hade ju kunnat tro att omgivningen i det läget skulle le och bara Vad kul! Det där gänget ska på maskerad! Men nej.

På bilden syns tyvärr inte S som Baby Spice (hon var bäst av alla) eller A som Sporty Spice, för han kom sent till festen. På bilden syns inte heller min peruks lugg, som var helt fantastisk och som jag hela tiden ville dra fram men som N och S tvångsfäste med hårnålar för att "Posh aldrig hade lugg faktiskt!". Bah.

Spot on

Ni vet det där om att vi ska cykla till Paris? Nu är ett viktigt inköp gjort, en GPS, för vi måste ju liksom veta vart vi ska och hur sjutton man kommer dit. På kartongens framsida finns bilden nedan. Gillar att GPS:en redan såhär på förhand förstått vart den ska ta oss!

Berlin

I helgen var jag i Berlin för att göra ett reportage och passade såklart på att hälsa på Karin. Det var härligt. Vi drack öl, var på en spelning, hängde med Karins vänner, rände runt stan på cykel och åt koreansk mat på Markthalle i Kreutzberg. Och fotade oss i fotoautomat som blinkade av när man inte var beredd. Jag avundades Karins målade brädgolv, alla loppisar och sköna barer. Inte lika mycket den fuktiga iskalla inomhusluften.

Just det, tips! Om ni ska till Berlin, bo här. Retrohusvagnar i en gammal industrilokal. Jag bodde ju hos K och kan inte recensera madrassernas komfortnivå och sådär, men allt såg fantastiskt ut!

Tack tack tack

Pappa pre-op

Allt gick bra. Allt gick bra! Kirurger, vilka superhjältar de är. Och vilken superhjälte pappa är. Och mamma och Anders, vilken tur att man har varann den där hemska stunden då man bara sitter och väntar och ingenting vet.
Operationen gick snabbt och enligt plan och pappa vaknade upp ganska fort efteråt. Såklart jättetrött, men ändå piggare än väntat och han berättade när han vaknat att han hade drömt om segelflygplan och katter. Det var kanske det finaste jag har hört i hela mitt liv.

Lättnaden nu – obeskrivlig. 

Om hjärtat

Jag var fjorton. Vi satt i bilen på väg genom allén. Det var bilkö och jag hade varit och slingat håret hos Annika på Salong Klipp eftersom jag skulle åka till Island dagen efter, med handbollslaget, och ville vara fin i håret. Det blev ganska randigt minns jag men det var nog på modet då. Vi satt i alla fall där i bilen och lillebror frågade mamma varför hon hade kört så fort innan vi fastnade i bilkön. Mamma varför körde du så fort? Det var för att de hade ringt från sjukhuset. De skulle fixa hjärtat på pappa och så hade något gått fel. De ringde och sa till mamma i telefonen att det var bäst att vi kom med detsamma, så vi åkte i ilfart. Och så var det bilkö i allén.

När vi till slut kom fram var min pappa kall om händerna och då förstod jag, då kom skräcken fast faran redan var över. Och jag minns känslan av att världen rasade ihop, och att sjuksystrarna frågade mig om jag ville ha ett glas saft. Det ville jag inte, jag ville bara att pappas händer skulle vara varma igen som de alltid är.

Pappas hjärta blev perfekt efter det där, även om det var nära att det inte blev så. Och det är nog det där "det var nära att" som gör att det känns så läskigt nu, femton år senare, när läkarna ska fixa till hjärtat igen. Det ska de göra på onsdag. I morgon åker vi med honom in allihop, lillebror har kommit hem från Frankrike, mamma har lagat våfflor vi kan mumsa på om det blir mycket väntande och jag har packat ner kortlek och frågespel i väskan. Vi är laddade. Lillebror har också läst på internet att de gör tolvhundra sådana här operationer om året på Sahlgrenska, flera om dagen ju. Det är deras paradoperation, den de kan utan och innan och den de stoltserar med ger så fantastiska resultat.

Så alldeles snart är pappas hjärta helt perfekt igen, så att det kan pumpa starkt i minst tusen år till. Jag ska bara blunda och hålla andan en liten liten stund till, och sen är vi där. Älskade pappa.

Sensommarhöst i Haga

Såhär kan ett flera timmar långt jobbmöte se ut! #frilanslivetftw

(Fotograf Linn Bergbrant)

+ 310 km

Vi hade kollat fel. Det är 156 mil till Paris, inte 125. Inga konstigheter. 

Touringhojen

Eh, just det ja, i förra veckan beställde jag och Axel varsin touringcykel (långfärdscykel) eftersom vi fått för oss att vi ska cykla till Paris nästa sommar. Cykla ja. Till Paris. Det är 125 mil, och när man säger det så låter det ju inte så mycket. Tänker att man grejar det i ett huj, och det är ju mysigt att tälta och sådär.

Axels cykelerfarenhet:
Han kan det mesta om cyklar, han äger sju stycken, han har cyklat Vättern runt tre gånger (på bra tid), och genomfört ett triathlon och han cyklar "några timmar" "några gånger i veckan".

Min cykelerfarenhet:
Fredrikshamn-Skagen en gång för tolv år sedan, samt cyklar "in till stan och tillbaka" ganska ofta här hemma under sommarhalvåret (ca 10 minuters cykling).

Det blir nog bra det här!

(Bildcred till diverse Pinterestillustratörer, förlåt att jag snott!)

Paris je t'aime

I en mysig vindslägenhet längst upp i en snirklig gammal trätrappa i ett av Paris äldsta hus, alldeles nära Notre Dame – där bor Anders och Linnea nu! Min bror och hans tjej alltså. Jag och Axel åkte och hälsade på i slutet av augusti och det var fantastiskt, för det är ju Paris. 

På dagarna promenerade vi runt hela staden, vi gick och gick och gick och gick tills jag hade blåsor på båda fötterna, men pausade för god mat, öl och fikor längs vägen. Till frukost handlade vi baguette på boulangeriet och ost på fromageriet och vi hann också med några picknickar vid Saine eller Canal Saint Martin. På kvällarna åt vi mat på stan eller dumplingsmiddag med tusen tillbehör hemma, med fönstret öppet och utsikt över Quartier Latins taknockar. 

En kväll var vi på Le Comptoir General, en fantastisk afrikansk bar med starka ingefärs- och kaneldrinkar, trädgård och egen loppis. A hittade ett fint silverarmband, just ett sånt jag letat efter, som han köpte till mig och vi cyklade hem med hyrcyklar, fick ett lyckoryck och trampade bort på tomma gator till Eiffeltornet som blinkade i natten och drack medhavd öl och åt choklad. En bit bort från stenmuren vi satt på sprang några tjocka kvällspigga råttor över gräset. Att vara råtta i Paris måste vara rätt fint ändå. Käka matrester från världens bästa restauranger, leta tafatt under ett blinkande Eiffeltorn i ljummen sommarkväll. Bra liv tänker jag. 

Tack Andy och Linnea för magiska dagar.