Om att be en främling om en frukt

I förmiddags stod jag vid Järntorget och väntade på spårvagnen. Det kom fram en kille, kanske sjutton år, och frågade om jag hade några kronor att avvara. Jag automatsvarade nej tyvärr, jag är ledsen, jag har bara kort. Det var kanske sant, kanske inte, men det spelar liksom ingen roll. Det är så lätt att svara så på ren instinkt för att slippa stå för att man inte vill ge några kronor åt en person som uppenbarligen behöver dem bättre. Killen bad att få ställa en fråga till, och undrade om jag kunde hjälpa honom skaffa ett jobb. Vad som helst, kanske kände jag någon som behövde hjälp med något? Han sa - på bruten men väldigt bra svenska - att hans familj försökte försörja sig men att ingen lyckades få ett arbete. Igen svarade jag att tyvärr, jag kan nog inte hjälpa dig.

Och så ställde han en sista fråga. Kan du tänka dig att köpa en frukt till mig på pressbyrån? Jag är så hungrig.

Jag är så hungrig. Det är ju nästan overkligt att höra de orden här, i ett sådant här sammanhang. Jag köpte två bananer på pressbyrån, de kostade väl fjorton kronor eller så, och tänkte nog att killen skulle ta med sig dem. Men han tackade mig, satte sig på bänken utanför och åt upp båda i ett huj. Tänk att det finns sjuttonåringar i Sverige som blir glada för en banan, för att de inte fått äta. Jag grät inombords och satt helt stel på vagnen på väg därifrån. För det är så sjukt att detta förekommer, varje dag, överallt.

Jag tycker att jag är en person som vet vad jag tycker och hur jag vill agera i de allra flesta situationer, men just den här situationen tycker jag är så otroligt svår. Det är klart att jag kunde ha gjort mer. Jag kunde ha gett honom en hundring, eller tagit ett telefonnummer och lovat att kolla runt bland vänner om det finns någon som kan ge honom ett arbete. Jag kunde ha gjort mer än att köpa två bananer för inga pengar alls. Men det gjorde jag inte. Nyligen gav jag en kvinna som tiggde sjuttio kronor, det jag hade i fickan, men tjugo gånger innan det har jag garanterat sagt tyvärr och vänt mig tillbaka mot den vän jag för tillfället talat med. Vänt den behövande personen ryggen både bildligt och bokstavligt.

Det känns ibland som att det blir fel hur man än gör. Jag har nästan lättare att säga nej helt än att ge någon några kronor, för det är något med det där att slänga till någon några slantar som känns så fruktansvärt. Samtidigt känns det lika fel att ge någon inget alls, eller 200 spänn – för var finns samhällsinstanserna?

Det stör mig att nyhetsrapporteringen ofta handlar om hur vi ska "handskas med alla tiggare", som att deras fattigdom är ett problem för att den stör oss andra. Frågan ställs sällan med perspektivet "hur ska vi hjälpa dem som inte ser någon annan utväg än att tigga?"
Ibland uppkommer rykten om att tiggarna är organiserade i ligor som tjänar jättestora pengar, men det är något folk säger för att motivera sitt agerande då de bara blundar och går förbi. Alla granskningar av detta - åtminstone alla jag har sett – har visat den totala motsatsen. Det är inte ligor som tigger, utan väldigt utsatta människor. Som hamnar längst bort i "dom"-facket i den "vi och dom"-uppdelning vi alla tycks göra.

Och ändå är det så svårt. För hur ska man egentligen göra? Det går att motivera en rad olika förhållningssätt men det är svårt att hitta ett som känns helt rätt, tycker jag. Jag har vänner som säger att de av princip aldrig ger pengar till tiggare, eftersom samhället inte ska grundas på att vanliga människor skänker allmosor på gatan. Och det låter ju vettigt. Jag har vänner som säger att de aldrig ger pengar till tiggare, men gärna till gatumusikanter. Men hur blir det egentligen? Blir det inte lite "dansa för mig så får du en slant"?
Jag har också vänner som alltid ser till att ha kontanter i jackfickan för att kunna ge till dem som behöver. För de allra flesta är det ju pengar de aldrig någonsin kommer att sakna, men som blir användbara för någon annan. Och det låter ju också fint. Man löser inte problemet i stort men hjälper kanske en människa för stunden, och det borde väl vara bättre än ingenting alls.

Utanför Hemköp där jag och A brukar handla sitter alltid en kvinna. Jag brukar säga hej till henne. Jag avskyr när människor helt ignorerar de utsatta, inte låtsas se dem, för det känns så omänskligt. Men vad hjälper det egentligen kvinnan vid mataffären att jag säger hej för att känna mig lite mer medmänsklig inombords? Ingenting alls antagligen.

Jag blir inte klok på det här, men känner mig otillräcklig och ledsen. Och jag vill hemskt gärna höra era tankar och funderingar! Hur gör ni?