Det var - tack och lov - löpningsutmattning det handlade om. Inte vinterkräk. Och det hade man kanske kunnat räkna ut med tanke på att A sprang 2,5 timme i terräng. Men ändå, vinterkräkskräcken tar liksom över all sans och allt rimlighetstänk när den slår till.
onsdag 18 december 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Åh, skönt! Har tänkt på er idag och undrat hur det gick!
Haha tack, det var gulligt av dig :)
Puh!
Älskar att ni ens tänkte att det var vinterkräket, trots utmaningen i skogen innan! Vem hade inte mått illa då liksom? Heja A som orkar och heja dig som stöttar!
Ja herregud, själv hade jag cirka dött om jag hade sprungit så långt och länge!
Skicka en kommentar