London

Så kommer det äntligen: Londoninlägget. Det blir en liten berättelse om vad jag och Linn gjorde där, men framför allt en himla massa bra tips. Håll till godo!

Dag 1: Brick Lane

Två av reportagen vi gjorde handlar om Londons alla vintagebutiker, vilket kändes ovant för mig som är van att mest skriva utrikesnyheter. Men sjukt skoj! Vintage-lovern i mig blev enormt sugen på att åka tillbaka till London på en semester-långweekend någon gång, och om jag fick välja en enda butik att åka till igen skulle det bli Blitz, en vintagebutik på Hanbury street (alldeles nära Brick Lane) som öppnat i en gammal skofabrik och som säljer extremt välsorterade vintagekläder, men också gamla biofåtöljer, östeuropeiska industrilampor och annat kul. Dessutom har de ett retrocafé och en bokhörna. Vår kärlek till denna butik var djup och innerlig.

Efter att vi hela förmiddagen sprunit runt en hel massa åt vi smårätter till lunch, på det marockanska cafét Hookah Lounge på Brick Lane. 

Och eftersom vi båda gillar matpauser (en av många anledningar till att det var perfekt att resa med just Linn) så fikade vi snart igen. Den här gången på cafét som skulle bli vår favorit, vi kom tillbaka hit nästan varje dag. Cafét heter Vintage Emporio och har en hel källarvåning full med gamla 20-talsklänningar och läderportföljer. 

Vi gick en vända till, smygkikade in i en frisersalong där de var väldigt upptagna och Linn hittade en snygg skjortblus att fynda.

Om man gillar vintage är området runt Brick Lane fantastiskt ända fram till kvällen, då en massa balla barer öppnar. Och matställen - en fantastisk haloumiburgare med jamaicansk Red Stripe-öl till kostade 60 spänn. Det här med att London är så oerhört dyrt stämmer ju verkligen inte. 
Det här stället, som heter "1001" fick mig att (nästan) vilja flytta till London. Eller i alla fall fick det mig att önska att även Göteborg skulle vara fullt av sköna ställen proppade med folk och  inredda i gamla industrilokaler.

Dag 2: Covent Garden, Notting Hill och Soho

Den här dagen flängde vi runt en väldig massa, men så hittade vi också några riktiga guldkorn. Man kommer att kunna läsa mer ingående om tipsen i ett antal resetidningar framöver, men här kommer en sneakpeak!

På Covent Garden Piazza hålls varje torsdag en fantastisk matmarknad full med ekologisk kvalitetsmat från olika delar av världen. Mycket av det är dock närproducerat och kommer ifrån engelska gårdar. Perfekt ställe att gå till för att avnjuta en god lunch i solen (eller för att köpa med sig små matpresenter). 

Området kring Notting Hill och Portobello Road är fint men väldigt turistigt. Största upplevelsen är att ta sig hit en lördag då tiotusentals människor besöker väldens största antikmarknad: Portobello Antiques Market. 
Mitt bästa tips från Portobello Road är helt klart Portobello print and map shop, som säljer antika kartor som i vissa fall är mer än 300 år gamla. Det var lite för dyrt för att jag skulle slå till, men herregud vad jag vill ha en sån där gammal gulnad världskarta på väggen här hemma. Hit kommer många svenska inredningsarkitekter för att fynda snygga tavlor.

Alfie´s antiques market - Londons största inomhusmarknad för antikviteter - ligger en bit från Marleybone-tuben, och är tokvärd ett besök. Vi var lyriska i flera dagar efter att ha hittat hit. Alfies består av ett 70-tal små butiker som tillsammans utgör en fyravåningsmarknad med små trappor och korridorer som binder samman det hela. Här finns alltifrån billiga prylar att fynda, till Bernadotte-möbler för tiotusentals pund och exklusiva cocktailklänningar som kändisarna kommer för att köpa när de vill ha ett unikt plagg att bära på någon gala. Gå gärna till butiken "The girl can't help it" och snacka med den blonderade Hollywood glam-älskande 50-talsbruttan Sparkle Moore, som äger butiken. Värt besöket bara det! 
Längst upp ligger dessutom den här fantastiska roof top-baren:

Och så Soho. Folktätt och härligt att hänga i på kvällarna, om man är lite mindre trött och har lite mindre ont i fötterna än vi hade. Man måste nämligen köa in till flera av restaurangerna, även på vardagar, så det är bäst att knalla hit en stund innan hungern kickar igång. Gör man bara det får man garanterat en bra kväll - massor av schyssta ölhak och matställen.

Dag 3: Brixton 

Brixton är en ändhållplats på en av stadens många tunnelbanelinjer. Det är en förort med ganska dåligt rykte, och var en av scenerna för sommarens kravaller. Vi åkte dit för att göra intervjuer om kravallerna, om hur de påverkade situationen för unga och hur den situationen ser ut idag. 
Vi träffade till exempel Diane Skidmore, en pensionerad hippiekvinna som ägnar all sin tid åt att slåss mot myndigheterna för att skapa aktiviteter för områdets ungdomar, Celeste Houlker som är 19 år och chefredaktör för ett samhällsmagasin och Bridget Minamore - en ung spoken word artist.


OBS!: De följande tre bildrna är inte tagna av mig, utan av Linn Bergbrant. 

Jag älskar att göra sådana här intervjuer, få ta del av människors liv och berättelser. Även när de har hemska sådana att dela med sig av. Diane, hippiekvinnan, berättade till exempel att en ung kille blivit skjuten till döds bara några meter från hennes ytterdörr. Vi passerade platsen när vi gick därifrån. 

Brixton är faktiskt tokvärt att åka till, inte bara för att få se något annat än Oxford Street och centrum, utan också för att de har en marknad VÄL värd turen dit. Den heter Brixton Village Market och består av en massa små entreprenörer som fått varsin liten del av en stor gammal industrilokal. Här finns massor av fint, och massor av gott. Åk hit för MATEN, den är helt fantastisk. På Brick Box kan man till exempel få ljuvliga crêpes, och till det hemmagjord ingefära-öl eller lime-lemonad. 
Missa heller inte Leftovers, en liten vintagebutik som ägs och drivs av Margot, en tjej som växte upp i Paris och som just flyttat till London. Hon väljer ut plagg med stor omsorg och fäster dessutom en liten handskriven lapp med en berättelse eller en anekdot på varje plagg. 

Dag 4: Southall

Southall är en förort till London som brukar kallas "Little India", och det med rätta. Att åka hit är nästan som att komma till Indien. På tågstationen står det "Southall" på både engelska och punjabi, den enda tågstationen i hela landet med skyltar på två språk. 

Härifrån skrev vi två resereportage, varav ett främst handlar om mat. Åk hit för att uppleva en glimt av indien, smaka indiska sötsaker, besök Europas största sikhtempel eller bli spådd i handen av en punjab!

Så här såg det ut där man blev spådd i handen. Mannen som spådde mig ritade upp ett rutmönster på ett papper, sedan gav han mig nio snäckor som jag skulle skaka i handen och kasta ut på bordet. "It's nine holy planets" sa han allvarligt, och sedan tappade han en av snäckorna på golvet. Jag höll på att kvävas av skratt och var sjukligt frestad att säga "and then there were eight...". Men jag höll tyst. Mannen läste sedan min hand och kom fram till att jag var en mycket godhjärtad person. Men det fanns en klump någonstans, ett hinder för min livslånga lycka. Det hindret skulle han dock kunna få bort om jag bara köpte något av honom att bära med mig i 24 timmar. För 60 pund lovade han mig att allt i livet skulle bli jättebra. Jag sa att jag trodde att det skulle bli det ändå, och tackade nej. Sen ifrågasatte han en stund det faktum att jag inte tror på någon gud, och slutligen, när jag återigen tackat nej till det där magiska, så sa han "Ok, ok. I can see your life will be velly happy". Så det gick tydligen bra även utan de 60 punden. Tur!

Vi hängde en stund i sikhtemplet också. Det var väldigt gött, mest för att man fick sitta på golvet och vila de stackars förstörda fotsulorna, men också för att det längst fram stor en man inuti en stor himmelsäng och viftade med en dammvippa. Fräsigt.

Vi avslutade heldagen i Southall med att äta dyr men jävulskt god indisk mat på en av de finare restaurangerna där. Genom hängande ljusslingor såg vi de små butikerna stänga igen på gatan nedanför. 


Dag 5: Columbia Road, Hackney och Brick Lane

Om någon nu orkat läsa ända hit, och ska till London inom en överskådlig framtid: här kommer ett jävligt, jävligt bra tips. Flower market, söndagar, på Columbia Road. Det är en helt fantastisk upplevelse, inte så mycket för blommorna (om man inte bor här vill säga, för de säljer olivträd och miljoner sorters blommor svinbilligt) utan för de underbara butikerna med fina saker. Perfekt för att köpa inredningsprylar, snygga tryck att rama in, eller presenter. också perfekt för en söndagsbrunch/fika. Missa för bövelen inte Columbia road. 

Såklart unnade vi oss fikapaus. (Bilden på mig (t.v) har Linn tagit.)

Andra grymma saker att göra på söndagar i London är Brick Lane, igen, för på söndagar har de jättebra vintagemarknader. Det är så trångt av folk att man får armbåga sig fram, men kul om man har gott om tid. Lätt att fynda och underhållande att sätta sig någonstans och titta på alla fancy människor som klätt upp sig för att se sunday casual ut. 

Vi var också en sväng i Camden, Londons troligtvis kändaste marknad, som varje helg lockar 300 000 besökare. Mest krimskrams att köpa dock, tyckte vi. Men det ligger fint vid kanalen:

Och så fikade vi en tredje och sista gång på vårt Emporio på Bacon Street. 

Sista kvällen åt vi middag hemma: Pringles, chêvre, pärltomater och vin. Det var asgott. "Hemma" var förresten min kompis Simons hus, han från Hongkong som jag lärde känna i Sydamerika 2006. Si och hans brorsa Barney bor i ett kollektiv i en "gated community" i Willesden Green med sina kompisar, och eftersom de båda var bortresta just den här veckan kunde vi bo där, gratis. Det kunde inte bli bättre. Gratis OCH bekvämt, liksom. (Thanks a million Si, if you happen to see this.)


Och det var det! Nu har jag lagt mer än en halv arbetsdag på att knåpa ihop det här inlägget, så jag hoppas innerligt att någon får glädje av tipsen.

Jag kom, jag deltog och jag segrade!! (En match alltså, och förlorade två).

Tack för att ni var så peppande i kommentarerna till förra inlägget, jag pallrade mig iväg till Scrabble-SM till slut och det ångrar jag inte för en sekund. Det var roligt. Jag vill berätta ALLT. 

När jag kom hälsades jag välkommen av en finlandssvensk kvinna som satt vid ett bord och tog betalt. 81 deltagare. Jag spanade runt och såg en mycket blandad människoskara bland dem som redan fanns på plats, tillresta från hela Sverige enkom för detta. Någon hade riskakor i handväskan, några hade inneskor och ganska många hade scrabble-t-shirts. Alla var redo, helt klart. 

Plötsligt klev förra årets mästare in genom dörren. Jag förstod att han var förra årets mästare, dels på den enorma pokalen han bar med dubbelfattning i sin famn, men också på kostymen och den lila blanka sidenskjortan. Han var lång och smal och ganska blek, en klassisk "inomhusperson". Ni förstår säkert.

Det var här någonstans, när SM-mästaren gjort entré, inträdet var betalat och jag hade krängt av mig ytterkläderna, som jag fick syn på honom. Tioåringen. Ja, den TIO-åriga pojken som hade åkt från Skåne med sin mamma för att vara med. Min första tanke var: Ohdiddelidoo hoppas jag ska möta honom! Värsta övertaget direkt, jag är ju 170% äldre! Min andra tanke var: Helvete. Tänk om jag ska möta honom. Jag kan ju inte förlora mot ett...barn. Kände mig livrädd över tanken att lottas mot det lilla barngeniet i första matchen. 

Det gjorde jag lyckligtvis inte dock, jag lottades mot Stina, en 45-årig (typ) kvinna med tre SM i bagaget. Det började inte så bra, jag var livrädd för den där schackklockan som stod och tickade och hade någon sorts strategi om att lägga ord jefligt snabbt i början för att spara på sekunderna. Så jag lade det allra första ordet jag kom på. Ordet goa. "Jag synar!" sa Stina och jag insåg mitt misstag direkt - man får ju inte lägga böjningar! Jag dog lite av pinsamt. Vi kollade så som man ska i en dator i rummet intill och såklart var det inte godkänt. Heehe fnissade jag, hoppandes att det skulle bli lite skojsig stämning sådär, men då kände jag mig exakt som den där gången när jag var på Zumba för första (enda) gången och försökte få fram några gemenskapsbetonade "men vad gör vi egentligen?"-leende från de andra, och alla bara *stoneface, dansar afrikanska regndanssteg med superseriösa ansiktsuttryck*.
Typ så kändes det, jag var fnissig och alla andra allvarliga.

Resten av matchen gick bättre. Det var ju aldrig något snack om vem som skulle vinna, men jag blev inte helt krossad utan höll mig ändå en bra bit över förnedringsgränsen. Efter matchen nämnde jag för några att min totala ordspelserfarenhet sträcker sig till kanske 40 wordfeudmatcher och inget mer, och det kändes rätt gött att få säga det när de andra snackade om huruvida de hade 4000 eller 9000 spelade matcher på Betapet (scrabble på nätet). Jag bara yey, superduperunderdog! Bästa läget!

Sen kom den bästa matchen, SOM JAG VANN. Jag var faktiskt sjukt bra där ett tag (och fick bra brickor också) och lade bland annat snygga ord som öronvax och ecu. Var galet nöjd med ecu för det var nog det enda ordet jag hade hunnit "plugga in" före tävlingen. Det är namnet på euron innan euron hette euro, om ni undrade. Motståndaren Louise valde dessutom att syna ordet och fick således minuspoäng eftersom det ju finns. Sjukt hög grad av nöjd där. 

Efter segern låg jag på plats nummer 51 av 81 deltagare. Kändes låångt över förväntan. Björn hade då också vunnit en och förlorat en, men låg någonstans runt plats 20 - han hade bättre poängskillnad och sånt. Topp 20 är förresten hans mål för SM-helgen, efter att han enligt egen utsago "fiasko-placerade sig nånstans runt 50" förra året. Heja Björn!

Sista matchen mötte jag Folke, en väldigt snäll kille som hade åkt från Umeå för att vara med. Folke krossade mig, han vann med mer än 150 poäng tror jag. Dock att jag bara hade konsonanter hela slutet av matchen, men det spelade ingen roll: hade uppenbarligen inte vunnit ändå. Men Folke var snäll. Jag var också snäll, eftersom jag påpekade två gånger att han hade räknat fel poäng till min fördel.

Och ja, det var det hela! För alla andra fortsätter ju SM-festen hela helgen med 12 timmars spel i morgon och 8 på söndag. Jag har bestämt mig för att banga (man får det, man förstör inte för någon annan eftersom nya motståndare lottas efter varje rond) för jag tror att jag eventuellt skulle dö om jag skulle behöva koncentrera mig i 12 timmar i sträck. Och behöver ju göra andra grejer i helgen med. 

Men nu vet jag i alla fall precis vad jag ska svara nästa gång jag får uppmaningen att berätta "något oväntat om mig själv". Har varit med på SM i scrabble och faktiskt vunnit en match. Så det så.

Scrabble-SM

Ni vet den där gången min kompis Johanna råkade vinna över Scrabble-kungen Björn i Wordfeud? När han då tvångsanmälde henne till Scrabble-SM och jag skrattade mig sönder och samman? Nu har det hänt som så att jag också råkat vinna över Björn i wordfeud (EN gång, av väldigt väldigt många försök, ska tilläggas) och jag var sinnessjukt stolt över denna stora seger. Tills jag fick meddelandet "Du vet vad som händer nu". 

Dagen därpå trillade det in ett mail om att jag var anmäld till SM. Alltså riktiga SM, Sverige-Mästerskapen, i Scrabble. Här lämnar jag plats för gabflabb, hånskratt osv. Eh, jorå såatte. Jag är ju verkligen inte bättre än average-svensken på ordspel, nivån av förnedring det här skulle kunna sluta i är - kan man säga - "oerhört hög".

Björn och jag tränade häromdagen. Det var utan den där stressiga schackklockan som tydligen finns, och ändå var det jättesvårt och konstiga regler och man måste räkna poäng för hand och syna om den andra lägger ett ord man inte tror finns och alltså skräcken, skräcken! Ser framför mig hur ordspelsproffsen kommer att spänna ögonen i mig när jag tabbar mig och slår fel på den dära klockan, och lägga ord som inte ens finns för att de inser att jag inte kommer våga syna dem. Eller så kommer jag se i deras ögon att de skrattar åt mig inombords. Hjälp! (Fast Björn säger att alla är "nördiga men snälla").

Som en liten bonus pågår SM-eventet i en halv evighet, eller i alla fall totalt 24 timmar under helgen. På lördag är det tolv timmar (!). B har snällt sms:at mig att han "har full förståelse för att alla inte vill tillbringa en hel helg vid ett brädspel", samt att det tydligen inte är helt ovanligt att folk drar sig ur. Måste säga att det alternativet känns ganska lockade just nu.

Heja D och Canada!

Ni vet när jag råkade skriva ett inlägg som visade sig vara lite hemligt fast jag inte hade fattat det. Nu är det inte hemligt längre! Bland annat här, här, här kan man läsa om att David har blivit förbundskapten för Canadas herr-landslag i innebandy, inför VM som går i Schweiz nästa vinter. Kulkul!

Orkar inte skriva igen så här klistrar jag in det borttagna inlägget:

På tal om att det var Davids passion för innebandy som fick oss att flytta till Schweiz: nu känns det plötsligt som att innebandyn tar honom överallt. Tidigare i år skulle han ju till Iran några veckor för att coacha ett lag (även om det aldrig blev av) och igår blev det klart att han – trumvirvel tamtadaaa: – blir förbundskapten för Canadas landslag! Jag är mycket stolt (samt väldigt exalterad för mig egen del, för vill ju åka dit!).

Uppdraget har den här väldigt betungande innebörden: D måste åka över Atlanten TRE gånger nästa år: en gång till Californien, en gång till Vancouver och en gång till Toronto. Och sen coacha dem på VM i Schweiz nästa vinter. Man bara jaha, vad tråkigt, stackars dig. 

Världens bästa Brenna.

Tyvärr har han inte hört en enda "Bring your girlfriend, we´ll pay" när han Skypeat med den dära kanadicken (säkert jättebrusig linje och så..) men jag är ju inte dummare än att jag smider planer på att åka med ändå. Blir lite dyrt att hänga med på alla resorna dock, så what to do? Vill såklart till Californien igen (eller stavas det med K på svenska?), men jag vill också jähähättegärna till Vancouver (bland annat för då kan jag hälsa på Shila) och till Toronto (bland annat för då kan jag hälsa på världens bästa Brenna). Svåra val man ställs inför i livet ibland faktiskt.

Och så grattis till D, såklart. 

Caotina

Om man blir glad när man bloggat om att man saknar vissa saker från Schweiz, och ens kompis som är kvar där skickar en superstor burk Caotina* med posten? JA, det blir man! Tack Therese!

* Schweizisk choklad att göra varm choklad av.

Dagens ilandsproblem.

Idag har jag varit med om en situation som skulle kunna kännas lyxig, men som jag istället lyckades vända till något ångestladdat och jobbigt. På nivån att jag legat och vritit mig i obeslutsamhet nästan hela dagen. Väldigt vuxet.

Jag fick häromdagen (mitt på resan, stressande bara det!) erbjudande om ett jobb som är bra på alla sätt, förutom att det ligger på rejält pendlingsavstånd från Göteborg. Jag skulle lämna besked idag. Jag vägde alla de där uppenbara fördelarna (som fast lön, att vikariatet troligtvis skulle bli en fast tjänst vilket inte är direkt vanligt i min bransch, att jag hade fått en jättebra känsla på intervjun med mera med mera) mot att jag ju precis startat upp min frilansverksamhet och känner mig superpeppad på den. Och mot att jag för att säga ja till jobberbjudandet skulle behöva stänga en massa andra dörrar som just öppnats och att jag dessutom vet att jag kan kombinera frilansandet här med inhopp på tidningar som ligger närmare (tex i) Göteborg. Att inte pendla innebär ju trots allt att man får ett liv som ger en lite tid över till att också leva. Värt, tänker jag. Ändå: panik över att tvingas bestämma.

Man kan tänka att det skulle vara en härlig känsla att plötsligt få välja och vraka lite, att ha två bra alternativ och så vidare. Men det var inte särskilt härligt, det var svinjobbigt. Jag kände mig så arg på mig själv för att jag inte hade vett att njuta, istället insåg jag att de gånger de senaste åren då jag känt en krypande panik, det har varit de gånger då jag haft förmånen att välja mellan två bra jobb. 

Jag har däremot aldrig känt så när jag väntat på besked på någon ansökan eller fått ett nej – såna situationer hanterar jag tydligen lätt som en plätt, alltid förvissad om att det blir bra ändå. Det är ju kanske lite skevt när man tänker på det.

Det slutade med att jag tackade nej idag, och det känns rätt nu i efterhand. Det blev bra, den fantastiska chefen sa att hon förstod mig och att hon skulle höra av sig igen om de hade något vikariat som kunde passa mig bättre. Tacksamheten jag kände när hon sa så: gigantisk. För man vill ju både och, ibland vill man verkligen både tacka ja och tacka nej. Man vill göra allt och inte missa något. Jag borde nog träna på det där med att lita på att det kan finnas två rätt, att man inte alltid kan klura ut vad som är rätt och fel, för man vet inte alltid allt. Man får känna efter och lita på den känslan bara. Den berömda magkänslan. (Synd att magen inte alltid talar så tydligt när den ska hojta fram vilken känsla den har dock, hade varit mycket enklare då.)

När det lilla helvetet var över gick jag i alla fall och fikade med Onekligen som var på tillfälligt besök i stan, och det var onekligen precis vad som behövdes! Skrattade bort tre timmar på ett fik här i närheten, en skön kontrast till resten av dagen. Tack för det Lisa!

Om tröttman, London och punjaben.

Jag kom hem i förmiddags, supernöjd med London men mondieu så trött. Förutom att jag och Linn jobbat till två tre varje kväll, så fick vi som avslutning också tillbringa en härlig natt sporadiskt sovandes på olika platser på Stansted Airport, eftersom vår flight gick så tidigt. Jag är rätt bra på att sova på golv, men då undviker jag gärna följande störiga moment: flygplatstant som väcker en med ett gällt "Good mooorning" klockan tre för att meddela att man kan checka in och gå genom säkerhetskontrollen. När detta hade hänt oss masade vi oss upp och tog oss till incheckningsdiskarna, och nej, de var ej öppna då. Såklart. Gav tanten onda ögat men hon kopplade inte.

Såfort jag bara orkar ska jag berätta lite mer om de senaste dagarna, bland annat om riktiga pärlor vi hittat bland Londons vintagemarknader och ljuvliga små kvarter som jag redan vill åka tillbaka för att besöka igen. Alltså, vill typ bo där. London är ju helt himla magnificent! 

Vi har också träffat en pensionerad hippietant i Brixton som ägnar all tid åt att ta sig an traktens kids (det var bland annat där som upploppen var i augusti), intervjuat en 19-årig tjej som är chefredaktör för ett samhällsmagasin i samma stadsdel och så har jag blivit spådd i handen av en punjab i Southall. Inte varje dag. (Han lovade mig evig lycka om jag betalade "50 - 60 pounds only!". Jag tog risken och lät bli. Living on the edge.)

Willesden Green

Är i London! Det är mycket, mycket trevligt. Jag är ju på reportageresa med fotograf-Linn och även om det är mycket jobb är det roliga jobb så det känns lite som semester ändå. Vi unnar oss god mat och te på fina vintagefik och alltså: det finns så himla många fina ställen här. 

Vill berätta allt och lägga upp bilder och ha mig men hinner inte nu för måste sova lite. (Och på tal om det förresten. Den här myten om att brittiska hus är "lite dragiga" – mycket sann, kan vi väl säga. Nattens outfit: långärmad skjorta, fluffiga raggsockar. Halsduk till hands.)

Dagens bild från ett främmande land, del 9: Cayman Islands

Grand Cayman, Cayman Islands, maj 2010.

Rockor är häftiga djur. De största - mantarockorna - är flera meter breda och mycket graciösa när de seglar fram i vattnet. Ofta lägger de sig alldeles ovanför dykare eftersom bubblorna gör dem nyfikna. Också stingrockor (som de på bilden) är av nyfiken natur, och utanför Grand Cayman i Karibiska havet finns mängder av dem. Vid en sandbank mitt emellan två av ögruppens öar är vattnet bara någon meter djupt och här bor hundratals rockor som gärna simmar fram och lägger sig på ens utsträckta underarmar. Av någon anledning tycker de mycket om när man sjunger eller pratar med dem, och de tycks också gilla att bli strukna över sin sträva hud. Lite som keliga husdjur i havet.
Bara några hundra meter bort tar det grunda vattnet slut och det riktiga havet tar vid, bakom närmsta korallrev stupar en undervattensbergvägg flera hundra meter ner i djupet.

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")

Gratis Digster Premium für alle

Jag är Buzzador (vilket innebär att man får testa nya produkter etc) och testar just nu Digster Premium. Det får ni också göra om ni vill! Ange bara koden "Buzzador" när ni registrerar er så får ni premium gratis i ett halvår. Digster är en musiksajt med redaktörer som kollar vad man gillar och föreslår ny musik som de tror passar en. Man kan också skapa listor och lyssna på andras. (Vanliga Digster är gratis men Premium kostar lite, precis som med Spotify).

Gör så här:

1. Gå till Digster.se och klicka på "Skapa musikprofil". 

2. Välj om du vill logga in med facebook eller ej.

3. Välj vilken musik du gillar, vilka genrer etc i dina Inställningar, så att Digsters musikredaktörer kan föreslå spellistor som de tror att du gillar!

4. Om du vill kan du sprida koden (buzzador) till vänner som då också får prova Digster Premium gratis i 6 månader.

När "vad ska vi äta till middag?" blir "hur många ostar ska vi äta till middag?"

Svängde ihop lite mat. Pasta med sås gjord på chêvre och honung-creme fraichen. Tillbehör till det: fetaost och tre skivor haloumi. Hade jag bara haft parmesan hemma hade jag toppat med det.

Ost är gott.

Välkommen ändå!

Till dig som kommit hit genom att googla "du står i en korsning och vet inte vart du ska gå":

Nog för att jag kan verka förvirrad, och jag är skitdålig på att välja och fatta beslut och så, men jag kan nog inte hjälpa dig med just det problemet.

The gala.

Igår var det äntligen galadags. Jag var alltså på fest med tjugo stycken briljanta bloggkvinnor som jag aldrig förut träffat på riktigt, inte en enda av dem, och när man tänker på det är ju det en ganska bisarr situation. Men det var hur kul som helst och inte alls konstigt. Bäst var att alla visade sig vara skitroliga och glada och snälla och smarta och såna människor älskar man ju att hänga med. Och förutom att det var skoj att äntligen få träffa dem vars bloggar jag följer (!) lärde jag också känna flera nya. Bloggosfären = verkligen en av de bästa sfärerna.

Till Jenny och Inte skyldig som arrangerat hela kalaset (och bland annat fyllt hallen med ballonger, fixat snittar och jätteroligt quiz och en RÖD MATTA i entrén): Tack till er! Skitrolig idé, och ännu skitroligare att ni gjorde verklighet av den. Som ni sa, blir spännande när bloggalan växt och växt och fyller ett slott eller så i framtiden. (För bilder, klicka in hos Mirjam!)

Idag krämade jag ur det sista ur denna huvudstadshelg, jag och Sofia åkte hem till mitt ex och hans fru och deras urgulliga bebis och blev bjudna på mat och grejor. Sen hastade vi in till stan för att se One Day* på bio, men när S frågade om jag verkligen dubbelkollat när min buss går så hade jag såklart inte det. Föga otippat. Och eftersom den gick en timme tidigare än jag trodde fick vi planera om och istället se Midnight in Paris. Det var helt okej, tjusigt med alla Parisbilder och 20-talskläder.

Jättejättekul helg det här, men just precis nu: not so much kul. Kvällsbuss mot hemma. Sex härliga timmar med Bus4you. Godiset och chipsen tog slut i höjd med Salem, nu har vi kommit till nånstans mellan Linköping och Jönköping. Och internet segar. (Förstår att ni undrade). (Vill kolla serier ju.)

* Ang One Day: Vi förstår alltså att den tydligen ska vara en total katastrof jämfört med boken, men eftersom vi båda läst boken ville vi så gärna se katastrofen tillsammans.

Emma och Hängmattan, eller Två kära återseenden.

Idag: Mycket bra dag. Jag träffade Emma som är en av mina favoritmänniskor och som flyttade till Stockholm från Göteborg exakt samtidigt som jag och D flyttade hem till Göteborg från Schweiz. Det grämer mig ungefär varje dag, för Emma är en sån man vill hänga med alltid och jämt. Till exempel är hon väldigt rolig och glad och snygg. 

Men idag är ju JAG i Stockholm så nu kunde vi äntligen hänga, och efter att ha fyndat lite nya kläder gjorde vi det som jag dagdrömt om i tre år, ända sedan jag bodde här: Vi gick till det brasilianska Café Hängmattan på Söder och beställde deras macka med chêvreost (motsvarande två hamburgare i storlek) och avocado. Jag var helt lyrisk av nostalgi för jag brukade alltid äta här för länge sen och den här gången pratade vi minst en kvart ingående om hur god maten var, så god var den. 

Vi gick också till en möbelbutik och satt i fåtöljer vi aldrig kommer få råd att köpa och strök med handen över enorma matsalsbord i ruggat trä som vi aldrig kommer ha plats för. Och sen fick vi båda två flera positiva jobbsamtal, och det var ju skoj. Speciellt Emma, som fick ett jättejättepositivt, vilket gjorde mig så himla glad för hennes skull resten av dagen. Hon är så värd det.

(Ni som bor i Sthlm: gå för helvete och ät den här mackan på Café Hängmattan så ofta ni kan, ni borde göra det i ren respekt för oss som inte har den inom räckhåll på det viset. Och därmed basta, hör sen osv.)

Kvällen tillbringade jag och Sofia hemma hos henne i äkta Johanna och Sofia-anda, det vill säga med aldrig sinande mängder god mat och godsaker. Vi gjorde tapas OCH grillad kyckling med hemmagjord jordnötssås, vi hade chips och dip OCH godis och choklad. Ni fattar grejen. Hemmakväll deluxe. Sen försökte vi i två timmar lad.. hyra ner filmen One Day eftersom vi båda nyss läst boken och ville se den ihop. Misslyckades. Men ändå, njöt av att bara få bästishänga lite.

I morrn blir det bloggala! Peppen inför det alltså: Sky high! (Mest nervös för just nu: att jag inte ska fatta vem som är vem. Tänk ni som bloggar under nickname och inte ert riktiga, om ni presenterar er med vanligt förnamn kanske jag inte fattar vem som är vem! Kan vi bestämma att vi ska vara övertydliga?)

Presanger

Har sovit ut i Sofias lägenhet, så angenämt alltså. Låg här i koma när hon gick till jobbet vid åtta. Gillar väldigt mycket att vara i Stockholm och bara glida runt hos vänner och vara ledig, igår kväll var jag och Sofia till exempel hemma hos Karin och Anders och blev bjudna på middag och ljuvligt umgänge. 

Nu måste jag bara visa vilka fantastiska presenter jag fick i förrgår kväll av min kille. Helt utan särskild anledning! Han hade hittat dessa i någon webshop i England och (med rätta) insett att de här måste ju Johanna ha:

Det är små postitlappar formade som tetrisbrickor (!!). Jag dog lite för att det var så fint, min kalender kommer bli ballast i hela stan. Sen, eftersom frakten kostade en förmögenhet, så passade D på att köpa lite mer roliga presenter så att det skulle bli mer värt (gillar hur han tänker där). Tex de här jättefina små bladen - "lövslipsar" - som man kan sätta lite överallt, framför allt på ihoprullade fula sladdar. Det kan eventuellt ha något att göra med att jag häromdagen hotade med att tappa förståndet om vi inte gör något åt sladdhavet bakom soffan i vardagsrummet.

Och sist men verkligen inte minst: två mjuka handgranater som innehåller väldigt fiffiga gröna shoppingkassar i tunt tyg. Bra både för miljön och människan. De är från "War on Plastic" och jag fick användning för dem direkt. Tex igår på tåget (när jag inte ville ha en extra väska men behövde slänga ner bok, choklad, chips och matsäcks-baguetten någonstans) och sen när vi skulle iväg på middag och jag behövde något att bära gåbortvinet i på ditvägen, men inte på hemvägen. Klockrent då med en handgranat i handväskan!

Min kille alltså, världens bästa människa på presenter. Enda negativa sidan är att jag får sån prestationsångest över att hitta lika bra saker tillbaka (går junte).

Hepp, nu ska jag till stan och hänga med världens bästa Emma.