Det var skönt att ha gott om tid, första dagen gick vi mest omkring för att känna in Dakhla och människorna där. Vi anmälde till och med vår närvaro till myndigheterna, som lovade fixa oss en auktorisation vilket givetvis inte skedde. (Inte heller i Rabat hade vi lyckats få något officiellt tillstånd. Myndigheterna lovar och lovar men har uppenbarligen aldrig haft någon avsikt att ge ut något sådant.)
Det vi ville skriva om i Dakhla var EU:s fiskeavtal med Marocko och framför allt hur det påverkat det sahrawiska folket. EU köper sig rätten att fiska i Västsahara trots att Marockos ockupation ses som illegal av både EU själva och FN – en mycket moraliskt tveksam politik som självklart styrs av ekonomiska intressen. Frågan är extremt känslig för Marocko och det är därför svårt att hitta människor i Västsahara som vågar prata öppet, men ändå har vi haft tur hela tiden och gång på gång dykt på intressanta människor.
En dag när vi försökte förklara för en taxichaufför att vi ville ner till den lilla sandbanken längst söderut på halvön erbjöd sig en annan passagerare i bilen att köra oss dit. Hans pappa var själv fiskare och skulle åka ner med saltsäckar. Snart satt vi alltså i en skumpande och oerhört rostig jeep som då och då började spotta och fräsa som en arg katt. ”Det är lugnt! Det fattas bara en grej i motorn, inga problem” intygade pappan medan han fortsatte berätta för oss om livet som fiskare i Dakhla.
Det koloniala arvet gör att de flesta förutom olika arabiska dialekter också talar antingen spanska eller franska. Om det inte hade varit för kombinationen av Eriks franskkunskaper och min spanskdito hade vi aldrig kunnat genomföra det här jobbet, insåg vi. Före resan var vi inställda på att anlita någon engelsktalande person som tolk, men vi lyckats faktiskt genomföra alla intervjuer alldeles på egen hand. Innan jag satt där i jeepen och snackade spanska med fiskargubben hade jag aldrig trott att jag skulle kunna intervjua människor på mitt fjärdespråk. Både jag och Erik kände oss omåttligt stolta över att vi lyckades hanka oss fram så bra, och när vi kom till fiskmarknaden samma kväll hörde jag mig själv konversera (något alldeles oerhört långsamt och hackigt visserligen) även på franska.
Följande morgon gick vi upp klockan fem för att ta oss de 15 kilometrarna genom total ödemark ner till halvöns sydspets. Det är där hundratals träekor varje morgon bärs ner i vattnet och skjuts ut i vågorna i bäckmörkret - åtta män behövs för att bära varje båt. Vi blev avsläppta i det lilla kåkstadsliknande området på stranden där de fattigaste fiskarna byggt tillfälliga skjul, och sedan fick vi gå i djup sand ett par hundra meter till i totalmörker. Det enda vi såg var tusentals stjärnor på himlen och några eldar och enstaka traktorlampor längre fram vid strandkanten. Till slut kom gryningen och en strimma ljus vid horisonten.
De flesta av fiskarna som lever av det småskaliga bläckfiskfisket är fattiga marockanska gästarbetare och sahrawierna är – liksom i alla andra sektorer – i minoritet. Att den sahariska ursprungsbefolkningen i Sahara är så liten beror på att Marocko genom skattelättnader lockat hundratusentals marockaner till det ockuperade området. Dessutom befinner sig en stor del av sahrawibefolkningen fortfarande i de flyktingläger i Algeriet dit de flydde när Marocko intog landet för 35 år sedan. Det är sedan ett par år tillbaka tillåtet att åka mellan Sahara och lägren i Tindouf, men det är fortfarande ovanligt. När vi gick på gatan en dag blev vi indragna i ett traditionellt ökentält där några familjer hade en stor fest. Två kvinnor var på besök från Tindouf och hade inte sett sina släktingar på över trettio år.
På kvällen i lördags åkte vi iväg för att träffa ett gäng aktivister som arbetar för mänskliga rättigheter och ett självständigt Sahara, en intervju vi fått till genom kontakters kontakters kontakter. Deras historier var oerhört starka och liksom så mycket annat svåra att ta till sig. Att det finns människor som suttit i fängelse och utsatts för tortyr i många år för att de talat öppet om sin frihetssträvan, och som sedan trots det vägrar säga att Sahara är marockanskt, är på så många sätt ofattbart.
När vi satt i te-rummet hos en av aktivisterna (ett sådant som verkar finnas i alla hem här, med kuddar och dynor på golvet längs väggarna) berättade de att polisen alltid bevakar dem och att en polis nu var på väg för att kolla upp mitt och Eriks namn. Att träffa människorättsaktivister verkar vara det mest känsliga man kan göra, för det var efter detta möte som säkerhetspolisen började se oss som ett hot och följa våra minsta rörelser. En civilklädd polis som såg mycket, mycket arg ut följde vår taxi när vi lämnade huset och vid hotellet satte han efter oss med snabba steg. Vi skyndade oss in – skulle de konfrontera oss ville vi åtminstone att det skedde där människor skulle se. Sen följde en spännande charad där vår spanare informerade hotellpersonalen, som i sin tur höll god mask inför oss. Hotellchefen nämnde för mig att han var medveten om att vi är journalister, ”alla här pratar om er”.
Eftersom polisen som satte sig att bevaka oss såg så oerhört arg ut kändes det lite obehagligt, och vi satte oss på terrassen där de få andra gästerna åt buffé och lyssnade på havets brus. I brist på alternativ beställde vi in öl och en svindyr middag och nojjade över att polisen skulle genomsöka vårt rum eller komma till oss under natten. Men det gjorde de aldrig, troligtvis för att de inte vill få internationell kritik för tveksamma metoder rörande yttrandefriheten.
När allt lugnat ner sig lite vågade vi oss in på rummet för att backupa materialet, spola ner en del anteckningar (på uppmaning av de vi intervjuat) och sedan däckade vi. Då hade vi, med kort avbrott för matintag, jobbat i 20 timmar i sträck.
Följande morgon satt vår vän säkerhetspolisen vid frukostbuffén och väntade, och sedan följde han oss tätt, tätt i en blå Fiat hela förmiddagen. Nu var det inte läskigt längre utan mer skrattretande, han kröp bakom oss vart vi än gick och var uppenbarligen medveten om att vi förstod vem han var. Vi har ingen aning om hur polisen tänkte med detta men antar att de vill visa sin närvaro för att hämma/skrämma oss i vårt arbete, och samtidigt akta sig för att konfrontera oss direkt eftersom vi då kan rapportera om det i efterhand. Bara en gång konfronterade militären oss med invändningar, det var när vi hade fotat nere vid de små fiskebåtarna där de de sa att det rådde fotograferingsförbud.
Oväntat nog lyckades vi göra väldigt mycket även sista dagen, vi tog oss in på en fabrik där fisken packas om för transport, vi käkade lunch med några marockanska lastbilschaufförer som väntade på att få åka iväg med fisken och vi hann ta en sväng nere i det stora hamnen där internationella båtar lägger till. Sedan återstod bara ett rigoröst backupande på hotellet eftersom vi var så rädda att bli av med materialet på flygplatsen. Erik byggde ett litet tält på terrassen där han satt och valde ut bilder att spara på internet.
Beredda på utfrågning och att få allt bagage genomsökt åkte vi till flygplatsen, men där var allt som vanligt. Dock stod en exakt lika skrattretande odiskret civilklädd polis och väntade på oss när vi kom fram till Casablanca. När vi visade våra pass fick han en vink i stil med ”här är de!”, sen gick kontrollanten dessutom fram och visade passen för snubben, som då klev in under en avspärrning och följde efter oss i rulltrappan. Varje gång vi log åt honom tittade han bort.
 |
| Hotel Central i Casablanca. |
Det är konstigt att på något sätt vänja sig vid att vara spanad på. Att titta över axeln och leta efter random man i ”diskret” svart täckjacka vid en telefonkiosk eller bakom en tidning. Att detta är verklighet för journalister i Marocko fick vi verkligen erfara igår när vi åkte vidare till Rabat för att träffa Zineb. Hon är en marockansk regimkritisk journalist med ett ordflöde större och snabbare än något av alla de vattenfall jag bevittnat i mitt liv. Hon var fantastisk att intervjua, och samtidigt som det var bedrövande att höra hennes vittnesmål om den totala avsaknaden av yttrandefrihet var det väldigt inspirerande. Hon och resten av de svartlistade journalisterna fortsätter att kämpa trots att de självständiga tidningarna stängs ner av myndigheterna gång på gång på gång. Att få höra om en sådan passion gör mig nästan rörd och får mig att känna hur högt jag värderar det här yrket.
Efter en lunch med ett berg av pizza och lyxsallad (vi tappade nästan andan av lycka över att få frossa i chêvre och roquefort) och en fyra timmar lång tågresa kom vi tillbaka till Marrakech. Då var klockan redan kväll och vi fick njuta av ett par korta men roliga semestertimmar – resans första. Vi sprang ett varv i souken och jag köpte de saker jag ångrade att jag inte köpte i december när jag var där med Sofia. Och eftersom jag är något utav en expert på ljuslyktor assisterade jag även Erik när han snabbt skulle välja ut tre stycken att pynta lägenheten därhemma med.
Ja, det var väl ungefär det. Plötsligt är vi hemma igen i kyla och regn. Det har varit skitroligt att jobba med Erik som är så otroligt duktig, han tog många fantastiska bilder. (I det här inlägget finns bara några av mina iPhone-snapshots, ni får tyvärr hålla tillgodo med dessa.)
Vi konstaterade många gånger hur skönt det är att vara två under såna här jobb, en reporter och en fotograf. Man kan fokusera helt på sitt eget ansvarsområde och samtidigt har båda hela tiden någon att bolla vinklar och tankar med. Mycket, mycket nöjd med samarbetet där! Resultatet kommer att bli minst tre reportage, förhoppningsvis kan vi klämma ut ett par till ur samma material. Nu återstår bara att skriva, skriva och skriva. Och sova lite.
(Är mycket impad om någon av er orkade läsa ända hit ner, heja er i så fall!).
