Det är väldigt väldigt sällan...

... som min kille inte är pussvänlig. Han har såna där fylliga goa läppar och allt. Men alltså, när han sitter i soffan och äter kall ravioli (av budgetmärke) med sked direkt ur burken, då känner jag att han hamnar i det facket, faktiskt.

Nämensåatte!

Nu sålde jag och fotograf-Erik just in ett till jobb från Västsahara, vilket innebär att vi faktiskt kommer gå rätt mycket plus på att åka dit på reportageresa, vilket i sin tur innebär att vi KOMMER åka dit på reportageresa.Typ nästa vecka.

Hej lyckorus!

(Så nu är det bara att boka flyg och hoppas på att vi släpps in vid gränsen! Hurra hurra hurra hurra)

Dagens svar på "Vad skulle du ta med dig till en öde ö"?

Nässpray.

Stor humor!

Läs detta.

Efter alla år utan hemsida, har JP (Jönköpings-Posten) nu tagit ett steg närmare att eventuellt finnas på ze internetz i framtiden.  Bästa citatet: "Det känns som det finns ett läge att ge sig ut nu".  

Älskart.

Finfinfrämmat!

Tre (och en halv) person jag längtar extra mycket efter att flytta hem till i maj: Min kusin Sara, hennes kille Johan, deras underbara unge Klara och bebisen i Saras mage. De är några av mina absoluta favoritpersoner, och nu har de varit här hela helgen och hälsat på. Hurra för det! 

När jag och Sara var i fjällen när vi var små brukade vi alltid leka att vi var fattiga barn och äta "vattenchips" i nederslafen på våningssängen. Jag minns det väldigt väl, det var väldigt spännande på något sätt. Vi låtsades att vi var föräldralösa stackare och att vi var tvungna att ransonera maten. Det gjorde vi genom att ta en droppe vatten (som man hällde ur min lillebrors nappflaska) på varje chipsflarn och sen mumsa i sig dem. Sen hade vi melodifestival och sjöng en egenskriven text till "Fångad av en stormvind" för resten av familjemedlemmarna.
Det finns en aldrig sinande ström fina minnen från alla de där fjällenresorna. Sen har det förstås blivit en hel drös fina minnen till genom åren, som till exempel när Sara och Johan ringde och berättade att de skulle bli föräldrar. Herregud vilken lycka. Och sen kom hon, den lilla guldklimpen Klara. 
En av helgens insikter: tvååringar måste ju vara världens mysigaste människor. Så smarta och roliga och uppmärksamma. Klara hade feber nästan hela tiden stackarn, men var trots det glad för det mesta. Trött ibland men aldrig missnöjd - det är ju lite fantastiskt faktiskt. 21 månader gammal och betydligt mindre gnällig än vad jag är när jag är sjuk. Imponerande.

På fyra dagar hann vi kolla alperna, fika, slappa mycket, äta god mat (och lösgodis! tack för perfekt present), promenera, käka middag med Sofia och Räzu, kolla lite innebandy samt göra både Bern och Zürich. Sjukt skoj med besök, redan årets tredje. (Och i mars har vi redan fyra besök inplanerade, så ni som tänkt komma ner innan vi flyttat hem: det är läge att ta tag i saken a.s.a.p.)

Mitt i njutandet av våra sista månader här nere ser jag nu väldigt mycket fram emot svensk sommar. Att grilla i trädgården i Saras och Johans nya fina hus och få säga hej till nästa lilla bebbe som ska komma lagom tills vi flyttat hem! Det blir härligt. Tack för att ni kom hit, finaste ni.

Om att vara tappad bakom en vagn.

Sedan Sofia och Andreas (de hemifrån, inte de som bor här) var här och hälsade på har vi saknat en adapter till datorladdarna. Vi har letat efter den men den fanns absolut ingenstans, och det hela framstod som ett än större mysterium när både Sofia och Andreas försäkrat oss om att de inte råkat få med den hem till Sverige.

KONSTIGT, tyckte vi. Således har vi i en och en halv vecka delat på den enda adaptern som fanns kvar. Ungefär såhär har det låtit dagarna i ända: "Är det okej om jag laddar lite nu?" "Om jag får ladda lite nu kan du ha den ikväll", etc, etc. 

Nu precis hittade jag adaptern, på golvet i vardagsrummet, precis bredvid eluttaget där alla sladdar i hela lägenheten möts. Man kan ju tycka att det borde vara ett ställe någon av oss skulle ha kikat på vid letandet, det kan man ju.

Min nye idol.

Var på Dance Aerobic II ikväll och vi var sammanlagt bara tre personer. Jag, instruktörstjejen och en härlig man i 50-årsåldern. Han hade gråsprängt hår format i en go 80-talsfrilla och så mycket dance-moves i benen att jag nästan blev lite rörd. Det var så himla fint bara. Han skämdes inte för sig minsann, stod och körde olika danssteg och diggade för sig själv även innan vi hade satt igång.

Jag kan verkligen tänka mig att den här snubben var sjuuukt mäktig på dansgolven på 70/80-talen. Gissar att han hade rullskridskor, tights och färgglada svettband.

En liten förgiftad insekt i balsaträ.

Handbolls-VM hemma i Sverige - bästa tv-underhållningen på länge! Älskar't.

Eftersom TV4:s rättigheter till matchsändningarna inte sträcker sig utanför Sveriges gränser* får man som utlandssvensk hitta andra sätt att se matcherna på - exempelvis genom att ta bilden från livestreamen på bet365 och sedan lägga ihop det med ljudet från Sveriges Radios kommentatorer. Bäst är det när ljudet och bilden synkar någotsånär bra. Sämst är det när kommentatorn hojtar "yess, där satt den!" eller "näe, näe" precis innan man själv ser avslutet. Men det är lite olika det där. 

Allra mest underhållande i kvällens match (Sverige - Sydkorea) var hur som helst kommentator Christian Olssons härliga formuleringar när han beskrev de små sydkoreanerna:

"De ser ut som små insekter som har något slags insektsgift i sig...lite tröga sådär"

och
"De faller ju oerhört lätt måste man säga, som vore de av balsaträ".

Och jävlar vad de föll, de gjorde ju inte annat. Och fick utvisningar med sig gång på gång. Tur att Sverige vann ändå. 

_____________________________________________

* Ibland glömmer de dock att geoblockera sändningarna så då kan man se ändå. Lyckan!)

Som vinterstudion fast LAJV!

Jag hävdar väldigt ofta att jag "bara ÄLSKAR den alpina världscupen", trots att det i ärlighetens namn var ganska många år sedan jag hade bra koll på den. Det fanns dock en sådan tid, och det är nog därför den alpina världscupen känns som något heligt. Något man minns från barndomens lördagsförmiddagar. 

I dag åkte vi till Wengen och kollade på herrarnas slalom, och det var ju verkligen en helt annan grej än att sitta framför tv:n. På minussidan: det blir lite (mycket) mindre tydligt vem som är vem, när svenskarna kommer och hur det egentligen går för dem (idag var de inte precis bäst, trots att vi viftade med svensk flagga och tjoade). På plussidan: man förstår plötsligt hur fehuruktansvärt snabbt alla åker, man får vara med på folkfest, ta massa spexiga bilder med sin nya kamera och om man har riktig tur (vilket vi såklart hade) så är det så fint väder - och så varmt - att man kan ligga och sola i bara linne hela dagen medan man tittar. Lite sjukt ändå, det är ju trots allt bara januari. 

(Linne! Januari! Ohh, vissa dagar älskar jag livet i Schweiz lite extra.)

Fransmännen som satt framför oss på kullen halsade ganska mycket sprit

... och en schweizare åkte nerför berget på en stekpanna. Gick micket micket fort!

Dagens flabb

Mina vänner, jag har hittat den kanske roligaste facebookgruppen:

Dårligt udstoppede dyr. 

Festligt! Väldigt passande dessutom att dårligt kan tolkas som både "dåligt" (som det betyder, väl?) och "dår-likt". 

Egen skidbacke!? Haru hybris eller?

Okej, jag har tydligen gjort det igen. Jag har snackat goja i sömnen, och David påstår att jag gjorde det på ett så "normalt" och trovärdigt sätt att han blev lite rädd för mig efter ett tag. Jag var precis som vaken, talade tydligt, men det jag sa makeade inte riktigt sense, för att uttrycka mig milt.

Följande hävdar David att jag har sagt (han antecknade tydligen bredvid mig i sängen):

“Alltså, tänk om någon hittar det, någon av de vi röstat ut. Tänk om de som röstat ut är där i en klunga och blandas in. Konstigt va?

Det är nog inte min grej. Eller är det inte din grej?

Alla kan ju inte få en egen pulka? Eller en egen skidbacke uppkallad efter sig… det går ju inte.”

Det där med pulkorna och att få en skidbacke uppkallad efter sig minns jag glasklart att jag försökte förklara för David, samtidigt som han (och till slut också jag, tror jag) vred sig av skratt. Men vaknade jag och blev mig själv då? Nej nej. 

Ärligt talat, vad tror vi att jag drömde egentligen?! Robinsondeltagande i alperna? Teorier någon?

Lets go fika people.

Min chef läser just nu Stieg Larsson-böckerna, och när jag berättade att det finns filmer också (med tysk text dessutom) blev han lycklig som ett barn. Sen sa han att det var en grej som han verkligen inte förstod med böckerna. 

"Does swedish people really go and have coffée all day long? Is that really ALL THEY DO?"

Jag svarade ja. Häpp, man kanske skulle ta och baka något?

Edward Sharpe and the Magnetic Zeroes cover

Många av er har säkert redan sett den här, men om inte: Se, hör och njut. Klippet får mig onekligen att längta efter att ha en liten kiddo att sjunga sånger med! (Jag älskar när den lilla tjejen spricker upp i världens leende och tittar på sin pappa när hon sjunger "home is wherever I´m with you". Och när hon säger "one day I'm gonna whistle".) 

Sjukt talangfulla är de också, båda två.

Bästisbesök.

Min mycket upptagna vän Sofia har äntligen hittat ett litet hål i sitt späckade läkarstudie-schema och till vår stora lycka fyllt det med ett ett sex dagar långt Bernbesök! Som en bonus kom Davids kompis Andreas också ner i veckan så här har varit fullt upp och väldigt skoj die ganze Woche.

Jag hämtade Sofia i Zürich när hon kom i tisdags, och vi passade på att göra stan. Hon hade inte sovit på hela natten men orkade ändå med både strosande och Starbucksfika. 

Sen blev det - såklart - en heldag med skidåkning. Vi drog till Grindelwald allihop och trots att Sofia provade skidor för första gången efter typ fjorton år på snowboard, så var hon grym!

En annan dag åkte jag och Sofia upp till Engstligenalp och "firade våra födelsedagar" med att åka snowtubing! (Sofia fyller år om en vecka, jag om sex månader...) Det var plusgrader och vi befarade att det inte skulle gå så fort, men jävul så fel vi hade. Det gick FÖR fort, vi flög som vantar, skrattade och skrek oss hesa och slutade inte förrän Sofia skadade sig rätt rejält. "Hahahahahaaa, jag har kanske bruuutit armbågen" var de ord jag mitt i farten minns starkast från det åket. Brutit den hade hon dock inte som tur var.

I fredags kväll var vi på Lötschberg, stället som har små kabinliftshytter utanför som man kan sitta i och äta. Där käkade vi svingod schweizisk mat (typ bröd och sallad och gigantiska mängder panerad ost) och när killarna åkte hem till oss för någon form av tv-spelsevent gick jag och de båda Sofiorna på barrunda i Bern. Vi avverkade bland annat Lorenzini, Volver, Kreissaal och Turnhalle, mycket bra ställen allihop.

Igår hade vi en riktig slappedag, men jag och Sofia tog oss i alla fall i kragen och vandrade upp på mitt berg*. Där uppe drack vi varm choklad, kollade på alperna på håll, klappade en gullig katt och klättrade upp i tv-tornet. (Att jag är med på alla bilder och Sofia på inga förklaras med att hon sedan femton år tillbaka har en fobi för kameror. Ja, den är på riktigt. Om ni undrade.)
Sen hade vi en kväll i äkta Johanna-och-Sofia-anda, det vill säga vi sket i att duscha, lagade lyxpastasallad med allt gott vi kunde hitta i affären och sen frossade vi i goda saker. Vi bakade bland annat, med riktigt fint resultat, en kladdis fullproppad med jordnötter och jordnötsbågar. Den satt fint.
David var på bortamatch i Zürich och Andreas valde att stanna hemma med oss. Ett bra val, dels med tanke på all götta vi lagade, och dels med tanke på hur det gick i matchen (Köniz ledde med en minut kvar, då lyckades GC göra tre mål och vinna. Sånt vill man ju helst inte se).

Idag åkte både Andreas och Sofia hem igen, och efter lite öl och fotboll på Pickwick med Sofia och Andreas (den Sofia och den Andreas som bor här, alltså) kom vi hem till en väldans tom lägenhet. Sofia ser jag inte igen förrän i maj, hon åker snart till Nicaragua för att forska i tre månader. På bajs. Genom att ta bajsprover från barn. Varken hon eller hennes reskompis kan spanska, så ja, lycka till med den kära vän!

( * Ulmizberg, som ligger alldeles här bakom. )

PS. Samtliga bilder är tagna med iPhonen, därav den ibland väldigt svajiga kvallen.