Uppdrag: Granska Janne Josefsson

Efter tentan i måndags hade vi en fantastisk tentafest. Min klass kan verkligen det här med uppslutning; 33 av 37 personer kom! Alla var därför trötta och bakfulla i går klockan 9, när dagen inleddes med introduktion till nästa delkurs och fortsatte med intervjuteknikföreläsning med Ekots Björn Häger. Visserligen väldigt underhållande, men han föreläste exakt på boken vi tentat dagen innan. Är det NÅN gång vi kan rabbla punkter som är viktiga att tänka på när man intervjuar, så är det ju nu.
Tröttheten till trots snikade jag och några från klassen sedan oss in på handels och juridikstudenternas föreläsning med Janne Josefsson (om den granskande journalistikens påverkan på rättssystemet). Snackade med honom på vägen ut och nu ska vi eventuellt intervjua honom för ett medieporträtt vi ska göra. Spännande att se hur de arbetar på Uppdrag Granskning. Hur de resonerar kring vad som kan sändas och inte, vilka etiska hänsyn man måste vidta och hur påverkad man blir som journalist.

Mattförsäljaren

Houmpt Souk, Djerba, Tunisien (Jun 2006)

...färjan över sundet till: Köpenhamn!

Det blir alltid såhär; när J inte är hemma går jag liksom inte och lägger mig. Men det är ganska trevligt att vara vaken. Har kollat gamla nostalgilåtar på youtube och sjungit. Högt.

Kolla in DET HÄR:

Hej hej vinterkräksjukan!

Tack för besöket!

Det var oväntat, får jag säga. Kanske var det straffet för att kvällen innan säga "Jag är aldrig sjuk. Aldrig". Måste nog medge ändå att det var skönt att du bara stannade ett par timmar hos mig inatt, herr kräksjuka, och inte hela helgen. Vill inte vara oartig, men... I am quite busy doin other stuff.

Wohoo!

När jag var klar med recensionen (nedan) igår natt runt 3 hittade jag författaren Magnus Lintons blogg och hans e-mailadress, och slängde iväg ett litet mail:

Hej Magnus!
Jag läser till journalist på JMG i göteborg och har inom ramen för en litteraturuppgift valt att recensera Americanos; en läsning som varit fantastiskt givande, lärorik, intressant, spännande och underhållande. Inte minst för att jag själv just kommit hem från en längre resa i regionen och länge intresserat mig för såväl global politik i allmänhet som den latinamerikanska kontinenten i synnerhet.
Att upptäcka din bok, (samt dina artiklar och din blogg), har känts fantastiskt inpirerande då jag läser journalistik med exakt samma förhoppning; att kunna kombinera den med mitt intresse för globala rättvisefrågor, politik, utveckling, folkliga rörelser och så vidare. Stort TACK för det!
Jag tänkte att du kanske skulle tycka det var trevligt att (om du har tid och lust) läsa min recension av Americanos. Skulle du vilja komma med en kort kommentar på den vore det förstås hemskt intressant för mig :) Dels för att det är en spännande diskussion, men också för att undersöka huruvida jag rent journalistiskt lyckats greppa det du vill förmedla.

Ha en fantastisk dag i min favoritstad!
Vänliga hälsningar, Johanna Lagerfors

Jag förväntade mig inte ett svar, och verkligen inte ett så snabbt sådant, men redan efter 3 timmar damp det ner i inboxen. Och när han, som en av de journalister jag beundrar allra mest, skrev tillbaka som nedan, blev jag så glad att det varade hela dagen. Minst.

hej j.
kom just hem o läste nu i natt o kan bara säga
att det gör mig väldigt glad att du gillade den så.
som rec tycker jag den är extremt välskriven o det
känns som du hittat vad jag ville säga. rätt precist.
cheers.
/m

Magnus Linton ägnar sig åt exakt precis sånt som jag vill att mitt framtida journalistliv ska handla om. Jag vill göra precis så; använda journalistiken till att skriva om saker som jag brinner för. I tidningar och magasin som står för kvalitetsjournalistik. JÄ. Nu känner jag mig duktigt inspirerad.

Americanos

Inom ramen för en litteraturuppgift i skolan har jag skrivit följande recension av Magnus Lintons Americanos:

Americanos. Ett reportage om Latinamerikas nya rebeller.
Magnus Linton, Atlas (2005)

En revolution av ett ovanligare slag pågår på den Latinamerikanska kontinenten. Inte en traditionell revolution, där man med militärt våld störtar den sittande makten, utan en revolution underifrån. Människor mobiliserar sig och kräver sina rättigheter. Magnus Lintons bok Americanos handlar om dessa rörelser, om kraften som håller på att förändra en hel kontinent. Det är i allra högsta grad en politisk bok, men också ett resereportage med levande berättelser från verkliga människor. Linton skriver på plats. Han talar med dem som berörs och lyssnar på deras historia. Just den kombinationen gör att boken känns unik.

Resan startar i Buenos Aires, Argentina, där miljontals arbetare stod utan sysselsättning när ekonomin imploderade i landet i början av 2000-talet. När fabriksägarna flydde blev arbetarna kvar i ägarlösa men fungerande fabriker, vilket blev grunden till en folkrörelse där kooperativ ploppade upp som svampar och arbetarna själva tvingades styra upp den administrativa delen av produktionen. Folklig makt är temat; Lintons resa går vidare genom Bolivia, där vi får möta människor mitt uppe i den förändringsprocess som i slutet av 2005, efter att boken skrevs, fick Evo Morales att väljas till Bolivias första indianska president. Det som hänt i Bolivia är bland de viktigaste nedslagen i hela den vänstervåg som sköljt över kontinenten efter två ekonomiskt instabila decennier. Morales är aymaraindian och före detta kokaodlare, vilket gjort att han haft ett stort stöd hos den ursprungsbefolkning som utgör majoriteten av landets befolkning.
Just jordfrågan är central i alla Latinamerikas revolutioner. Via brasilianska jordockupanter från Movimento Sem Terra, som gör upp med postkoloniala strukturer och organiserar jordlösa bönder genom ockupation av outnyttjad mark, tar Linton oss till Colombia där feministiska rörelser växt fram i skuggan av alla inre konflikter. Han uppmärksammar rörelser som senare har blivit en maktfaktor att räkna med i. Efter att boken skrevs har nätverken exempelvis lyckats legalisera aborter genom att hävda att lagarna stred mot konstitutionen. Detta trots att Colombia har haft kontinentens strängaste abort-lagstiftning, och en stark kyrka som motsatt sig alla försök till förändring.
Americanos tar upp fenomen som globalisering, mobilisering, urbanisering, representation, folklig makt och framtidstro, och allt levereras i ett stilistiskt och språkligt träffsäkert paket, som gör det mer lättillgängligt och spännande än annat material i ämnet. Boken erbjuder emellanåt formuleringar som får mig att vilja riva ut sidan och läsa om och om igen.
Självklart finns en lång rad länder vars politiska bakgrund hade platsat mycket bra som exempel i denna bok. Men jag tycker begränsningarna författaren gjort ger rum för djupare analyser, och de exempel som tas upp kompletterar varandra väl. Tillsammans representerar de på ett bra sätt den radikala förändringsprocess som sköljer över kontinenten. Ett par gånger blir jag lite orolig att stora generaliseringar ska krypa fram, men då räddar sig Linton genom att presentera de berättelser han skriver som små nedslag i det som är verklighet för människorna vars historia han vill berätta. Americanos är inte politiskt neutral (om en politisk bok nu någonsin kan bli det). Linton är vänster och det märks. Dock är han inte partisk på ett sätt som minskar trovärdigheten.

Efter en tripp till Venezuela, där Hugo Chávez med ett stort folkligt stöd har skapat en stabilitet i politiken efter århundraden av kaos, avslutas resan i Los Angeles, USA. Där är den spansktalande befolkningen redan större än den engelsktalande, och fackföreningarna har tvingats inse att ”de papperslösa”, de illegala invandrarna, måste inkluderas i arbets-marknaden och tillskrivas fackliga rättigheter.
Ett bra och passande avslut på en bok, som trots sina tunga ämnen och allvarliga innehåll, andas en positivism som är oerhört upplyftande att läsa. Americanos ger inte bara en bild av den politiska och ekonomiska världsordningen sett från världens kanske mest dynamiska kontinent, utan fokuserar också på vad som kan förändras. Vad som håller på att förändras.

Nyhetstorka?

Såhär stod det i Västerbottens-Kurirens nätupplaga idag (på förstasidan, med en superfet rubrik):

Stort charterplan landar i Lycksele.
På lördag landar ett stort charterflyg från Tyskland på Lycksele flygplats.Totalt är det omkring 120 personer som kommer. Gruppen stannar till på söndag då de flyger vidare.


OH MY GOD. ÄR DET SANT!?

Ge mig bävernylon. NU.

Så blev det vinter igen. "Snökaos", "Snöstorm" och "Snöoväder" är ord som pryder dagens löpsedlar. Och ute är det alldeles vitt av krispig snö. I tjocka lager.

Kanske borde man bli lite glad (?). I december satt vi här i plusgrader och regn och förfasade oss över tanken att det kanske aldrig mer blir nån riktig vinter. Att våra barn bara ska få höra historier om snö, is och kyla och allt det där. Men nu, när jag varje morgon tar på mig en vårjacka och tänker "idag kommer nog våren", (jo, dumt, tell me about it!) känns det ju bara märkligt med snö. Jobbigt, rent av. Är det okej att känna så? Jag ger mig tillåtelse göra det eftersom hela spårvagnstrafiken ju blir helt paralyserad av skräck varje gång snön kommer. Det är inte alls fräckt att vänta på bussen 22.30 i snålblåsten. Inte. Fräckt. Alls.

Ska det vara så ska det vara. Jag älskar snö när jag får 1. Åka skidor 2. Åka pulka, 3 Bygga snögrottor (okej det där sista är kanske inte jätteroligt alltid men det lät så kärvänligt och rart så jag låtsas att älskar det) eller 4. Ha snöbollskrig/leka ute i snön.

Så någon; ge mig en overall i bävernylon, genast, så går vi ut och kör!

En sån här...

...skulle jag vilja svulla i mig just nu!
Det blev ingen semla idag, trots att det står Fettisdagen i kalendern och allt.

Jag tycker förresten att det borde heta Fettis-dagen istället för Fet-tisdagen. Det låter mycket gottigare, och då kan man välja att ha fettis-dag vilken dag som helst. En onsdag, till exempel.

Spökcirkushostel

Det märkligaste hostel jag någonsin spenderat en natt på är 'Hostel Indiana', i Santiago de Chile.

Tänk övergiven cirkus. Tänk färgglada väggar i rött, grönt, gult och blått, tapetserade med bilmattor klippta i olika mönster. Tänk stora, tomma fågelburar och smutsiga handfat. Tänk en excentrisk småfet man i 35-årsåldern, hans dominerande mamma och 3 ilskna vita pudlar.

Allt detta mötte oss när vi traskade in för att boka säng för en natt. Efter en försynt fråga om hur många gäster de för tillfället hade blev vi försäkrade att vi inte var ensamma här. Men det var förstås en lögn. Vi var ensamma. Helt ensamma. Rummets lätt unkna heltäckningsmatta var blöt, det var högt i tak och allting gnisslade.

Ändå var det inte förrän morgonen därpå som det verkligt bisarra inträffade. Vi packde våra saker medan den märkliga mannen och hans mamma gick omkring och stirrade på oss. Plötsligt förstod vi att de av någon outgrundlig anledning var arga, vilket kändes lite absurt med tanke på att vi betalat i förskott, varit tysta och snälla och trevliga. Att i vänlig ton förksöka ta reda på vad vi gjort för fel var bortkastad tid, då mannen en liten stund senare skrek "fuck you bitch" till min vän och bokstavligen slängde ut oss på gatan.

Två israeler kom för att checka in men vände i dörren vid åsynen av detta, vilket gjorde mannen och hans mamma ännu mer rasande. Roligt.

Vi lämnade scenen lite snyggt i taxi.

Bilder från helgen i Lund

"Det är Riven Ost jag vill haa"

Förlåt att jag är en hemsk människa. Men när jag läste det här dog jag av skratt.

... och även detta var ju lite småkul.

Dagens riddle

Den här gåtan utsattes jag för av Politi-Vidar som vi hängde med ett tag i Brasilien. Han blev vansinnigt imponerad när jag turligt nog lyckades komma på svaret: (Tog dock en bra stund!)

Du är på väg mot ett mål och kommer till en T-korsning, där du inte vet om du ska ta vänster eller höger. I korsningen står dock alltid en av två identiska tvillingar, men det enda du vet är att den ena alltid talar sanning, medan den andra alltid ljuger. Du vet inte vem av dem som står där just nu. Båda tvillingarna vet vilket håll du ska gå för att nå ditt mål.

Vilken fråga ska du ställa (endast 1) för att få reda på vilken väg som är rätt?


Klura nu på detta medan jag åker till Lund och hälsar på N och M!


PolitiVidar, Ipanema Beach, Rio de Janeiro, Brasilien (Nov 2006)

Deadline

Äntligen.

Nu har jag lämnat in min spännande (nåja..) artikel om medelålders svenskars resvanor. :) Det blev klart till slut, tack gud. Det här med statistik kan vara hemskt krångligt. Jag är nog för matematiskt korrekt och vågar inte ändra någonting med risk att innebörden då inte ska bli exakt samma. Men man måste nog generalisera lite tror jag. För att det ska bli begripligt.

Ringde M igår för att få lite hjälp med detta; att omvandla siffrorna till ord utan att tappa bort sanningen på vägen. Men han var svimfärdig av feber, stackarn.

Ikväll blir det öl på Cheers. Kalas!

Koma

Att jobba natt igår var det skönaste ever. Alla barnen sov hela natten och jag och min bästa vän S låg i soffan under varsitt täcke, käkade avocado och nybakat bröd och sträck-kollade på 3 filmer. Fantastiskt.
Men när jag sedan kom hem och lade mig försatte tröttheten mig i komatillstånd. J väckte mig en sväng vid tiotiden, efter ungefär två timmar. Jag var då säker på att det redan var eftermiddag. Sa skitmärkliga saker till honom, bland annat:

- Det där kommer hosta upp minst 150 bebisar! [huh?!?]
- Haha va?
- Det där kommer hosta upp... oj jag måste ha drömt.
[5 sekunder senare]:
- Jag måste nog åka till vasastan och kolla in skyltfönsret.
- Vad sa du nu älskling?
- Alltså jag är vaken nu, jag pratar inte i sömnen.
- Nehe men vad sa du då? Åka och kolla in vaddå?
- SKYLTFÖNSTRET såklart.
[rycks tillbaka till verkligheten]
- ÅÅ nej, jag sov. Igen.

J lät mig somna om, och sedan ringde någon från mitt jobb och ville byta pass med mig. Jag minns inte vem det var, tror att jag svarade "nej, går inte, men ring mig igen om det verkligen inte löser sig". Sedan ursäktade jag mitt koma-tillstånd, och han skrattade. Tror jag.

Undrar lite hur samtalet gick, ärligt talat. Jag mindes nämligen inte ens att någon ringt, förrän J igår kväll påminde mig "Det ringde ju någon från ditt jobb också som du pratade med i morse. Har du glömt det?". Eh ja, det hade jag. Undrar vem det var. Finns ju en överhängande risk att jag lät helt knäpp i telefon.

Några hjärtan till er...

... på alla hjärtans dag!
Iguazu, Argentina (Nov 2006)

ICA-Stigs fru

Ibland förstår jag verkligen att folk väljer bil framför kollektivtrafik. Vissa dagar kan ALLT gå fel. Som när jag åkte till jobbet igår kväll för att jobba natt.

Jag satt på ettans spårvagn. Läste lite, smsade några vänner och skrev ner några ideer till en artikel jag håller på med. Då ringde en kille från Ordfront och erbjöd mig en billig årsprenumeration samt 4 gratis böcker, vilket såklart lät intressant. Jag snackade med honom, tittade ut genom rutan men märkte inte att vi passerade Marklandsgatan där jag skulle byta till buss 82. Suck. Jag hoppade av en hållplats senare, och fick rusa tillbaka, i hopp om att hinna med bussen. Sprang andfådd längs spårvagnsrälsen, försökte gena över en knagglig gräsmatta, upp och ner genom buskar och allmän terräng. Tog mig även över stängsel, med laptopen tungt hängandes på axeln.

Väl tillbaka på Marklandsgatan kom lyckligtvis buss 82, precis i rätt tid, och jag steg på, nöjd. Bussen körde och något kändes fel. Så vid Frölunda Torg frågade jag för säkerhets skull om den verkligen gick till Brottkärr.

"Nej", svarade chauffören.
"Men jag SÅG att det stod 82 på den!" sa jag lite dumt.
"Ja, men det gjorde det också." Mr. Chaufför gav mig ett stort leende. "Jag kom som en 82a, men sedan switchade jag om till 94 innan vi fortsatte!"

Eh, jaha? Switchade om?

Fick hur som helst lov att ta spårvagenen tillbaka till Marklandsgatan, IGEN! Kom fram och såg 82an stå där; YES! Försäkrade mig om att den gick mot Skintebo och jajjamän, det skulle den göra. Men, insåg jag efter en stund, den gick inte till min hållplats utan stannade en halvtimmes promenad därifrån. Eftersom bara varannan bussjävel går ner till Ågrenska där jag jobbar.

Jag trodde inte att det var sant. Började promenera på den lilla slingriga väg som leder ner till havet, och när en snäll kvinna körde förbi slängde jag upp en tumme utifallatt. Och hon stannade! Samt körde mig HELA vägen ner till havet, över till Lilla Amundön, genom grinden och ner till parkeringen. Underbara människa.

Jag kom in till mina arbetskamrater, endast 6 minuter sen, och talade om att "Jag liftade med kvinnan som bor i ladan mittemot busshållplatsen".

"Det är ju ICA-Stigs fru! Du vet, Stig i ICA-reklamerna!"

... och så plötsligt förvandlades en enormt störig kollektivtrafiksresa till en rätt kul anekdot. ICA-stigs fru, liksom. Jag är nog nästan lite känd nu.

Hotellfrulle och blåbärsmuffins

Var i Malmö i helgen, med E. (12-årig kille som jag är personlig assistent åt.) Det måste ju vara världens grymmaste jobb. Vi hade skitkul hela helgen, bodde på flott hotell med gratis trådlöst internet (lyckan gjord) och hotellfrukostbuffé. Och jag får betalt för detta, tänk! N kom över från Lund och spontanhängde ett par timmar på lördagen. Inte ofta vi hinner spontanhänga längre, det är ju trots allt vanligtvis 3 timmar emellan oss. Vi åt blåbärsmuffins i dubbelsängen på hotellet och såg på skräp-TV. Ljuvligt.

Trots att jag har en deadline den här veckan har jag av någon anledning tagit på mig att jobba natt på Ågrenska både inatt och i morgon natt. Så nu gäller det att disponera tiden väl och vara effektiv. Note to self; spara inte allt till sista sekunden. Please.

Men nu ska jag gå och sova lite så jag kan hålla mig vaken till 8.30 i morgon.

"Några heta tabledancers hade ju varit bättre..."

Hahahahaha

Hörde just i detta nu, med Create Post öppet och allt, kommentatorn på TV 6 säga "Och nu kommer Celebrity Poker Showdown med männen från Desperate Housewives runt bordet. Kvinnorna från Desperate Housewives, PÅ bordet, hade varit mycket trevligare. Men man kan ju inte få allt".

Eh, va? Haha. Kanal 6 är ju en kanal "för män", men vad fan?

Mailbox

London, England (Sep 2004)

Sahara Desert

Saharaöknen, Tunisien (Jun 2006)

Tokdans

Igår hade vi endagsredaktion på skolan. De supercoola (och inte alls läskiga) femteterminarna var redaktionsledning, och vi nya små beginners var reportrar. Jag fick först göra ett jobb om melofifestival-jippot i Nordstan. Jag kan ingenting om melodifestivalen. Ingenting. Men Jimmy Jansson uppträdde och jag hittade 4 fanatiska fans i 15-årsåldern att intervjua. Det var riktigt roligt. De sa kommentarer som "Jag skakar i hela kroppen", och gjorde verkligen det också, när Jimmy kramat om dem och tagit emot deras rosor och en kudde de sytt. How cute.

Skrev en rad andra saker med och trots stressen hela dagen var vi inte klara på skolan förrän kvart över elva. På kvällen. Sen gick vi till Valand (av alla ställen) och dansade i flera timmar. Tokdansade. Galet kul. Jag slogs hela kvällen av känslan "Gud vilken underbar klass jag har och GUD, igen, vad kul vi kommer ha de här åren."

Så sköna människor. Det är väldigt trevligt.

(Om någon av er läser detta; ta åt er. Ni är grymma.)

7 minuter i 7 den 7e

Igår bjöds jag på korvmiddag hos min kompis C. Vi sågs på krogen i början av januari och konstaterade då lite på skämt att det var dags för den där fikan snart. Som vi pratat om sedan i somras. Eller förra. Liksom läge nu. Men vi är passed fika, tyckte C, och ville istället bjuda på vin och nåt ätbart hemma hos sig. I den fantastiska lägenheten. Vilket ju lät som en strålande ide. Vi bestämde där på krogen att detta skulle ske exakt en månad senare, dvs igår, den 7 februari, 7 minuter i 7 på kvällen. Dealen var att vi inte fick prata om det och påminna varandra en enda gång, inte ens när vi setts. Och om någon glömde av hela grejjen skulle den andre få hitta på ett straff.

Skrattade smått road åt mig själv morgonen efter och satte två påminnelsealarm på mobilen. Just in case. Och igår, 18.53 ringde jag på dörren till den fantastiska lägenheten och C stod och stekte grillspett med korv och körsbärstomater. Finfint. Han hade fått ställa in ett möte på jobbet, men en deal är en deal ju. Stiligt i alla fall.

Blev en trevlig kväll som avslutades med att vi hämtade upp Fransman och några till på Kungens. Och efter en löjligt snabb vända till Uppåt Framåt hamnade vi på Lokal. Drack ett par öl och bestämde att traditionen bör fortsätta och att jag ska bjuda igen, den 7 mars, 7 minuter i 7.

Tango i La Boca

La Boca, Buenos Aires, Argentina (Nov 2006)

Tankar om små journalister och stora sammanhang

Jag var på ett seminarium idag, med Niklas Svensson. Ni vet, toppjournalisten som fick sluta på Expressen efter 13 år efter intrånget på socialdemokraternas datanätverk, strax före valet förra året.

Oerhört spännande att höra honom prata. Om den händelsen förstås, drevet som tvingade honom att lämna Expressen efter mer än ett decennium, men också om den stora granskningen av högerextremister 1999 och om svensk kvällstidningsjournalistik i stort. Shit alltså. Det finns mycket inom journalistiken som känns moraliskt tvivelaktigt, eller rent av omöjligt, att hålla på med.

Men det visste jag ju redan innan att jag tyckte. Och nästan alla håller med.

Den känslan kom sig inte lika mycket av historien om de olagliga nätverklsinloggningarna, som av hans berättelser om hur man tänker och resonerar på sveriges stora kvällstidningar. Vilka metoder som används. Hur man prioriterar.
Den stora frågan är ju om inte alla journaliststudenter från början har en sorts moralisk spärr. En spärr som gör att man själv inte tror att man kommer syssla med "blaskig kvällstidningsjournalistik" i framtiden, när man själv ska axla den journlistiska rollen på ett eller annat sätt. Det känns lite så på JMG, vilket är skönt. Alla verkar ha en sinsemellan relativt lik inställning till kvällspress, etik, moral och journalistiska värderingar och prioriteringar. Vad är det då som händer sen? Blir man helt avtrubbad?

En av de tyngre anledningarna till att jag valt journalistiken är ju att jag ser den som ett så vansinnigt stort -och viktigt- maktmedel i samhället, att jag verkligen vill hitta en väg för att använda den till något bra. Jag har svårt att tro att jag skulle kunna lägga mina värderingar åt sidan för en snaskig historia. Jag har svårt att se hur jag skulle kunna finna det meningsfullt.

Niklas Svensson hade mycket intressant att säga. Han talade dels om fall där ett journalistiskt arbete spelat en avgörande roll, och verkligen gjort skillnad. Precis sådär som jag inbillar mig att journalistik kan göra -och gör! Som exempelvis när han tillsammans med tre andra reportrar från sveriges fyra största tidningar 1999 gemensamt publicerade bild och namn på 58 nazister och högerextremister i vårt land. Jag var femton år då och vi diskuterade i skolan om det var rätt eller fel att hänga ut dem så, minns jag. Men reportagen fick effekt, tydligen, enligt Niklas Svensson. Det har varit tystare från högerextremisternas håll och många av de uthängda lämnade rörelserna. Även om jag kanske inte ser mig själv syssla med grävande granskningsjournalistik på kvällstidningsjättarna i framtiden, så var det en väldigt intressant historia.

Niklas berättelser vittnade dock också om en värld där nyheter, upplagor och prestige blir långt viktigare än det mänskliga lidande som ligger bakom nyheterna. När en våldtäkt gör att redaktionsfolket tänker "Yes! En bra nyhet!" istället för "Så fruktansvärt" har man hamnat långt utanför de gränser som för mig ramar in det journalistiska formatets grundläggande idé. Då befinner man sig långt, långt ifrån det som journalistik borde innebära.

Det som journalistik ska, och kan innebära.

Parque Central

Estelí, Nicaragua (Okt 2006)

Halvlyckat recept på söndagslunch

Eftersom jag inte har något bättre att blogga om idag bloggar jag om mat. Det här lagade jag just till lunch:

Fullkornspasta med pesto. På det en sallad med sallad, gurka, rödlök, purjo och solrosfön rostade i ugn i olja och salt. På toppen riven parmesan, och vid sidan en klick kesella och några nachochips.

Måste säga att det hela låter godare än det blev. Ingen kulinarisk effekt precis.

Recept på lyckad söndagmorgon

Gör så här:

1. Vakna tidigt men tillåt dig att somna om. Gång på gång på gång.
2. Stig upp och gå ut och spring.
3. Strecha och duscha.
4. Gör i ordning god och supernyttig frukost med knäckebröd, minikeso, rödlök, avocado och mycket citronpeppar.
5. Ta tag i resten av dagen.

Nattlig springrunda

Kom hem från familjen och fredagsmyset nu. När jag skulle åka dit hittade jag inte min nyckel. Nog för att jag är kass på att leta, men den finns inte här. Hatade mig själv en stund, men sen slutade det med att min fantastiska pappa åkte in till stan och hämtade den andra nyckeln hos J, som var hos en vän och pluggade. Sedan kunde jag äntligen lämna lägenheten.
Fick räksmörgås när vi kom fram. Och chips. Vi satt alla och småhånade melodifestivalbidragen en stund och såg sedan en film. Med Jim Carey, som är väldigt rolig men kanske lite overkill, at times. Spelade lite baklängescasino och drack mjölk och skrattade galet mycket. Jag älskar att skratta galet mycket. Jag ska åka hem och hänga med la familia lite oftare. Det är ju inte långt.

...och hon sprang sedan hem genom natten. Rök yrde ur munnen vid varje andetag och i höjd med sjukhuset sprang en räv över vägen. Stressad. Frosten glittrade i gräset och hon spelade Lars W -högt- i lurarna. Hon märkte inte ens av ansträngningen trots svetten som bildade små pärlor i ansiktet. Snart var hon hemma. Behagligt trött i kroppen men pigg av den friska luften. Nu ska hon sova och drömma om något fint.

Begreppet Fredagsmys

Minns ni det? Fredagsmyset.

Jag älskade fredagar när jag var liten. Det gör jag i och för sig fortfarande, men inte på samma sätt. När man gick på mellanstadiet var sista timmen på skolveckan alltid något roligt, som slöjd eller roliga timmen. Man var alltid så otroligt lycklig just den timmen, dels för att man fick äta kakor och kanelbullar i klassrummet (vilket kändes helt fantastiskt "busigt" och lyxigt) och dels för att man skulle hem och ha fredagsmys. Den absoluta definitionen på en trivsam och mysig kväll. Fredagsmyset var helt enkelt en myskväll med familjen. "Vad ska vi ha på myset?" brukade mamma fråga innan hon tog ett varmt bad och pappa åkte och handlade godsaker åt oss på Konsum. Frågan gällde främst vilken sorts chips och dip vi skulle ha. Maten var nämligen alltid hamburgare med bröd för mig och bror, och räkor och vin till mamma och pappa. Varje fredag under hela vår uppväxt, och det var underbart.
Hamburgaren serverades prick 7, när Disneydags började med Piff och Puff i räddningspatrullen.

(Nånting händer, det är nåt skumt på gång, men våra vänner: De vaktar dagen lång och de finns i trakten häromkring. Vill du ha hjälp SÅ RING! Här kommer Piff och Puff!)

Sen följde ett familjeunderhållningsprogram klockan 8. Oftast med Harald Treutiger eller Anders Lundin. Favoriter vi minns är "24 karat" med Harald och "Det kommer mera" med Kattis och någon mer. Arne, var det väl? Och allas vår Martin Timell.
Numer gör man helt olika saker varje fredag. Vilket i och för sig också är trevligt. Men åh, vad jag kan sakna dessa fredagkvällar. Och TV-program. Och hamburgare. Och FREDAGSMYS.

NU ska jag åka hem till Ådäljan och ha fredagsmys med min familj.
(Och ja jag vet, det är lördag idag. Men det funkar precis lika bra!)

Tipstips

Ikväll spelar Oblique på klubben Slippery People på Pustervik.

Bor du i Göteborg så missa för all del inte det.

Blueberries

I julklapp fick jag och J en mixer av mamma och pappa. Eller en matberedare kanske det heter. Jag är lite osäker där. Men jag är helt förundrad över denna maskin. Den är liten och smidig och tar inte särskilt stor plats. Det finns tusen olika tillbehör, som gör att man kan göra precis allting med den. Hacka lök, blanda till en pizzadeg, riva ost, ochsåvidare, ochsåvidare, i all oändlighet.
Coolast av allt är tillbringaren med små knivblad i botten som man kan sätta fast på toppen av mixern. Och sen VIPS (ja, det låter faktiskt vips.. iallafall PSSSSSS) så har man en smoothie! Tack mor och far!

Jag blir så glad.

Nu ska jag äta min goda blåbärssmoothie, skrapa en trisslott och låta bli allt vad jag kan att bli nervös inför nyhetsartikelövningen vi har i morgon.
Bexet, sommaren 2003