Tankar om små journalister och stora sammanhang

Jag var på ett seminarium idag, med Niklas Svensson. Ni vet, toppjournalisten som fick sluta på Expressen efter 13 år efter intrånget på socialdemokraternas datanätverk, strax före valet förra året.

Oerhört spännande att höra honom prata. Om den händelsen förstås, drevet som tvingade honom att lämna Expressen efter mer än ett decennium, men också om den stora granskningen av högerextremister 1999 och om svensk kvällstidningsjournalistik i stort. Shit alltså. Det finns mycket inom journalistiken som känns moraliskt tvivelaktigt, eller rent av omöjligt, att hålla på med.

Men det visste jag ju redan innan att jag tyckte. Och nästan alla håller med.

Den känslan kom sig inte lika mycket av historien om de olagliga nätverklsinloggningarna, som av hans berättelser om hur man tänker och resonerar på sveriges stora kvällstidningar. Vilka metoder som används. Hur man prioriterar.
Den stora frågan är ju om inte alla journaliststudenter från början har en sorts moralisk spärr. En spärr som gör att man själv inte tror att man kommer syssla med "blaskig kvällstidningsjournalistik" i framtiden, när man själv ska axla den journlistiska rollen på ett eller annat sätt. Det känns lite så på JMG, vilket är skönt. Alla verkar ha en sinsemellan relativt lik inställning till kvällspress, etik, moral och journalistiska värderingar och prioriteringar. Vad är det då som händer sen? Blir man helt avtrubbad?

En av de tyngre anledningarna till att jag valt journalistiken är ju att jag ser den som ett så vansinnigt stort -och viktigt- maktmedel i samhället, att jag verkligen vill hitta en väg för att använda den till något bra. Jag har svårt att tro att jag skulle kunna lägga mina värderingar åt sidan för en snaskig historia. Jag har svårt att se hur jag skulle kunna finna det meningsfullt.

Niklas Svensson hade mycket intressant att säga. Han talade dels om fall där ett journalistiskt arbete spelat en avgörande roll, och verkligen gjort skillnad. Precis sådär som jag inbillar mig att journalistik kan göra -och gör! Som exempelvis när han tillsammans med tre andra reportrar från sveriges fyra största tidningar 1999 gemensamt publicerade bild och namn på 58 nazister och högerextremister i vårt land. Jag var femton år då och vi diskuterade i skolan om det var rätt eller fel att hänga ut dem så, minns jag. Men reportagen fick effekt, tydligen, enligt Niklas Svensson. Det har varit tystare från högerextremisternas håll och många av de uthängda lämnade rörelserna. Även om jag kanske inte ser mig själv syssla med grävande granskningsjournalistik på kvällstidningsjättarna i framtiden, så var det en väldigt intressant historia.

Niklas berättelser vittnade dock också om en värld där nyheter, upplagor och prestige blir långt viktigare än det mänskliga lidande som ligger bakom nyheterna. När en våldtäkt gör att redaktionsfolket tänker "Yes! En bra nyhet!" istället för "Så fruktansvärt" har man hamnat långt utanför de gränser som för mig ramar in det journalistiska formatets grundläggande idé. Då befinner man sig långt, långt ifrån det som journalistik borde innebära.

Det som journalistik ska, och kan innebära.