Koma

Att jobba natt igår var det skönaste ever. Alla barnen sov hela natten och jag och min bästa vän S låg i soffan under varsitt täcke, käkade avocado och nybakat bröd och sträck-kollade på 3 filmer. Fantastiskt.
Men när jag sedan kom hem och lade mig försatte tröttheten mig i komatillstånd. J väckte mig en sväng vid tiotiden, efter ungefär två timmar. Jag var då säker på att det redan var eftermiddag. Sa skitmärkliga saker till honom, bland annat:

- Det där kommer hosta upp minst 150 bebisar! [huh?!?]
- Haha va?
- Det där kommer hosta upp... oj jag måste ha drömt.
[5 sekunder senare]:
- Jag måste nog åka till vasastan och kolla in skyltfönsret.
- Vad sa du nu älskling?
- Alltså jag är vaken nu, jag pratar inte i sömnen.
- Nehe men vad sa du då? Åka och kolla in vaddå?
- SKYLTFÖNSTRET såklart.
[rycks tillbaka till verkligheten]
- ÅÅ nej, jag sov. Igen.

J lät mig somna om, och sedan ringde någon från mitt jobb och ville byta pass med mig. Jag minns inte vem det var, tror att jag svarade "nej, går inte, men ring mig igen om det verkligen inte löser sig". Sedan ursäktade jag mitt koma-tillstånd, och han skrattade. Tror jag.

Undrar lite hur samtalet gick, ärligt talat. Jag mindes nämligen inte ens att någon ringt, förrän J igår kväll påminde mig "Det ringde ju någon från ditt jobb också som du pratade med i morse. Har du glömt det?". Eh ja, det hade jag. Undrar vem det var. Finns ju en överhängande risk att jag lät helt knäpp i telefon.