Osynliga kommentarer

Oj, upptäckte nu att Blogger visst slutat skicka mig mail när jag fått kommentarer på inlägg. Satt och trodde att ingen någonsin kommenterade här längre (vilket jag i och för sig förstod...hehe. Har såna ambitioner om att jag ska orka blogga intressant och ofta "sen" dock, dvs i höst. Men nu ska jag sluta bortförklara mitt dåliga bloggande för who cares?). Men så var det ju faktiskt inte.

Så om du skrivit en kommentar här på senare tid och inte fått svar av mig: förlåt. Har inte sett. Försökt svara på några nu i alla fall. 

Ett junislut och en julibörjan

En grej jag verkar ha slutat lite med för tillfället: datorandet. Känns ovant eftersom jag i vanliga fall sitter vid datorn mycket både på jobbet och hemma. Älskar min lilla laptop. Men så blev jag föräldraledig och det blev sommar och livet levs liksom ute i solen och datorn har förpassats till något ensamt hörn i veckor. Men det är kanske lite bra? Ganska skönt i alla fall. (Obs, använder nog mobilen mer istället så det är verkligen inte så att jag avdigitaliserat mig. Men jag orkar aldrig blogga från mobilen så det får vara lite tyst här just nu medan jag... njuter av sommaren. Jaja. Värre saker har ju hänt mänskligheten.)

I alla fall.

Veckan efter midsommar satte vi upp kroklister i hallen (tog bara 13 månader från inflytt...), jag köpte en massa tyger och sprang för första gången på.... ja jag vet inte ens. Det var sjukt härligt och jag tänker nu som alltid att jag ska börja älska att springa och "bli en löpare". Vi får väl se.

Sen paddlade Axel kanot i Dalsland i några dagar, med vår vän E och hans barndomsvänner. Eller paddlade och paddlade, det hela visade sig vara en glamping av rang - de band ihop fyra kanoter till en stor dubbelkatamaran som de gled runt på. Med en motor där bak! Skojar inte. (Annan grej de hade med på denna "strapats": en pizzaugn.)
Hur som helst var jag alltså ensam med barnen några dagar och det var stundtals underbart, stundtals utmanande. Träffade vänner och deras barn på diverse playdates, till exempel var Lisa, Bror och Ola här på bubbel, rabarberpaj och häng en eftermiddag. (En mycket lyckad kombo!).

Jag var sjukt trött vissa stunder men att få vakna med dessa två gullon? Med den lilla nära och den stora som kommer in och ropar att "det är morgon nu!" och sedan kryper ner för att morna sig. Helt magiskt. Mina fina ungar.

Dag tre drog vi till Bexet några dagar med mina föräldrar, och det gjorde vi ju rätt i. Så bra att vara fler vuxna på barnen och två centimeter från vattnet för konstanta bad, utan att behöva packa med sig massa saker. Dessutom kom min moster ut med några av sina barnbarn: en hel armé av Nils och Olles sysslingar. Fyra tjejer på sex, sju, nio och tio. Optimala treårings-passare! Det badades och kastades vattenballonger och testades nyinköpt stand up paddleboard, en ren idyll i värmen.

Tänker apropå värmen en del på de senaste årens halvdana sommarväder och att det nya defaultläget tycks vara 27 grader och sol. Hela tiden? Inne på månad tre av detta nu och även om det är extremt jävla härligt undrar en ju också: Är just detta en naturlig variation eller bara ett exempel på det mer extrema väder klimatförändringarna kommer att orsaka oss? Antar det senare. Så läskigt. Ibland undrar jag hur det är möjligt att någon annan politisk fråga än just klimatet kan ligga i topp i debatten. Måste vi inte säkra planetens framtid och mående allra först? Borde vi inte samla alla jordinvånare till ett krismöte och bara lösa biffen? Det går ju. (Sen kommer det nazister till Almedalen och en inser att de akut viktiga politiska frågorna är många, många. Hjälp alltså.). Men allt det där får vi prata mer om en annan dag. Nu tänker jag prata lite till om hur underbar den här sommaren är, för jag är ju inte dummare än att jag tänker njuta skiten ur den när jag kan även om värmen är ett första litet steg mot jordens undergång.

Axel anslöt till Bexet och vi firade våra båda födelsedagar. Av mamma och pappa fick vi ett vitrinskåp till köket som jag suktat efter så himla länge. Blev så glad. Lite materiell lycka där som motvikt till det där om jordens undergång.. hehe.

Det har ju spelats herrfotbolls-VM också, som någon av er möjligen kan ha snappat upp. Jag är en klassisk medgångssupporter, eller kanske snarare mästerskapssupporter: Kollar aldrig fotboll annars men sitter mer än gärna bänkad vid OS eller VM. Till kvartsfinalen bjöd vi över Andrea och Magnus och barnen och Axel grillade pizzor med nån tomatsås han kokat hela förmiddagen. Det blev himmelskt gott. Det mildrade helt klart fotbollsbesvikelsen, även om det känns trist att Sverige inte gick längre nu när det ändå var så nära.

I morrn fortsätter vi sommarens tema "hänga på landställena" och drar vidare till Bergsvik.
Och sen Bexet igen. Jag när ett litet hopp om att våra rosor ska vara såhär prunkande även när vi kommer hem igen, den som lever får se.

Vad gör ni i sommar? Mår ni väl? Får ni klimatångest eller njuter ni av värmen? 

Midsommaren

Midsommar är ju nästan alltid Bexet, men i år firade vi på Orust hos Jesper och Olli (i Jespers föräldrars fina stuga på toppen av en hög klippa. Tog med oss Björn och Malin och barnen också, vi brukar ju fira midsommar med dem.

Det var en himla fin dag. Nicole hade med sin amerikanska syster plus fästman, vi åt skaldjursfrossa, ingen blev sjuk av ostronen (som vår granne blev nyligen, hu) och Olle valde fint nog att sova gott i sin vagn till vuxensorlet hela kvällen.

Ja dåså

– Mamma, kan jag få vatten?
– Jadå men igen? Du har ju precis druckit tre gånger?
– Men jag är så jävla törstig!

Att göra ett träd

Inatt när jag låg och ammade vid fyrasnåret kollade jag instagram och såg en post i växtgäris-gruppen, om hur man "stammar upp" växter. Det vill säga hur man gör för att få dem att bli till små träd med grövre stam och krona upptill, istället för "buske". Blev helt besatt av denna tanke och när jag vaknade i morse var jag så rädd att det bara var en dröm, haha. Men icke. Instruktionen fanns där.

Tycker inte det går så bra för mig och mina palettblad och pelargoner just nu, det är ju skitsvårt att beskära på rätt ställen? Men nu JÄVLAR ska jag göra träd av dem. Se bara denna inspiration:

Palettblad till vänster och Dr Westerlundspelargon till höger. Bild lånad (hoppas ok!) från
@växtgäris. Den till höger är tydligen en gammal reklambild för Marimekko. 

Funderade också i helgen på om det skulle gå att gräva upp en liten (halvstor) ek i skogen och sätta i stor kruka. Nån som provat? Antagligen omöjligt att få med alla rötter, men skulle väldigt gärna försöka. Sen vill jag också försöka göra ett uppstammat träd av min ena fiolfikus. Målbilder från nätet:

Mmmm träd. 

Bexet i mitt hjärta

I torsdags eftermiddag packade jag ihop mina barn och gjorde det enda rätta: åkte till Bexet. Den ljuvliga tillvaron där vägde snabbt upp för sista tredjedelen av bilfärden dit som inte var årets bästa stund: den lille var förtvivlad och den store ville stanna och bajsa vid en sjö, men såklart inte just där jag kunde stanna med bilen. Oh the joy. Fick stanna rätt många gånger och titta in i baksätet (då log lillebror som en sol, sen blev han ledsen igen när jag startade bilen på nytt, aj mitt arma hjärta) men till slut var vi framme.

Sen följde tre dagar av det bästa jag vet. Ingenstans mår jag så prima som just i Bexet när det är sommarvarmt och 24 grader i vattnet. Nils övade på att simma med armkuddar och fick sitta längst fram på min kusin Tereses SUP, och vattenmelonen vi köpte vägde mer än min sistfödde son. Axel anslöt på lördagsmorgonen och snart snart är det semester och vi kan lajva detta varje dag. Mighty fine.

Idag en riktig måndag: regn (så ovant ändå!) bvc-besök, åka till Jula och handla en borrsats så att jag kan göra klart babygymmet jag håller på med till Olle. Är så vansinnigt pysselsugen, startar tusen projekt hela tiden. Syr vimplar och vill bygga grejer. Men måste nog tvätta lite också idag, förstår inte hur tvättberget kan växa så snabbt. Vad gör ni en regnig måndag i juni?

Morsdagshelgen

I helgen var vi i Bergsvik med Wiman-Weimanns. Apropå deras namn: så roligt med par som heter nästan samma sak i efternamn. I den nära kretsen har vi även familjen Jansson-Jonson.

Bergvik var fint. Havet var fasen varmt redan, sommarvärmen tar man ju nästan för given numera. Kan inte låta bli att tänka att vi väl har ett hyfsat bestämt maxantal soldagar per år i Sverige och att vi snart måste ha använt upp alla. Hur ska det gå med juli liksom? Vi får väl se. Men är otroligt nöjd över att ha prickat in föräldraledighet under århundradets bästa majmånad.

Nils och Gunnar hade ganska många konflikter av typen "men det där är mitt fiskespö faktiskt och om du tar det kommer jag kalla dig för bajskorv". Antar att det är någon sorts positionering och maktspel som pågår. Det lägger sig säkert snart, men ack så tröttsamt för föräldraskaran. Man blir ju galen? Själva verkar de helt opåverkade av grollet, de vill alltid träffa varandra så fort de får möjlighet. Älskar varann. Jaja. Three-year-olds. Det är väl meningen att de ska hålla på sådär.

På söndagen var det ju mors dag och Axel var som vanligt mitt i prick: jag fick ett fikonträd och biljetter till Father John Misty i höst. Blev mycket glad. Och ja, visst är mors dag uppfunnen på grund av kommersiella agendor men det är ju ändå onekligen trevligt att bli firad och få fira. Och det finns ju så många fina mammor att uppmärksamma. Min till exempel. Efter Bergsvik åkte vi direkt till Liseberg där vi mötte upp henne, och hon tog med Nils på teater vilket han snackat om hela veckan. Sedan åkte han karuseller med henne tills hon mådde illa av allt snurr.

Mor, älskar dig. Tänk att mina barn får ha dig!

Röran

Jag har haft lite strul ett tag med att publicera inlägg här. Nu verkar det funka igen så jag kommer att lägga upp opublicerade inlägg lite i efterhand, helt enkelt. Ville bara säga detta för att inte total förvirring ska uppstå – förstår att ni naturligtvis sitter som på nålar annars dying to know hur sjutton det kan komma sig att inläggen inte kommer i kronologisk ordning. Inte? Jaja, nu vet ni i alla fall. 

En liten dagbok över april

April 2018, månaden vårt andra barn kom till oss. Månaden som varit målet hela vintern.

April efter Olles aningen tidiga ankomst var väldigt mycket bebismys och väldigt mycket bygga bygga bygga för att bli klara med de himlarns förråden i trädgården. Det blev vi till slut, tack vare Axel och min pappa och vår snickare (som är mitt ex pappa, hehe, så fint ju!) som slet dagarna i ända. Jag önskade att jag hade kunnat hjälpa till med rent fysiskt men ammade mest och tog hand om bebisen. Svårt att få till en icke könsstereotyp arbetsindelning veckorna efter en förlossning. I alla fall när det vankas hårt fysiskt arbete.

Hur som helst, slutresultatet blev: så jädra bra. Men hjälp vad det också kostade på. Vid något tillfälle satt jag i soffan och grät att "vi aaaldig kommer bli klara". Hehe. Hej hormonpåslag! Och så var det min blodpropp och att jag trodde att den vandrat till lungan och att Axel började ett helt nytt jobb direkt efter sina tio hemma-dagar och ja, det var MYCKET helt enkelt, i april. Jag pendlade mellan att vara harmonisk och utmattad. Tycker dock fortfarande att vi gjorde helt rätt i att köra på, för nu finns ju altanen och förråden och hela sommaren kommer vi njuta därute. Värt.

14 april minns jag som en riktig högtidsdag. Olle var en knapp vecka, det var varmt och soligt och lördag och vi var "lediga" från byggprojektet. Jag och Nils tog fram våra jeansjackor och Nils hade sina finaste kalaskläder. Vi tänkte äta glass vid Röda sten men gick istället med våra grannar till en barnklädes-loppis i närheten. (Här blev det tydligt att man är mer chill med allt med unge nummer två – med Nils var vi noga med att inte vistas bland stora folksamlingar de första veckorna, men det tänkte vi tänkte vi tydligen inte lika mycket på den här gången, hehe). Loppisen var i en kyrka och det fnissigaste som hände? När vår grannpojk ställde sig och kissade på den (förlåt, men).

Efteråt hängde vi med till grannarnas trädgård på lunch, vattenkrig och glass och blev kvar på kvällsgrill också, satt ute till klockan 23. Aningen efter Nils vanliga läggtid. Det kändes i alla fall enormt somrigt och semestrigt och blev som startskottet för den här magiska sommarvåren.

Olle joinade ofta familjelivet genom att ligga på bordet vi andra satt runt.

En måndag var Nils på förskolan och jag och Axel åkte in till stan med Olle för att kolla upp på Stadsbyggnadskontoret var på tomten våra ledningar är dragna. Det skulle komma en grävare till oss och gräva upp några stubbar dagen efter nämligen och Axel nojade "en del" över detta. Nils var dock tämligen nöjd med grävskopebesöket hemma.
Vi förstod ingenting av ritningarna på Stadsbyggnadskontoret, men jag minns det som underbart att få dra på mig ett par jeans och känna mig lite urban och vanlig igen. Vi tittade in och sa hej på mitt jobb också, sen åt vi sopplunch med smörrebröd på Höga Nord.

Många kom såklart hit och sa hej till Olle för första gången. Han fick till exempel träffa sina kusiner Gustav och Lilly, och sina kompisar Folke och Harry. Ett sånt gött gäng! Så väldigt många pojkar.

Den 20 april fyllde min mamma 65 år och blev firad med lunch hos oss. Anders hjälpte till att lägga tak på förrådet och han och Linnea blev kvar hela kvällen. Vi drack bubbel på solig altan (hur länge har jag inte längtat efter det!?) och Nils målade ansiktsmålning på oss alla. Sen kom flashen om att Avicii dött och det kändes så sorgligt trots att jag ju verkligen inte kände honom. Bara sett dokumentären nyligen, som alla andra. Axels kompis O var Aviciis filmare några år och reste jorden runt med honom, det är han som filmat mycket av materialet i den. Och Axels andra kompis, som han hade ett bokningsbolag tillsammans med för länge sen, var Aviciis nuvarande manager (den snälle snubben som tar över efter killen som framstår som en girig demon i dokumentären... ).

Det var april, det. Månaden som vi blev en tvåbarnsfamilj och månaden Nils började älska att kissa utomhus och inte gjorde annat. En liten försmak av den sommar som var på intågande.

DVT:n

Två gånger har jag blivit en mamma. Båda gångerna har det ju gått urbra, vi har fått fantastiska barn som varit friska och förlossningarna har blivit häftiga (om än smärtsamma) upplevelser. Men det är så otroligt lätt att ta det för givet. Trots att det inte sällan händer något krux på vägen, stort eller litet.

För mig kom kruxet efter den senaste förlossningen någon vecka efteråt, då jag fick lite ont i överarmen. Jag tänkte inte så mycket på det de första dagarna, men kände efter ett tag att det där ömma inte var en muskel eller ett muskelfäste, och vad var det då? Blodpropp?
Jag googlade symtom och hade nästan inga av dem, men när jag förra lördagen kunde känna som små "pluppar" i armen genom huden tyckte jag att det var läge att kolla upp det för säkerhets skull. Stuvade in två barn i bilen och drog till akuten. Axel var hemma och snickrade för vi hade massa folk här som skulle hjälpa till, men mamma anslöt på Sahlgrenska.

Jag åkte ju in för att utesluta blodpropp men det visade sig att jag hade haft rätt. 10-12 centimeter i överarmen var tydligen igenproppade av en dvt, en djup ventrombos. Det kändes rätt läskigt, men går ju som tur är att lösa (pun intended) med medicin. Så varje kväll ger jag mig själv en spruta i magen med blodförtunnande medel och det ska jag göra ett par månader.

Så gick några dagar och sedan fick jag plötsligt flera symtom på lungemboli, blev rädd att proppen hade vandrat till lungan. Det gjorde ont att andas in djupt, jag fick en plötslig febertopp samt oförklarlig torrhosta. In till Sahlgrenska-akuten igen med Axel och bebis. Vi fick åka vidare till specialistförlossningen på Östra istället (jag och Olle i ambulans under mycket långsamma och odramatiska former) för att Olle skulle slippa vistas på en akutmottagning med sin ringa ålder. Var tacksam över detta!
På Östra fick vi ett rum med varsin säng så där lade vi oss och åt godis. Kändes precis som under första delen av förlossningen två veckor tidigare som mysig egentid..haha. Oväntat nog verkade det som att det hela berodde på mjölkstockning. Det kan man tydligen få bröstsmärtor av (?!). Det var hur som helst ingen stor lungpropp i alla fall, då hade andningssvårigheterna inte kommit och gått utan bara eskalerat, bedömde läkaren. Har väl typ aldrig blivit så glad som när han sa det. Så med diagnosen "mjölkstockning eller möjligen att någon liten liten bit av proppen vandrat till lungan men löst upp sig" åkte vi hem igen vid två på natten.

Nu blev detta kanske lite långrandigt, men min poäng är: tack, fantastiska sjukvård. I många delar av världen är en graviditet det farligaste en kvinna kan utsätta sig för, för att inte tala om förlossningen. Jag går runt med känslan att allt gått så otroligt bra och att min kropp verkligen är som gjord för att bära och föda barn, men då har jag ändå haft både en moderkaka som fastnat och en blodpropp i armen. Har liksom knappt ens behöva reagera på något av det, knappt ens behövt märka av det, tack vare sjukvården. (Snuddade någon kväll vid tanken på hur orättvist det skulle bli för mina barn om proppen mot all förmodan skulle fara till lungan och jag skulle stryka med - att det skulle finnas tusentals bilder på mig och Nils men nästan inga på mig och Olle. Så sjuk grej att ligga och tänka på. Samtidigt visste jag ju att det inte skulle hända eftersom, well, vi bor här. Tur för oss!)

Nästa gång du ska på namngivning eller dop eller liknande, ge bort Unicefs välkommen till världen-present. Och till mors dag: ge bort en trygg förlossning för en kvinna i någon annan del av världen. Finns hos Läkarmissionen med flera.

Det var bara det!

Förlossningen - så gick det till när Olle föddes

För den som gillar förlossningssnack - här kommer hela berättelsen om dagen när Olle kom till oss. 

En lördag i början av april hade vi massor av snälla vänner här som hjälpte oss att lägga trall på altanen. Äntligen skulle den bli klar. Min mage var som en rund fotboll under tröjan och hela huset var fullt av folk. Jag skojade om att jag hoppades bebisen skulle vänta till bf fyra dagar senare så att jag skulle hinna vila upp mig först. Det hade nog varit väldigt skönt eftersom jag jobbat i någon sorts 110-fart fram till påsk, och sen haft fullt ös hemma hela påsklovet med byggprojektet. Men så blev det såklart inte!
Altanen blev i alla fall klar den där lördagseftermiddagen och sedan slappnade nog min kropp av, för halv tre på natten till söndagen gick vattnet. I sömnen, som en explosion. Jag blev lite förvånad att den här förlossningen startade på samma sätt som den förra, eftersom bara var tionde förlossning börjar med vattenavgång. Men det var härligt för det blir så tydligt när vattnet går: nu ska vi få en bebis!

Jag väckte Axel, satte mig på toan och ringde förlossningskoordinatorn. Axel torkade vatten från golvet. Eftersom de sagt på mvc att vi skulle åka in direkt för kontroll om vattnet gick (bebisens huvud var inte var fixerat ännu och då ska man tydligen kolla så att inte navelsträngen sköljts med och klämts under huvudet), så ställde vi in oss på det. Min svärmor kom hit i taxi för att vara med Nils, och vi tog samma taxi vidare till Östra sjukhuset. Väskan var iordningställd men inte färdigpackad – BF var trots allt fyra dagar bort – och jag stressade Axel och Kerstin genom att vilja gå runt och packa i godan ro, se till att få med mig allt vad vi kunde tänkas behöva.

Iväg kom vi hur som helst och i taxin instagrammade jag ett tack till alla som hade hjälpt till med altanen. Skrev något om att vi ju faktiskt lyckades bli klara innan bebisen kom, men inget om hur liten marginal det verkade bli.

När vi klev ur taxin sa det pang och en ny sjö med vatten började rinna. Ner i mina nya rosa våriga mockaskor. Jag tog av mig dem i dörrslussen och så klev vi in på förlossningsavdelning 308, med skor i ena handen och vattnet rinnandes slash forsandes nerför benen. Skämtade med första barnmorskan som kom emot oss om det ovärdiga i situationen. Vi fick ett rum, blev inskrivna och sedan var det bara att vänta.
Eftersom det var så bra att bada under förra förlossningen bad jag om att få göra det igen. Det fick jag! I ett annat rum, i ett badkar inklätt i plast som ingav lite skräckfilmsvibbar. Där i låg jag med ett glas vatten med sugrör i handen som vore det en pool och en drink. Axel skrattade och fotade mig. (Med mobilen, eftersom jag kom på att jag glömt minneskortet i datorn hemma och kameran således var oanvändbar. Det enda jag verkligen inte fick glömma).

Sen satt Axel i en fåtölj intill och så hände... ingenting alls. Jag hade pyttesmå värkar men förlossningen hade liksom inte börjat än. Vi somnade till och med en stund båda två, jag i badet och A i stolen bredvid. Sjukt skönt. Hörde vrålen från en kvinna som kom in och tydligen nästan födde i korridoren, ganska mycket för tidigt. Sen blev det morgon och jag klev upp ur badkaret för att få frukost.

Vi har hela tiden räknat med en snabb förlossning eftersom den med Nils gick rätt fort. Därför var det en lättnad bara att vara på plats på sjukhuset. Båda gångerna har ju vattnet gått på kvällen och med Nils kom vi in till sjukhuset vid lunchtid dagen efter. Vi gissade därmed att förlossningen skulle starta runt lunchtid även denna gång, och det var uppenbart att personalen förväntade sig att vi skulle vara otåliga. Men vi hade tvärtom supermysigt och inte bråttom alls. Konstaterade flera gånger att det var en sån himla rolig förmiddag. En lite oväntad känsla kanske. Men det var så härligt med tid för varandra, vi käkade godis och kollade roliga klipp i telefonen. Tog en promenad i korridorerna, gick ut för en nypa luft och möttes av en oväntad värmevägg! Det här blev den allra första varma vårdagen och det påminde mig om när Nils föddes och solen flödade in genom fönstren på Mölndals förlossning för tre år sedan.

Plötsligt hörde jag min pappas röst i korridoren. Han hade åkt och köpt ett nytt minneskort till min kamera och kom för att leverera detta. Så jädra gulligt. Han ignorerade uppenbarligen alla "inga besök!"-skyltar på vägen in för nu stod han där med minneskortet i handen. Vi hann kramas ett snabbt hej i korridoren och det var ju en ganska märklig situation: "Vi hörs om en stund, jag ska bara föda ut ditt barnbarn!". Jag såg en liten rörd-tår i hans ögonvrå. Fina pappa.

Någon gång efter klockan ett började det göra ont på riktigt och vi satte igång lustgasen. Ack så ljuvlig den var där i början även om det i slutet inte kändes som att den gav något alls. Axel drog också i sig några andetag på prov och jag tror att det var alldeles efter det som jag tog den här bilden...haha.

Sen gjorde det rätt så jädra mycket mer ont. Vid halv två-tiden drog värkarna igång ordentligt. Det är ju som om något djuriskt tar över ens kropp och bara gör grejer? Så häftigt och dramatiskt. Och när förlossningen väl satte igång gick det också fort, precis som vi väntat oss. Det verkar vara så jag föder barn helt enkelt. Hann knappt få någon vila alls mellan värkarna på slutet och det var ju tufft, minst sagt, men effektivt. Är väldigt glad att slippa hålla på längre.

Axel var fantastisk även denna gång, och kände sig mycket mer med tror jag, han var mer förberedd på hur det skulle vara och tyckte att allt var mycket peppigt. I förlossningsjournalen står att jag hade "gott stöd av partnern!" och inget kunde ju stämma mer, jag upplever verkligen att man är två om att föda barn. Förstår inte hur det skulle ha gått till utan honom? Men även jag var nog mer närvarande i rummet den här gången, tror till exempel att jag kommunicerade mer med omgivningen än jag gjorde sist.

Halv tre var det skiftbyte och en barnmorska vid namn Frida klev in till oss. Hon var verkligen fantastisk. Guidade så bra under halvtimmen som krystfasen varade. "Tryck på, hakan mot bröstet, nej skrik inte – det slösar bara kraft!" och sen "på nästa värk andas du bara Johanna, så kommer bebisen alldeles strax".

Och så kom han! (!!!!) Vår bebis, vårt andra barn, vår lilla lillebror. Superfin och alldeles perfekt. Han mådde bra, vi grät och den lilla människan låg på min mage, så fin så fin så fin.

Jag höll hans lilla huvud i mina händer, tror jag tänkte redan där och då att han var lik Nils. Eller var det först på BB vi såg det? Jag vet inte riktigt. Tiden stod i alla fall stilla.

Efter en stund såg jag på barnmorskorna att de började bli lite oroade över att inte moderkakan kommit ut än. Jag krystade lydigt när de bad mig men kände mig först ganska ointresserad av hela grejen, ville ju bara vara med Axel och bebisen. Men fler personer kom in i olika omgångar och tryckte hårt på min mage. Axel berättade efteråt att någon av dem "virade navelsträngen runt sin hand flera varv och började dra". Mysigt. Den lossnade ändå inte. Ytterligare någon kom in och satte akupunkturnålar (?) i mina tår (?!) och det hjälpte – naturligtvis – inte heller. Moderkakan satt fast.

Precis efter att jag sa "å nej, innebär detta operation?" ringde de och beställde operation. Jag bad att få låta bebisen amma en liten liten stund innan jag rullades iväg och jag var så glad över detta, att vi hann det. Han visste precis hur han skulle göra det lilla livet. Sedan fick Axel sitta kvar med honom som ett litet knyte i famnen och jag rullades iväg ensam. Med massor av folk runt mig förstås, men helt helt ensam. Ville bara vara med min familj.

Det var kanske åtta eller nio personer i operationssalen. Alla var sjukt proffsiga och trevliga. Jag fick ryggmärgsbedövning och sedan innebar själva "operationen" att en läkare stoppade in sin hand och tog ut moderkakan (!). Tydligen satt den fast stenhårt på ett ställe så vi hade aldrig fått ut den på annat vis sa hon, vilket var någon sorts lättnad. Jag förlorade en del blod och det kändes lite onödigt eftersom själva förlossningen hade gått så extremt bra: jag hade nästan inte blött något alls och fick minimala skador. Nu blev blodförlusten istället 1,3 liter.

Det jobbigaste med operationen var att jag mot slutet upplevde att jag skulle svimma. "Det gör du inte" sa någon lugnande, "det känns bara så". Sen dippade ändå puls och blodtryck. Jag fick medicin och kom tillbaka, men sedan höll jag på att tappa medvetandet igen och mina armar skakade som om jag hade ett epileptiskt anfall. Detta är säkert inget konstigt alls men var extremt obehagligt eftersom jag inte kunde röra nedre kroppshalvan. Blev ganska rädd. När de skulle rulla mig genom katakomberna till iva/uppvaket kändes det som att jag kämpade för att hålla mig ovanför ytan. Tänkte hela tiden på att Sofia (min bästis som är narkosläkare) sagt att jag "är lättintuberad, en drömpatient" och att de alltså sannolikt skulle lyckas hålla mig vid liv även om jag tuppade av.

Väl på uppvaket kämpade jag järnet för att kunna röra benen igen så att jag skulle få åka till min lilla bebis. Vänsterbenet var svårare att röra på men jag kom på att jag kunde dra upp knät med händerna för att få det att se ut som att jag fått igång det. Det funkade! Blev så lycklig när de sa att jag skulle bli körd till BB.
Medan jag väntade fick jag ringa Axel och det var underbart att höra att bebisen varit tillfreds hela tiden som jag varit borta. Han hade sugit på Axels lillfinger och myst i hans famn. Där låg jag och grät av lättnad över att höra det, att de haft det bra. Fick också äntligen dricka vatten vilket var inget mindre än fantastiskt. Har aldrig varit så törstig förut (förutom en gång när jag åkte buss genom Atacamaöknen i Chile och också höll på att förgås av törst. Dessa två tillfällen kommer på delad förstaplats när det gäller törstupplevelser!)

Eftersom jag förlorat en del blod ombads vi stanna över natten på BB. Tack och lov fick även Axel stanna. Annars verkar de ju rätt snabba med att skicka hem folk nu för tiden. Vi visste att Nils hade det fint därhemma med min mamma som sov över i vårt hus. Rummet på BB var rätt långt ifrån mysigt, Axel fick nån nedfällbar brits att sova på precis som på Mölndals BB förra gången. Men vi hade det väldigt mysigt. När jag äntligen kom till rummet satt Axel där i en fåtölj med mini. Han hade "berättat för honom om livet", spelat musik för honom och redan börjat kalla honom för Olle.

Mors lilla Olle. Nu är du här! Som vi längtat.
Dig ska jag älska hela hela livet!

"Bästa lillebroren nånsin"

Nu är han två veckor och två dagar, den nye lille människan i vår familj.

Det finaste hittills är tveklöst att se våra två barn tillsammans. Herregud mitt hjärta. Nils är så himla fin mot sin bror. Jag försökte vara realistisk och väl förberedd på antingen att ointresse eller svartsjuka, eller båda, men det har än så länge varit precis tvärtom. Nils tycker att det är jättekul med lillebror och vill visa honom för alla. Han klappar på hans lilla kind, pussar på huvudet eller säger "såja, du ska få mat alldeles strax" när han gråter. När Olle var några dagar sa jag till Nils att "tänk att han kommer vara din bror hela livet! Visst är det fint?" och han svarade "Ja, verklijen j-ä-t-t-e-fint". Vill skriva upp varenda sådan kommentar. Slänga fram dem sen när de är tio och sju eller sexton och tretton och gapar åt varann. Jag vill att de ska vara varandras bästa personer hela hela hela livet.

Jag kommer för alltid minnas deras första möte, såklart. När vi kom hem från sjukhuset med lillebror dagen efter att han föddes rusade Nils ut från vårt hus, kastade sig om halsen på mig och sa "å min lilla mamma!". Sista dagarna innan förlossningen hade han varit så extra rädd om mig, det var uppenbart att han förstod att det liksom var en stor grej det här med att vi skulle åka till sjukhuset när bebisen skulle komma ut. Det kändes som att jag hade varit ifrån honom i tusen år, och som att han var mycket större än jag mindes honom. Hans huvud kändes gigantiskt. (Det låter så klyschigt självklart när folk säger att "stora barnet blir så stort" när man får en till, men det var enormt påtagligt tyckte jag.) Ur ögonen lyste den största nyfikenhet jag nånsin sett när han svarade BEBISEN på frågan om vem som satt där inne i bilen.

Min mamma hade sovit hemma hos oss med Nils och pappa hämtat oss på sjukhuset. Solen sken och vi gick in och i vardagsrumssoffan fick lillebror ligga i Nils knä. Han sa "bebisen vill leka kurragömma, det är min favoritlek" och var så glad. Sedan dröjde det inte länge förrän han drog med olika grannar in till oss för att visa upp Olle. "Det här är min bebis, han har pyttesmå fingrar. Nu sover han!".

Jag är impad över hur lätt Nils verkar ha ställt om till att dela uppmärksamheten från oss med ett syskon. Hittills alltså. Det kommer säkert komma stunder när han blir galen på det, men än så länge inget sånt alls. Han har gladeligen gett bort sin vagn till lillebror och till och med sin paw patrol-leksak som han fick av kusinerna i storebrorspresent. "Jag älskar denna men lillebror kan få den om han vill leka med den".

Men allt har ju samtidigt sina proportioner. Första dagen tillbaka på förskolan när Axel lämnade:

– Nils, du skulle berätta något väl?
– Ja! Jag har fått ett plåster på fingret av mormor!
– Var det inget mer du skulle säga?
– Jo... Det gjorde jätteont.
– Okej. Men visst var det något mer du skulle berätta för alla?
– Just det, jag har fått en lillebror!

Den här första tiden hemma är såklart inte bara lull-lull, utan också ont i svanskotan, trötthet, stress över byggprojektet i trädgården som är i full fart (två förråd och ett plank återstod ju efter altanen...) och ett oönskat sjukhusbesök jag får skriva mer om senare. Det är inte bara lätt. Men att se mina barn tillsammans... herregud. Det finaste av allt. I morse sjöng Nils en egenkomponerad sång som gick såhär: "Bästa lillebroren nånsin, bästa lillebroren nånsin." Må du aldrig sluta känna så, älskade unge.