Karantänveckans...

... onlinemötes-insikt: hur mycket folk, inkl jag, tar sig i ansiktet hela tiden. Blir tydligt när man har teams-möte med alla kollegor som också jobbar hemma och ALLA sitta med sina händer i ansiktet 60 procent av tiden. Som hon som sa på nån presskonferens i veckan att man absolut inte ska peta sig i ansiktet pga smittorisken, och sekunden senare slickade sig på pekfingret för att kunna bläddra i sina anteckningar. Skrattade mkt åt detta. Det är tufft nu.

... tv-tema: Amerikansk politik! Har ägnat kvällarna åt samtliga avsnitt av Hillary-dokumentären och samtliga avsnitt av "Vem kan utmana Trump?" på svt samt lite poddar på temat.

... oväntade smakkombo: Grönkål och mynta!

... ljudbok: Klubben. Oh my.

... snacks: Chokladglass med diegestivesmulor dränkta i brynt smör. Varsågoda för tips!

... väder: Sool. Äntligen! Hopp om livet. Lunch lutad mot husväggen och ansiktet mot skyn.

... fan också: Fick ont i halsen igår. Det är typ redan över, men gör ändå att jag inte kunde åka till Bergsvik där Axel och barnen och hela Axels familj är över helgen. Kan inte fatta hur kass timing det är. :(  Men det har såklart sina fördelar att vara ensam hemma två dagar till, kommer tex hinna göra hur mycket hus-grejer som helst (hoppas jag). Längtar dock ihjäl mig efter barnen.

... störta hjärtknip: Att Nils fyller år på tisdag och att vi måste skjuta på hans efterlängtade maskerad-discokalas. Så hjärtskärande.

Annars rullar det väl mest på, karantänlivet.

På min hemmakontoor fahtess

Så anpassningsbar man är ändå. Plötsligt känns det helt vanligt att jobba hemifrån och bara se kollegorna vid ett digitalt morgonmöte 9.15 varje morgon. Tänker att man måste passa på att njuta av det mysiga med hemmajobbande också, även om orsaken såklart inte är den roligaste. För mysigt är det ju onekligen! Äta frukost utan stress, hinna vara mer med barnen, se sitt hem i dagsljus osv. Jobba med musik på eller i total tystnad utan att bli avbruten. (Just nu i alla fall, för Axel och barnen har åkt i förväg till landet eftersom vi ändå var lediga den här veckan. Skulle ju ha varit i fjällen. Jag jobbar nu men åker till dem på fredag.)

Apropå se sitt hem i dagsljus förresten - har upptäckt vilket i behov alla våra dörrfoder är av en ommålning. Det får bli hobbyprojekt två! Projekt nummer ett den här ensam hemma-veckan är att Olles rum äntligen ska få färg. Har bara tjatat om detta ett halvår eller så...
Målade hans tavellister i går kväll och eftermiddag och kväll blir det väggmålande i denna going till färg:

Dagens tumme att hålla: den för att min bästis S ska komma hem ifrån Thailand. Hon har varit där några veckor själv på semester och sitter nu på flygplatsen och hoppas på det bästa. Tillhör riskgruppen. De skriker också efter henne här hemifrån tydligen eftersom hon är läkare och behövs på sjukhuset. Vore trist om hon tvingas vara kvar i bkk.

Covid19-kaoset och att 2020 kanske varit lite mycket hittills?

Jag har ganska långt till oro. Har så himla mycket närmare till "det ordnar sig!" än till panik och ängslighet. Men med det sagt är det ju med en väldigt bisarr känsla en betraktar världen just nu. Allt känns lite som början av en katastroffilm, när man får följa människors vardag som steg för steg påverkas på olika sätt av ett nytt och oförutsägbart hot.

Hur snabbt har det inte gått från att vi såg några nyheter om ett virus i Kina till en nu definierad global pandemi, förbud mot folksamlingar, UD-avrådan för alla utlandsresor och order om att jobba hemifrån? Så svårt att få överblick och veta vad man ska tänka om alltihop. Tycker att jag hör lika många som tycker att myndigheterna är för lama och inte vidtar tillräckliga åtgärder (trots väldigt stora och historiskt helt unika åtgärder) som dem som tycker att allt blivit överdrivet, bortom rimliga proportioner och bara driver på någon sorts masshysteri. Jag tycker nog mest att det känns bra att Sverige ändå verkar basera alla beslut om åtgärder på faktiska analyser av läget.

Jag är inte så orolig för vår eller barnens skull när det gäller viruset, eftersom unga verkar drabbas lindrigt eller i alla fall rimligt. Jag oroar mig dock verkligen för mina föräldrar, och allra mest för pappa som definitivt tillhör riskgruppen. Hoppas innerligt att samhället med gemensamma krafter lyckas platta till den där omtalade kurvan, minska hastigheten på smittspridningen och därmed belastningen på sjukvården. Det är trots allt fint att se samhället på något vis kraftsamla gemensamt. Hade önskat att det fanns samma vilja till engagemang när det gällde exempelvis klimathotet! Vilka mirakel vi hade kunnat uträtta då.

Idag skulle vi ha åkt till Trysil med A:s föräldrar och brorsfamilj för en veckas skidåkning. Blev ärligt talat chockad häromdagen när beskedet att även Trysil stängde ner på grund av Coronaviruset kom. Det kändes annars som den optimala resan ju, smittsprinings-wise. Åka bil dit, bo i ett eget hus och vara utomhus hela dagarna. Men nu blir det inte så och jag försöker tänka att vi tar igen det en annan gång.

Som om det inte räckte med var 2020 hittills bjudit på (det vill säga väldigt många sjukdomsomgångar för barnen, översvämning vid sommarstugan,  en pappa som fick läggas in på sjukhus, stressig period på jobbet, allmänt coronaviruskaos och nu inställd skidresa) fick jag också magsjuka i fredags natt. Så nu ligger jag isolerad i sovrummet och tittar på Axel och barnen som leker ute på altanen. Må de förskonas från magsjukans klor. Och Coronavirusets, förstås. 

Dubbelkrisen

Brasan sprakar och värmer, jag är i Bexet. Ligger i soffan och genom fönstren i samtliga väderstreck ser jag en sjö, inte bara den vanliga utan den som omringar hela stugan eftersom vattnet stigit en meter på bara några dagar. Det är översvämning, större översvämning än den vi minns med fasa från 2002, och nästan hela viken här har legat under vatten sedan en vecka. Trädgårdarna, vägen, skogsdungarna. Många hus har tagit in vatten. Vårt har det inte, tack vare att min familj och mina släktingar varit här och slitit som galningar dygnet runt. Byggt vallar, fyllt sandsäckar, skyfflat grus. Lånat pumpar av räddningstjänsten och sedan skött dem, dygnet runt. Jag tror vi kommer klara det. Med tanke på att stugan ligger längst ut på udden och massor av hus fått in vatten är det helt otroligt.

Det har varit en sån himla tuff vecka. Mitt i kaoset hämtades pappa i ambulans, han och mamma och lillebror var här då. Ont i hjärtat hade han, och vi med, som inte förstod vad som hände. Anders ringde och beskrev att "grodmän" hade fått komma och hjälpa till eftersom vägen var översvämmad och ambulansen bara kom fram till Axelssons, flera hundra meter härifrån. Vår stugan var som en liten flotte mitt i vattenmassorna. Jag blev livrädd.

Men nu ligger jag här vid brasan. Har pumpvaktsskiftet inatt, men nu räcker det med eldrivna pumpar så jag behöver mest titta till dem och rensa bort lite löv då och då. Pappa mår bra, tack och lov, och vattnet börjar sakta, sakta dra sig tillbaka igen.

Jag tror att vi har klarat det. Jag tror att vi har klarat det. Jag tror att vi har klarat det.