I maj för fem år sedan var jag i Kampala, Uganda. Några av er som läser här kanske minns det. Jag skrev reportage om situationen för hbtq-personer i landet och träffade bland andra Ronald, 22 år och homosexuell, som svalde gift efter att hans familj "avslöjat" hans läggning. Samy, 21 år, som blivit kär i en pojke i skolan och relegerad för att de kysst varann på toaletten. Som tvingades sälja sex för att överleva och ständigt blev misshandlad på gatan. Junic som drev Ugandas första organisation för lesbiska kvinnor, och som levde under hot. Överallt och varje dag.
Jag träffade också Samuel, en man som var med och startade gayrörelsen i landet och som vigt sitt liv åt att försöka skydda hbtq-personer. Hans nära vän och landets förste öppet homosexuelle man, David Kato, mördades av inkräktare i sitt hem 2011. Det var efter att ett större antal homosexuella män hängts ut med namn, adress och bild i en nationell tidning. Uppmaningen: "Hang them!"
Det är brottsligt att vara homosexuell i Uganda, och några månader efter att jag var där kom dessutom en lag som gjorde det straffbart att inte ange homosexuella till myndigheterna. Du kan alltså straffas om du inte anmäler din son, din bror, din granne. Medborgargarden är vanliga och David Kato är inte den ende som mördats.
Mot bakgrund av allt det här blir jag förtvivlad när jag läser om fotbollsspelaren Patrick Mulyanti som levt i Sverige sedan han stannade kvar här i samband med Gothia Cup för fyra år sedan. Han har sökt asyl här eftersom han fruktar för sitt liv i Uganda. MED RÄTTA, som ni hör. Hur många bevis för att Uganda är farligt för hbtq-personer kan Migrationsverket behöva?
Men... svenska myndigheter tror inte på hans historia. De tror att han hittar på för att få stanna. De tycker att hans skyddsbehov är "för vaga". Det trots att Patricks förre pojkvän mördades i Uganda. Och trots att även han själv efterlysts med namn och bild i medierna där. Jag är inte insatt i detaljerna i hans fall, men jag vet vilket hot det innebär för alla dem vars homosexualitet är outad och känd i Uganda. Tidningsartikeln i fråga borde vara ett bevis på det? Och räcka som asylskäl?
När jag skrev om detta nekades nio av tio hbtq-flyktingar från Uganda och Nigeria (som har en liknande lag) asyl i Sverige. Såhär skrev jag då:
Avslagen sker trots att den svenska utlänningslagen förtydligades 2006 angående rätten att få asyl på grund av sexuell läggning. Ett vanligt skäl till avslag är att svenska myndigheter ifrågasätter flyktingens berättelse. Det uppfattas som osannolikt att en person skulle ha vågat ta risker som att gå på gayfest eller bo ihop med en partner av samma kön i ett land där det är kriminellt att vara homosexuell.
– Migrationsdomstolarna resonerar som om den som lever i en diktatur aldrig visar vad han eller hon tycker. De verkar också ha föreställningen att människor alltid är säkerhetsmedvetna och rationella, säger Stig-Åke Petersson som är flyktinghandläggare på RFSL.
Det pratas så mycket om invandringen som ett problem. En kris. En katastrof. En ström. En börda. Och det är onekligen ofta en katastrof inblandad, men det är inte oss den drabbar. Det är vi som kan vara den utsträckta handen.
Om mindre än två veckor är det val och jag är så rädd för alla de människor som inte vill att vi ska vara den handen.
Jag träffade också Samuel, en man som var med och startade gayrörelsen i landet och som vigt sitt liv åt att försöka skydda hbtq-personer. Hans nära vän och landets förste öppet homosexuelle man, David Kato, mördades av inkräktare i sitt hem 2011. Det var efter att ett större antal homosexuella män hängts ut med namn, adress och bild i en nationell tidning. Uppmaningen: "Hang them!"
Det är brottsligt att vara homosexuell i Uganda, och några månader efter att jag var där kom dessutom en lag som gjorde det straffbart att inte ange homosexuella till myndigheterna. Du kan alltså straffas om du inte anmäler din son, din bror, din granne. Medborgargarden är vanliga och David Kato är inte den ende som mördats.
Mot bakgrund av allt det här blir jag förtvivlad när jag läser om fotbollsspelaren Patrick Mulyanti som levt i Sverige sedan han stannade kvar här i samband med Gothia Cup för fyra år sedan. Han har sökt asyl här eftersom han fruktar för sitt liv i Uganda. MED RÄTTA, som ni hör. Hur många bevis för att Uganda är farligt för hbtq-personer kan Migrationsverket behöva?
Men... svenska myndigheter tror inte på hans historia. De tror att han hittar på för att få stanna. De tycker att hans skyddsbehov är "för vaga". Det trots att Patricks förre pojkvän mördades i Uganda. Och trots att även han själv efterlysts med namn och bild i medierna där. Jag är inte insatt i detaljerna i hans fall, men jag vet vilket hot det innebär för alla dem vars homosexualitet är outad och känd i Uganda. Tidningsartikeln i fråga borde vara ett bevis på det? Och räcka som asylskäl?
När jag skrev om detta nekades nio av tio hbtq-flyktingar från Uganda och Nigeria (som har en liknande lag) asyl i Sverige. Såhär skrev jag då:
Avslagen sker trots att den svenska utlänningslagen förtydligades 2006 angående rätten att få asyl på grund av sexuell läggning. Ett vanligt skäl till avslag är att svenska myndigheter ifrågasätter flyktingens berättelse. Det uppfattas som osannolikt att en person skulle ha vågat ta risker som att gå på gayfest eller bo ihop med en partner av samma kön i ett land där det är kriminellt att vara homosexuell.
– Migrationsdomstolarna resonerar som om den som lever i en diktatur aldrig visar vad han eller hon tycker. De verkar också ha föreställningen att människor alltid är säkerhetsmedvetna och rationella, säger Stig-Åke Petersson som är flyktinghandläggare på RFSL.
Det pratas så mycket om invandringen som ett problem. En kris. En katastrof. En ström. En börda. Och det är onekligen ofta en katastrof inblandad, men det är inte oss den drabbar. Det är vi som kan vara den utsträckta handen.
Om mindre än två veckor är det val och jag är så rädd för alla de människor som inte vill att vi ska vara den handen.
 |
| Ett av mina reportage från Uganda. Samy, 21 på ettabilden till vänster. Ronald, 22, till höger. |
3 kommentarer:
Jag är absolut inte för en hård flyktingpolitik och tycker att dagens regler är för hårda MEN med det sagt måste jag ändå påpeka att både Migrationsverket och migrationsdomstolarna vet att homosexuella i Uganda riskerar att råka hemskt illa ut. Knäckfrågan här är ju i så fall att man inte trott på att han är homosexuell, eller kommer leva som homo-/bisexuell i Uganda. Reglerna är tyvärr inte sådana att det räcker med ett påstående för att uppfylla sin bevisbörda, alltså göra sannolikt det man påstår. Är uppgifterna tex vaga räcker det sällan för att nå upp till beviskravet.
Det är ju en supersvår uppgift att bedöma vad som är vagt och inte, men det är ju i den delen du och svenska myndigheter gjort olika bedömning. Inte i om en homosexuell från Uganda riskerar att råka illa ut.
Man kan förstås tycka att beviskravet borde sänkas så att ett påstående om homosexualitet (eller andra skyddsskäl) räcker. Men man ska ju också vara medveten då om att väldigt många icke-homosexuella kan ha ett intresse av att påstå att man är det också. Av ett eller annat, och i princip alltid, helt förståeligt skäl.
Tidningsartikeln vet jag inget om hur man bedömt, men det är ju inte heller ovanligt med bevisning som är av så enkel beskaffenhet att den i stort sett saknar bevisvärde.
Hej anonym!
Tack för kommentar och ja, håller helt med dig. Självklart vet jag att Migrationsverket känner till läget, och jag har all respekt för att det är svåra beslut, och att det måste gå att belägga sin berättelse om man gör anspråk på asyl, av uppenbara skäl. Tänker dock att tidningsartikeln jag nämnde borde utgöra en hotbild i sig oavsett om mannen i fråga skulle "leva som homo/bi i Uganda", eller inte, fortsättningsvis? Historiskt har det ju visat sig vara farligt å det grövsta att vara en av dem som listas i ett sådant sammanhang.
Men jag kan försöka utveckla lite mer i ett nytt inlägg snart!
(Håller alltså med dig i allt ovan och uttryckte mig säkert lite snabbt och nyanslöst i inlägget :))
Hej!
Jag tycker absolut att du var nyanserad i ditt inlägg. Om inte personer som du och jag ifrågasätter vilka bedömningar som görs, hur ska då något kunna ändras och bli bättre?? Just sexualitet som grund för asyl har ju dessutom länge inte varit accepterat eller ansetts likvärdigt som andra skäl, just där måste vi få föra diskussionen, tycker jag.
Och ett internet där ingen säger något viktigt, blir ett väldigt tomt ekande internt, där "dagens outfit" får alldeles för mycket plats...
nina
Skicka en kommentar