Vi har ett val

I maj för fem år sedan var jag i Kampala, Uganda. Några av er som läser här kanske minns det. Jag skrev reportage om situationen för hbtq-personer i landet och träffade bland andra Ronald, 22 år och homosexuell, som svalde gift efter att hans familj "avslöjat" hans läggning. Samy, 21 år, som blivit kär i en pojke i skolan och relegerad för att de kysst varann på toaletten. Som tvingades sälja sex för att överleva och ständigt blev misshandlad på gatan. Junic som drev Ugandas första organisation för lesbiska kvinnor, och som levde under hot. Överallt och varje dag.

Jag träffade också Samuel, en man som var med och startade gayrörelsen i landet och som vigt sitt liv åt att försöka skydda hbtq-personer. Hans nära vän och landets förste öppet homosexuelle man, David Kato, mördades av inkräktare i sitt hem 2011. Det var efter att ett större antal homosexuella män hängts ut med namn, adress och bild i en nationell tidning. Uppmaningen: "Hang them!"

Det är brottsligt att vara homosexuell i Uganda, och några månader efter att jag var där kom dessutom en lag som gjorde det straffbart att inte ange homosexuella till myndigheterna. Du kan alltså straffas om du inte anmäler din son, din bror, din granne. Medborgargarden är vanliga och David Kato är inte den ende som mördats.

Mot bakgrund av allt det här blir jag förtvivlad när jag läser om fotbollsspelaren Patrick Mulyanti som levt i Sverige sedan han stannade kvar här i samband med Gothia Cup för fyra år sedan. Han har sökt asyl här eftersom han fruktar för sitt liv i Uganda. MED RÄTTA, som ni hör. Hur många bevis för att Uganda är farligt för hbtq-personer kan Migrationsverket behöva?

Men... svenska myndigheter tror inte på hans historia. De tror att han hittar på för att få stanna. De tycker att hans skyddsbehov är "för vaga". Det trots att Patricks förre pojkvän mördades i Uganda. Och trots att även han själv efterlysts med namn och bild i medierna där. Jag är inte insatt i detaljerna i hans fall, men jag vet vilket hot det innebär för alla dem vars homosexualitet är outad och känd i Uganda. Tidningsartikeln i fråga borde vara ett bevis på det? Och räcka som asylskäl?

När jag skrev om detta nekades nio av tio hbtq-flyktingar från Uganda och Nigeria (som har en liknande lag) asyl i Sverige. Såhär skrev jag då:

Avslagen sker trots att den svenska utlänningslagen förtydligades 2006 angående rätten att få asyl på grund av sexuell läggning. Ett vanligt skäl till avslag är att svenska myndigheter ifrågasätter flyktingens berättelse. Det uppfattas som osannolikt att en person skulle ha vågat ta risker som att gå på gayfest eller bo ihop med en partner av samma kön i ett land där det är kriminellt att vara homosexuell.
– Migrationsdomstolarna resonerar som om den som lever i en diktatur aldrig visar vad han eller hon tycker. De verkar också ha föreställningen att människor alltid är säkerhetsmedvetna och rationella, säger Stig-Åke Petersson som är flyktinghandläggare på RFSL.

Det pratas så mycket om invandringen som ett problem. En kris. En katastrof. En ström. En börda. Och det är onekligen ofta en katastrof inblandad, men det är inte oss den drabbar. Det är vi som kan vara den utsträckta handen.

Om mindre än två veckor är det val och jag är så rädd för alla de människor som inte vill att vi ska vara den handen.

Ett av mina reportage från Uganda.
Samy, 21 på ettabilden till vänster. Ronald, 22, till höger. 

En tid i Bexet

Så följer två veckor i Bexet, min plats på jorden. Termometern på altanen visar 35 grader och vi dukar upp fika med bryggan som bord, stolarna placerade i vattnet. Äter födelsedagstårta med abborrar simmandes runt fötterna. Vi badar och badar. Det är 28 grader i ytvattnet enligt ekolodet på båten.
Anders lagar paella och får en femkilosgädda. Paella är hans nya matgrej, eftersom han och Linnea just tillbringat några veckor på Mallorca. När vi hälsade på dem i Paris för några år sedan var hans besatthet dumplings, förra sommaren när vi var i Italien var det risotto. Nu: paella. Det blir svingott.

Han och Axel fiskar mycket, precis som alltid, och plötsligt nappar det som aldrig förr. De donar med sina fiske(lek)saker och sitter i t-shirt ända in på natten, drar upp (och släpper tillbaka) fler än 60 gösar på två veckor. Anders hinner få en till monstergädda, en sexkilos. Trodde verkligen inte att sådana fanns i vår sjö.

Våra vänner T och M kommer en kväll med en stor lånad husbil, på väg ner mot Österlen, och min bästis Sofia kommer förbi och stannar ett dygn på vägen från Göteborg till Kalmar. Som jag saknat henne. Vi ses alldeles för sällan. Vi har också blivit för dåliga på att prata i telefon och jag tänker att jag måste skärpa mig med det. Hon berättar som vanligt hisnande historier från sitt läkarliv och träffar Olle för första gången. Han lär sig vända sig från rygg till mage också och skrattar skrattar skrattar skrattar. Är en sån glad unge! Att han hade magknip ibland de första veckorna i livet känns så väldigt långt borta nu. Den här sommaren vandrar han från famn till famn, vill stå och balansera i ens knä och jollra små konversationer.

Jag och mamma åker till Halmstad en dag. Inser att jag knappt varit där förut och njuter kopiöst av att få strosa lite i en "ny stad". Ler lite åt det, snacka om tecken på småbarnsliv att känna LIVET I SIG av att gå en vända på Lindex i Halmstad. Det är hur som helst mysigt, vi äter en glass på torget och mamma pekar åt alla håll, berättar en anekdot från varje gathörn. Här bodde hon en gång, tre år på gymnasiet. En kvinna kommer fram och frågar om vi hittar väl i stan och jag svarar nej, mamma svarar ett självklart ja. Kvinnan frågar något som bara en initierad Halmstadbo kan vara uppdaterad om och mamma får erkänna att just det, kanske har det hänt lite på 50 år?

En kväll åker jag, Axel och Anders (och Olle) på bilbingo i Torup. Vi upptäckte den förra sommaren och det har redan blivit tradition. Så kul. Vi råkar fel-tuta en gång, sen får vi en treradsbingo, tutar igen och vinner 1200 spänn. Sedan tvåradsbingo och vinner 300 till. Axel socialiserar med pensionärerna i bilen framför, "nästa år har vi också med oss bord och stolar!".

Vi målar om huset och jag löser korsord med mamma och pappa. Värmen håller i sig. Anders tar med mig och Nils på en tur med båten, vi går iland på en liten ö mittemot vår udde där det finns en gammal övergiven fiskestuga han vill visa oss. Nils tycker det är hur spännande som helst. När vi hittar den har taket rasat in men man ser fortfarande tyget som ligger på träsängarna, en mineralvattenflaska från 1960-talet och en silversked som ser alldeles ren ut. Jag undrar vilka de var som bodde här. Vad som hände med dem sen och varför stugan bara blev stående.

Varje morgon när Nils vaknar springer han in till sin mormor och morfar i storstugan. Vi får lite sovmorgon. Han och mormor plockar blåbär, det finns en del trots torkan, och vi äter frukostar på bryggan. Tvättar håret i sjön – den här sommaren duschar jag inomhus en enda gång. Jag tror att jag ska hinna en massa saker, som att sy bebisfiltar och barnkläder, skriva texter, sortera bilder. Hinner inget av det. Tycker först att det är frustrerande och sedan lite skönt. Inga måsten. Inga deadlines.
Tidningarna skriver att det är den varmaste sommaren på 260 år. Nyheterna fylls av bilder från skogsbränder som rasar i olika delar av landet och som räddningstjänsten inte alls har kontroll över.
GP skriver att ingen nu levande människa har upplevt en varmare dag i Göteborg än den 31 juli och samma dag föds lilla Ester, våra vänners andra barn. Jag får fina bilder på sms från J och längtar efter att träffa dem.

Det är sommar och det är så skönt. När två veckor gått vill jag inte åka hem. Eller jag vill gärna hem, men jag vill inte bort från Bexet. Vill stanna där, vid sjön. Vid dimman över vattnet när jag ammar vid femsnåret om morgnarna och vid kluckandet från vattnet när vi simmar rakt ut. Vid eftermiddagsfika och vid att gå runt i badkläder från morgon till kväll. Det har varit världens bästa sommar och jag är inte redo för hösten riktigt än.

En tid i Bergsvik

Två veckor i Bergsvik och vi har vackert väder hela tiden. Vattnet är ovanligt salt och Olle somnar som en sten i vagnen så fort vi kommer ner till bryggan, det gungar så sövande där. Han lär sig vända sig från mage till rygg, och nästan också från rygg till mage. Får bada i havet när det blir för varmt.

Det märks att vi har två barn nu, tiden blir mer uppstrukturerad på något vis. Jag brukar hinna plöja kanske tre böcker från svärfars medhavda sommarbokshög men i år hinner jag bara en. Ibland när de små liven somnat om kvällarna går jag och A ner till bryggan för ett kvällsdopp. Det är fullt av mareld trots att det bara är mitten av juli.
Axel tappar en håv i vattnet där det är åtta meter djupt och jag dyker till botten och hämtar den. Blir lite stolt. Han bakar någon sorts långjäst pizzadeg som vi grillar på pizzastenen, bjuder in alla grannar att smaka innan det blir förbjudet att grilla på grund av torkan. Gräsmattan ser ut som hö.

Nils leker med sina kusiner och med alla grannbarn i olika åldrar, han känns så självständig plötsligt. Gör sin grej. Bygger barndomsminnen. Åker ring med sin faster efter Erik och Torunns nya båt men blir lite rädd efter hundra meter, deklarerar sedan stolt att det var JÄTTEroligt och gick JÄTTEfort.
Han bråkar med kusin Lilly om småsaker och vill ändå vara med henne hela hela tiden. De fiskar krabbor från bryggan, fyller hela botten av hinken med dem.

Nils sover sitt livs första natt i tält, med Axel på utkiksplatsen på toppen av berget. De vandrar iväg med varsin ryggsäck, nallarna och gosedjurens huvuden sticker upp ur facken. Redan vid änden av trädgården blir Nils trött i benen och får sitta på Axels axlar, ovanpå ryggsäcken, hela vägen upp till toppen. På kvällen hälsar jag, farmor och Olle på dem och Nils visar ett eget hallonsnår bakom tältet.

På lördagarna lyssnas det som vanligt på Ring så spelar vi och när Leifs slutsiffra i telefonnumret dyker upp får jag hans telefon tryckt i handen av de andra. Vi ringer in, kommer med. Får kallprata i vad som med radiomått mätt verkligen är evigheter och svarar sedan rätt på frågan om ingredienser i öl. Puh. Jag vinner ett presentkort och önskar svärfars favoritlåt: Silver machine med Hawkwind. Jag sitter på altanen och de andra står i klunga i köket och fnissar.
Vi har en fin heldag på Nordens ark, ser tigrar och bävrar och snöleoparder och röda pandor, klappar kaniner och griskultingar. Nils går runt med kartan i handen i flera dagar efteråt och pekar ut var vi åt lunch och var tigrarna fick mat. En annan dag åker vi till Galleri Gullmarn som ska stänga ner och ägarna säljer ut sina samlingar. Jag hittar en abstrakt skiss över lite hav och klippor som jag köper och låter rama in. ("Han är ju ingen jättekändis precis" säger galleristen om konstnären, men jag gillar tavlan).

Så får jag ryggskott. Har varit med om värre ryggsmärta tidigare men den här gången liksom låser sig ryggen så att jag inte kan stå riktigt rakt. Ser inte klok ut. Det är frustrerande. Axel springer LUR-loppet för tredje sommaren men vrickar foten efter åtta varv och bryter (ändå nästan fem och en halv mil!). Samma dag springer Nils och kusinerna Lilla Gårviksloppet. Jag kutar med Nils de 800 meterna runt och vi ligger näst sist hela vägen. Varje gång flickan framför oss börjar gå säger Nils "nu går hon igen, bäst vi också går lite!". Solidariskt.

Det är ljuvliga dagar och när två långa fina veckor går mot sitt slut åker vi hem, mellanlandar och drar vidare till nästa sommarstuga: Bexet.